04 aug

Om att må bra.

”Tänk dig att det fanns en gratismedicin som skulle få dig att må riktigt bra. Skulle du ta den då?” Frågan ställdes av min syster häromdagen och jag hajade till innan jag svarade att det naturligtvis var en kuggfråga. Menade hon inte att vi redan har en sådan dundermedicin? Den består av god sömn, näringsriktig mat, motion och allt det andra, inte sant?

Det är märkligt med den där gratismedicinen. Den kanske inte är lika mycket medicin som förebyggande dunderkur, men faktum kvarstår. I princip alla vuxna västerlänningar känner till den, men få väljer att leva enligt hälsokonsternas alla regler. Jag vet till exempel inte hur många som frågat mig vad jag gjorde för att bli av med min migrän. När jag berättat det har informationen trillat till marken som vore den tunga regndroppar. Jag vet faktiskt inte en enda som testat min kur. Den är helt gratis, men kräver initialt hårt arbete och hjälper inte alla. De flesta vill nog att jag ska säga ”köp det här pillret så löser det alla dina problem”. Jag vet att jag hade tur som hittade vad som felade mig och är så tacksam för att jag gav metoden en chans. Jag har många vänner som lider av medicinska åkommor som ingen riktigt vet hur man ska bota, åtminstone inte än så länge.

Tillbaka till frågan som min syster ställde. Jag funderade en stund och insåg att jag verkligen är trött på att må dåligt. Av olika anledningar har jag gjort det lite för ofta de senaste åren för att det ska vara roligt. Sorg är vad det är och går inte att medicinera bort, den måste få ta sin tid, men långa perioder både förra året och detta har påverkats mycket negativt pga fysiska tillkortakommanden. Det har gjort mig, tja, ARG. Den senaste veckan har jag dock mått så bra att jag testkört gymmet här på ön och tänka sig… Jag har orkat! Inte som Paolo Roberto, men som jag själv på ganska bra dagar. Nu har jag möjlighet att både ta itu med flåset och mina svaga muskler. Kanske är det dags att plocka upp mitt årsord för att BYGGA muskler?

30 jul

Planttantsbesvikelser.

Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.

Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:

Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.

Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.

Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.

05 jul

Något slags svanesång.

Livet som människa kan vara svårt nog att hantera bitvis trots att vi har blivit begåvade med en tämligen rationell och välfungerande hjärna. Jag undrar hur det är i djurvärlden. Tar de någonsin rationella beslut, eller handlar allt bara om instinkt? Känner djur sig ledsna, övergivna, deprimerade? Jag fascinerades av den här svanen som jag studerade länge i morse. Har den ensamstående tvåbarnsmamman blivit sviken, eller är det bara livets baksida som har slagit till?

Fram till förra året trodde jag att svanar alltid levde tillsammans livet ut från det att de parade ihop sig, men tydligen är det inte så. Separationer är inte ovanliga. Jag tyckte ändå det var lite vemodigt att betrakta den här lilla familjen och spanade länge efter en pappa. Kunde han gömma sig i vassen? Om det inte är en ovanligt äventyrlig typ verkade det dessvärre inte som att han finns med i bilden längre.

28 jun

Tankar vid hållplatsen.

Min dotter såg en bildserie jag tog nyligen och sa ”Åh, vad fina! Det var länge sedan du tog några bra foton.” Jag tycker själv att det både var länge sedan jag tog foton med känsla eller skrev bra texter. Min skaparglöd har falnat, eller också har all min kraft gått till att läka mig själv i min nyvunna skepnad som planttant. Jag sörjer mitt gamla jag. Mina slogans, mina bloggfunderingar, timmarna med kameran och i Photoshop, alla handskrivna texter, min scrapbooking… Inget av det finns kvar i mitt liv. Bloggtexterna är för det mesta korta och har trista telefonfotografier. Trots det är jag tacksam över att jag inte har gett upp och att jag fortfarande har en blogg.

Som man sår får man skörda.

Min ”dagbok” här på nätet ger mig stor glädje de få gånger jag ser tillbaka på mitt liv och kikar in på det utifrån, som en gäst. Allt är så anonymiserat att jag inte alltid kan uttyda vilken händelse jag berörts av eller precis vad en text handlar om. Jag är ändå glad över att det är så. Det står inget i min blogg som inte är sant utifrån mitt perspektiv och jag tycker att det är ett roligt sätt att uttrycka mig på. De inlägg jag har lagt ner mer tid och energi på är onekligen de som håller bäst i längden och även de som fortsätter leverera. Det är som med vilket trädgårdsland som helst. Gör ett bra grundarbete, gödsla, rensa ogräs och se till att njuta av frukterna under lång tid framöver.

Mitt årsord BYGGA har tagit paus. Jag har slarvat bort de senaste månaderna, men man kan inte alltid ligga på topp. Jag har ett gott liv och är så tacksam över allt fint det är fyllt av. Tacksamhetsövningarna har gjort mig snällare mot mig själv. Alla vet dock att det inte bara är bra att vara snäll. Titta på barn till föräldrar som aldrig säger nej och låter barnen styra och ställa. De blir inte särskilt lätta att tycka om för människor runt omkring. Det är dags för mig att bygga muskler, både fysiska och mentala. Men först ska jag ha semester som alla andra svenskar. Peace.

06 jun

Sveriges nationaldag 2019.

Idag är det den sjätte juni, det som förut kallades ”svenska flaggans dag”. 1996 blev det en salutdag och 2005 en helgdag. Numera står det ”Sveriges nationaldag” i kalendern, något som gett oss en härlig långhelg i år. Svenskar är osedvanligt onationalistiska (ja, förutom de där onämnbara) och det är stor skillnad på hur våra grannar norrmännen och vi svenskar firar vårt land. Det är liksom inte riktigt rumsrent att älska det svenska och ”vad är egentligen svenskt anyway”’?

Jag funderar över vad som kan anses vara svenskt rätt ofta, oftast i samband med att jag saknar USA eller ser fram emot en resa utomlands. Jag har ju ändå specifikt valt att återvända till Sverige och propsade på att vi skulle flytta hem trots att vi äntligen hade möjlighet att få ett amerikanskt Green Card 2016. För min del var det storfamiljen som drog. Jag längtade för mycket efter dem alla! Vad mer då? Och är det detta jag har saknat då jag inte bott i Sverige? Uppriktigt sagt vet jag inte. Mina ögon har blivit för evigt sönderfrätta av att ha tagit in en massa andra intryck än de jag matades med under min uppväxt. Som sagt, jag älskar Sverige. Inte för att det är perfekt. Inte alls. Jag älskar Sverige trots alla brister. Vad innebär det att vara ”svensk”? Detta är mina tankar och fakta som kommit fram i diverse undersökningar:

Vi vet våra rättigheter. Anställningstrygghet, föräldraledighet, bostadsbidrag, LSS, a-kassa, sjukpenning, barnomsorg, semester… Aldrig tillräckligt om man lyssnar på många mottagare av dessa förmåner/rättigheter, men för många andra är den svenska välfärdsmodellen något stort, fint och fantastiskt.

Det är viktigt att hålla på sig och sitt. Svenskar är överlag mycket försiktiga och är sämst i världen om du vill lära känna nya människor. Åsikterna går isär när det gäller vänlighet och service. Vissa tycker att svenskar är mycket vänliga och hjälpsamma, andra tycker varken att vänlighet eller service har plats i den svenska modellen.

Sverige är ett mycket tryggt land, eller har i alla fall varit känt för att vara just detta. Som du säkert vet går åsikterna isär även om detta ämne. Däremot kan vi konstatera att Sverige som har varit ett mycket homogent land blir mer och mer segregerat. Detta gör att trygghet i Sverige numera kanske kan anses vara något av en klassfråga?

Något som jag själv anser vara mycket svenskt är att vända kappan efter vinden. Här tas ofta viktiga och avgörande beslut baserade på känslor och åsikter. Kändisar som uttalar sig om något ”de brinner för” hamnar i tevesofforna som experter. Jodå. Landet Brunsås bubblar av många heta åsikter och känslor och gillar du inte olika på rätt sätt är det lätt att du hamnar på offeraltaret.

Sverige är det tredje mest sekulariserade landet i världen. Tro är något för svaga människor, om det inte är ”en egen tro” (ofta är denna tro ganska lik alla andras egen tro). Kyrkan har dock fortfarande en viktig plats i mångas liv vid vissa tillfällen. Runt jul är fortfarande många kyrkor välfyllda och många vigslar och begravningar sker fortfarande i kyrkans regi.

Vårt prat om vädret! Alltså, det måste vara unikt. Mina SFI-elever fnissar ofta åt denna väderfixering, men de förstår den också. Särskilt de som har upplevt en svensk vinter och en vanlig svensk sommar, inte en sådan som vi hade förra året.

Sedan har vi det där med lagom. Inte för mycket och inte för lite. Detta anses vi vara väldigt bra på här i Sverige. Kanske är det så. Vad tycker du?

18 mar

Måndagstankar.

En planttants stora glädje och stolthet.

Dagens uppmaning lyder: Uppvaknande. Möjlighet att bryta en dålig vana. Lära sig tänka positivt, tolka positivt. Jag vaknade förvisso, men jag har varken brutit några dåliga vanor eller tänkt speciellt positivt. Hela förmiddagen studerade jag motiverande samtal. Det gick trögt, för mina tankar vandrade åt alla håll och kanter. Jag hade helt klart svårt att motivera mig själv, hahaha. Jag hade lovat mig själv att köra ett yogapass som början på dagen, men det glömde jag helt bort trots att yogamattan stod rätt framför ögonen.

Dödsvintern fortsätter. I lördags gick en vän till familjen bort och för en stund sedan fick jag ännu ett dödsbud. Det är som jag har sagt förut: döden är en naturlig del av livet. Trots det är det en av delarna som är svårare att ta till sig. Jag är tacksam för min övertygelse att livet fortsätter i en annan form när vi har lagt kroppen till vila. Jag har sällan känt mig så tacksam som nu. Min kusin frågade för några veckor mig om inte klimatångesten förstör också mitt liv. Nä, svarade jag. Jag känner ingen klimatångest. Jag känner hopp.Om vi gör vårt bästa här och nu, gräver där vi står, räcker ut en hand till grannen, vännen, familjemedlemmen, samhället där vi bor, då kan vi alla bidra med de droppar som gemensamt urholkar ångeststenen. Livet är fruktansvärt tufft för de allra flesta på vår jord, men vi som har allt världsligt och mer därtill verkar inte må bättre än alla dessa fattiga själar.

När jag ser livet spira i mina nysatta pelargonskott fylls jag av livsglädje! Varken allt eller hälften är kört. Vi har så mycket att leva för, så mycket att glädjas åt! Se där, där kom ändå lite positiva tankar. Med en promenad i solen och med vårvindarna i ryggen kommer jag snart tillbaka lite starkare än igår. Jag hoppas att du får samma möjlighet.

27 feb

Kom ihåg att livet är orättvist.

Varför mår unga vuxna så dåligt?

Det här tål att tänkas på. Varför mår nittiotalisterna så dåligt? Vem ska vi klandra den här gången? Det är tydligen ”samhällets fel”, som alltid. Men vad ska ”samhället” göra åt de unga vuxnas kris, ångest, panik och kaotiska liv? Vilka är det som utgör samhället? Är det inte vi själva, var och en? Vilka beslut ska våra politiker fatta för att nollnollorna inte ska uppvisa samma psykiska ohälsa när det är deras tur att bli synade i sömmarna? Pratar man med nittiotalister ger de sken av att vara otroligt upplysta, frigjorda och engagerade. Det är de som fått uppdraget att rädda Moder Jord, kanske är det detta som tynger? Är det kraven på perfektion, att det bara är en akademisk examen som räknas som värdefull, samtidigt som de akademiska institutionerna fylls av ovetenskaplig goja och får ta emot många studenter som inte har förmåga att klara av sina utbildningar? Eller är det något helt annat? Har vi vuxna svikit ungdomarna? (Nu pratar jag ur ett samhälleligt perspektiv, inte ur ett personligt.)

Gräddan av dagens unga visar säkert var skåpet ska stå om man ger dem chansen.

Psykologifabriken tar upp När egot tar examen (dessvärre bakom betalvägg, mycket spännande läsning) i en artikel som jag finner upplysande och tänkvärd. I den diskuteras också Jean Twenges forskning som jag har tagit upp här förut i bloggen. Ms Twenge lägger skulden på de smarta telefonerna och allt som de fört med sig.

Efter att ha läst Jonathan Haidts bok The Righteous Mind ett par gånger kan jag konstatera att jag är otroligt tacksam över att ha fått en bättre bild av det som Haidt tar upp i sin bok. Vad är det egentligen som gör att vi tycker och tänker så olika om saker och ting? Hur kan någon tycka så i mina ögon fundamentalt fel medan vederbörande tänker exakt samma sak om mig? Dagens samhälle inbjuder inte alla synsätt att ta plats och utvecklas parallellt. Det behövs både bromsande och pådrivande personligheter i ett samhälle. I dagens Sverige kastas än det ena och än det andra överbord medan annat lastas på utan att någon har brytt sig om att räkna på konsekvenserna av den ändrade lastens vikt. Vi är så måna om att vara alla till lags att vi glömt att fundamentet vi kunnat förlita oss på under lång tid inte längre är lika bärande som det varit förut. Dessvärre är så många av sprickorna tabu att prata om eftersom de skuldbelägger och kränker åt både höger och vänster, så sprickorna fortsätter bli längre och djupare medan ”samhället” på sin höjd konstaterar att det händer, men vägrar att åtgärda problemen.

Komikern och filosofen Aron Flam har ett ledord som de flesta skulle må bra av att fundera över: Your feelings are hurting my thoughts. Jag är en känslosam människa och jag försöker göra gott med mina styrkor. Samtidigt vet jag att det behövs regler och begränsningar som dansar med mina känslor för att vi tillsammans ska kunna skapa något starkt och hållbart. Jag bekymrar mig inte särskilt över framtiden. Jag fortsätter gräva där jag står, gör det jag är bra på och försöker dela med mig av det jag har till de som inte har. Den dag jag utnämner mig själv som kränkt är det dags att slänga in handduken.

Livet är orättvist!
Ivar Håkansson

27 feb

Fånga dagen.

Alltså, vårljuset! Den är obarmhärtigt, skarpt, kallt och alldeles underbart! Jag följde solen upp på väg in till jobbet och kunde inte låta bli att gå ner till kajkanten för att ta ett par foton med telefonen. Precis när jag vänt för att gå iväg kom en annan kvinna i min ålder med uppdragen telefon. Vi fnissade lite mot varandra. Jag gissar att hon också tänkte på det faktum att kameran aldrig kan fånga den riktiga skönheten i solens upp- och nergångar, men att vi ändå inte kunde låta bli. Vi har blivit barn, eller tanter, av vår tid.

Jag är nu lika gammal som mamma var när jag blev mamma för första gången. Hon hade själv en liten 3,5-åring att ta hand om, men jag kommer ändå ihåg att jag tyckte att hon var så gammal. Tänk att jag skulle kunna vara både småbarnsmamma och mormor nu! Det känns märkligt på alla sätt och vis. Jag tror att man klarar det man ska och när något händer måste man ta sig igenom till andra sidan, vare sig man vill det eller inte. Det var det jag tänkte på när jag stod och följde solen upp ur havet. I snart trehundra år har människor kunnat njuta av siluetten av kruthuset på Mjölnarholmen. Hur många har haft tankar liknande mina?

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når.” ur Hamlet av William Shakespeare

13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

23 jan

Om att möta döden.

De flesta dagar i livet kommer och går och efter en tid är det svårt att skilja den ena från den andra. Andra dagar präntas in i ens medvetande med stor kraft och är omöjliga att glömma. De oförglömliga dagarna läggs på hög och sorterar sig själva på olika sätt. Vackert ställs mot dramatiskt, stolt mot farligt och sorgligt mot triumferande. När ens dagar är räknade hoppas nog de flesta att minnesfilmen som spelas i ens inre till största delen består av klipp som får en att känna tacksamhet istället för ångest.

I måndags fick jag trösta min goda vän vars far precis hade somnat in efter en relativt kort tids sjukdom. Igår kväll hade jag möjlighet att tillbringa tid med en av mina föräldrars bästa vänner, en fantastiskt fin, kärleksfull och generös man, som inte har många dagar kvar här på jorden. Han hade en relativt bra dag för första gången på lång tid och det var fint att sitta och prata med honom, minnas tillsammans och till och med skratta. Det kändes också bra att kunna stötta hans döttrar i det ofattbara. Efter ”helvetesåren” säger jag inte längre inget ont som inte har något gott med sig, men nog kan alla upplevelser man går igenom komma till nytta vid något tillfälle.

I sorgen finns närhet till många känslor och jag tror att många blir förvånade över att även möta skratt och uppsluppenhet där. Jag och mina syskon har så fina minnen från våra föräldrars sista veckor på jorden. Far uttryckte själv sin förvåning över hur ”roligt” det kunde vara att dö. (Jag kan inte garantera att dessa känslor inte hade att göra med de massiva mängder smärtstillande droger han fick, men hur som helst mådde han uppenbarligen bättre än man skulle kunna tänka sig.)

Jag har återigen påmints om hur viktigt det är att ordna upp sitt liv oavsett vilken ålder man är i. Vi vet inte hur långt vårt jordeliv blir eller hur dess omständigheter kommer att se ut imorgon. Vi har idag, den kropp vi lever i och de omständigheter som vi själva, någon eller något annat har satt oss i. Många gånger är vi kanske missnöjda med valda delar av förutsättningarna och det är inte alltid vi kan göra något åt vår situation. Då har vi två vägar att välja mellan: Bitterhetsgatan och Acceptansstigen. Det är lätt för mig att sitta och skriva det i ett blogginlägg, men tro mig, jag vet att det är svårare att omsätta i praktiken. Faktum kvarstår. Acceptans är lika starkt som armeringsjärn när man ska lägga grunden till något nytt. Bitterhet består ofta av dy, lera och rasmassor och ska man lägga en grund på det är det svårt att få ett hållbart resultat.

Nu ska jag fortsätta dagen. Till dig med stora, tunga utmaningar skickar jag mycket kärlek och ljus. Du är inte ensam.