jordgubbar

05 jul

Skördetiden har börjat.

Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!

Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.

I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.

Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)

Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.

Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.

14 aug

Revansch på Fårö och ofrivillig storstädning.

För ett tag sedan tog maken sitt ”riktiga” flygcertifikat. Jag lovade att jag skulle åka med som första passagerare, men när det väl var dags pirrade det rätt ordentligt i magen! Igår steg vi så upp tidigt, packade matsäck och åkte till Kalmar Flygklubb. Därifrån begav vi oss mot Sveriges största ö för att så småningom landa i Bunge, en timme och en kvart bort i lite medvind.

I Bunge blev vi väl mottagna och fick låna varsin halvrisig cykel. Gratis är dock gott och vi var så tacksamma över denna generositet! Till saken hör att vi hade en riktigt trälig Gotlandssemester, den enda dåliga på våra snart 28 år tillsammans, för många år sedan. Den bjöd på bl a ett uppätet Bankomatkort, hemska cyklar och dåligt planerade dagsetapper. För mig har Fårö gett dåliga vibbar ända sedan dess… 😅 Nu var det dags att förändra tankarna runt denna mytomspunna ö.

Vi förvånades över att det var så pass folktomt, särskilt med tanke på alla rapporter om att fastlänningar totalt övertagit Gotland tidigare i sommar. Det var medeltidsvecka i Visby, så folket höll sig kanske där? Vi bestämde oss efter att ha överlagt med flygfältets ägare för att satsa på att ta sikte på Fårö kyrka, sedan cykla upp till raukarna i Lauters och avsluta med en måltid på populära Crêperie Tati. Senast vi cyklade i dessa trakter var det kväll och stressigt, så det var onekligen skönt att ta det lite lugnare den här gången.

Raukarna består av en kärna av korallrev och har bildats då de mjukare bergarterna eroderat bort av vattnets påverkan. Wikipedia är väl en så god källa som någon annan, så här kan du läsa mer om fenomenet.

Maken tog sig ut i vattnet och jag kom strax efter. Fy, så ont i fötterna det gjorde att ta sig fram! Jag har inte gått barfota särskilt mycket i sommar, men inte trodde jag att jag var så känslig… Turisterna som satt uppe på ”raukkammen” måste ha tyckt att jag bjöd på skrattretande underhållning då jag trippade fram och i vissa fall tog hjälp av händerna för att ta mig över. Stunden där ute var i alla fall en av dagens höjdpunkter, så det var helt klart värt utmaningen!

Jag hade betydligt lättare att se Fårös charm igår än 1995. Det var vykortsvackert mest överallt! Galetterna på crêperiet var otroligt goda. Tur att vi hade laddat på med ordentligt med energi inför ösregnet som cykelturen ner till färjan (en mil i motvind) bjöd på. Tur också att resten av dagen hade varit så otroligt bra! Jag kunde därmed släppa det där med att det regnade och istället ägna mig åt nostalgiska tankar runt sommaren 1988 då jag jobbade i hemtjänsten här på öarna och ofta fick cykla i regn. (Den andra semestervikarien och jag kom på att det mest effektiva regnskyddet var att ha en vanlig svart sopsäck liggandes över låren!)

När vi så småningom flög över Borgholm sågs solen bjuda på en strålande uppvisning mitt framför våra ögon. Till höger utanför bilden slog blixtar ner i havet från det svarta moln som hängde lågt där och såhär såg det alltså ut strax söder om det ovädret.

När vi hade tvättat planet och städat ur och maken hade loggat flygningen kom vi ut till ett plan som just hade landat. Så läckert! Maken hoppas kunna certifiera sig för att även flyga i mörker så småningom. Själv nöjer jag mig med att hänga med som passagerare, men jag kan konstatera att jag tyckte att själva väntan var mycket värre än flygandet i sig. Nästa gång slipper jag därmed förhoppningsvis pirret i magen!

Sonen ringde då vi var på väg hem och berättade att han upptäckt att frysdörren hade stått öppen och att han hade torkat upp en hel sjö som bildats utanför frysen. När vi väl var hemma var det bara att kavla upp ärmarna och köra storstädning av frysen. Jag kokade ”kejsarsylt” (alla bär vi hade i frysen kokades i fem minuter med syltsocker, det blev verkligen jättegott) och räddade det som kunde räddas. Suck. Eller, jag vet inte. Nu går slökokaren varm och då kan ju det färdiglagade köttet få mer tid i frysen! Ett fåtal grejer fryste jag om trots att de bara var ”kylskåpskalla”, men inget protein. Vilken tur att vi har haft ”skåprensning” hela långa våren! Situationen hade kunnat se helt annorlunda ut. Sylten blev verkligen lyxigt god. Vi provade den till våfflor idag och ingen såg särdeles missnöjd ut. Nu är det bara att fylla på med tomat- och squashsås inför den långa vintern och det hade sanningen att säga blivit lite trångt för den om inte den ofrivilliga frysrensningen hade gått av stapeln. Lev väl, hör du.

23 jun

Fotobomb, efter regnet.

Jag gick en runda igår för att ta in allt det vackra efter de sista regndropparna. Nu ser det klent ut med regn framöver, men jag hade gärna sett att det hade regnat några dagar för att låta allt ta igen sig. För semesterfirarna förstår jag att det är annorlunda. Regnet kom inte åt inomhus såklart, men den här lilla knoppen från min brors pionbuske slog ändå ut. Det är alldeles fantastiskt och jag hade gärna sett den i vår trädgård! På annat ställe i huset står en av min andra brors pioner, vacker också den. Jag gillar trädgårdsblommor som också kan flytta in!

Himlen är aldrig vackrare än direkt efter regnet. Ljuset är förföriskt och det doftar så gott! Solvarma, regnvåta impregnerade stolpar, det är det allra bästa.

Blomsteräng till 1m² satt i välgödslad jord i en genomrostig skottkärra ser ut såhär i ett mellanläge. Det är trångt om saligheten. Jag hoppas att både bina och jag får stor glädje av blomster och att det inte bara blir en massa oätlig sallad. Jag var rädd att regnet skulle slå ner bladen, men de klarade sig bra.

Hur gör man om grannens fläder hänger ner i perfekt plockhöjd på min sida stenmuren? Är den min då? Jag får nog prata med grannen om det.

Det blev rätt många tomater till slut ändå, hehe. Längst fram står några småplantor som blev över hos en vän. Jag håller på med icke plågsamma tomatförsök för att se vilka betingelser som verkar vara bäst. Testar lite olika gödsel, murarhink, friland, olika tillgång till sol. Det blir spännande att se om de hinner ta sig och hur mycket frukt de ger.

En av tomatförsöksplantorna är den första att bjuda på frukt. Plantan är kanske inte så stor, men det är blommorna och två små tomater är redan på plats! Verkligen spännande…

Som jag berättat innan blev våra tomater svårt angripna av sorgmyggor i ”inomhusväxthuset”. Nu har jag lärt mig att man kan sterilisera jord i ugnen och nästa år kanske vi ligger ett steg före igen. Efter allt möjligt gullande med allehanda gödsel är plantorna nu kraftiga och starka och jag hittar blommor på de allra flesta. Nej, nej, jag ropar alls inte hej! Det är bara roligt att vi kommit såhär långt.

Titta noga på dahlian längst fram. Det är förstås inte mycket att titta på. Detta var min minsta planta till att börja med. Liten och nätt med ett vackert, lilagrönt bladverk. En dag såg jag lite hål i bladen. Sprayade med såpvatten utan att veta vad som var orsaken. Fler hål nästa dag och dag tre var plantan i princip uppäten. Först då slog det mig att några av plantorna på trappan blev utsatta för det här förra sommaren av TVESTJÄRTAR. Och visst dolde det sig en tvestjärtskoloni under krukan. Aaaaargh! Dahlior är tacksamma på så sätt att de fortsätter leverera sommaren lång. Nu hoppas jag att de omplacerade krukorna ska få stå ifred från marodörer. Det spelar ingen roll att det här var rea-knölar. Jag vill få många, vackra blommor i sommar!

Den övre radens pelargoner fick flytta ut lite senare och är också mycket klenare. (Där fick jag till det!) De två nedre raderna har knoppar, nyutslagna eller på gång, nästan allihop. De mår verkligen bra på sin lilla trapphylla. Så fin den ska bli när den blir grön!

Den här bilden säger väl inte mycket mer än att luktärterna är på gång. Jag ser inga blommor än, men det verkar ändå som att de trivs ganska bra i sina byttor! Min systers har blad stora som dasslock trots att de står i mindre kruka, men det här är som sagt ett riktigt blåshål. Jag tror faktiskt inte att vårt ”mikroklimat” är zon 1 just här hemma hos oss.

Med det är fotobombningen slut för den här gången. Jordgubbarna är skyddade från fåglarna med nät, men uppenbarligen gillar sniglarna dem. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar ta kampen och gå ut och klippa sniglar om kvällarna, men kanske är det värt det? Jordgubbarna är hur som helst hur goda som helst. Det är stor skillnad på smak på svenska gubbar som inte blivit övervattnade!

18 jun

Gott!

Yngsta dottern har längtat efter att plocka jordgubbar i Åby, något som hon gjorde varje år med morfar då det begav sig. Idag, tre år sedan sist, var det dags! Jag såg att Åby bär hade öppnat för självplock, så vi åkte dit och försåg oss till det fina priset 36 kr/kg. Som hittat! Dessutom hade vi en mysig stund tillsammans i det fina vädret. Mina gamla jordgubbsplockartakter sitter fortfarande i trots att det var över 30 år sedan jag kunde titulera mig ”jordgubbsplockare”.

När vi kom hem lagade vi lunch med ”skräp”. Igår gallrade S i rödbetslandet. Jag hade sått alldeles för tätt, så det blev en del plantor över. S drog upp dem försiktigt och vi sköljde dem och slog av vattnet så gott det gick innan de lades i plastpåsar i kylen. (Så håller de flera dagar, annars kan man också förvälla dem och frysa in.)

Det går bra att äta rödbetsblast. Det smakar ungefär som spenat. Eftersom blasten innehåller en hel del nitrit ska man akta sig för att servera denna delikatess till barn under ett år. Hur som helst använde vi hela plantan. Detta recept rekommenderas varmt: smält en rejäl klick smör och stek försiktigt ett par pressade vitlöksklyftor i detta. Höj värmen och stek på de små gallrade, väl sköljda rödbetsplantorna tills de mjuknat. Strössla över lite flingsalt och servera med fetaost och rostade solroskärnor. Varsågod!