acceptans

10 jul

Utan att fuska med foton.

Jag har redan lyft många gånger att jag hade velat få igång mitt fotande igen, men det blir inte så. Det prioriteras helt enkelt inte. Just nu är det väldigt bra, datorn är i princip full och behöver tas omhand. Behöver jag skriva ifatt i dagboken har jag ingen hjälp av kalendern – ett jobbsamtal här och där och våra barns semestertider hjälper ju inte för att lura ut vad som hänt. Då kan fotoalbumet komma till räddning. Om jag tagit några foton, alltså. Men det är ofta jag inte gjort det. Igår hade vi fem olika sällskap på besök, en fångad stund blev det enda ”beviset”. Dagen gick i ett, på ett härligt sätt. Brorsan hade lånat ut sitt släp (ännu en Stockholmsflytt, och vår bil är oturligt nog på långreparation just över sommaren), så vi passade på att köra ännu en omgång skräp från ladan till tippen. Vilken emotionell lättnad! Mer blir det eftersom jag har ett utrymme kvar att ta hand om, men det känns så bra att ha kommit så här långt. Loppisen är klar att öppna, ett par skyltar bara så kör vi. Våra gäster har redan handlat lite. Jättekul!

Jag är tacksam och den känslan hoppas jag bära med mig genom denna sommar. En allmän känsla, trots flera orosmoln som ruvar runt omkring. Det är kostnaden för att ha många som man bryr sig om. Vi har nuet. Fladdret i växthusplasten. Suset i ängen. De böljande grässtråna. Den upprensade gräsmattan som brorsan klippte så fint igår. Solrosen som snart slagit ut helt. Luktärtsraden. Det prunkande trädgårdslandet. Doften av heliotrop. Svetten som rinner längs ryggraden. Tropiskt iste som vi fick av vår goda vän i morgonkoppen. Minnet av den läckra måltiden som yngsta dottern skämde bort oss med igår. Tanken på att syskonveckan närmar sig. Lättnaden i att snart kunna bocka av ett stort projekt. Det finns ett nu i både dåtid och framtid. Acceptans. Och det är jag tacksam för.

14 maj

Om tid.

Den går väl inte att skynda på eller stanna? Tiden. Har den ett nominellt värde eller ett realvärde? All tid som utspelat sig i otålig eller i orolig väntan på, ja, vad? Att någon ska känna sig kränkt eller skvallra, att lunchbuffén ska bli äcklig, att begivenheten ska missas eller rentav att tåget har gått? Att det inte längre finns tid för förlåtelse, att sjukdomen har tagit över, att någon inte längre finns kvar?

Tiden som går, tiden som bromsas. Tiden som flytt och tiden som kommer. Sekunder, minuter, kvartar, halvtimmar, förmiddagar, nätter, dygn, veckor, månader, år, decennier och sekler. ”En dag är du en av dem som har levat förut i en svunnen tid.”

När dagarna bjuder på same, same, but different finns det trygghet i erfarenheten. Förväntningar och beräknade utfall ligger mjukt i handen och kan stoppas i fickan utan att kontrollen förloras. Stora katastrofer kan hända, tegelpannor kan trilla ner i huvudet och visst sker somliga förändringar som inte faller i smaken, men sannolikheter spelar med låga odds.

Vaksamheten är viktig, attacken kan komma utan förvarning. Ibland är det dock viktigt att ta ett steg tillbaka, tysta notiser och vibrationer och bara vara. Sväva i det luddiga området mellan sömn och vakenhet. Släppa taget, låta livet utspela sig utan manuskript, landa i acceptans. I acceptans kan kraften för att ta nya tag hittas. Det finns nya vårar, andra äventyr, en ljus framtidstro. Och hoppet är det sista som dör.

28 mar

Det är som det är och det blir som det blir.

Acceptans är något jag tänker på rätt ofta och därmed blir det ett ämne som hamnar här i bloggen också. Det är väl inte så konstigt egentligen, de flesta av oss har så mycket att förhålla oss till som inte blir som vi hade tänkt oss. Ju fler man har i cirklarna med folk som är betydelsefulla för en, desto fler svårigheter, besvikelser, misslyckanden och sorger behöver man sortera in någonstans i sitt medvetande. Kanske låter det märkligt, men ju äldre jag blir, desto mjukare blir gränsen mellan de tillsynes positiva känslorna jämfört med de negativa. Hela livet blir mindre kontrastrikt och skulle jag förvandla just mitt liv till gråskala skulle det numera bli mer jämngrått än svartvitt. Inte på ett negativt sätt, som att grått skulle vara tråkigt, utan just mjukare. Det blir mer uppenbart att något slags mörker ingår som en oundviklig del i livet, men i det ryms också mycket tacksamhet, nostalgi och utveckling. Allt detta är viktigt i mitt liv, så även om jag aldrig någonsin vill behöva sörja direkt eller indirekt så vet jag att när jag oundvikligen kommer dit så rämnar inte längre marken under mig. De hårda fallen ner på tomma brunnars botten där känslorna känns bottenlösa blir istället till något mer hanterbart.

Årets vinterförvaring av växter bjöd mössen i Bredavik på fest. Jag har väl aldrig sett mössen äta pelargonerna förut, men jag kan inte tänka mig att något annat djur lyckats åstadkomma skalade stjälkar med söta bett i jag hittade på min största pelargon. Lagom till att jag hade tagit hand om pellisarna (klippa ner, plantera om och ta sticklingar) var det dags att plocka hem dahliorna för att ge de modernare sorterna lite försprång gentemot sniglarna. När jag öppnade upp den ena flyttkartongen såg jag genast oroväckande tecken och hann tänka att det kanske inte skulle bli någon stor dahliarabatt i år. Nästa tanke var att jag innerligt hoppades att jag inte skulle möta ett musbo med nakna ungar. Det gjorde jag inte, så genast kändes allt bättre! Däremot hade mössen kalasat både på dahliatuber och tidningspappret som jag lindar in de olika knölarna med och skriver namn på. Förra året hade jag sammanlagt 23 olika sorter, nu har jag ”bara” 18 kvar. På fyra av de arton hade mössen ätit upp tidningspapperet där namnen stod, så nu har jag fyra sorter som heter ”Musdahlia”, ”Musdahlia 2” osv. Detta gör att rabatten kommer att få ett överraskningsmoment jag inte hade förra året då jag försökte planera rabatten utefter höjd och färg. Bra övning för mig som vill kunna ha koll… Förra året växte sig dock många av sorterna kraftiga. Det innebär att jag kanske har färre sorter, men jag kunde dela många till multipletter (eller vad det nu heter). Min trädgårdsdagbok har koll och jag kan vid blomning både jämföra bilder som jag har själv och bildgoogla för att artbestämma de stackare som förlorade sina namn.

Nu har jag 35 påsar förväntansglädje som är på väg upp i syrummet och även om det inte blev som jag hade tänkt mig så ordnar det sig. Det är ändå bara världsligt. Heja, heja.

17 mar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

18 aug

Acceptans ur ett nytt perspektiv.

Om jag ska kunna lära mina klienter omfamna begreppet acceptans måste jag kanske också förstå vad det innebär? Idag har en städfrisk besökare slängt mina insamlade frökapslar och maken har kapat mina vinrankor, luktärterna som skulle bli till egna fröer och klematisen som stod på samma länga. Brist i kommunikation och okunskap. Maken brukar säga ”Varför bli arg på en hund som kissar på ens nya, handsydda skor? Den fattar ju ändå ingenting, det är ingenting att bli upprörd över.” Varken besökaren eller maken fattade någonting gällande det som hände. Det finns andra fröer, andra plantor, nya tillfällen att försöka. Suck. Jaja, men nu blev det så.

04 jul

Acceptans.

Som samtalsterapeut arbetar man efter ett gäng olika modeller. Freud är inte så poppis längre, åtminstone inte på samma sätt som för ett gäng år sedan. Den här artikeln tyckte jag var spännande att läsa. Efter att ha läst den kan jag konstatera att jag inte hade valt att utbilda mig till psykolog på Göteborgs universitet om det hade varit aktuellt idag.

Våra barn har ofta fått höra ”gilla läget” under sin uppväxt. Det är för mig starkt förknippat med acceptans. Jag är tacksam för den väg jag fick ta för att komma dit jag är idag. Jag är tacksam för förståelsen för hur viktig acceptansen är då sådant jag inte kan styra över finns att ta hänsyn till. Den känslan ville både jag och maken förmedla till våra barn. Inte hopplöshet eller att känna sig kuvad av omständigheter, utan kraft att bemöta det i livet som kanske varken känns roligt, önskvärt eller rättvist.

För tillfället är jag inne i en period då jag själv får göra vad jag kan för att gilla läget. Fysioterapeutsvågern konstaterade förra året att jag sannolikt har problem med en klämd nerv i övre delen av ryggen. Problemen återkommer med ojämna mellanrum, men efter några dagars smärta i öra, nacke, huvud, axel och rygg brukar jag kunna häva tillståndet. Förslitning, dålig hållning, felaktiga rörelsemönster och belastning – det finns nog olika anledningar till varför det blir som det blir. Jag känner inget behov av att behöva acceptera smärtan då jag vet att det vanligtvis går att häva problematiken, men jag har behövt lära mig acceptera att jag vid smärta behöver ta hand om mig på olika vis. Jag blir till exempel lite ämlig och orkar inte vara lika social som vanligt. Jag hade stora planer för gårdagen, men tillbringade mesta delen av dagen i hängmatta, soffa och säng och orkade varken åka till Bredavik för att umgås med min syster eller prata ordentligt med sonen som kom hem i lördags kväll på semester. Det får vara som det är. Acceptans.

Jag åt mängder med smärtstillande tabletter under mina migränår. Biverkningarna av migränmedicin är dock inte nådiga och jag gillade verkligen inte de långvariga effekterna. Jag fick dessutom andra problem av medicinerna än ursprungsproblemen. Med tanke på det är jag numera försiktig med att ta smärtstillande tabletter. Värmedynor, liniment och massage tar jag däremot tacksamt emot. (Det ska också sägas att värktabletter knappt ens tar bort den här typen av smärta, men känner jag att jag inte står ut och tar tabletter tar de udden av det värsta.) Imorse kände jag att jag är på väg ur det värsta. Örat gör inte längre ont och jag kan tänka utan att störas av hur ont jag har det. Hurra! Jag får fylla sinnet med härliga minnen från den senaste veckan. Kroppkakor hos Vajlan, promenad med syrror och svåger, bad i sjönen, goda måltider tillagade med egenodlade delikatesser från trädgårdslandet, brunnslocket som nu är på plats.