Är du en av alla som liksom jag älskar att elda i trädgården? Och som undrade om du hörde fel då du för ett tag sedan hörde att nu är det slut på det nöjet? Jo, för det där med att svenskarna dansar som bäst i klassen med att överlyda vartenda påbud som utgår från kejsar Europeiska Unionen fortsätter göra sig gällande. Jag trodde verkligen att det blivit fel någonstans, men nej. Här står det i svart på vitt att man inte ens får fixa egen valborgsbrasa utan att be om dispens (och huruvida den ges eller ej beror väl på vilket slags maktgalenhet ansvarig byråkrat sitter på).
En person i min närhet berättade en gång över hur nöjd hen är med den byråkrattjänst som ger henom mandat att sätta sig på personer som hen tycker har fel syn på det som denna tjänst hanterar. De telefonsamtal hen får ringa i tjänsten hade gjort mig illa till mods, hen uttryckte däremot att det känns bra att få knäppa vuxna människor på näsan. Jag har så svårt att hantera den sortens tjänstemän. Personer som läser in varenda liten bokstav i varenda liten paragraf och aldrig någonsin snälltolkar. Inte för att jag tycker det är trevligt med svågerpolitik eller ryggdunksundantag heller, men kan det inte finnas något slags gyllene medelväg där man försöker hitta bästa möjliga väg för att nå önskat mål?
Idag finns så många knäppa lagar att någon borde rensa upp i träsket. Ibland görs försök på betald arbetstid. Här har du ett sådant exempel (jag har inget med C att göra, men tror att fler liknande motioner borde skrivas när oegentligheter upptäcks). Ja, och sådant kan man ägna tankar åt om man blir liggande på soffan i lite för många dagar.
Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.
I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.
Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.
Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.
Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.
Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.
Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.
Jag fortsätter följa SGU:s rapporter för att se om det blir någon förbättring gällande våra vattenreserver. Det går mot rätt håll och med tanke på hur prognosen ser ut den närmaste veckan fortsätter våra förråd att fyllas på. Det regnar och blåser så det står härliga till vilket påverkar spotpriset på el till det bättre, så häromdagen dristade jag mig till att ta igen de senaste månadernas försiktighet att använda tvättmaskinen och körde tre på samma dag.
Den stora minskningen man ser i slutet på december gällande vår förbrukning tolkar jag som beroende på att vi stängt av golvvärmen i badrummet, har sänkt ingångstemperaturen för värmepumpen (fortfarande inga varma element), eldar varje dag och använder vedspisen till matlagning i större utsträckning. Adventsljusen har stått på mer eller mindre dygnet runt som alltid. Det blir intressant att se hur stor differensen mellan minskad förbrukning och ökad kostnad kommer att visa sig på nästa elräkning.
När jag såg solen igår och samtidigt kände mig mer eller mindre frisk blev jag ivrig att komma ut och fira med en promenad. Det var som att vi fick en liten andningspaus mellan regnmolnen! Den som har riktigt bra syn ser hindret längre fram på vägen. Vid det här laget hade jag inte hunnit upptäcka det än, utan var fullt fokuserad på att andas och njuta.
När jag kom fram hit stod dock markägaren vars träd hade fallit rätt över vägen och kliade sig i huvudet. Jag skickade maken och en handsåg för att hjälpa mannen och sprang hem till grannen för att fråga om han möjligtvis hade en motorsåg i sin maskinpark. Det hade han lyckligtvis, annars hade väl den stackars mannen stått där och sågat fortfarande. Maken hann göra en insats, men med motorsåg gick det undan och de båda träden var snart uppsågade i lagom stora vedklabbar. Markägare nummer två (frun) hade vid det laget anlänt och sa att det var väl snart dags också för resten av skogen att falla. Det visade sig att männen på bilden är sysslingar, så efter att ha uppdaterat sig om att de faktiskt hade koll på varandra släktskvallervägen var uppdraget slutfört.
Jag kom hem och funderade lite över vad som sagts i mötet vid fälleträden och skickade en tacksam tanke till min friska kropp. Vad gör åldrande med oss? Vad kan vi göra för att hantera en åldrande kropp och acceptera de förändringar som sker? Vad kan vi göra för att slippa några av de besvär som är så vanliga vid en stigande ålder? Jag lade upp bilden här ovan på Facebook och frågade: Varför är vi så rädda för att se ut att vara lika många år som vi har levat? Jag blev förvånad över hur många som delade med sig av sina tankar, och tacksam! Det var lätt att konstatera att känslor runt åldrande är komplicerade. Några av kommentarerna:
Vilken vacker kvinna på bilden! Önskar jag hade fler foton på farmor o mormors vackra rynkiga ansikten. Jag tycker gråa hår och rynkor är vackert. Jag förknippar det med livserfarenhet och visdom. Åldrande har mycket låg status i Sverige och som du är inne på förknippas ungt och friskt med högre värde. Silverslingor ger det lite pondus och charm, var stolt över att du åldras naturligt. Den ena tanken är att man kan vara rädd för att kroppen åldras vilket egentligen inte är så skoj. Den andra tanken är att man vill känna sig fin och pigg. Also… could fear of aging basically be fear of death? Att göra det bästa av det man har är väl att ta hand om sig själv, att sluta göra det kan oxå vara ett tecken på resignation tänker jag. Men visst känns det lite tungt att kroppen åldras och inte har samma stuns som en gång i tiden. Försöker vårda mitt yttre med rikligt med sömn och motion. Att jag sedan brottas med att mitt mörka svall blir mer och mer grått, eller att jag ser att huden inte är ungdomlig längre mm, det tror jag är ett tecken på den form av hjärntvätt vi utsätts för på alla typer av plattformar gällande utseende över lag. Jag tänker såhär, att om man tänker själv vad man mår bäst av så behöver man inte bekymra sig så mycket. Tydligen ska det nyligen ha varit nån sorts spektakel i media över att Sarah Jessica Parker hade visat sig utomhus utan smink och med grått hår och det var inte ok, eller så var det fantastiskt. Att det inte var varken dåligt eller bra utan bara normalt är väl det stora problemet. Jag känner igen mig men känner samtidigt att jag är för ung för att bli gammal, det kanske är där problemet ligger? Sociala medier förstör våra liv. På många sätt. Skaffa hund, ut o spring o skit i yta!
Ja, men då drar vi igång veckan med ett härligt höstregn och eld i vedspisen. Jag har mest ägnat det senaste dygnet åt att försöka bli frisk. I översättning betyder det att jag sovit, vilat, försökt hitta något sevärt förutom att ha kollat på senaste avsnittet av Tunna blå linjen, ätit rester och glass, svettats otäck sjuklukt, rensat bland mina foton och filmer på telefonen och snutit mig. Om exakt en månad är det Thanksgiving som vi ju firar i vår familj. I år blir det firande lördagen innan istället för efter (vår svenska lördags-Thanksgiving krockar alltid med generalrepetition inför Kammarkörens stora adventskonsert) eftersom vi åker på bröllop i Skottland!!! Äldste systersonen där gifter sig och det ska bli så härligt att få fira glädje. Med det vill jag önska dig en riktigt fin vecka.
Idag är det den första oktober. Solen skiner in med ett varmt ljus och grannens lönn visar sig från sin vackraste sida. Maken har lovat ut sig till min kompis som behöver hjälp med något som jag är urdålig på, men jag följer åtminstone med som moraliskt stöd och tar med mig en stickning. Innan dess tänkte jag berätta om ett annat projekt jag tagit mig an under september månad.
Jag har hört oroande rapporter om hur illa det verkligen ser ut med förutsättningarna inför vintern om vi fortsätter mötas av de elkostnader vi ser i kombination med de svenska ränteökningarna. Det är många som klarar sig bra, som har bra mariginaler och som mest kommer att grymta över sina skenande fasta utgifter varje månad. Det kommer att innebära färre hämtmiddagar, inga onödiga inköp och kanske fler besök på second hand. Deras middagar blir mindre Sofia Wood och mer Under tian, barnen får lära sig äta linser och sill och nöja sig med bara ett streamingabbonnemang istället för fyra. Julresan ställs i år inte in på grund av flygskam, utan det är den tunnare plånboken som styr.
För andra är det betydligt värre. En familj har fått omförhandla lånen för att ha råd med de ökade boendekostnaderna, en annan håller på att sälja sitt hem då de ökade kostnaderna leder till en budget som inte går ihop. Många har hamnat efter med sina betalningar och för familjer som står inför separationer och behöver byta ett boende mot två ser det tufft ut. Det är tråkigt att vara realist/pessimist, men någon måste väl vara det också.
Jag har sedan slutet av augusti antecknat (nästan) all ”extra-el” vi har förbrukat. Antal grader på ugnen, tid igång, strykjärn, tvättar, mikro. Jag vägrar sitta och sticka utan bra ljus, men allmänljuskällorna har använts mindre än vanligt. Jag har ännu inte tagit tag i vad det innebär inför jul då jag ju brukar njuta i fulla drag av stjärnor och elljusstakar. Jaja, det är en senare fråga. Hur som helst, våra ansträngningar har lönat sig. Förra året slangade vi ut 382 kWh i september, i år blev det 265 kWh. En dag då vi inte är hemma alls går det runt 5 kWh, den senaste veckan har dagsförbrukningen legat på 7-10 kWh. (Jag jobbar hemifrån, maken jobbar också hemifrån mycket.) Vi har sänkt grundtemperaturen som går ut i hela huset. Vi har slagit av golvvärmen i badrummet och har det mörkare i huset om kvällarna än vanligt vid den här tiden på året. Ugnen används mer sällan och jag tänker att jag vill lära mig använda vedugnen när vi kommer igång med eldningen då det behövs. (Vi har eldat i vedspisen några kvällar den senaste veckan, kakelugnsvärmen har inte behövts än.) Vi kommer inte att behöva frysa här hemma, värre är det för stackare med direktel utan extra värmekälla. Jag gissar att familjen som bor i vårt gamla hem på Drejarvägen 5 är tacksamma för kaminen vi installerade efter översvämningen, själv är jag tacksam över att vi inte bor kvar. Våra elkostnader var ändå blygsamma jämfört med många andras.
Livet är stort och förunderligt. Det är viktigt att påminna sig om det då problemen hopar sig och framtiden knappt går att urskilja genom dimma och krutrök. Jag går in i det lilla och njuter fortfarande av sådant som ger mig glädje, företrädelsevis sådant som inte drar så mycket el.
Igår var en sådan där dag som man mest vill ligga under en gosig filt och läsa spännande böcker som aldrig tar slut. Kanske inte man, men jag. Förmiddagen var ganska okej och när jag hade spanat in SMHI:s prognos skyndade jag mig ut. Plockade med mig brorsan på vägen, han hade fått sitt virke till bygget levererat. Nu är det verkligen på gång! Det ska bli så spännande att följa. Promenader med sällskap går alltid mycket fortare på något vis. Det är trevligt att prata, diskutera, fundera. Man kan förstås vara tyst tillsammans också, särskilt då omgivningarna är extra vackra och obekanta.
April, april. Markerna är torra och jag vill verkligen att det ska regna mycket, men det är skillnad på att ha förståelse för vikten av detta regn och att tycka att det är härligt. Smattrandet mot rutor och plåttak gillar jag alltid. Det är väl det som inbjuder till tankar på gosiga filtar med härliga böcker. Ibland undrar jag över framtiden utan böcker som så många förutspår. Jag vill inte släppa taget om dem! Känner att jag lär mig mycket lättare och kan fokusera om jag inte hela tiden har annat som drar i de elektroniska hjälpmedel man kan läsa i. Jag är väl bara gammal…
Nu finns det ju sätt att bekämpa både dassighet och kyla. Efter att ha uppvaktat vår vän på födelsedagen och ha haft en fin stund tillsammans med henne och hennes syster kom jag hem till brasa i vedspisen. Den fina tekitteln som tjuter då vattnet kokat upp (höj ljudet så hör du både tjutet och hur fläkten slår, det irriterande ljudet skrev jag om häromdagen) är en av mina mest använda födelsedagspresenter någonsin. Både fin och användbar, bästa sortens pryl.
Jag passade på att koka en stor mängd köttfärssås. Idag ska jag nämligen passa syskonbarn och jag lovade ta med mig middagen. Spaghetti och köttfärssås var favorit då jag var liten, men jag inser att smaken har förändrats för dagens ungdom. Gissar att hamburgare, pommes och pizza är mer gångbart? Hur som helst lär de inte svälta ihjäl även om de inte gillar maten. Det blir ju glass till efterrätt! Är det italienskt tema så är det.
Brorsan var förbi med en överraskning. Då han hörde att vi hade börjat elda i kakelugnen igen sa han att vi behövde björkved och kom med leverans. Så fint av honom! Nu eldar vi en gång om dagen i ugnen i vardagsrummet. Den håller värmen så fantastiskt skönt! Visserligen förstår jag att det fortfarande var ruggigt trots denna ”lyx” för hundra år sedan då isolering och täthet på byggena från den tiden lämnade en del övrigt att önska, men ändå. Jag är så glad att vi har möjlighet att få njuta av både det charmigt gamla och modern vardagslyx.
Vi håller oss mest här på ön, men igår hade jag några ärenden till stan. Jag blev förärad snöblandat regn och en tjusig gran på torget. Visst är bilden med den paraplybärande personen lite kul. Jag kan säga att paraplyet vände sig ut och in några gånger. Det är liksom ingen idé att använda paraply i Karlskrona. Regnar det så blåser det garanterat samtidigt, haha.
Jag rensar bort mejlutskick från olika företag med jämna mellanrum, men det har inte blivit av med Haupt lakrits. Då de skickade ut ett erbjudande om halva priset på ett fåtal lakritskalendrar pga några felpackade fack slog jag till. Nu har vi den här jättefina kalendern i två lager här hemma och kan njuta lakrits varje dag. Maken gillar inte direkt lakrits, men får en bit de gånger då det bjuds på någon specialare som inte är så ”lakritsig”.
När jag ser högen här på bild ser den inte mycket ut för världen. Jag som vet vilka träd, buskar, pinnar och grenar som döljer sig i högen vet att det inte är vilken rishög som helst. Jag känner svedan av björnbärstaggarna då jag tvättar händerna, jag kommer ihåg glädjen jag kände då jag njöt av utomhusjulgranen i det mörkaste av mörker, jag påminns om det tragiska livsöde som tillhör husvagnarna som dolde den vackra stenmur som nu ”städats fram” och jag känner de hårda vindar som slog ner flera av buskarna och grenarna som ligger i röran.
Vi bär alla på våra egna rishögar. Vissa kallar dem ”ryggsäckar” eller ”extraplagg”. Dessa rishögar ökar i storlek med varje upplevelse vi går igenom. Somligt blir till skräp trots att det upplevs som något positivt då det händer och annat har varit ett taggigt snubbelsnår sedan första gången vi träffade på det på livets stig. Det är viktigt att passa på att elda med jämna mellanrum, gärna en vacker, vindstilla dag då grannarna (eller familjen) slipper lida av att svarta och irriterande moln blåser över till dem. Om rishögen blir för stor kan elden vara svårare att hantera. En blixt slår kanske ner i den eller så hittar en pyroman dit och sätter fart på elden innan vi hinner dit för att kontrollera dess framfart.
Jag ser fram emot dagen då den här brasan får bli ett med världsalltet igen. I påsktider känns det symboliskt att tänka på offer. Livet måste vi gå igenom själva, men rishögen kan vi faktiskt överlämna till Gud. Idag sitter de flesta högst på sin egen världspyramid. Det finns ingen som är större än ”jag”, ”jag” är kronan på verket och med ”mig” dör allt. Universum är en serie tillfälligheter som sträcker sig i oändligheters oändligheter. Jag har inte alla svar och vissa dagar kan jag också känna stor meningslöshet, men jag har landat i att det är okej att jag sätter min tillit till någon som är större än jag. Det är jag som sätter tändstickan till rishögen en vacker dag, men resten kommer att sköta sig självt efter rent fantastiska mönster.
Jag älskar att elda. Det är något med chans till nystart. Igår eldade jag upp bitar av den gamla verandan, brädor som legat på baksidan tills de ruttnat, gammalt skräp och allt som blåste ner de riktigt blåsiga dygnen i veckan. Jag fick en fin eftermiddag med elden. Stod och pratade länge med grannen, ordnade till rishögen, ut och in för att passa och fylla på. Efteråt luktade jag precis som far och jag kände mig otroligt nöjd. Kroppsarbete är givande på många plan!
