Vaknar klockan fem och undrar hur det är möjligt eftersom jag lade mig vid midnatt efter en lååång resa hem med stopp i Nyköping, Söderköping, Mörtfors och Kalmar för att hålla mig alert hela vägen, men inser sedan att det ju har skett en tidsförskjutning inatt! Vad skönt med en extra timme, och vilken tur att det inte var åt andra hållet.

Jag brukar ta det lugnt med storstädning och tvätt på söndagar, detta är verkligen min vilodag. Trots det stoppar jag in två röda 100-kronorsklänningar som inköptes i Nynäshamn på Stadsmissionen i tvättmaskinen på finprogrammet. En av dem är en Gudrun Sjödén med guldpaljetter på ballongkjolen och den andra är en härligt prickig omlottklänning i viskos som får mig att bli glad. Fortsättning efter paus— Under min bortavaro har det blivit stopp i avloppet i tvättrummet och nu är det sankmark där inne. Jag skulle ha väntat med tvätten tills imorgon. Tur att jag har A i avloppshantering.

Det är två dagar kvar på oktober. Första november drar Trettio tacksamma dagar igång igen och jag är verkligen laddad! Med allt stök som pågår i världen kan det behövas en hjärtats förändring för själen. Jag vet numera oftast var jag har mitt tacksamhetsfokus, men det betyder inte att den här månaden betyder mindre för mig, inte alls. Skjutsen jag får är alltid lika välkommen. En tacksamhetsskjuts rätt in i ugnen har jag annars fått av lilla barnbarnet. Jag har redan ett hundratal fotografier på henne i mobilen, vilket är ytterst tacksamt nu när hon befinner sig så långt borta. Det behöver liksom inte grävas efter rätt känslor.

När jag nu sitter här med min egen tekopp, vid min egen dator och med min egen utsikt har jag något rastlöst i själen som får mina ben att hoppa på samma sätt som min morbrors alltid gör. Finns det tålamod att hämta för denna rastlöshet? Jag vet inte, faktiskt. Hörde uttrycket ”det hastar” för ett tag sedan. Efter alla år av ”lev i nuet” verkar nu andra ideal styra världen. I en vecka har jag levt med dessa tankar cirkulerande runt hur dessa två uttryck kan kombineras och ge styrka till varandra. Jag känner mer än någonsin att det hastar för mig, men också att jag går under om jag inte landar i stunden som utspelar sig nu med jämna mellanrum. Prioriteringarna har skiftat, oegentligheter får inte längre plats i den nya verkligheten. Är det ånger jag känner? Tänker att jag vet bättre, att jag gjort upp för länge sedan med förlåtelse och prioriteringar som hade sett annorlunda ut om jag varit jag för många år sedan. Ja, men just det. Det var så det var. Jaja, men nu blev det så. Och med det öppnas fönstret till den här dagen.