07 okt

The Un-Real Group och Four of the Original Five.

The Real Group har jag gillat sedan 90-talet då deras spännande arrangemang i poppiga jazztoner tog över ett nytt hörn av musikscenen. Povel Ramel, svenska visor, bombastiska textlösa slingor och Count Basie – The Real Group gjorde all slags musik till sin. Det svängde och det svängde bra! Jag älskade Margareta Bengtsons drillar och hennes dåvarande man Anders Jalkéus hittade sina toner längst ner i källaren. Livet hände och långsamt förändrades gruppen. The Real Group var inte längre bara en grupp, utan ett koncept, en musikakademi, workshops och politiska aktivitet. En efter en droppade originalmedlemmarna av och 2021 startade hela gruppen om med nya sångare. De är jätteduktiga, men de är inte The Real Group.

Igår fick jag lösa in makens födelsedagspresent, nämligen biljetter till The Real Groups 40-årsjubileum på Konserthuset i Stockholm. Anders Jalkéus hoppade av allt 2015 då han blev sjuk (han jobbar för övrigt som kyrkomusiker numera), men de andra fyra originalen hängde med de nya på detta firande. Det blev en härlig kväll och extranumret Gøta med alla nio deltagare blev ruskigt maffig. Margareta Bengtson slutade med att önska den nya The Real Group allt gott. Jag vet inte om de vinner eller förlorar på att fortsätta bära det prestigefyllda namnet, men gissar på det senare. De kommer helt enkelt aldrig att kunna fylla sina föregångares skor. Men jag önskar dem också allt gott och gillar verkligen deras nya låt, skriven av en av medlemmarna i gruppen som dessutom pimpar röstslingorna med ett trumpetsolo. Här kan du höra Dichotomy.

Stockholms vackraste byggnad, Konserthuset, lystes upp i mörkret medan vi tog oss tillbaka till Nynäshamn, fyllda av musikaliska röster i sköna harmonier. Vi åkte runt och tittade på fina hus i Vasastan och jag skrattade åt priserna på Hemnet. 3,5 miljoner för en etta! Ja, plus månadsavgiften. Hej inflationen! Din humor är helt humorbefriad. Och drömmen om en kulturtantslägenhet i Vasastan fortsätter vara just det. En dröm.

24 maj

Lyssna, kom och lyssna!

En jobbig dag rent känslomässigt. Jag har alldeles ont i huvudet av allt som har hänt idag. Bra och sorgligt om vartannat.

Dagen slutade i alla fall i något slags dur med mollanslag. Sonen och alla de andra 179 AF-niorna hade avskedskonsert i Konserthuset, Stockholms vackraste byggnad. Vi blev bjudna på allt mellan himmel och jord – Purcell och Grieg, Britten och Eric Whitacre, klassiskt och modernt. Min personliga favorit var pianosolot av Gs kompis Daniel Chun. Kom ihåg hans namn… Den killen kommer att gå långt! Daniel spelade ett av mina favoritstycken för piano. Lyssna på den otroligt vackra melodislingan i Stenhammars 3 Fantasies, Op. 11: 1. Molto Appasionato (0.41 in in klippet hör du melodin första gången). Funderar du på att komponera ett stycke till mig så får det gärna ge mig samma känsla. 😉

Inte ett öga var torrt då konserten slutade med Sommarpsalm. Inte konstigt att det sedan bröt ut gråt- och kramkalas på scenen. Musiklärarna som inte har några nior i år satt precis framför oss. Jag tycker att en av dem var lagom sur då hon sa ”Jag tycker det har gått inflation i det där gråtandet”… Alltså, ungarna hade gett en helt fantastisk konsert! Jag förstår inte vad hon jiddrade om. Å andra sidan var hon kanske bara lite avis för att hennes avslutningskonsert inte var lika bra. Och nu ska jag lägga mig och bota min känslostormshuvudvärk och hoppas att jag vaknar till en alldeles ljuvlig dag i morgon.