katt

17 jan

Dagar då solen målar mönster på väggen.

Jag försöker ibland visualisera mina känslor. När jag är orolig håller jag på att drunkna. När jag är ledsen regnar det (beroende på vilken typ av tårar som är inblandade smattrar det mot fönsterrutor, strilar långsamt, faller mjukt och läkande…). När jag är arg är det varmt och rött, intensivt och kraftfullt. När jag är glad handlar det mer om musiken som kompar något vackert. När jag är nöjd känns det precis så här, som bilden. Sol som värmer, skuggor som leker eller ger vika. Den här typen av solkonstverk stannar jag ofta upp till en stund och då är jag tacksam över att jag så ofta jobbar hemifrån på morgonen.

Igår gick det äntligen att få till den sedan länge inplanerade stickjuntan. Jag sjuk, C sjuk, jul och nyår – inget låg längre i vägen. Jag glömde att ta kort på alla våra mönster, stickor, garner och halvfärdiga projekt, men jag lovar att allt fanns där. I vanlig ordning pratade vi så mycket att vi inte riktigt hann med allt vi hade tänkt, men ett misslyckat projekt hann repas upp och vi gick igenom planer och förslag till olika garner. Snart kommer vi att träffas igen, så det är bra att vi nu är igång. I vanlig ordning åt vi något gott och hälsosamt. Vissa utmaningar gör att min vän har en ganska restriktiv kost, men jag kan tala om att det alltid är extra gott. Grönsaker i mängder och väldigt ren mat. De här abborrfiléerna hade levererats av en granne och var så goda att jag vill äta nu igen bara jag ser bilden. Och du har väl inte glömt smakexplosionen skirat smör?

Till dessert blev det chokladtårta på valnötsbotten med varma hallon. Detta mästerverk var så, så gott och jag gissar att det är något recept liknande det jag länkade till som stod som bas. C är så bra på att göra sådant här och lägga portionsbitar i frysen till lämpliga tillfällen, men själv har jag kommit ifrån ett liknande förfarande.

Den här killen har jag följt sedan han var en liten parvel då jag själv hade barn hemma. Han är en man med mycket integritet och visar sig mest då han känner sig hungrig. Husets två andra katter fick jag desto mer tid tillsammans med och blev i vanlig ordning helt kattsjuk. En spinnande, gosig katt är i sanning en hälsoboost, åtminstone om man inte är allergisk.

Det kanske inte blev så många knop stickade på stickjuntan, men framåt kvällen tog jag tag i energin och inspirationen som hade alstrats och blev klar med lillkoftan som påbörjades för flera månader sedan. Det var det där med att fästa, sy ihop och sy knapphål som jag inte tycker är lika roligt som resten. Nu är det i alla fall KLART och det enda som återstår är att blocka och hitta några fina knappar till. Tänk att småttiga grejer alltid är så söta! Jag blev genast sugen på att starta något annat.

”Något annat” fick bli ett par nya sockor till sonen som skickade bild på ett par som är förbi lagningsfasen. Jag har stickat flera sockor (och vantar) i Fabel, men nu hittade jag inte vilket mönster jag måste ha använt. Det här känns väldigt löst i resåren. Även om det tar emot att riva upp undrar jag om jag inte ska leta upp ett annat mönster som är skrivet specifikt till Fabel och som klart talar om för mig vilken storlek jag ska ha på stickorna. Hej hej från fru måste-ha-korsstygn-mönster-och-hängslen.

11 jun

Sjung om studenten och hens hopp ut i livet!

Vilken härlig dag det blev igår! Vi har fixat och trixat med kalasförberedelser på alla håll och kanter och nu var det dags. Vädrets makter stod oss bi och jag är så glad att studenterna fick så fina dagar här nere i Karlskrona. Vår extradotter fick uppleva svensk student på nära håll eftersom hon sjunger i skolkören. ”Om jag skulle ta studenten i Sverige skulle det vara superklassiskt med allt: skylt, ballonger, champagnefrukost, sång, vit klänning och flaket. Men jag undrar varför så många kommer till avslutningen jättefulla, det hade jag inte gjort. Den dagen vill man ju komma ihåg.”

I Bredavik hade brorsan klippt gräset på bästa sätt, så prästkragarna också fick utrymme. Så vackert! Syrran var dekorationsansvarig, så det var estetiskt tilltalande trots inlånade bord och stolar från alla möjliga håll och kanter. Det var fullt av folk som kommit för att fira studenten som varit extrason i min brors familj det senaste året. Spansk musik i högtalarna och svensk studentbuffé på tallrikarna. Min svägerska och syster hade bakat och fixat kakor och tårtor som var så fina!

Den nybakade studenten hade hittat en gammal realskolemössa på second hand. Charmigt! Jag missade att ta kort med resten av allt krimskrams han hade fått runt halsen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hur det skavde i nacken den där studentdagen för väldigt länge sedan. Vilken glädje! Ja, inte själva skavet, men känslan av att åtminstone vara färdig med gymnasiet.

När första studentens fest var i rullning åkte jag och maken vidare till min kompis dotter och hennes kalas. Också på Knösö var vädret perfekt och vi kunde sitta nere vid vattnet och njuta av kvällssolen. Så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Jag gillar verkligen att hänga med personer som har funnits i mitt liv jämt med jämna mellanrum! Även här var maten smarrig och tårtan var ännu godare. Jag tror att det här är receptet.

Du kan tro att vi också passade på att gosa med kattungarna som nu börjar ta sig runt med lite mindre skakiga ben. De är så söta så jag inte vet vad… Mjuka och gosiga pälsbollar med högsta nivå av underhållningsvärde. Alla vuxna som tittar på dem med fånigt lyckliga miner, det är så charmigt! Och nu är det bara en studentfest kvar, imorgon faktiskt, men innan dess ska vi hinna lära känna vår extradotters familj från Tyskland som nu är här för att hämta hennes grejer och skriva ut henne ur utbytesprogrammet (ta över föräldraansvaret) medan tjejen stannar kvar i Sverige i ett par veckor till. Hoppas din helg blir fin!

03 jun

Säg hej till Isa!

De flesta torsdagar har jag samma rutiner. Jag har bland annat sånglektion med min systerdotter och passar då allt som oftast på att också hälsa på de andra i hushållet. Igår då jag kom in i köket låg terapikatten Isa och lapade vatten från vattenskålen som värsta romaren. Jag kunde inte låta bli att skratta! (Tyvärr ville hon inte upprepa själva lapandet, du får tro på mitt ord.) Isa är döv, överviktig och allergisk. Hennes strikta diet har förbättrat hennes eksem. Hon har också gått ner en del i vikt och skulle kunna äta jämt om hon kunde. Hennes portioner är dock strikt hållna. Isa är extremt medveten om vem i hushållet som behöver extra omtanke och sprider så mycket glädje omkring sig! Jag är verkligen tacksam över hur bra hon varit främst för min syster under hennes tillfrisknande.

Isas ögon är otroligt fascinerande, ett grönt och ett blått. De tränger sig igenom allt då hon borrar dem i en… Hennes hörsel må vara icke existerande, men resten av sinnena är det inget fel på. Jag har älskat katter sedan en tidig ålder och är glad över att få låna Isa ibland då hon vill och jag har tid. En katts vilja styr man nämligen inte över, och så är det med det.

15 maj

Här har du min lördag.

Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)

Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.

Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.

Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.

Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte-, jättebra!

26 apr

Helgen som gick.

Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.

Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!

Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.

På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.

Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.

Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!

Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…

Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.

Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!

Ha en fin vecka!

28 nov

Drömmen om en katt.

Min systers familj testar återigen att vara kattfamilj. Allergiproblem har satt käppar i hjulen förut, men Isa verkar klara kvalitetskontrollen.

Jag älskar katter. Gillar spinnandet, självsvåldigheten, myset. För vår familj funkar dock inte katt i nuläget av olika orsaker. Jag passar därför på att gosa och njuta när jag kan! Denna kattmadam måste vara den ultimata terapikatten. Hon må vara döv och på bantningskur pga felmatning innan hon kom till sitt nya hem, men hon är underbar. Sällskapligare dam har jag sällan träffat på.

06 nov

Månadens djur är naturligtvis…

… katt. För mig är det enda djuret, alltid, katt. Jag blir väl en gammal kattdam vad det lider. Tyvärr är många nära och kära allergiska, så jag önskar att man verkligen kommer någonvart med det där allergiutrotandet som det talas om. Jag saknar Milla nästan varje dag, särskilt så här under den kallare halvan av året.

Tacksamhetslista 6 november 2014

Shogas sushi
tvättmaskin och torktumlare
dotterns tandregleringsteam
penna och papper
goda dofter och en näsa som fortfarande funkar
Audible
vårdpersonal som håller igång mina föräldrar
årets sista bukett från trädgården
längtan

Lyssna på den fina texten i Solstollarnas Än Finns Det Något att Längta (tryck på pilen nedanför rubriken för att höra låten). Kommer fortfarande ihåg den sena kväll i Malmö då jag såg Ola Ström ragla hem från krogen. Det är lite jobbigt att se sina barndomsidoler trilla i gruset.

21 apr

Med fingrarna i jorden…

Min make har någon slags romantisk dröm om att äga en liten gård med självhushåll. Vi har nu ingen liten gård, men väl ett stort hus med en stor plätt med masktät lerjord som använts till trädgårdsland av före detta ägare. Vi har därför bestämt oss för att ge oss på att ha lite grönsaker som förhoppningsvis kan göra vår mathållning lite billigare, lite roligare, lite godare och lite nyttigare! Två små problem kvarstår. Jag och barnen drar till Sverige i två månader, mitt under underhålls- och skördeperioden. Maken kommer efter oss i tre veckor mitt i denna period. Det innebär att någon lycklig tonåring kanske kommer att tjäna pengar på både gräsklippning och vattning och annat kul, men det är ett senare problem. Idag skulle vi göra det man annars gör på hösten (om man kan något om jordbruk), nämligen att förbereda jorden och luckra upp den täta leran lite. Vi får väl se om det kommer upp något när vi väl har planerat. Det gör det säkert! Det stod en massa tomatplantor och majs på plätten då vi kom hit, så vi ska väl också kunna trolla fram något. Jordgubbsplantorna har jag rensat upp bland och jag har stort hopp om att få smaka några solmogna gubbar innan jag åker ”hem”.

Här hade vi precis kommit igång. Jag hade rensat lite i hallonsnåret och vi hade dragit bort ogräs och gamla majs- och tomatplantor och dragit bort stödställningar som vi tänker återanvända. Vädret var som beställt. Regnet hängde lite i luften, men samtidigt tittade solen fram så pass då och då att min näsa är röd i kväll. Det var så där lite svalt så man håller sig alldeles lagom varm om man jobbar. I jorden hittade vi gammalt gräs och gamla tidningar (allt enligt vissa odlingsexperter), men också en kam, en plastdinosaur, lego, godisförpackningar, kartong, rötter i massor och massor av maskar! Wow. Är maskarna en indikation på hur bra den här jorden är så kommer vi att få en fin skörd.

Vi vände på jorden och slog sönder jordkokorna samtidigt som gräsrenset blandades ner. Det här tog tid för mig, maken och sonen. Flera timmar faktiskt. Jag är så glad att vi inte gav upp!

I förgrunden ser ni en ”bautahög” med trädgårdsrens och gammalt gräs som blev över. Den ska få åka till tippen i veckan i sällskap med ett julgransskelett och lite annat smått och gott. Ah! Det var jag som fick slutföra projektet och gräva/hacka den sista plätten som döttrarna står på här. Känslan av seger, av att ha lyckats med något som verkade oöverstigligt från början, den är värd mer än pengar kan betala. Jag kan tala om att kroppen känns i kväll. Jag ska ta en dusch och se om värmen hjälper de ömmande musklerna lite. Nu är det bara resten kvar!

Hela eftermiddagen hade vi besök av en oinbjuden, men väldigt välkommen, gäst. Ser ni henne här? Hon gav sig inte, utan rymde in i huset genom garaget och hade liksom bestämt sig för att tillbringa kvällen med oss. Inte för att någon direkt misstyckte. Vi vill bara inte sno någon grannes högt älskade familjemedlem, så vi bestämde oss därför för att hon inte fick stanna inne då barnen gick och lade sig.

Fy, vad jag saknade att ha en katt i huset då gästen vänligt men bestämt blivit utsläppt. Vi får väl se om hon hänger här i morgon igen. Någon granne måste väl i så fall sakna henne. Vi får helt enkelt fråga!

Förresten, det här med att arbeta med hela kroppen är ju precis vad man ska göra! Det är så man håller sig frisk och stark och lagom på alla sätt och vis. Jag fick verkligen en sådan aha-upplevelse idag! Jag kan ju och det känns osmart att då inte utnyttja möjligheten. Fram för mer naturlig kroppsbyggnad, helt enkelt! Ner med fingrarna i mullen… Jag tror det kan bli bra!

Jag håller på att lyssna mig igenom Emmy the Great efter ett tips från en kompis. (Min musikmånad är över, men mitt musikliv fortsätter. Härligt!) Idag är det Paper Forest (In the Afterglow of Rapture) som har stannat hos mig. Orden bara tog sig in i mitt hjärta och refrängen är så söt så jag inte kan sluta lyssna på den.

Härom dagen delade jag detta klipp på Facebook. Det är väl värt att delas här också. Sprid skönhet och kärlek i världen!

10 jun

Nytt liv!

Idag har en ny liten släkting sett dagens ljus. Min lillkusin, som numera är en vuxen man, och hans fru fick en liten flicka. Jag tror att det är Håkanssons etthundratredje medlem. Tänk vad min farmor och farfar drog igång! 🙂 En gång en Håkansson, alltid en Håkansson. Monna är mitt smeknamn, det som också fick följa med ut i cyberrymden, och den sista bokstaven står för den släkt jag kommer ifrån. (Intresseklubben antecknar, eller hur?)

Ett nytt liv är för mig alltid ett mirakel. Ett mirakel som har skett här hemma i helgen ser du bevis på här nedanför. Vi har levt med lecablock utlagda i ett trappliknande mönster i sju år, men inför visningen tyckte mäklaren att det nog var läge att fixa det där. Några timmar senare hade maken och sonen fixat det. Den som väntar på något gott får ibland vänta alldeles för länge… Idag har jag i alla fall njutit både av att gå på detta mästerverk, jag har njutit av kvällssolen sittandes på trappan och då min uppdragsgivare kom förbi hann vi till och med sitta och jobba där i några minuter! Tänk, så bra det kan bli. Alla är nöjda utom Milla. Hon märker att det är något på gång och är ovanligt spattig. Stackars katt! (Förresten kom en granne förbi och tackade för att vi hade lagt ett borttappat katthalsband i hennes brevlåda. Hon undrade om det var vi som har den där ovanligt sociala katten. Den fysiska beskrivningen stämde till 100%, så det är väl bara att konstatera att vår Milla är psykattopat.)

25 apr

Om att vara den ena eller den andra.

Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!

Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?

Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?

Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…