26 apr

Helgen som gick.

Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.

Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!

Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.

På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.

Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.

Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!

Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…

Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.

Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!

Ha en fin vecka!

28 nov

Drömmen om en katt.

Min systers familj testar återigen att vara kattfamilj. Allergiproblem har satt käppar i hjulen förut, men Isa verkar klara kvalitetskontrollen.

Jag älskar katter. Gillar spinnandet, självsvåldigheten, myset. För vår familj funkar dock inte katt i nuläget av olika orsaker. Jag passar därför på att gosa och njuta när jag kan! Denna kattmadam måste vara den ultimata terapikatten. Hon må vara döv och på bantningskur pga felmatning innan hon kom till sitt nya hem, men hon är underbar. Sällskapligare dam har jag sällan träffat på.

06 nov

Månadens djur är naturligtvis…

… katt. För mig är det enda djuret, alltid, katt. Jag blir väl en gammal kattdam vad det lider. Tyvärr är många nära och kära allergiska, så jag önskar att man verkligen kommer någonvart med det där allergiutrotandet som det talas om. Jag saknar Milla nästan varje dag, särskilt så här under den kallare halvan av året.

6_1

Tacksamhetslista 6 november 2014

Shogas sushi
tvättmaskin och torktumlare
dotterns tandregleringsteam
penna och papper
goda dofter och en näsa som fortfarande funkar
Audible
vårdpersonal som håller igång  mina föräldrar
årets sista bukett från trädgården
längtan

6_2

Lyssna på den fina texten i Solstollarnas Än Finns Det Något att Längta (tryck på pilen nedanför rubriken för att höra låten). Kommer fortfarande ihåg den sena kväll i Malmö då jag såg Ola Ström ragla hem från krogen. Det är lite jobbigt att se sina barndomsidoler trilla i gruset.

21 apr

Med fingrarna i jorden…

Min make har någon slags romantisk dröm om att äga en liten gård med självhushåll. Vi har nu ingen liten gård, men väl ett stort hus med en stor plätt med masktät lerjord som använts till trädgårdsland av före detta ägare. Vi har därför bestämt oss för att ge oss på att ha lite grönsaker som förhoppningsvis kan göra vår mathållning lite billigare, lite roligare, lite godare och lite nyttigare! Två små problem kvarstår. Jag och barnen drar till Sverige i två månader, mitt under underhålls- och skördeperioden. Maken kommer efter oss i tre veckor mitt i denna period. Det innebär att någon lycklig tonåring kanske kommer att tjäna pengar på både gräsklippning och vattning och annat kul, men det är ett senare problem. Idag skulle vi göra det man annars gör på hösten (om man kan något om jordbruk), nämligen att förbereda jorden och luckra upp den täta leran lite. Vi får väl se om det kommer upp något när vi väl har planerat. Det gör det säkert! Det stod en massa tomatplantor och majs på plätten då vi kom hit, så vi ska väl också kunna trolla fram något. Jordgubbsplantorna har jag rensat upp bland och jag har stort hopp om att få smaka några solmogna gubbar innan jag åker ”hem”.

20_6

Här hade vi precis kommit igång. Jag hade rensat lite i hallonsnåret och vi hade dragit bort ogräs och gamla majs- och tomatplantor och dragit bort stödställningar som vi tänker återanvända. Vädret var som beställt. Regnet hängde lite i luften, men samtidigt tittade solen fram så pass då och då att min näsa är röd i kväll. Det var så där lite svalt så man håller sig alldeles lagom varm om man jobbar. I jorden hittade vi gammalt gräs och gamla tidningar (allt enligt vissa odlingsexperter), men också en kam, en plastdinosaur, lego, godisförpackningar, kartong, rötter i massor och massor av maskar! Wow. Är maskarna en indikation på hur bra den här jorden är så kommer vi att få en fin skörd.

20_5

Vi vände på jorden och slog sönder jordkokorna samtidigt som gräsrenset blandades ner. Det här tog tid för mig, maken och sonen. Flera timmar faktiskt. Jag är så glad att vi inte gav upp!

20_3

I förgrunden ser ni en ”bautahög” med trädgårdsrens och gammalt gräs som blev över. Den ska få åka till tippen i veckan i sällskap med ett julgransskelett och lite annat smått och gott. Ah! Det var jag som fick slutföra projektet och gräva/hacka den sista plätten som döttrarna står på här. Känslan av seger, av att ha lyckats med något som verkade oöverstigligt från början, den är värd mer än pengar kan betala. Jag kan tala om att kroppen känns i kväll. Jag ska ta en dusch och se om värmen hjälper de ömmande musklerna lite. Nu är det bara resten kvar!

20_4

Hela eftermiddagen hade vi besök av en oinbjuden, men väldigt välkommen, gäst. Ser ni henne här? Hon gav sig inte, utan rymde in i huset genom garaget och hade liksom bestämt sig för att tillbringa kvällen med oss. Inte för att någon direkt misstyckte. Vi vill bara inte sno någon grannes högt älskade familjemedlem, så vi bestämde oss därför för att hon inte fick stanna inne då barnen gick och lade sig.

20_1

Fy, vad jag saknade att ha en katt i huset då gästen vänligt men bestämt blivit utsläppt. Vi får väl se om hon hänger här i morgon igen. Någon granne måste väl i så fall sakna henne. Vi får helt enkelt fråga!

Förresten, det här med att arbeta med hela kroppen är ju precis vad man ska göra! Det är så man håller sig frisk och stark och lagom på alla sätt och vis. Jag fick verkligen en sådan aha-upplevelse idag! Jag kan ju och det känns osmart att då inte utnyttja möjligheten. Fram för mer naturlig kroppsbyggnad, helt enkelt! Ner med fingrarna i mullen… Jag tror det kan bli bra!

Jag håller på att lyssna mig igenom Emmy the Great efter ett tips från en kompis. (Min musikmånad är över, men mitt musikliv fortsätter. Härligt!) Idag är det Paper Forest (In the Afterglow of Rapture) som har stannat hos mig. Orden bara tog sig in i mitt hjärta och refrängen är så söt så jag inte kan sluta lyssna på den.

Härom dagen delade jag detta klipp på Facebook. Det är väl värt att delas här också. Sprid skönhet och kärlek i världen!

10 jun

Nytt liv!

Idag har en ny liten släkting sett dagens ljus. Min lillkusin, som numera är en vuxen man, och hans fru fick en liten flicka. Jag tror att det är Håkanssons etthundratredje medlem. Tänk vad min farmor och farfar drog igång! 🙂 En gång en Håkansson, alltid en Håkansson. Monna är mitt smeknamn, det som också fick följa med ut i cyberrymden, och den sista bokstaven står för den släkt jag kommer ifrån. (Intresseklubben antecknar, eller hur?)

Ett nytt liv är för mig alltid ett mirakel. Ett mirakel som har skett här hemma i helgen ser du bevis på här nedanför. Vi har levt med lecablock utlagda i ett trappliknande mönster i sju år, men inför visningen tyckte mäklaren att det nog var läge att fixa det där. Några timmar senare hade maken och sonen fixat det. Den som väntar på något gott får ibland vänta alldeles för länge… Idag har jag i alla fall njutit både av att gå på detta mästerverk, jag har njutit av kvällssolen sittandes på trappan och då min uppdragsgivare kom förbi hann vi till och med sitta och jobba där i några minuter! Tänk, så bra det kan bli. Alla är nöjda utom Milla. Hon märker att det är något på gång och är ovanligt spattig. Stackars katt! (Förresten kom en granne förbi och tackade för att vi hade lagt ett borttappat katthalsband i hennes brevlåda. Hon undrade om det var vi som har den där ovanligt sociala katten. Den fysiska beskrivningen stämde till 100%, så det är väl bara att konstatera att vår Milla är psykattopat.)

25 apr

Om att vara den ena eller den andra.

Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!

Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?

Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?

Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…

20 feb

Vardag.

Jag och maken följde sonen till bussen och tog sedan en promenad på Långsjön. Tur att isen fortfarande ligger, för min tro hade inte orkat hålla mig uppe… Vackert så jag nästan fick hjärtsnörp var det i alla fall. Bilderna på isen togs med telefonens Hipstamatic-app, därav de roliga färgerna. Egentligen borde man ta ”vanliga” foton och redigera dem, men kommer man bara ihåg att ta vanliga foton också är det ingen fara med ett och annat vardagsförskönat.

Mitt favorithus i hela världen. Det gör sig visst inte med ett blågrönt filter, men jag blir alltid så glad då jag ser det!

Här står jag i Huddinge kommun och ser över till Stockholm. Gränsen går precis där genom sjön har jag för mig.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – vår katt är helt enkelt väldigt speciell. Här ligger Milla och läser IOGTs ungdomstidning Struten och ser ut att trivas rätt bra med livet. (Ingen människa var inblandad i placeringen av katt eller tidning. Ja, inte i förhållande till varandra i alla fall.)

07 feb

Skillnaden mellan personlig och privat?

Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.

De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?

Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?

Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?

Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)

11 jan

+4°C och regn.

Min nya jättepositiva livssyn, inspirerad av Titti Holmers bok Lycka Nu, fick sig en rejäl knäck i morse. Jag hade bestämt mig för att få iväg barnen till skolan för att sedan ta en långpromenad. Fyra grader och småstrilande regn. Hm. Jag gjorde vissa omprioriteringar och bestämde mig i stället för att ta itu med blommorna som behövde komma tillbaka till fönsterbrädorna i vardagsrummet efter adventsljusstakarnas försvinnande. Fyra orchideer blommar eller står i knopp. De två rosa phalaenopsis jag fått i present, båda för länge sedan, blommar om och om och om igen med många och kraftfulla blommor. Egentligen passar de ju inte alls in hemma hos oss, men jag har hellre vackra omatchade levande blommor än inga blommor alls. Det finns fyra vita orchideer, men de är inte alls lika villiga till att blomma. En av dem ska precis slå ut. En stängel med fyra knoppar. En annan står med en klen stängel med två knoppar. De kanske behöver en ännu mer styvmoderlig behandling? Nej, så är det inte enligt dessa skötseltips. Vi får väl se om jag kan skaffa ett extrarum med en temperatur på 12° någon dag.

Vår katt är så ohyggligt smart. Hon har själv räknat ut att ”man” kan klättra upp i plommonträdet på baksidan av huset och sedan hoppa från en av de svajiga grenarna upp på fönsterblecket utanför vårt sovrumsfönster på andra våningen. Sötnos!

Jag gillar ägg. De har så vacker form och är kraftfulla, fulla av liv och sköra på samma gång. Dessutom är det gott med ägg. Min far har berättat om en klasskamrat som hade det väldigt fattigt då han gick i skolan på 50-talet. Han och hans syskon hade i alla fall alltid tillgång till ägg och slapp därför svälta till skillnad från andra i liknande situationer.

Dags att byta stekpanna? Det välstekta ägget knäcktes i stekpannan efter det ljusa. Botten är skev och då man har en induktionsspis är matlagningen ännu mer beroende av släta bottnar än då man använder konventionella spisplattor.

Jag frestar mig själv med lite nybakat bröd. Nu är det nolltolerans för socker och vitt mjöl igen. Men som sagt. Doften av nybakat bröd kostar ingenting, men gör mig väldigt glad! Dessutom är det ju dumt att slänga mat. (Jästen låg kvar efter julbaken och fick jobba lite till gårdagens middag som bestod av rena restfestmåltiden.)

Här ser ni ungefär hur jag försöker äta. Bilden hittade maken på Facebook och skickade till mig, så jag vet tyvärr inte källan.

30 nov

Idag skiner solen…

Idag vaknade jag och kände mig förvånansvärt vaken! Det låter kanske konstigt, men för mig var det en härlig känsla. Att gå omkring i en trött dimma är ”sådär” måste jag erkänna och det är det jag gör för tillfället. Kanske kände kroppen på sig att solstrålarna skulle ha fri fart genom rymden idag, för det är så det är. Solen står väldigt lågt, men den har i alla fall orkat upp så pass att jag känner att hela stämningen här inne är förändrad sedan i går.

Vid tiosnåret tog jag en promenad runt kvarteret. Underbart! Naturen har gjort sig redo för snön, men den håller sig fortfarande borta. Allt det bruna och svarta är lite deprimerande då det aldrig blir ljust, men en dag som den här är det lättare att se skönheten också i det döda.

Ulleternellerna är nästan det enda vi har kvar i vår trädgård nu för tiden. De förskönar året runt!

Lilla stigen bort till allmänningen och eldningshögen har jag tyckt om ända sedan vi flyttade hit.

Vår fine granne Å gick bort tidigare i år. Han skötte rishögseldning vår och höst, men under de senaste två åren har han inte orkat riktigt. Maken och en annan granne har gjort en insats, men i höstas var det visst ingen som riktigt kände sig manad att tutta fyr…

Bara fint.

I den här eken har våra barn klättrat upp och ner. Trappstegen har varit till stor hjälp, men numera är de alldeles oanvända. I söndags träffade jag en liten kille som fastslog att hans talang var att klättra upp och ner i träd. Vi får kanske bjuda hem honom så trädet inte känner sig så ensamt?

Lille katt, lille katt… Vi fick med oss makens mormors kökssoffa hem. Den är jättefin, men jag har mumlat lite om att den inte riktigt passar in. Någon som absolut tycker att den passar in är katten Milla. Hon njuter verkligen av sin nya favoritplats! Idag låg hon och spann och kråmade sig i solen och jag tyckte helt plötsligt väldigt synd om alla stackare som är allergiska mot pälsdjur. Den här kattrackar’n är nämligen väldigt trevlig att ha som sällskap. Dessutom ställer hon aldrig speciellt höga krav.