eftertanke

01 jan

På väg.

Idag sitter jag här, den femtiotredje första dagen på ett nytt år sedan jag kom till jorden. Nya år förpliktigar på något vis. De påminner om att man fortfarande är i livet, varje år i olika skick. Det här nyåret mötte jag något tilltufsad, på olika sätt. Det känns skönt att sitta här och känna hopp om att det finns möjlighet att förändra en del av orsakerna till att det är så, men jag påminner också mig själv om att det jag inte kan förändra och mitt ansvar att hantera det på ett värdigt sätt. Jag älskar ju AA:s sinnesrobön och tycker den är värd att påminna om ofta.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Sinnesrobönen

Idag har jag suttit och filat på årsbrevet för 2023, den sammanfattning jag försöker skriva varje år (men glömmer ibland). Det är fint att påminnas om allt gott som finns i mitt liv, av någon outgrundlig anledning är det mycket lättare att komma ihåg det som varit tufft i olika situationer. Jag tänker på det år då både mamma och far gick bort, om hur 2017 både var ”det svåraste” och ”det bästa” år jag någonsin varit med om. Ja, livet bjuder verkligen på högt och lågt.

2023 avslutades med en lugn, god och trevlig kväll hos min syster och hennes familj. Jag är så tacksam för allt gott som finns i mitt liv, det utgör ett grundfundament som låter mig stå stadigt i livet också då det blåser hårt. Mitt jobb är att underhålla och bygga till, välja goda medarbetare på bygget och låta bli att släppa in ohyra. Jag fortsätter helt enkelt med detta. ”Carry on!”

04 nov

Klackamåla i allhelgona.

Den här tiden på året ägnar många åt eftertanke. De som har gått före har sin plats i vardag och helg, på olika sätt och olika mycket, men till allhelgona får de flesta lite extra uppmärksamhet. Jag brukar ta en tur upp till Klackamåla där vi spred Fars aska. På lördag ska det bli dåligt väder, så när det fanns en stund över och två av syskonen var där uppe och röjde passade jag också på i den vackra höstsolen.

Syrran följde med en sväng upp till kullen (hon hade redan varit där med vår bror). Skogen luktade gott. Förmultnande löv, svamp, mossa och jord. Det är en doft som för mig är trygg och varm. Hösten må vara slutet på en period, men förmultningen ger förutsättningar för ny näring och liv till frön som redan ligger på plats och rotsystem som har fått en stunds vila.

Allhelgonatraditionen är att ta med ringblommor som kommer från fröer som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från fröer som Far satte 2016. Jag hoppas kunna fortsätta traditionen länge, länge. Rosenskära och jätteverbena fortsätter att blomma i riklig prakt. Vi har haft en varm höst och frosten tog lyckligtvis inte kål på dem.

De har äntligen varit här och hämtat flisved som legat i stora staplar på flera ställen och det öppnade upp och gav en helt ny känsla! Farfars föräldrahem, så fint att förfallet inte har fått fortsätta. Lite i taget händer det grejer där, det får ta sin tid. Det är viktigt att vårda ett hus. Den här gården har inte helt lämnats åt slumpen de senaste decennierna, men nog var det kritiskt läge då de här två och deras familjer tog över. Jag är glad över de förbättringar som redan skett och ser fram emot nytt liv i det gamla skrället.

26 mar

Filosofiska planttanten.

Planttanten är mycket praktisk, men ibland även lite filosofisk. Strömavbrottet igår höll på i över ett dygn och jag oroade mig för maten i frysen och bebisarna i växthusskrubben. Hur skulle de klara sig utan sitt extra ljus? Precis som vi människor är de lite större versionerna mer motståndskraftiga. Bebisar har inte hunnit få särskilt långa rötter och de bryts lätt om de hanteras ovarsamt. Jag behöver vara mer observant då det gäller nysådderna och märker jag att något är fel behöver jag åtgärda det på en gång om det inte ska leda till långtgående negativa konsekvenser. De sätts i ett lager såjord, men när rötterna kommit ner en bit finns det näringsrik jord som boostar, kanske tillsammans med guldvatten.

De hårt beskurna plantorna behöver komma igen lite långsamt. De får inte vattnas för hårt och gödsel är inte att tänka på från början. Mjuk och fin behandling och placering i härlig jord efter stympningen kommer att leda till att nya rötter och nya blad i sin takt växer ut och skapar en planta som är stark och motståndskraftig. Snart kan den drivas på lite hårdare och blomma ut till sin fulla potential!

Vi måste komma ihåg att alla har olika behov av ljus. Somliga behöver stå i strålkastarljus eller massor av sol för att må som bäst, andra tåler likt garderobsblomman ganska lite sol och mår ändå utmärkt.

Sedan har vi de gamla trotjänarna. De kan lätt misstas för att vara tråkiga och får lätt föra en tynande tillvaro om inte någon förstår deras potential. Får de bara mycket vila och rätt sorts näring så levererar de rikligen, om och om och om igen. De har en historia att berätta, så glöm inte att lyssna på den! Nytt och fräscht i all ära, men även di gamle har mycket att bidra med.

Slutligen har vi blommorna som plockas från sitt sammanhang. Ett tag fortsätter de utvecklas och blommar kanske till och med ut i sin fulla prakt. Problemet är bara att när de tar slut är det slut. Somliga kan göras till sticklingar som skapar nya rötter och nytt liv, kanske på annan plats, men det gäller att någon ger rätt förutsättningar. De tåler inte att slängas på backen, överlever bara en kort tid i vatten, det är i jord de kan komma igen och ges en ny chans.

Ja, så är det. Det kanske inte är så konstigt att jag både älskar att vara terapeut och planttant? Det finns många likheter då det gäller förhållningssätt till de olika individerna. Jag hoppas att du får en fin helg!

16 jan

En dag i kontemplation.

Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.

När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.

Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.

27 sep

Beredd på tuffa tider?

Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.

För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.

Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)

Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!

21 sep

Till eftertanke.

En av de få bloggar jag följer nu för tiden är Annukkas. För ett tag sedan lade hon upp ett gäng tankeväckande frågor som hon hade hittat under Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring. Nu är det många år sedan jag var i Hemavan. Jag vann en resa dit 1998 i en tävling som Kavli hade anordnat, en alldeles oförglömlig resa där skidåkaren Stig Strand och hans hjälpreda Jörgen var våra guider under några dagar. Vi fick uppleva vintriga äventyr i fjällen och jag hörde talas om Anja Pärson, då 16 år, för första gången. (”Kom ihåg var ni hörde det först! Där uppe bor Anja Pärson. Hon kommer att bli större än Ingemar Stenmark.”) Efter flera dagar i skoteroverall och mer än 20 minusgrader kände jag mig rätt färdig med Hemavan trots allt roligt jag hade fått vara med om, men Annukkas tips fick mig att bli sugen på att åka tillbaka under någon av de varmare årstiderna.

Hur som helst, tillbaka till Livsvandingen.

Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?
Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?
Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?
I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?
Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?
Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?
Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?
Vem lyssnar du till och vad följer du?
Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?
Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?
Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?

Dessa frågor har jag haft i bakhuvudet sedan jag läste dem. Jag blev tillfrågad att skriva något om ”Trettio Tacksamma Dagar” till min kusins projekt. Detta tillsammans med Livsvandringsfrågorna och det läge jag befinner mig i fick mig att sätta mig ner och skriva i min vanliga dagbok. Det gör jag inte så ofta eftersom jag har bloggen. De här frågorna gav dock tankar som är alldeles för privata för det här forumet. Jag kan varmt rekommendera att ta en timme eller två att sätta dig ner med en varm kopp te och fundera med papper och penna i högsta hugg. Det gav i alla fall mig en känsla av tacksamhet, acceptans och lite extra skjuts. Lycka till!

10 apr

Jordad.

Mina fötter bor i gummistövlar, fars militärskjorta skyddar från naturelementen och naglarna är brutna och smutsiga. Det är nya tider, men i gräsmattan syns fortfarande skuggan av snögubben som hade trillat framför köksfönstret. Törnebuskarna river hål i min vinterbleka hud och det som snart blir valkar i mina nävar gör fortfarande ont. Tänk om jag kunde bo i trädgårdsböckerna istället för i det som överväldigar mig så! Tillfälliga planteringar, uppätna tulpanknoppar och buskar som inte längre får vara kvar – nu gäller det att samla mod och jobba hårt. Vi ses på andra sidan. När allt känns För Mycket rymmer jag till Bredavik. Tur att det numera bara ligger några minuters bilresa hemifrån! Ja, det är sannerligen nya tider.

26 sep

Här slutar allmän väg.

Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?

Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?

Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.

En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.

05 apr

Döden, döden, döden.

Helgen som gick hade jag och döttrarna förmånen att kunna tillbringa i Nynäshamn och Stockholm. Det var en härlig helg, ljus och glad. Trots det hängde ändå ett bekymmersamt moln över mig, en slags dimma som jag gled in och ut ur.

En buss med åttondeklassare välte på väg till en efterlängtad skidresa och tre tonåringar fick avsluta sina liv här på jorden. Vi träffade min fina väninnas familj, de som är kvar fast hon fick gå vidare. I några timmar hade jag förmånen att få sitta ner och prata med en av mina gamla elever, en fin ung kvinna som råkat ut för ovanligt många och svåra utmaningar i livet men som ändå satt på andra sidan bordet och utstrålade styrka och hopp. Vi besökte Medeltidsmuséet och påmindes om att vi lär oss av historien att människan inte lär sig av historien. Ytterligare händelser tryckte på det som jag på grund av mina föräldrars situation känt mer intensivt än någonsin förut under de senaste månaderna: Livet är här och nu!

Som för att knyta ihop helgens intensiva upplevelser var det idag dags att ta farväl av mormors storasyster, moster Elin, som skulle ha fyllt 101 år i juni. Min väninna blev inte ens så gammal som jag är nu, men min gammelmoster levde mer än dubbelt så många år som jag levt så här långt. Vi vet ingenting om vad som ligger framför oss. Jag ser det som min plikt att försöka göra det bästa av det jag har blivit given. Nu kör vi!

När du är trött, när du vill fly,
och oron viskar att din dag ska aldrig gry.
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.

Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

När skuggan faller kall där du går fram,
när fågeln inte längre syns och solen dör.
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.

Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Styr mot havet nu, segla bort.
Nu är din korta stund, det liv du väntat på.
Följ vågens väg. Se, djupen skrämmer ej,

För jag är här hos dig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Text och musik: Paul Simon
Svensk text: Åke Arenhill

16 jan

Med chans till något nytt.

Nystart. Sug på ordet. Tänk dig att öppna en ny anteckningsbok, att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, nyårsdagens första skälvande timmar, måndagsmorgnar, hur man lägger ner sin plånbok, pennskrinet och necessären i sin nya väska, första dagen på semestern när man har all tid i världen… Det finns så mycket outforskat när man har ynnesten att få börja något nytt eller börja om. Det är jag tacksam över.

Egentligen är hösten min favoritårstid, men våren har onekligen sina höjdpunkter. Att komma ut i trädgården och se att påskliljor och tulpaner har kommit upp är fantastiskt. Jag tror att vi människor glömmer bort vår del i livets kretslopp när vi är så fokuserade på onaturliga saker som att vara uppkopplade 24/7, när vi opererar bort och till för att uppnå en yta som ljuger om vilka vi egentligen är och när vi strävar efter att köpa helt meningslösa saker för pengar som skulle kunna hjälpa en medmänniska till ett drägligare liv. (Och som vanligt undrar jag hur rådjuren hinner nafsa på tulpanerna innan jag ens upptäckt att de kommit upp…)

Mina favoriter nyponen. Där samsas de, frukterna i olika grader av förruttnelse och knopparna som står för hopp och framtidstro.

”Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.” Även i denna del av kretsloppet finns skönhet och liv.

En kompis till mig gick till en terapeut som frågade vad hon fick ut av att bete sig på ett sätt som fick henne att må dåligt och hennes familjemedlemmar att må ännu sämre. Hon hade fram tills dess skyllt på sina föräldrar. Det var minsann deras fel att hon valde att hantera konflikter på ett destruktivt sätt… Nu hade denna terapeut mage att påstå att hon fortsatte för att hon vann något på kuppen. Hon fick gå in i sig själv och ifrågasätta sina bortförklaringar och kom fram till att hon visserligen lärt sig av sina föräldrar, men att hon nu hade valet att göra annorlunda. Hon valde att ta tag i sig själv och med hjälp av sin familj (och sin terapeut, inget fel i att ta hjälp av Gud eller en neutral medmänniska när man själv har svårt att reda upp ibland trassliga tankar och beteenden) fungerar hon nu mycket bättre. Min vän gjorde stora förändringar som gav nödvändiga och positiva effekter. Kvävs du av alla måsten, förväntningar och fixa idéer eller inlärda beteenden som styr ditt liv? Kom ihåg att du är din egen kapten. Du är den som måste bestämma nästa rutt för den gamla skutan.

Jag vet att det är svårt att göra sig av med nappar och snuttefiltar, men ibland är det nödvändigt för vår hälsa eller själsfrid. Man kan ge sina nappar till kattungarna på Skansen. Kanske kan du gå dit om det skulle kännas allt för jobbigt att bara slänga just din napp i soptunnan… Lycka till!