12 maj

Jordgubbar och Moa Herngrens nya.

Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!

Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)

Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.

22 jun

Storstädningsdagen.

Igår var det dags att storstäda, så när syrran frågade ”vad ser du mest fram emot att bocka av på din MÅSTELISTA” fick jag eld i baken och ställde mig i verandan och kliade i huvudet. Vi har ju inte kunnat sitta här eftersom hela rummet varit fullt av växter av olika slag. Men kolla här:

”Provisoriska växthuset” är inte helt klart, men nu har allt som bodde i verandan fått flytta in. Hurra! Jag tycker det är så fint och ser fram emot att fundera lite mer över hur vi ska göra med ett och annat. Medan jag funderar så kan chili, paprika, physalis och gurka växa där i lugn och ro.

När borden hade flyttat in i köket och allt lyfts bort från golvet var det dags att rulla upp ärmarna och blanda till lite kallt såpvatten. Jag har lärt mig och har nu den perfekta blandningen: 5 dl kallt vatten och 1 dl mjukt doftande linsåpa – detta jobb är svettigt, men härligt sinnligt!

Jag hade dammsugit noggrant och fuktat golvet med en mopp med bara vatten. Efter det betade jag av en liten bit i taget. Skrubba, skrubba, skrubba noggrant i träets längdriktning. Skölj och torka upp med ren trasa och så fortsätter man så tills hela golvet är klart. Jag kunde inte få bort hela märket efter den läckta oljan som stod länge innan jag fattade vad som hänt. (Den syns väl på ”förebilden”.) Däremot blev det mycket bättre och jag tror att den går att helt få bort om jag jobbar lite med superblandningen. Det får dock bli vid senare tillfälle.

Linoljesåpskurat brädgolv är bland det härligaste som finns. Det är så mjukt att gå på och luktar gudomligt. Jag fascineras alltid lika mycket av vilken stor skillnad skurandet ger! Ett tacksamt jobb på så många plan, men samtidigt är jag glad över att inte behöva göra detta jobb i resten av huset. Vi har riktiga plankgolv på övervåningen, men jag låter dem åldras i lugn och ro då det är ett enormt jobb att behöva flytta på alla möbler. Nej, det får räcka med en våttorkning då och då.

När jag hade skurat fönstren hjälpligt (detta jobb är inte roligt, så mycket spindelskit och elände) var det dags att plocka in borden igen. Äntligen kan vi använda vårt sommarrum på det sätt som är mysigast! De sista listerna ligger dessutom färdigmålade ute i ladan, så snart blir det färdigt på riktigt. (Växthuset har prioriterats.) Jag brydde mig inte om att stryka om duken som hängt uppe och väntat på att få användas, det fick duga såhär.

Till slut var det dags att fira med årets första jordgubbsskörd från det egna jordgubbslandet och Fars första ringblommor för året. Jag hedrade honom genom att strö lite, lite socker på de skivade jordgubbarna och låta bli att vispa grädden. Detta var hans favoritsätt att äta dessa läckerheter. I det här läget var både köket och verandan förberedda för midsommar. Du vet, man börjar röja på ett ställe (verandan har varit mellanrum alldeles för länge) och innan allt faller på plats blir det mycket, mycket värre. Köket kommer att bli stökigt igen under dagen, för hela dagen har jag vikt åt matlagning inför morgondagens firande. Det blir finemang! Först ska jag dock till den lokala ICA-butiken och hoppas att de har fin färskpotatis eftersom jag verkligen inte gillade den de hade på Maxi då jag storhandlade det andra. Önska mig lycka till, så önskar jag dig en riktigt fin dag.

17 jun

En runda i trädgården.

Jag har inte gått på semester än, men det känns så ändå. Jag älskar verkligen mitt jobb och är så tacksam över att jag kan få vara delaktig i spännande processer och att hjälpa till att skapa något slags ordning i trassliga tankar och upplevelser. I terapin får jag vara uppmärksam på var det behöver läggas arbete och samma sak gäller i trädgården. Jag går flera rundor där varje dag för att njuta, men också för att föregå naturen som liksom gör vad den gör. Vi fick yttepytte med regn och genast var mördarsniglarna framme. Jag vet att de funnits där innan också, men det har varit väldigt lugnt i år. Nu regnar det förhoppningsvis idag också, något som är hett efterlängtat efter denna torra vår. Det är bara att ladda och vara glad över vattnet som kommer och oroa sig mindre över eventuella problem.

Morgonens första trädgårdspromenad surrade. Så mycket humlor vi plötsligt har! Jag njuter, men undrar varför bina inte är här. Sovmorgon? Står man vid ettårsrabatten är ljudet av flygfän verkligen intensivt. Häcken har börjat blomma och detta innebär stor glädje här hemma.

Klematisen i äppelträdet verkar ha tagit sig bra efter en försiktig start. Jag var rädd att den skulle dö, men har varit noggrann med att vattna ordentligt och täcka de känsliga rötterna med gräsklipp. Antalet blommor är minst dubbelt så stort jämfört med förra året då denna skönhet var ny. Nu vet jag att jag skulle ha skurit ner den direkt vid plantering, men nu blev det inte så. Vi får se om det gör skillnad för EKO-hallens klemmisar som verkar gilla sina placeringar alla fyra.

Här kommer en liten bild på den enormt torra gräsmattan och krassetornet. Det har börjat hända lite grejer, även om det inte direkt slingras något än. Prästkragarna som växer i innercirkeln har motvilligt accepterat att de fått flytta hit och har faktiskt börjat ta lite mer plats. Krassebladen gillas av något som knaprar i sig dem, men som aldrig finns i närheten när jag kommer. Jaja, nu är det så.

Halte Hugin är fortsatt väldigt sällskaplig och kommer ofta när vi pysslar i trädgården. Hon är så mysigt sällskap och jag som aldrig direkt gillat kråkfåglar inser som så många gånger förut att det är viktigt att vara öppen för att saker och ting kanske inte är precis som man tror att de är. Ladusvalorna är underbara och det har varit så roligt att följa blåmesarna som flugit in och ut ur fågelboet i tallen, men det är Halte Hugin som gett absolut störst glädje i fågelväg den här våren.

Vattnandet är konstgjord andning, men nog växer det lite i lådorna i trädgårdslandet. Täck med gräsklipp har varit extra behjälpligt i år, både för att hjälpa till att hålla fukten i marken, men också för att ge näring. Lök brukar växa bra här, men nog tycker jag att den är oväntat fin efter de förutsättningar som givits. Spenat har inte alls gått och persiljan är ett skämt. Sockerärter som är så lätt i vanliga fall fick jag sätta om igår. Hoppas på denna andra omgång, för den första är inte mycket att hojta över. De få som kommit upp är kanske en decimeter höga. Vanligtvis skulle vi ha bundit upp dem vid det här laget. Dillen är däremot fin och än så länge hänger potatisen med. Vi får väl se om det vuxit något under jord lite längre fram.

Den nya klätterrosen Mamma Mia verkar gilla sin placering vid rosportalen. Hon visar inte sina klättrande egenskaper än, men blommorna är fantastiska och visar god potential. Prinsessan Marie har mängder av små knoppar, men det lär dröja innan vi får njuta av dem.

Godast i trädgården är alltid jordgubbarna. De är lite sena, men håller sig sniglarna borta så kan vi nog få några liter.

Sen är det luktärterna. Första för året har slagit ut och jag är så glad över att det finns huuur mycket knoppar som helst! Det blir nog luktärtsbuketter i år också. Just denna luktar nästan ingenting. Det gör däremot den vackra och väldoftande kirskålen. God i mat, vacker som snittblomma och trots det människors trädgårdsfasa. Inte vill man ha den i sina rabatter, men växer den på annat håll i trädgården tycker jag inte man behöver vara så trilsk. Åkerfräken är till exempel en långt värre anfallare. Å andra sidan kan man göra fenomenal gödning av den. Om man orkar och hinner, vill säga. Med det vill jag önska dig en fin helg.

05 jul

Skördetiden har börjat.

Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!

Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.

I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.

Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)

Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.

Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.

14 aug

Revansch på Fårö och ofrivillig storstädning.

För ett tag sedan tog maken sitt ”riktiga” flygcertifikat. Jag lovade att jag skulle åka med som första passagerare, men när det väl var dags pirrade det rätt ordentligt i magen! Igår steg vi så upp tidigt, packade matsäck och åkte till Kalmar Flygklubb. Därifrån begav vi oss mot Sveriges största ö för att så småningom landa i Bunge, en timme och en kvart bort i lite medvind.

I Bunge blev vi väl mottagna och fick låna varsin halvrisig cykel. Gratis är dock gott och vi var så tacksamma över denna generositet! Till saken hör att vi hade en riktigt trälig Gotlandssemester, den enda dåliga på våra snart 28 år tillsammans, för många år sedan. Den bjöd på bl a ett uppätet Bankomatkort, hemska cyklar och dåligt planerade dagsetapper. För mig har Fårö gett dåliga vibbar ända sedan dess… 😅 Nu var det dags att förändra tankarna runt denna mytomspunna ö.

Vi förvånades över att det var så pass folktomt, särskilt med tanke på alla rapporter om att fastlänningar totalt övertagit Gotland tidigare i sommar. Det var medeltidsvecka i Visby, så folket höll sig kanske där? Vi bestämde oss efter att ha överlagt med flygfältets ägare för att satsa på att ta sikte på Fårö kyrka, sedan cykla upp till raukarna i Lauters och avsluta med en måltid på populära Crêperie Tati. Senast vi cyklade i dessa trakter var det kväll och stressigt, så det var onekligen skönt att ta det lite lugnare den här gången.

Raukarna består av en kärna av korallrev och har bildats då de mjukare bergarterna eroderat bort av vattnets påverkan. Wikipedia är väl en så god källa som någon annan, så här kan du läsa mer om fenomenet.

Maken tog sig ut i vattnet och jag kom strax efter. Fy, så ont i fötterna det gjorde att ta sig fram! Jag har inte gått barfota särskilt mycket i sommar, men inte trodde jag att jag var så känslig… Turisterna som satt uppe på ”raukkammen” måste ha tyckt att jag bjöd på skrattretande underhållning då jag trippade fram och i vissa fall tog hjälp av händerna för att ta mig över. Stunden där ute var i alla fall en av dagens höjdpunkter, så det var helt klart värt utmaningen!

Jag hade betydligt lättare att se Fårös charm igår än 1995. Det var vykortsvackert mest överallt! Galetterna på crêperiet var otroligt goda. Tur att vi hade laddat på med ordentligt med energi inför ösregnet som cykelturen ner till färjan (en mil i motvind) bjöd på. Tur också att resten av dagen hade varit så otroligt bra! Jag kunde därmed släppa det där med att det regnade och istället ägna mig åt nostalgiska tankar runt sommaren 1988 då jag jobbade i hemtjänsten här på öarna och ofta fick cykla i regn. (Den andra semestervikarien och jag kom på att det mest effektiva regnskyddet var att ha en vanlig svart sopsäck liggandes över låren!)

När vi så småningom flög över Borgholm sågs solen bjuda på en strålande uppvisning mitt framför våra ögon. Till höger utanför bilden slog blixtar ner i havet från det svarta moln som hängde lågt där och såhär såg det alltså ut strax söder om det ovädret.

När vi hade tvättat planet och städat ur och maken hade loggat flygningen kom vi ut till ett plan som just hade landat. Så läckert! Maken hoppas kunna certifiera sig för att även flyga i mörker så småningom. Själv nöjer jag mig med att hänga med som passagerare, men jag kan konstatera att jag tyckte att själva väntan var mycket värre än flygandet i sig. Nästa gång slipper jag därmed förhoppningsvis pirret i magen!

Sonen ringde då vi var på väg hem och berättade att han upptäckt att frysdörren hade stått öppen och att han hade torkat upp en hel sjö som bildats utanför frysen. När vi väl var hemma var det bara att kavla upp ärmarna och köra storstädning av frysen. Jag kokade ”kejsarsylt” (alla bär vi hade i frysen kokades i fem minuter med syltsocker, det blev verkligen jättegott) och räddade det som kunde räddas. Suck. Eller, jag vet inte. Nu går slökokaren varm och då kan ju det färdiglagade köttet få mer tid i frysen! Ett fåtal grejer fryste jag om trots att de bara var ”kylskåpskalla”, men inget protein. Vilken tur att vi har haft ”skåprensning” hela långa våren! Situationen hade kunnat se helt annorlunda ut. Sylten blev verkligen lyxigt god. Vi provade den till våfflor idag och ingen såg särdeles missnöjd ut. Nu är det bara att fylla på med tomat- och squashsås inför den långa vintern och det hade sanningen att säga blivit lite trångt för den om inte den ofrivilliga frysrensningen hade gått av stapeln. Lev väl, hör du.

23 jun

Fotobomb, efter regnet.

Jag gick en runda igår för att ta in allt det vackra efter de sista regndropparna. Nu ser det klent ut med regn framöver, men jag hade gärna sett att det hade regnat några dagar för att låta allt ta igen sig. För semesterfirarna förstår jag att det är annorlunda. Regnet kom inte åt inomhus såklart, men den här lilla knoppen från min brors pionbuske slog ändå ut. Det är alldeles fantastiskt och jag hade gärna sett den i vår trädgård! På annat ställe i huset står en av min andra brors pioner, vacker också den. Jag gillar trädgårdsblommor som också kan flytta in!

Himlen är aldrig vackrare än direkt efter regnet. Ljuset är förföriskt och det doftar så gott! Solvarma, regnvåta impregnerade stolpar, det är det allra bästa.

Blomsteräng till 1m² satt i välgödslad jord i en genomrostig skottkärra ser ut såhär i ett mellanläge. Det är trångt om saligheten. Jag hoppas att både bina och jag får stor glädje av blomster och att det inte bara blir en massa oätlig sallad. Jag var rädd att regnet skulle slå ner bladen, men de klarade sig bra.

Hur gör man om grannens fläder hänger ner i perfekt plockhöjd på min sida stenmuren? Är den min då? Jag får nog prata med grannen om det.

Det blev rätt många tomater till slut ändå, hehe. Längst fram står några småplantor som blev över hos en vän. Jag håller på med icke plågsamma tomatförsök för att se vilka betingelser som verkar vara bäst. Testar lite olika gödsel, murarhink, friland, olika tillgång till sol. Det blir spännande att se om de hinner ta sig och hur mycket frukt de ger.

En av tomatförsöksplantorna är den första att bjuda på frukt. Plantan är kanske inte så stor, men det är blommorna och två små tomater är redan på plats! Verkligen spännande…

Som jag berättat innan blev våra tomater svårt angripna av sorgmyggor i ”inomhusväxthuset”. Nu har jag lärt mig att man kan sterilisera jord i ugnen och nästa år kanske vi ligger ett steg före igen. Efter allt möjligt gullande med allehanda gödsel är plantorna nu kraftiga och starka och jag hittar blommor på de allra flesta. Nej, nej, jag ropar alls inte hej! Det är bara roligt att vi kommit såhär långt.

Titta noga på dahlian längst fram. Det är förstås inte mycket att titta på. Detta var min minsta planta till att börja med. Liten och nätt med ett vackert, lilagrönt bladverk. En dag såg jag lite hål i bladen. Sprayade med såpvatten utan att veta vad som var orsaken. Fler hål nästa dag och dag tre var plantan i princip uppäten. Först då slog det mig att några av plantorna på trappan blev utsatta för det här förra sommaren av TVESTJÄRTAR. Och visst dolde det sig en tvestjärtskoloni under krukan. Aaaaargh! Dahlior är tacksamma på så sätt att de fortsätter leverera sommaren lång. Nu hoppas jag att de omplacerade krukorna ska få stå ifred från marodörer. Det spelar ingen roll att det här var rea-knölar. Jag vill få många, vackra blommor i sommar!

Den övre radens pelargoner fick flytta ut lite senare och är också mycket klenare. (Där fick jag till det!) De två nedre raderna har knoppar, nyutslagna eller på gång, nästan allihop. De mår verkligen bra på sin lilla trapphylla. Så fin den ska bli när den blir grön!

Den här bilden säger väl inte mycket mer än att luktärterna är på gång. Jag ser inga blommor än, men det verkar ändå som att de trivs ganska bra i sina byttor! Min systers har blad stora som dasslock trots att de står i mindre kruka, men det här är som sagt ett riktigt blåshål. Jag tror faktiskt inte att vårt ”mikroklimat” är zon 1 just här hemma hos oss.

Med det är fotobombningen slut för den här gången. Jordgubbarna är skyddade från fåglarna med nät, men uppenbarligen gillar sniglarna dem. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar ta kampen och gå ut och klippa sniglar om kvällarna, men kanske är det värt det? Jordgubbarna är hur som helst hur goda som helst. Det är stor skillnad på smak på svenska gubbar som inte blivit övervattnade!

18 jun

Gott!

Yngsta dottern har längtat efter att plocka jordgubbar i Åby, något som hon gjorde varje år med morfar då det begav sig. Idag, tre år sedan sist, var det dags! Jag såg att Åby bär hade öppnat för självplock, så vi åkte dit och försåg oss till det fina priset 36 kr/kg. Som hittat! Dessutom hade vi en mysig stund tillsammans i det fina vädret. Mina gamla jordgubbsplockartakter sitter fortfarande i trots att det var över 30 år sedan jag kunde titulera mig ”jordgubbsplockare”.

När vi kom hem lagade vi lunch med ”skräp”. Igår gallrade S i rödbetslandet. Jag hade sått alldeles för tätt, så det blev en del plantor över. S drog upp dem försiktigt och vi sköljde dem och slog av vattnet så gott det gick innan de lades i plastpåsar i kylen. (Så håller de flera dagar, annars kan man också förvälla dem och frysa in.)

Det går bra att äta rödbetsblast. Det smakar ungefär som spenat. Eftersom blasten innehåller en hel del nitrit ska man akta sig för att servera denna delikatess till barn under ett år. Hur som helst använde vi hela plantan. Detta recept rekommenderas varmt: smält en rejäl klick smör och stek försiktigt ett par pressade vitlöksklyftor i detta. Höj värmen och stek på de små gallrade, väl sköljda rödbetsplantorna tills de mjuknat. Strössla över lite flingsalt och servera med fetaost och rostade solroskärnor. Varsågod!