Är det verkligen hur jag tar det som är det viktiga?
De senaste månaderna har varit skakiga runt omkring mig. Flera nära och kära har drabbats av cancer, någon har gått bort och ett flertal är under jobbig behandling. Några lider av annan sjukdom, eller sviterna efter olyckor. Andra befinner sig känslomässigt nära den inre cirkeln av sorg. Flera klienter än vanligt hanterar sorg, förväntanssorg och känslan av ett skenande tåg, mer än det vanliga livspusslandet och hanterandet av livets allmänna klurighet. Det finns ingen gradering i vem som mår sämst eller vem som har det jobbigast, det kommer aldrig att kunna mätas. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”, detta av somliga omfamnade och av andra hatade uttryck, visar sig däremot om och om stämma ganska bra. I forskning framgår det tydligt att ”coping”, det svengelska uttrycket för att hantera förändringar eller hot om förändringar, är en viktig egenskap om man vill må så bra som möjligt.
Jag och en manlig släkting pratade om just fenomenet coping. Han och hans familj har haft ett par gungiga år med lite väl många av vuxenlivets utmaningar på en gång. Vi pratade om hur det var för hundratals år sedan då familjer fick åtta barn, men kanske tre levde till vuxen ålder. Hanterade de sorgen med en klackspark jämfört med oss? Var det jobbigare att hantera ”en unge till” än att ett barn dog? Var en störig släkting ett ickeproblem eftersom ens by kunde bli utrotad av grannarna? Är det så enkelt att mänskligheten i västvärlden mår så dåligt för att vi har det för bra? Mår vi onödigt dåligt för att samhället lyfter upp de offerskap som finns att finna i alla situationer istället för att bygga upp resiliens (min syrra tycker att jag har en fixering gällande detta fenomen, jag är böjd att hålla med) och självkänsla hos våra barn och ungdomar?
Allt kan tas från en man utom en sak: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under alla givna omständigheter, att välja sin egen väg. Viktor Frankl
Den gode herr Frankl visste vad han talade om. Han intresserade sig för sina medmänniskors hanterande av förintelsen och verkade landa i slutsatsen att om man ska kunna gå vidare och leva ett gott liv går det inte att stanna kvar i sitt offerskap. Då funkar inte ”jag mår dåligt och det är ditt fel”, det finns ingen väg runt detta. Uppenbarligen är det många som lever både enligt det uttrycket och enligt ”du mår dåligt och det är mitt fel”. I min värld funkar ”jag ser att du mår dåligt, vad kan jag hjälpa dig med” bättre. Eller ännu hellre ”här ska du få några verktyg som hjälper dig hantera livets utmaningar”.
Det är hemskt när det är hemskt. Hemska saker är fortfarande hemska, även om man ”tar det” på olika sätt. Jag är just nu mycket tacksam över hur jag tar saker, för det är verkligen… en märklig skillnad. För jag har tagit saker ganska… dels personligt, och dels med kanske lite martyrfilter???? Och även om jag ibland tycker synd om mig själv är det INTE så jag tar saker längre. Jo, det kanske är hur man tar det..!
Ja, hemska ting är verkligen hemska ting. Att köra ”äh, men ryck upp dig” är knappast ett särskilt hälsosamt förhållningssätt. Det är väl mer ”det här är hemskt och kommer att fortsätta vara hemskt och svårt och jobbigt, men mitt liv kommer ändå att fortsätta”. Martyrfilter, intressant uttryck! (Hälsningar hon som lekte martyr i så många år, men insåg att det varken är uppskattat eller önskvärt från något håll. Martyr kan man inte ta på sig, det ska man utses till av andra.)
Det finns så mycket sorg och smärta i livet. Jag är tacksam jag kan släppa saker efter att ha bearbetat. Jag lever efter mitt eget motto ”acceptera, anpassa och accelerera”, för jag vill styra min egen skuta och uppleva mitt liv, oavsett vad som händer. Smärta bär jag med mig, men kan hantera den. Tänkvärt inlägg!
Jag älskar dina ledord! Praktiska, handfasta, peppiga. Och så sant det är att smärta och svårigheter inte försvinner. Man lär sig leva med dem, på ett sätt eller ett annat. Ett liv där de får finnas med på första parkett under alla omständigheter blir rätt mörkt. Ett liv där de vårdas och plockas fram vid lämpliga tillfällen brukar funka bättre. ❤️
Vilket tänkvärt inlägg med ett svårt ämne.
Tack, jag uppskattar dina fina ord! 🙏🏼
Åh… Ja… Det stämmer nog under de flesta omständigheter, men ibland hjälper det inte hur man tar det. Ibland är det bara omänskligt svårt och jobbigt. Det varar dock (förhoppningsvis!) inte för resten av livet, men är det djävligt, så är det (ursäkta svordomen)! Du vet ju vad jag har med mig, och även om ingen som inte varit med kan veta hur det är, så kan nog de flesta förstå att det inte hjälper med ett tålmodigt sinnelag ibland.
Hoppas att de i din närhet får bättre nyheter och/eller kraft att gå igenom det svåra <3
Jag vet ingen som har behövt hantera flera av de värsta utmaningarna en människa kan utsättas för, så jag vet att du vet hur det är. Sorg och smärta måste gås igenom för att komma fram till en hanterbar ”andra sidan”, den kan inte undvikas eller bedövas. När man kommit igenom det värsta finns både sorg och smärta kvar, men känns kanske inte lika förlamnade. Är kanske inte längre det första eller det sista man tänker på under sin medvetna tid. Och det var väl det Viktor Frankl kom fram till när han sa att det finns ett val. Att välja livet, att försöka hitta det fina som kan mjuka upp kanterna på allt det taggiga. Tiden läker inte alls alla sår, men den tar förhoppningsvis udden av den värsta smärtan. Tack för de fina orden! Hoppet är det sista att hålla i handen när det gungar som värst…