De senaste månaderna har varit skakiga runt omkring mig. Flera nära och kära har drabbats av cancer, någon har gått bort och ett flertal är under jobbig behandling. Några lider av annan sjukdom, eller sviterna efter olyckor. Andra befinner sig känslomässigt nära den inre cirkeln av sorg. Flera klienter än vanligt hanterar sorg, förväntanssorg och känslan av ett skenande tåg, mer än det vanliga livspusslandet och hanterandet av livets allmänna klurighet. Det finns ingen gradering i vem som mår sämst eller vem som har det jobbigast, det kommer aldrig att kunna mätas. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”, detta av somliga omfamnade och av andra hatade uttryck, visar sig däremot om och om stämma ganska bra. I forskning framgår det tydligt att ”coping”, det svengelska uttrycket för att hantera förändringar eller hot om förändringar, är en viktig egenskap om man vill må så bra som möjligt.
Jag och en manlig släkting pratade om just fenomenet coping. Han och hans familj har haft ett par gungiga år med lite väl många av vuxenlivets utmaningar på en gång. Vi pratade om hur det var för hundratals år sedan då familjer fick åtta barn, men kanske tre levde till vuxen ålder. Hanterade de sorgen med en klackspark jämfört med oss? Var det jobbigare att hantera ”en unge till” än att ett barn dog? Var en störig släkting ett ickeproblem eftersom ens by kunde bli utrotad av grannarna? Är det så enkelt att mänskligheten i västvärlden mår så dåligt för att vi har det för bra? Mår vi onödigt dåligt för att samhället lyfter upp de offerskap som finns att finna i alla situationer istället för att bygga upp resiliens (min syrra tycker att jag har en fixering gällande detta fenomen, jag är böjd att hålla med) och självkänsla hos våra barn och ungdomar?
Allt kan tas från en man utom en sak: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under alla givna omständigheter, att välja sin egen väg. Viktor Frankl
Den gode herr Frankl visste vad han talade om. Han intresserade sig för sina medmänniskors hanterande av förintelsen och verkade landa i slutsatsen att om man ska kunna gå vidare och leva ett gott liv går det inte att stanna kvar i sitt offerskap. Då funkar inte ”jag mår dåligt och det är ditt fel”, det finns ingen väg runt detta. Uppenbarligen är det många som lever både enligt det uttrycket och enligt ”du mår dåligt och det är mitt fel”. I min värld funkar ”jag ser att du mår dåligt, vad kan jag hjälpa dig med” bättre. Eller ännu hellre ”här ska du få några verktyg som hjälper dig hantera livets utmaningar”.
Den går väl inte att skynda på eller stanna? Tiden. Har den ett nominellt värde eller ett realvärde? All tid som utspelat sig i otålig eller i orolig väntan på, ja, vad? Att någon ska känna sig kränkt eller skvallra, att lunchbuffén ska bli äcklig, att begivenheten ska missas eller rentav att tåget har gått? Att det inte längre finns tid för förlåtelse, att sjukdomen har tagit över, att någon inte längre finns kvar?
Tiden som går, tiden som bromsas. Tiden som flytt och tiden som kommer. Sekunder, minuter, kvartar, halvtimmar, förmiddagar, nätter, dygn, veckor, månader, år, decennier och sekler. ”En dag är du en av dem som har levat förut i en svunnen tid.”
När dagarna bjuder på same, same, but different finns det trygghet i erfarenheten. Förväntningar och beräknade utfall ligger mjukt i handen och kan stoppas i fickan utan att kontrollen förloras. Stora katastrofer kan hända, tegelpannor kan trilla ner i huvudet och visst sker somliga förändringar som inte faller i smaken, men sannolikheter spelar med låga odds.
Vaksamheten är viktig, attacken kan komma utan förvarning. Ibland är det dock viktigt att ta ett steg tillbaka, tysta notiser och vibrationer och bara vara. Sväva i det luddiga området mellan sömn och vakenhet. Släppa taget, låta livet utspela sig utan manuskript, landa i acceptans. I acceptans kan kraften för att ta nya tag hittas. Det finns nya vårar, andra äventyr, en ljus framtidstro. Och hoppet är det sista som dör.
Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!
Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)
Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.
Idag sitter jag här, den femtiotredje första dagen på ett nytt år sedan jag kom till jorden. Nya år förpliktigar på något vis. De påminner om att man fortfarande är i livet, varje år i olika skick. Det här nyåret mötte jag något tilltufsad, på olika sätt. Det känns skönt att sitta här och känna hopp om att det finns möjlighet att förändra en del av orsakerna till att det är så, men jag påminner också mig själv om att det jag inte kan förändra och mitt ansvar att hantera det på ett värdigt sätt. Jag älskar ju AA:s sinnesrobön och tycker den är värd att påminna om ofta.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Sinnesrobönen
Idag har jag suttit och filat på årsbrevet för 2023, den sammanfattning jag försöker skriva varje år (men glömmer ibland). Det är fint att påminnas om allt gott som finns i mitt liv, av någon outgrundlig anledning är det mycket lättare att komma ihåg det som varit tufft i olika situationer. Jag tänker på det år då både mamma och far gick bort, om hur 2017 både var ”det svåraste” och ”det bästa” år jag någonsin varit med om. Ja, livet bjuder verkligen på högt och lågt.
2023 avslutades med en lugn, god och trevlig kväll hos min syster och hennes familj. Jag är så tacksam för allt gott som finns i mitt liv, det utgör ett grundfundament som låter mig stå stadigt i livet också då det blåser hårt. Mitt jobb är att underhålla och bygga till, välja goda medarbetare på bygget och låta bli att släppa in ohyra. Jag fortsätter helt enkelt med detta. ”Carry on!”
Nu närmar det nya året sig med stormsteg. Jag lever sällan i framtiden numera. Inte för att jag gjorde det förut heller, men nog var det mer ofta förekommande då jag var yngre. Jag gillar nuet. Att fokusera på rutiner det här året har gett mig en chans att stanna upp och bli mer medveten om hur min tid används, jag har sett över mina prioriteringar och jag har funderat över hur saker och ting skulle kunna bli bättre mitt i min förnöjsamhet.
Några av de rutiner jag har ägnat tid åt har du här:
Blogg varje morgon och dagbok varje kväll. Under många, många år har jag använt bloggen som något slags dagbok och är mycket nöjd med hur den hjälper mig att fånga små skiftningar i livet, hur den hjälper mig framåt och hur den speglar det viktigaste jag ägnar mig åt. Jag fortsätter med skrivrutinen varje morgon då det går att passa in. Det här året har jag påmints om att kvällsdagböcker är ett bra sätt att processa dagen för att sedan sova gott. Att sidan bara har varit i storleken A6 har gjort att det gått fort. Jag sover alltid gott, men dagboken är onekligen en egenvård som passar mig.
Läsning, eller lyssning. I perioder lyssnar jag väldigt mycket på böcker då jag håller på i trädgården, stickar eller gör något annat där det passar bra och jag fortfarande kan fokusera. Som rutin har jag haft att gå igenom ny facklitteratur och romaner som inte är deckare med jämna mellanrum. Bokklubben har tyvärr hamnat på paus, men jag har ändå försökt förkovra mig. Jag har studerat hjärnan, menopaus, ”den tredje åldern”, känslomässigt störda föräldrar och en massa annat spännande.
James Clear har såklart varit min kompis genom hela detta året. Sonen och jag upptäckte honom samtidigt för ett gäng år sedan och han är verkligen prokrastinerares bästa vän! (Här har du en finfin hjälpguide på svenska från högskolan i Borås, tipsen går att applicera på annat än studier också.) Jag är inte säker på att jag blivit mindre av en prokrastinerare, men fler goda rutiner har bidragit till en hälsosam kontroll av delar av mitt liv.
Att alltid utgå från vad som finns i kyl och frys i matplaneringen har gjort att vi äter ganska mycket tråkigare, men att vi har extremt lite matspill. Med tanke på hur mycket dyrare maten har blivit bara under detta året är detta en av de rutiner som jag vill bygga vidare på inför nästa år, även då rutin som projekt läggs undan. Jag vill bli ännu bättre på att kombinera och utnyttja även lite märkligare torrvaror och frysta grönsaker från trädgården.
Sedan finns det rutiner som det inte blev något med. Eftersom detta inte är något biktbås behöver jag inte gå igenom dem, men den viktigaste kan jag lyfta. Maken introducerade Hälsans år 2023, men nej, tyvärr har jag inte riktigt tagit det till mig och det har snarare gått åt andra hållet. Jag har inte prioriterat hälsan på det sätt jag hade tänkt mig. Alls. Min nya kropp har gått upp i vikt vilket är mycket vanligt i min situation, så jag är glad att jag blivit av med andra jobbiga och störiga tecken på de förändringar som skett rent hormonellt. Yoga får jag in lite då och då, liksom promenader, men jag känner att jag behöver mer och är lite ledsen att jag inte prioriterat rutiner som kroppen mår bra av. Jaja, men nu blev det så. Carry on.
Telefonen är värd ett helt eget kapitel gällande rutiner. Jag har försökt en del olika förhållningssätt och har testat olika rutiner. Är inte framme än, men vet att det som funkar bäst för mig är att inte bära med telefonen på kroppen, att ladda den på annat ställe än vid sängen och att ha tyst läge inställt. Egentligen behövs inte mer, så detta tar jag också med mig in i nästa år.
Vad gäller ordet för 2024 är jag inte framme än. Jag har funderat på allt från DANSA till KUNSKAP. Vet inte om jag vill ha ett praktiskt eller ett känslomässigt ord, men vet att de praktiska vanligtvis ger större genomslag. Vi får väl se! Sökandet fortsätter.
Skrev just det här på Facebook, men tycker att det passar här i bloggen också. Det får helt enkelt bli dagens inlägg!
Min syrra undrade irriterat när ”önskelistor” blev ”kravlistor”. Detta var för över en månad sedan, men jag har inte kunnat släppa det riktigt. Hur förhåller vi oss till balans mellan att ge och ta för den yngre generationen? Jag älskar att ge julklappar, men jag vill ju inte vara någons ”gratispengar”, utan hitta något som jag tycker passar till den speciella personen. Jag vet att det är fantastiskt att få något man verkligen har önskat sig, men vet också att tacksamheten snabbt går över. Särskilt i juletider där en julklapp snabbt glöms bort medan papperet slits av nästa paket.
Jag har en idé och vill bolla den med er som eventuellt läser här. Skriv gärna hur ni tänker om detta. Hur gammal bör man vara för att förstå detta koncept och inte bli ”traumatiserad”? Säg ”Jag tänkte lägga 1000 kr på dina julklappar. Du har möjlighet att få allt själv, men då bestämmer jag vad jag vill ge dig och behöver ingen önskelista. Du kan också få X kronor (typ 700 kr) att själv köpa precis vad du vill ha. Vi tar sedan resten av pengarna upp till 1000 kr, jag plussar på 200 kr, du köper något annat som du vill ha för de pengarna som vi ger till någon som inte har föräldrar med guldbyxor. (Barn till familjer på Kvinnojourer eller liknande.)” Hade det över huvud taget funkat? På det sättet blir ens 1000 kr värda 1200 kr och man får öva på känslan ”det är saligare att giva än att taga”. Jag vill att julen ska vara drömmig och att sitta och ringa in önskeleksaker i leksakskatalogen var ju fantastiskt! Att det har gått därifrån till något slags ”öppna din plånbok och ge mig det här” känns sådär. Som sagt, jag bollar gärna dessa tankar! (Detta gäller alltså inte våra vuxna barn, de kan nog tala om hur vi har jobbat hårt på att lära dem tygla sina ha-begär, hahahaha!)
Vaknar klockan fem och undrar hur det är möjligt eftersom jag lade mig vid midnatt efter en lååång resa hem med stopp i Nyköping, Söderköping, Mörtfors och Kalmar för att hålla mig alert hela vägen, men inser sedan att det ju har skett en tidsförskjutning inatt! Vad skönt med en extra timme, och vilken tur att det inte var åt andra hållet.
Jag brukar ta det lugnt med storstädning och tvätt på söndagar, detta är verkligen min vilodag. Trots det stoppar jag in två röda 100-kronorsklänningar som inköptes i Nynäshamn på Stadsmissionen i tvättmaskinen på finprogrammet. En av dem är en Gudrun Sjödén med guldpaljetter på ballongkjolen och den andra är en härligt prickig omlottklänning i viskos som får mig att bli glad. Fortsättning efter paus— Under min bortavaro har det blivit stopp i avloppet i tvättrummet och nu är det sankmark där inne. Jag skulle ha väntat med tvätten tills imorgon. Tur att jag har A i avloppshantering.
Det är två dagar kvar på oktober. Första november drar Trettio tacksamma dagar igång igen och jag är verkligen laddad! Med allt stök som pågår i världen kan det behövas en hjärtats förändring för själen. Jag vet numera oftast var jag har mitt tacksamhetsfokus, men det betyder inte att den här månaden betyder mindre för mig, inte alls. Skjutsen jag får är alltid lika välkommen. En tacksamhetsskjuts rätt in i ugnen har jag annars fått av lilla barnbarnet. Jag har redan ett hundratal fotografier på henne i mobilen, vilket är ytterst tacksamt nu när hon befinner sig så långt borta. Det behöver liksom inte grävas efter rätt känslor.
När jag nu sitter här med min egen tekopp, vid min egen dator och med min egen utsikt har jag något rastlöst i själen som får mina ben att hoppa på samma sätt som min morbrors alltid gör. Finns det tålamod att hämta för denna rastlöshet? Jag vet inte, faktiskt. Hörde uttrycket ”det hastar” för ett tag sedan. Efter alla år av ”lev i nuet” verkar nu andra ideal styra världen. I en vecka har jag levt med dessa tankar cirkulerande runt hur dessa två uttryck kan kombineras och ge styrka till varandra. Jag känner mer än någonsin att det hastar för mig, men också att jag går under om jag inte landar i stunden som utspelar sig nu med jämna mellanrum. Prioriteringarna har skiftat, oegentligheter får inte längre plats i den nya verkligheten. Är det ånger jag känner? Tänker att jag vet bättre, att jag gjort upp för länge sedan med förlåtelse och prioriteringar som hade sett annorlunda ut om jag varit jag för många år sedan. Ja, men just det. Det var så det var. Jaja, men nu blev det så. Och med det öppnas fönstret till den här dagen.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!
Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…
… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)
Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!
Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.
Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.
Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.
Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.
I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.
Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.
Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.
Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.
– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.
DN
Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!
Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.
Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!
Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?
När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…
… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.
I torsdags hade jag en god vän på besök. Vi satt och pratade i timmar, tills det inte längre fanns tid för mer prat. Vännen lyfte att jag var duktig på att genomföra olika projekt. Själv har jag inte tänkt så, men kunde också se vad hon hon ser. Trettio tacksamma dagar, tacksamhetsdagbok, Ett litet ord, fastan i samband med påsk, Skapande september, En bok om dagen, Couch to 5K, A complaint free world… Det finns många fler, både sådana jag genomfört och sådana jag bara nafsat lite på innan jag släppt dem. De rutiner som blivit vanor räknas inte längre som projekt och kanske är det just detta som talade till mig då årets ord valdes. Vanor kräver ingen ansträngning.
Efter J:s besök har sedan dessa tankar cirkulerat i mitt inre. Anledningen till att mitt liv är fyllt med så många projekt är att de är bra för mig. Jag är i grunden en människa utan naturligt driv. Att kalla mig lat känns inte rättvist, men att det faller sig naturligt för mig att skjuta upp saker och ting är en sanning. Därmed är tidsbegränsade projekt väldigt hjälpsamma för mig. Behöver vi inte alla hitta vägar som funkar för oss själva? Den lilla Besserwissern i mig har alltid försökt förändra världen utifrån det som jag har sett framför mig, men efter en och annan näsbränna har jag förstått att det som är rätt för mig inte alltid är rätt för någon annan. Som jag sa till min lillastesyster häromdagen: ”Men det finns vissa saker jag vägrar hålla tyst om när jag hittar systemfel.” Hahaha, jag kommer med all sannolikhet därför att fortsätta lyfta frågor där jag tycker att en förändring vore nödvändig! Mitt tyckande har gått från att röra sig om allt som andra tycker något om till hur det går till när våra småfåglar går igenom det som kallas ”småfågelblandning”. De småfåglar som uppehåller sig på Vintervägen är noll intresserade av all havre som den här blandningen är baserad på. De sitter på sittpinnarna och kastar ut havre på löpande band (det finns mycket mer av detta) medan de letar efter solrosfröna. Sedan får jag tömma asken som det brukar ligga jordnötter i (de blir uppätna i ett nafs, tydligen ännu bättre än solrosfrön) och sopa ner allt havre på marken så fasaner, duvor och kajor får sitt. Huruvida andra gör skönhetsingrepp eller ej får till exempel bli mitt havre, att småbarn inte ska sitta framför skärmar fortsätter vara ett solrosfrö.
Att blogga är inget projekt. Det är en vana som är lika viktig för mig som att borsta tänderna. Bloggar jag inte betyder det antingen att jag verkligen har noll tid över, eller att jag mår riktigt dåligt. Projektet Ett litet ord använder jag för att få in annat i mitt liv som har samma prioritet och därmed kräver väldigt lite ansträngning att genomföra. Parallellt med det väljer jag att trycka in ett tidsbegränsat projekt här och där. Som den fasta jag håller på med just nu, till exempel. Eller Projekt trädgårdsland. Kanske är det något som leder till att jag växer, kanske släpper jag och går vidare. Jag är tacksam över att det har blivit såhär för mig, att jag har hittat ett sätt att ta mig an livet som inte bygger på krav på perfektionism. Jag hoppas att du också hittar din väg.
Jag fortsätter följa SGU:s rapporter för att se om det blir någon förbättring gällande våra vattenreserver. Det går mot rätt håll och med tanke på hur prognosen ser ut den närmaste veckan fortsätter våra förråd att fyllas på. Det regnar och blåser så det står härliga till vilket påverkar spotpriset på el till det bättre, så häromdagen dristade jag mig till att ta igen de senaste månadernas försiktighet att använda tvättmaskinen och körde tre på samma dag.
Den stora minskningen man ser i slutet på december gällande vår förbrukning tolkar jag som beroende på att vi stängt av golvvärmen i badrummet, har sänkt ingångstemperaturen för värmepumpen (fortfarande inga varma element), eldar varje dag och använder vedspisen till matlagning i större utsträckning. Adventsljusen har stått på mer eller mindre dygnet runt som alltid. Det blir intressant att se hur stor differensen mellan minskad förbrukning och ökad kostnad kommer att visa sig på nästa elräkning.
När jag såg solen igår och samtidigt kände mig mer eller mindre frisk blev jag ivrig att komma ut och fira med en promenad. Det var som att vi fick en liten andningspaus mellan regnmolnen! Den som har riktigt bra syn ser hindret längre fram på vägen. Vid det här laget hade jag inte hunnit upptäcka det än, utan var fullt fokuserad på att andas och njuta.
När jag kom fram hit stod dock markägaren vars träd hade fallit rätt över vägen och kliade sig i huvudet. Jag skickade maken och en handsåg för att hjälpa mannen och sprang hem till grannen för att fråga om han möjligtvis hade en motorsåg i sin maskinpark. Det hade han lyckligtvis, annars hade väl den stackars mannen stått där och sågat fortfarande. Maken hann göra en insats, men med motorsåg gick det undan och de båda träden var snart uppsågade i lagom stora vedklabbar. Markägare nummer två (frun) hade vid det laget anlänt och sa att det var väl snart dags också för resten av skogen att falla. Det visade sig att männen på bilden är sysslingar, så efter att ha uppdaterat sig om att de faktiskt hade koll på varandra släktskvallervägen var uppdraget slutfört.
Jag kom hem och funderade lite över vad som sagts i mötet vid fälleträden och skickade en tacksam tanke till min friska kropp. Vad gör åldrande med oss? Vad kan vi göra för att hantera en åldrande kropp och acceptera de förändringar som sker? Vad kan vi göra för att slippa några av de besvär som är så vanliga vid en stigande ålder? Jag lade upp bilden här ovan på Facebook och frågade: Varför är vi så rädda för att se ut att vara lika många år som vi har levat? Jag blev förvånad över hur många som delade med sig av sina tankar, och tacksam! Det var lätt att konstatera att känslor runt åldrande är komplicerade. Några av kommentarerna:
Vilken vacker kvinna på bilden! Önskar jag hade fler foton på farmor o mormors vackra rynkiga ansikten. Jag tycker gråa hår och rynkor är vackert. Jag förknippar det med livserfarenhet och visdom. Åldrande har mycket låg status i Sverige och som du är inne på förknippas ungt och friskt med högre värde. Silverslingor ger det lite pondus och charm, var stolt över att du åldras naturligt. Den ena tanken är att man kan vara rädd för att kroppen åldras vilket egentligen inte är så skoj. Den andra tanken är att man vill känna sig fin och pigg. Also… could fear of aging basically be fear of death? Att göra det bästa av det man har är väl att ta hand om sig själv, att sluta göra det kan oxå vara ett tecken på resignation tänker jag. Men visst känns det lite tungt att kroppen åldras och inte har samma stuns som en gång i tiden. Försöker vårda mitt yttre med rikligt med sömn och motion. Att jag sedan brottas med att mitt mörka svall blir mer och mer grått, eller att jag ser att huden inte är ungdomlig längre mm, det tror jag är ett tecken på den form av hjärntvätt vi utsätts för på alla typer av plattformar gällande utseende över lag. Jag tänker såhär, att om man tänker själv vad man mår bäst av så behöver man inte bekymra sig så mycket. Tydligen ska det nyligen ha varit nån sorts spektakel i media över att Sarah Jessica Parker hade visat sig utomhus utan smink och med grått hår och det var inte ok, eller så var det fantastiskt. Att det inte var varken dåligt eller bra utan bara normalt är väl det stora problemet. Jag känner igen mig men känner samtidigt att jag är för ung för att bli gammal, det kanske är där problemet ligger? Sociala medier förstör våra liv. På många sätt. Skaffa hund, ut o spring o skit i yta!
