25 aug

Livet på landet.

Varje dag en ny upplevelse. Vad händer med någon som stannar på samma ställe i hela sitt liv? Jag och min syster som har rest mest av alla jag känner hade diskussionen för några år sedan då vi åkte förbi ett gudsförgätet hus någonstans i närheten av Tjotahejti. När vi gick i skolan var det ”Flymen-barnen”, ungarna som bodde allra längst bort från högstadieskolan, som hade ett rykte som färgades av förväntningar om att de nog var lite ”bakom flötet”. Nu visade det sig att det fanns lika stor variation på flötespositionen vare sig någon kom från Flymen eller Stockholm, så vi kan nog lägga den teorin bakom oss.

Men vad händer med en människa som söker sig ut, söker sig bort, får uppleva andra traditioner, miljöer och sätt att angripa livet? Tänk att det inte finns något riktigt bra svar på den frågan heller. Jag vill ju kunna säga att jag är en bättre version av mig själv p.g.a. de upplevelser jag har, men det finns inget sätt att kontrollera det. Jag har inte kunnat glömma betraktelsen Malin Wollin skrev om ny-stockholmare förra året. (Malin Wollin känns för mig ungefär som någon av mina far-kusiner. Det är något som är väldigt likasamma, men det tar sig uttryck på VÄLDIGT olika sätt.) Vad är det som är så eftertraktansvärt i att trängas på tunnelbanan eller att handla hutlöst dyrt i närbutiken i Årsta när man kan uppleva världens vackraste stjärnhimlar på Sturkö och njuta av färjan till Polen på lagom avstånd?

Vi promenerade ut till Östersjön efter en lång dag fylld med Livet. Maken hade programmerat hela dagen och förberett sig för sin vän och businesskompanjon som anländer till ön i slutet av veckan för att de lättare ska kunna jobba tillsammans. Mitt utbildningscertifikat kom på posten och jag fick inspektera den hemsida jag med all sannolikhet ska jobba ifrån om bara ett litet tag. Dottern lagade fyllda paprikor och pluggade för körkortsteoriprovet som närmar sig. Jag hade ett samtal med en klient. En god vän hade hamnat på akuten, fått ligga ensam en hel dag och skickades sedan efter konstaterad diagnos hem i en taxi. Jag åkte dit för att säga hej och kolla att allt var okej och tänkte då på alla som är ensamma och inte har någon endaste på hela jorden som kan eller vill åka till dem och säga hej efter en liknande upplevelse. Sådant sägs vara långt mer vanligt förekommande i storstan än på landet, trots att man bor så nära varandra i stan.

Jag tittar på bilderna från gårdagens promenad och konstaterar att jag inte behöver något annat, inte just nu. Jag älskar storstan och längtar till myllret ibland, men jag vet att det finns kvar och väntar på mig. Livet här på ön är kanske litet och trångt, men jag mår bra av det och fortsätter på den här vägen.

15 dec

Glad tredje advent!

De senaste dagarna har jag haft flera intressanta diskussioner, både i verkligheten och via diverse olika meddelanden. Det är roligt att utmana sig själv med tankar som rör sådant man kanske inte tänkt på själv, eller tankar som inte haft chans att flyta upp till något slags medveten yta.

”Vilka känner du?” – frågan som väckte mängder av tankar i mitt huvud. För vilka känner jag egentligen? Och vilka känner mig? Vad lägger jag i begreppet? Vad menar du när du säger att du känner någon? Själv kan jag efter några dagars betänketid konstatera att jag känner tillräckligt många tillräckligt väl för att känna mig trygg i världen. Jag vet ungefär vem jag ska vända mig till i vilken situation och jag litar tillräckligt mycket på mitt omdöme för att våga lita på att de åtminstone försöker hjälpa mig när det stormar på olika plan. Eftersom jag fortfarande ibland förvånas över mina egna reaktioner inser jag att det är omöjligt att känna någon ”utan och innan”.

Det är viktigt att vi låter oss ha ett rum som bara är för oss själva, vare sig det rör sig om sådant som vi inte vill eller inte kan dela med oss av. Ibland är det på sin plats att flytta något från det rummet till ett öppet utrymme, men då är det viktigt att förstå att det följer konsekvenser på ett sådant val. Är det förresten okej att ta med sig hemligheter i graven?

”Jag orkar inte med alla idioter!” – uttrycket som jag faktiskt själv hörts yttra då jag har varit riktigt frustrerad genom åren. Min övertygelse är att det finns något gott i alla människor, men också att alla människor har fröet till dumhet, ondska och elakhet i sig. Kejsarens nya kläder är ett slags arkaisk historia som upprepar sig om och om igen i olika skepnader. Den stora massan står och hejar på något riktigt idiotiskt. Då kan det vara rätt jobbigt att vara ”det lilla barnet” som genomskådar alla idioter, ja-sägare eller kanske rentav de som ska vara de intellektuella.

”Ingen bryr sig ändå!” – är det verkligen så illa? Låtsas vi bara bry oss om våra medmänniskor? Jag vägrar tro att det är så. Nu vet jag bara hur jag själv tänker om detta, men den omsorg jag ägnar åt andra är välment och innerlig. Det blir mindre av den varan än jag hade önskat, men varje gång jag har möjlighet (och tid) att på något sätt försöka lyfta någon annan tar jag chansen. Jag vet att det inte gäller alla andra, men jag har många runt omkring mig som funkar ungefär som jag.

Ja, där ser du. Tre tankar som jag funderat lite runt och med detta inlägg släppt för den här gången. Jag hoppas att du får en fin vecka! Peace.

21 nov

Bakåt och framåt.

Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)

Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.

Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.

Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.

Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.

17 nov

Vinden har vänt.

Att vända kappan efter vinden är bekvämt. Tänk vilken extrakraft man får i medvind. Man kan nästan springa uppför backar utan att det känns och man kommer dit man ska med ibland stora tidsvinster. I motvind får man spottloskan tillbaka och det är ju rysligt jobbigt att ta sig fram. Däremot känner man livet i sig och håret hamnar inte i ansiktet! Jag föredrar det senare.

När mamma och far var sjuka gick jag ofta ut och ställde mig för att titta på stjärnhimlen och njuta av utsikten över Karlskrona, särskilt om det var riktigt blåsigt. Det kändes som att vinden blåste ut oron och rensade i mitt inre, både bildligt och bokstavligt. Precis samma känsla fick jag av min vistelse på Gotland. Jag åkte dit väl förberedd med vad jag ville få ut av resan och hur målen skulle nås. Vägen dit blev inte som jag hade planerat, men det blev resultatet. Jag kan varmt rekommendera några intensiva dagar med dig själv, där du verkligen jobbar med ditt inre.

Jag kom hem till genrep av Faurés Requiem och konserten blev magisk på flera plan. Att musicera tillsammans är (nästan) alltid roligt, men det blir speciellt när man övat länge på ett verk, gnidit och pillat, och nästan tröttnat på pillandet. När det sedan tillkommer en orkester och solister och alla skärper till sig kan det uppstå magi. Det händer inte alltid, men igår gjorde det det. Jag är så tacksam över att jag var förberedd att ta emot och ta in upplevelsen. Jag vet inte om det hade känts lika ”intensivt” om jag inte hade haft de upplevelser jag har haft under veckan.

Konserten bjöd inte bara på Fauré, utan också på Poulencs orgelkonsert. Vilket verk! Där kan man verkligen tala om att blåsa ur spindelväv! Idag känner jag mig glad och redo för att ta mig an den nya veckan, en ny kurs, tulpanlöksplantering och några timmars solsken, i alla fall om man ska tro SMHI-appen. Idag är det två veckor kvar till första advent och det är helt legitimt att lyssna på julmusik och börja förbereda adventsbelysningen. Jag kan knappt hia mig…

05 nov

Ett hem till skänks…

… man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.

Nu är det ett tag sedan vi köpte loss huset från min bror och svägerska, men fortfarande är det en del som behöver landa. Idag hade vi besök av en skadedjurskontrollant som skulle undersöka om vi har husbock eller något annat läskigt (krav för att få hemförsäkringen godkänd). Han berättade att när han en gång lyfte på en vindslucka så trillade det ner massor av möss på honom. Han hade tydligen valt att kliva in på vinden rakt genom deras vardagsrum, hahaha. Eller hahaha, förresten. Jag tror jag hade svimmat om något liknande hade hänt mig!

Det är spännande, det här med hem. Vissa bor i kojor, andra i lyxvillor på flera hundra kvadratmeter. En del älskar vitt, vitt, vitt och andra vill ha färg, tunga textilier och mycket mönstrat. Själv plockar jag gärna in naturen, andra gillar bättre svart och krom.

Vad är det egentligen som gör ett boende till ett hem? ”Home is where I put my butt” har jag själv haft som mantra i många år. Jag bestämde mig en dag för att inte längta efter förändring eller att vara någon annanstans jämt. Här och nu är det vi har och efter att ha tagit det till mig har jag trivts överallt oavsett hur risigt eller ”fel” det varit. Jag har försökt göra det bästa av de förutsättningar som varje hem bjudit på. Det gäller att ”tala med huset” (eller lägenheten, eller rummet), inte att tvinga in det i något som är för stort eller för litet. Det går dock inte att komma ifrån att det är otroligt tillfredsställande att få byta ut ett kök med luckor som inte går att stänga eller att renovera en fuktskadad toalett…

Skuldkvoten i Sverige ligger på en rekordhög nivå. Boendet slukar mycket pengar och många använder sig av krediter för att betala allt från renoveringar till nya möbler. Det är lätt att som inredningsintresserad fångas av ”vill också ha” när man möter inte bara familjens och vännernas hem och enstaka inspirationsreportage från inredningsmagasin, utan också Brunettlottas, Fantastiska Fannys, Tammy Tiamos och alla andras Instagramperfekta hem. Hur ska man hantera det som enligt forskningen pekar mot får oss att må dåligt fast vi egentligen har det bra?

Jag förespråkar tanken att skynda långsamt. Ha ett konto dit du för över pengar varje månad och använd dem till sådant som du velat ha under en längre tid när du har råd. Det du köper blir mycket billigare om du inte köper på avbetalning. Sitter du redan i skuld som skaver finns det hjälp att få! Jag har tipsat om ”snöbollsåterbetalning” förut. Här kan du läsa mer om det. Många använder sitt boende för att dryga ut ekonomin. Bor man lämpligt till och inte har något emot att ha ”okända” hemma kan man hyra ut rum till studenter eller turister. Min bror och svägerska håller på att göra om sitt gamla kök till en uthyrningslägenhet nu när de renoverar sitt stora hus. Smart!

Hemtrevlighet kan inte köpas för pengar. Vad är det som gör att du trivs hemma hos dig?

21 okt

På rullande sten…

…växer ingen mossa.

Detta svenska ordspråk kan tolkas på två sätt:

  1. Om man kontinuerligt byter jobb, bostad, relationer etc blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person.
  2. För att behålla sin vitalitet måste man hela tiden sysselsätta sig, vara aktiv och driftig.

Jag har aldrig tolkat det här som annat än att det gäller att hålla igång så man inte blir en gammal stofil. Förr i tiden blev man gammal tidigare än idag. Delvis levde man fysiskt mycket tyngre liv, men det handlade om annat också. Vi har idag stor kunskap som gör att vi kan hålla kvar ”medelåldern” mycket längre. Numera är många pensionärer otroligt aktiva. Generna bjuder naturligtvis motstånd och även om många idag får fira sin hundrade födelsedag är det fortfarande många som dör alldeles för tidigt. Frågan är om all cancer som dyker upp nu för tiden fanns förut också, men att vi hann bli stångade av tjurar, få dammlunga, frysa ihjäl, bokstavligen jobba ihjäl oss eller något annat innan den hann ta oss i sitt grepp?

Jag kan inte låta bli att undra om någon skulle gissa att min mormor på den här bilden bara var ett år äldre än vad jag är idag om man hade träffat oss tillsammans idag. Jag inser samtidigt att hennes frisyr, dåliga behå och klänning gör sitt till och att om hon hade varit 50 idag så hade hon sett annorlunda ut. ”Age is but a number.” Tror du att hon kände sig äldre här än vad jag känner mig? (Jag tvivlar. Min mormor var så full i sjutton och höll alltid på med en massa hyss.) Den här julen fick min morfar sin första stroke och även om han blev frisk efter den fick han fler några år senare och dog 1986, 65 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Var det oron över detta som gjorde att jag bara kommer ihåg mormor som gammal, ända tills hon blev jättegammal?

Tankarna runt ålder kanske är naturliga nu när jag närmar mig ”den tredje åldern”, den mellan 50 och 70. Jag är så glad att jag gjorde slag i saken och började omskola mig! Jag vet inte precis vad det kommer att leda till, men att mina studier får mina stenar att rulla på det positiva sättet råder inga tvivel om, inte för mig iallafall. Hur tänker du om ålder? Är det något du tänker på?

03 okt

Bättre och bättre dag för dag.

Operationen gick bra. Igår var det dags för nästa utmaning. Efter de längsta 35 minuterna någonsin på en brits fick jag klartecken efter ett mycket noggrant ultraljud. Ingen cancer! Så skönt. Nu väntar jag bara på resultaten efter proverna som togs under operationen, men jag tror och hoppas att de inte kommer att visa någonting. Jag är glad och tacksam. Cancerspöket bråkar ibland med mig och säkert med andra som också haft det i sitt liv många gånger. Jag försöker verkligen att inte låta mig påverkas, har aldrig några ”inbillningsnojor”. Trots det är det svårt att inte få ont i magen då vården flaggar för att något inte ser ut att vara som det ska. Det tillhör åldern, det där att kroppen långsamt förfaller och har större risk för att råka ut för något. Jag förstår det teoretiskt, men det är svårare att hantera i verkligheten.

27 sep

Beredd på tuffa tider?

Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.

För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.

Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)

Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!

24 aug

Öppna upp ditt fönster.

Jag gillar att sova med öppet fönster oavsett årstid. Det funkar inte riktigt, men det är ändå något särskilt med att ha ett lagom varmt duntäcke som håller en varm medan huvudet hålls svalt. (Det svalare sommartäcket byts snart mot det lite tyngre och varmare vintertäcket när nattemperaturen gått ner lite till.) Gränsen mellan ute och inne blir mindre markerad när fönstret står öppet, naturligtvis med ett myggnät monterat. Naturen är ibland bättre med viss modifikation.

Det där med fönster är något jag ofta funderar på. Fönster används ofta som symbol i litteratur, film och konst. Bakom fönster döljs något hemligt, mystiskt, svårmodigt. Utanför fönster skiner solen. Där finns hopp, framtid, räddning. I verkligheten låter våra fönster oss ha kontakt med omvärlden samtidigt som de skyddar mot ljud, extrema temperaturer och oönskade gäster. De släpper in det livgivande ljuset och sprider det så vackert. Jag älskar att vakna upp i vårt sovrum med morgonljus! Det är den bästa starten på en dag. Jag älskar även skyddet jag känner då jag kan stänga fönstret då det regnar, stormar eller snöar. Att sitta och läsa i soffan under en filt medan regnet smattrar mot rutan är ett av mina favorithöstnöjen.

”Du vet aldrig vad som händer bakom andras stängda dörrar och fönster” är något jag försöker påminna min familj om. Det är så lätt att stå utanför och beundra illusionen av perfektion, särskilt i dagens sociala media-värld. Det är dock omöjligt att veta vad som händer i någon annans liv. Var snäll, tassa försiktigt och behandla andra med medkänsla. Du vet aldrig vad de går igenom eller vad som händer i deras liv. Och glöm inte att då och då öppna ditt eget fönster och släpp in lite frisk luft, vädra ut det gamla och känn hur du fylls med nytt liv!

04 aug

Om att må bra.

”Tänk dig att det fanns en gratismedicin som skulle få dig att må riktigt bra. Skulle du ta den då?” Frågan ställdes av min syster häromdagen och jag hajade till innan jag svarade att det naturligtvis var en kuggfråga. Menade hon inte att vi redan har en sådan dundermedicin? Den består av god sömn, näringsriktig mat, motion och allt det andra, inte sant?

Det är märkligt med den där gratismedicinen. Den kanske inte är lika mycket medicin som förebyggande dunderkur, men faktum kvarstår. I princip alla vuxna västerlänningar känner till den, men få väljer att leva enligt hälsokonsternas alla regler. Jag vet till exempel inte hur många som frågat mig vad jag gjorde för att bli av med min migrän. När jag berättat det har informationen trillat till marken som vore den tunga regndroppar. Jag vet faktiskt inte en enda som testat min kur. Den är helt gratis, men kräver initialt hårt arbete och hjälper inte alla. De flesta vill nog att jag ska säga ”köp det här pillret så löser det alla dina problem”. Jag vet att jag hade tur som hittade vad som felade mig och är så tacksam för att jag gav metoden en chans. Jag har många vänner som lider av medicinska åkommor som ingen riktigt vet hur man ska bota, åtminstone inte än så länge.

Tillbaka till frågan som min syster ställde. Jag funderade en stund och insåg att jag verkligen är trött på att må dåligt. Av olika anledningar har jag gjort det lite för ofta de senaste åren för att det ska vara roligt. Sorg är vad det är och går inte att medicinera bort, den måste få ta sin tid, men långa perioder både förra året och detta har påverkats mycket negativt pga fysiska tillkortakommanden. Det har gjort mig, tja, ARG. Den senaste veckan har jag dock mått så bra att jag testkört gymmet här på ön och tänka sig… Jag har orkat! Inte som Paolo Roberto, men som jag själv på ganska bra dagar. Nu har jag möjlighet att både ta itu med flåset och mina svaga muskler. Kanske är det dags att plocka upp mitt årsord för att BYGGA muskler?