13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

23 jan

Om att möta döden.

De flesta dagar i livet kommer och går och efter en tid är det svårt att skilja den ena från den andra. Andra dagar präntas in i ens medvetande med stor kraft och är omöjliga att glömma. De oförglömliga dagarna läggs på hög och sorterar sig själva på olika sätt. Vackert ställs mot dramatiskt, stolt mot farligt och sorgligt mot triumferande. När ens dagar är räknade hoppas nog de flesta att minnesfilmen som spelas i ens inre till största delen består av klipp som får en att känna tacksamhet istället för ångest.

I måndags fick jag trösta min goda vän vars far precis hade somnat in efter en relativt kort tids sjukdom. Igår kväll hade jag möjlighet att tillbringa tid med en av mina föräldrars bästa vänner, en fantastiskt fin, kärleksfull och generös man, som inte har många dagar kvar här på jorden. Han hade en relativt bra dag för första gången på lång tid och det var fint att sitta och prata med honom, minnas tillsammans och till och med skratta. Det kändes också bra att kunna stötta hans döttrar i det ofattbara. Efter ”helvetesåren” säger jag inte längre inget ont som inte har något gott med sig, men nog kan alla upplevelser man går igenom komma till nytta vid något tillfälle.

I sorgen finns närhet till många känslor och jag tror att många blir förvånade över att även möta skratt och uppsluppenhet där. Jag och mina syskon har så fina minnen från våra föräldrars sista veckor på jorden. Far uttryckte själv sin förvåning över hur ”roligt” det kunde vara att dö. (Jag kan inte garantera att dessa känslor inte hade att göra med de massiva mängder smärtstillande droger han fick, men hur som helst mådde han uppenbarligen bättre än man skulle kunna tänka sig.)

Jag har återigen påmints om hur viktigt det är att ordna upp sitt liv oavsett vilken ålder man är i. Vi vet inte hur långt vårt jordeliv blir eller hur dess omständigheter kommer att se ut imorgon. Vi har idag, den kropp vi lever i och de omständigheter som vi själva, någon eller något annat har satt oss i. Många gånger är vi kanske missnöjda med valda delar av förutsättningarna och det är inte alltid vi kan göra något åt vår situation. Då har vi två vägar att välja mellan: Bitterhetsgatan och Acceptansstigen. Det är lätt för mig att sitta och skriva det i ett blogginlägg, men tro mig, jag vet att det är svårare att omsätta i praktiken. Faktum kvarstår. Acceptans är lika starkt som armeringsjärn när man ska lägga grunden till något nytt. Bitterhet består ofta av dy, lera och rasmassor och ska man lägga en grund på det är det svårt att få ett hållbart resultat.

Nu ska jag fortsätta dagen. Till dig med stora, tunga utmaningar skickar jag mycket kärlek och ljus. Du är inte ensam.

15 jan

Knappast lagom.

Idag har vintern kommit på besök. Det snöade för tredje gången den här säsongen. De andra två gångerna har inte snön legat kvar och det tror jag inte den gör nu heller. Jag satt och rättade uppgifter på datorn när min engelska kollega plötsligt sa: ”Nä, jag får nog ställa in lektionerna ikväll. Det blir för farligt att gå hem.” Hahaha, jag gillar hennes humor! Å andra sidan har maken berättat om hur hela London blev lamslaget då han bodde där. Jag gillar snö. I rätt mängd, på rätt plats och med rätt tillbehör, det vill säga. Idag körde jag hem med en bil utan fungerande vindrutetorkare och då var det lite mindre roligt. Det var bara en säkring som hade gått, så imorgon kommer jag att köra utan fungerande dimljus. Du kan ju fundera på hur det kommer sig…


Förra vintern var otroligt blöt! Hela vår gårdsplan var sank och hade vi velat hade vi kunnat åka skridskor på isplanen som bildades framför ladugården helt naturligt då det frös till. Jag körde fast i gräsmattan framför sommarhuset i Bredavik vid något tillfälle och jag kommer ihåg att jag tänkte att efter allt det vatten som fyllt på grundförråden skulle ingen kunna klaga på några klimatförändringar. Tji fick jag. Klimatångesten fick ytterligare påslag efter den rekordlånga, varma och torra sommaren.

Jag har läst på för att försöka bilda mig en uppfattning om vilken av alla höga, inflytelserika röster som har rätt då det gäller huruvida det hjälper om jag slutar köra bil, blir vegan, låter bli att köpa tulpaner på ICA eller om jag rentav aldrig mer ska köpa något nytillverkat. Jag har lovat mig själv att inte ta en enda skådis, influencer eller barn med ångest på allvar oavsett ämne utan att följa upp informationen som legat till grund för deras åsikter.

Vi människor behöver ämnen att debattera, stöta och blöta, trosmodeller att hänga upp vår världsbild på och kloka (och galna) människors tankar att ta ställning till. Det är så mänskligheten utvecklas. Just nu bollar jag många personligheter från olika kulturer då jag undervisar på SFI. Det är så lätt att se på världen utifrån sina egna erfarenheter och kulturella bakgrunder… Svenskar verkar överlag ha en känsla av att veta mest och bäst, vi hoppar på nya uppfinningar och idéer så fort de dyker upp utan att fundera särskilt mycket över vad konsekvenserna kan bli och vi är inte särskilt bra på att utvärdera och skynda långsamt i förändringsprocesser. Jag vet att jag inte borde generalisera, men med tanke på att vi verkar vara världens mest extrema land så kanske det är okej att lyfta att detta kan bli problematiskt. Här kan du läsa mer om den stora studie som har fastslagit hur extrema svenskar överlag faktiskt är.

Jaha, ja. Jag gick från snö till extremism och där får jag nog lämna dig. Det är dags att knyta ihop säcken och hoppas på vackra drömmar om en värld i harmoni. Peace.

01 jun

Att låta saker ta sin tid.

Det finns så mycket att fylla sina dagar med att många lever sina liv med maxat stresspåslag. FOMO, ”fear of missing out”, förstör livet både för barn, ungdomar och vuxna, och hur insiktsfulla vi än är kan det vara svårt att stoppa de rusande tankarna.

Idag är jag på väg till Göteborg med äldsta dotterns flyttlass. Maken briljerade med sina tetriskonster igår kväll, så jag behövde bara putta in ett bord och min packning efter det sedvanliga gullandet med blommor och grönsaker. (Hur ska det gå där hemma? Klarar sig mina bebisar utan mig i tre dagar?!) Jag kör i lugnt mak och just nu sitter jag och njuter av blåbär, choklad och en ljummen fläkt någonstans vid en sjö på Glimåkravägen. Inget jäktande, lugn och ro. Kanske kan kroppen läka bara av att jag talar om för den att vi är på samma lag? Det löser sig nog. Peace!

17 okt

Om att skämma bort.

Jag är inte den jag brukade vara. Eller är det inte så att man ständigt utvecklas, men att man ibland gör större hopp och genomgår något som mest kan liknas vid metamorfoser? Jag känner naturligtvis igen mig själv som jag var för några år sedan, men jag är samtidigt någon helt annan som jag måste lära känna på riktigt. Just nu finns det inte utrymme för den nya bekantskapen, men det kommer väl.

Jag har alltid, förut, varit duktig på att skämma bort min familj med kärlek och överraskningar. Det känns trist att denna sida av mig har fått stå tillbaka så mycket sedan vi flyttade tillbaka till Sverige, men jag har liksom inte geisten till det. Igår kväll nämnde yngsta dottern att hon var sugen på scones, så jag bekämpade Det Svarta och steg upp tidigt för att överraska henne med nybakad frukost. Det kändes riktigt fint av flera anledningar och jag påmindes om det där att det är svårt att vara sant altruistisk. Gör man något gott för någon annan ger det så mycket positivt tillbaka! Jag hoppas kunna klämma in lite fler överraskningar framöver. Om inte annat så i rent själviskt syfte… Vi kämpar på!

08 okt

Kalejdoskop.

Det här är något av det vackraste jag vet. Jag har alltid varit fascinerad av kalejdoskop. Det är något med den oändliga föränderligheten av färg och form trots att man bara har tillgång till några pärlor, glasbitar och speglar i ett papprör. Det talas mycket om mindfulness och dagens stress och utmattning, utbrända människor, deprimerade tonåringar, ensamhet hos så många. Inte för att jag tror att en ”leksak” skulle kunna lösa något av dessa gigantiska problem, men en stund i solsken med ett kalejdoskop ger åtminstone mig ny energi.

Den här sidan tror jag att jag har länkat till förut, men jag tycker den är så intressant. Kanske den kan vara något för dig också? Hur mycket ligger det i att färger påverkar oss? Vad säger det då om alla svenskars fäbless för vitt, vitt, vitt och en enorm likriktning i vad som anses vara ett vackert hem? Onödiga renoveringar är vanligt förekommande, för vem kan ha ett kök i fel färg eller ett badrum som inte har rätt form på kakelplattorna? Jag undrar lite vad som händer den dagen folk får betala räntor igen och livet här i Sverige inte längre blir som det varit en gång? Med det ska jag bädda ner mig i sängen och sova. God natt!

26 sep

Här slutar allmän väg.

Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?

Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?

Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.

En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.

 

02 mar

Ett hem till skänks och allt det där.

Du som känner mig väl vet att jag vurmar för käcka rim av olika slag. En av mina favorittavlor från barndomshemmet stoltserade med följande vers:

Ett hem till skänks man aldrig får,
Ej ens på livets högsta höjder.
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder.

I dagens samhälle läggs väldigt mycket fokus, tid och pengar på att fylla hem med ”rätt” och ”personliga” inredningsattiraljer. Det ska se ut på ett speciellt sätt och en viss typ av ängslighet är alltid inblandad i uttrycket av vad som är inne respektive ute. Om en pryl finns att finna på ICA kan man räkna med att den inte är inne eller att den är på väg in i utefasen. Fult och fint i inredningsvärlden är begrepp som förändras så fort rätt, eller fel, personer uttalat sig om något. Blir en viss pryl nämnd i rätt blogg kan personen som tjänar pengar på den prylen skatta sig lycklig och tvärtom.

Det finns olika skolor som predikar olika evangelium. Vissa pratar om hållbarhet och hur det är vår plikt att inte märkas här på jorden (självhushållning, loppis, inga eller få barn, inga resor…). Andra ser det som sin mänskliga plikt att upprätthålla ekonomin genom att jobba heltid, köpa nytt, stötta nya designers, åka på retreats och allt vad det är.

De flesta av oss lever något slags mittemellanliv. Vi bor i lägenheter och radhus som bara är temporära boenden. Vi har viljan att bara äta veganskt, ekologiskt och närodlat, men värmer Mamma Scans köttbullar i hast med ena benet redan utanför dörren på väg till ungens fotbollsträning. Vi handlar loppisfynd som blir hängande oanvända i garderoben och kan inte motstå att köpa jackan som hängde i skyltfönstret just då vi råkade gå förbi. Vi  blänger på fembarnmamman Olga Rönn-vadhonnuheters magrutor på Instagram medan vi tuggar i oss ett par rutor Marabou Schweizernöt. Vi är ganska lagom och lever ganska vanliga liv. Våra hem är de enda av vännernas hus som inte är uppdaterade med marmorskivor i köket och den där fiskskålsvasen med bubblor på som man ska ställa fina kvistar och dyra buketter i. Vi gråter en skvätt i hjärtat över att inte ha det som ”alla andra” har. Sedan kommer en stund då vi inser att det är precis som i den där dikten som jag skrev ut häruppe.

Ett hem byggs inte av rätt prylar. Det är vi som bor i hemmet som gör det till vad det är. Är det för mycket sorg så se till att lägga till lite fröjder av olika slag. Bjud hem vänner. Låt dem ta med mat om du inte har tid eller pengar att fixa. Sträck ut en hand om hjälp någon som har behov som du kan göra något åt. Fyll ditt hem med uppbyggande musik och filmer som får dig att skratta och gråta, som får dig att känna med andra. Sätt in en äppelkvist i ett vanligt dricksglas från IKEA. Alla sätt är bra utom de dåliga, men jag kan lova att du aldrig kommer att bli nöjd om du tror att ”rätt” golv i köket ska göra dig lycklig. Peace.

2_1

Nu slipper vi ha bara en naken glödlampa i fönstret. Jag gillar verkligen vår nya kökslampa. Den är ett trevligt tillskott till köket, men min lycka är inte beroende av den.

13 Dec

Det som göms i snö…

… kommer upp i tö. Just nu känns det som att jag långsamt håller på att vakna upp ur en dvala som har pågått i många år. Det är kanske en överdrift, men att börja rota i lådor med saker som jag inte rört sedan maj 2012 gör onekligen att det känns som att jag hade sovit något slags Törnrosadröm. Har vi verkligen bott i Orem i fyra år? Hur kommer det sig att vi packade ner saker som skulle ha getts bort eller sålts på loppis redan då vi höll på att stänga ner Segeltorpslivet? Stackars spindlar och möss som dött eller kammat noll av intresse i dessa lådor. De är nog inte särskilt intressanta för någon. Jo! Kökslådan som blev felmärkt och jullådorna var jätteroliga att packa upp, för de hade jag egentligen velat ha med till vårt compact living-experiment som så småningom bredde ut sig på över 300 kvadratmeter. Nu ska vi som sagt komprimera allt igen.

I första fasen som så smått inletts ska vi flytta in på nedervåningen som är 60 kvadratmeter. Det är inte förrän elektrikern kommer tillbaka i morgon eller i övermorgon som avloppspumpen (eller vad det nu är) kopplas in och vi kan börja använda toaletten och dra igång disk- och tvättapparaturer. Jag hittar bara två gardinstänger, men jag är rätt säker på att vi hade fler i förvar. En av ryggkuddarna till soffan som kom i containern från Orem saknas fortfarande. Say what? Någon av makens mormors underbara jeansmattor hade jag planerat att lägga i köket, men de är ju alldeles för stora allihop. Och hur blir det med matta i vardagsrummet? Ska vi kanske ställa hela soffan på mattan vi hade i Segeltorp? De fina lamporna jag köpte i lampaffären är jättefina, men de är inte alls snygga närmast taket i monterat tillstånd och jag känner mig lurad. Jag vet att allt är mycket mindre än jag ens kunnat föreställa mig, men även när jag tänker ”mindre” så är det ännu mindre än vad jag hade tänkt. Jaja. Det här är absolut bara världsligt! Det betyder dock ingenting mer än jag önskar att det hade gjort.

IMG_9502

De senaste dagarnas lussekonserter har fyllt mig med kärlek och ny energi! Jag älskar den här tiden på året som jag sagt många gånger. Jag vet att det är lätt att försköna tid som flytt, men mina minnen runt advent, Lucia och jul innehåller ett överflöd av kärlek och omtänksamhet. Idag tog jag in den lilla bordsgranen som Far och min syster huggit i skogen. Jag fixade belysningen och mamma fixade allt annat runt om och på. Nu är det så innerligt vackert där nere. Jag hoppas att den känsla jag fick då jag stod och tittade på granen förs vidare i vintervinden för att värma barn och ungdomar som inte har det så lätt. Efter kvällens luciatåg, det tredje på tre dagar, alla helt olika och alldeles underbara, känner jag ännu mer att våra barn är framtidens hopp. Vi måste ta tillvara på deras talanger och styrkor! Gräv där du står. Det kan komma att hjälpa många.

28 Nov

Tillbakablick.

Jag sitter och tittar ut över vattnet mot Karlskrona till. Strandlinjen har dragit sig uppåt och havet har tagit större plats. Det är en vacker dag med solsken och det där magiska ljuset som november ibland, men rätt sällan, bjuder på. Det är så mycket som är annorlunda i mitt liv i år mot andra år. Det är inte dåligt, bara annorlunda. Bara ett barn hemma, ingen make här, ingen kamera, inget piano, inget eget hem, bor hos mina sjuka föräldrar på sommarön… Märkligt, men bara en paus i historien.

Så många omkring mig mår dåligt just nu. Det är tufft. Kanske är det medelåldern som fått mig att öppna ögonen, men jag tror mest det bara är livet. Jag är tacksam över att ha fått lära mig att livet inte är rättvist i den betydelsen att vi alla drabbas av både det ena och det andra som mer känns som straff än som belöning fast vi gjort ”rätt”. Jag vet också att vi växer och utvecklas i olika takt och att vi ibland behöver skakas om för att vakna då vi håller på att somna och köra av vägen.

Jag är ”trots allt” tacksam över så mycket och bestämde mig för att se tillbaka på denna dag i livet under de senaste åren. Håll tillgodo.

27_3

27_6

28_4

28_2

”Jag och dottern diggar country tillsammans i bilen. Z 104. Maken säger att det är nu, i detta nu, som hans och mitt liv verkligen vävs samman. Hans vurm för drömlivet med cowboysare, fria vidder och pickadoller och min kärlek till countrymusiken. Min kärlek till hårdrocken har jag liksom fått lura på honom. Resten av musiken var inte så svår, han var ändå DJ med en ansenlig samling plattor. Ja, samlingen bestod av synthmusik. Det var ju den lilla detaljen. Alla vet att det på åttiotalet bara fanns två sorters människor. Antingen var man hårdrockare eller så var man synthare. Jag var visst varken eller. Jag lyssnade ju på Dolly Parton! Hahaha. Alla pojkar, män och karlar inblandade i mitt liv efter 1985 var däremot hårdrockare och jag var nog lättpåverkad. Dessutom hatade mamma hårdrock. Hade det kanske med saken att göra? Nåja. En liten julvisa måste jag ju bjuda på. Den har varken något med hårdrock eller country att göra, men ungarna sjunger finfint tycker jag.”