Idag sitter jag här, den femtiotredje första dagen på ett nytt år sedan jag kom till jorden. Nya år förpliktigar på något vis. De påminner om att man fortfarande är i livet, varje år i olika skick. Det här nyåret mötte jag något tilltufsad, på olika sätt. Det känns skönt att sitta här och känna hopp om att det finns möjlighet att förändra en del av orsakerna till att det är så, men jag påminner också mig själv om att det jag inte kan förändra och mitt ansvar att hantera det på ett värdigt sätt. Jag älskar ju AA:s sinnesrobön och tycker den är värd att påminna om ofta.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Sinnesrobönen

Idag har jag suttit och filat på årsbrevet för 2023, den sammanfattning jag försöker skriva varje år (men glömmer ibland). Det är fint att påminnas om allt gott som finns i mitt liv, av någon outgrundlig anledning är det mycket lättare att komma ihåg det som varit tufft i olika situationer. Jag tänker på det år då både mamma och far gick bort, om hur 2017 både var ”det svåraste” och ”det bästa” år jag någonsin varit med om. Ja, livet bjuder verkligen på högt och lågt.

2023 avslutades med en lugn, god och trevlig kväll hos min syster och hennes familj. Jag är så tacksam för allt gott som finns i mitt liv, det utgör ett grundfundament som låter mig stå stadigt i livet också då det blåser hårt. Mitt jobb är att underhålla och bygga till, välja goda medarbetare på bygget och låta bli att släppa in ohyra. Jag fortsätter helt enkelt med detta. ”Carry on!”