Är det verkligen saligare att ge än att ta?
Skrev just det här på Facebook, men tycker att det passar här i bloggen också. Det får helt enkelt bli dagens inlägg!
Min syrra undrade irriterat när ”önskelistor” blev ”kravlistor”. Detta var för över en månad sedan, men jag har inte kunnat släppa det riktigt. Hur förhåller vi oss till balans mellan att ge och ta för den yngre generationen? Jag älskar att ge julklappar, men jag vill ju inte vara någons ”gratispengar”, utan hitta något som jag tycker passar till den speciella personen. Jag vet att det är fantastiskt att få något man verkligen har önskat sig, men vet också att tacksamheten snabbt går över. Särskilt i juletider där en julklapp snabbt glöms bort medan papperet slits av nästa paket.
Jag har en idé och vill bolla den med er som eventuellt läser här. Skriv gärna hur ni tänker om detta. Hur gammal bör man vara för att förstå detta koncept och inte bli ”traumatiserad”? Säg ”Jag tänkte lägga 1000 kr på dina julklappar. Du har möjlighet att få allt själv, men då bestämmer jag vad jag vill ge dig och behöver ingen önskelista. Du kan också få X kronor (typ 700 kr) att själv köpa precis vad du vill ha. Vi tar sedan resten av pengarna upp till 1000 kr, jag plussar på 200 kr, du köper något annat som du vill ha för de pengarna som vi ger till någon som inte har föräldrar med guldbyxor. (Barn till familjer på Kvinnojourer eller liknande.)” Hade det över huvud taget funkat? På det sättet blir ens 1000 kr värda 1200 kr och man får öva på känslan ”det är saligare att giva än att taga”. Jag vill att julen ska vara drömmig och att sitta och ringa in önskeleksaker i leksakskatalogen var ju fantastiskt! Att det har gått därifrån till något slags ”öppna din plånbok och ge mig det här” känns sådär. Som sagt, jag bollar gärna dessa tankar! (Detta gäller alltså inte våra vuxna barn, de kan nog tala om hur vi har jobbat hårt på att lära dem tygla sina ha-begär, hahahaha!)
Min uppfattning är att barn är smartare och mer medkännande än vad man kan tro, i alla fall de allra flesta. Jag tror att det konceptet funkar på ganska små barn om man lägger fram det rätt.
Jag håller med din syrra om att önskelistor snarare har blivit kravlistor hos ganska många. Tack och lov har jag det inte på nära håll, men hör rätt ofta att ”Åh, hur ska jag kunna/ha råd att köpa allt på NN’s önskelista?? Det är SÅ många dyra grejor!” Själv har jag alltid betraktat önskelistan som ett uppslag till presenter, inte nåt jag MÅSTE köpa, och definitivt inte allt på listan! Kanske hittar man inte precis det personen önskat sig, men nånting liknande? Eller nåt som man fått ide till när man läst listan.
Att ge barn möjlighet att ge något till nån annan som har det tuffare tycker jag är en fantastisk ide!
Ja, visst är det lätt att nedvärdera barns kunskap och förståelse för saker och ting. Det är också viktigt att de får ta allt i lagom takt tänker jag. Gränsen mellan att få vara barn i lugn och ro och att vara en vuxen som beter sig som ett barn går ju där någonstans. Att få öva på att ge bort och att förstå att om man själv får något så har någon annan gett det är värdefullt!
Jag har också trott att önskelistor varit tänkta för att ge ett hum om vad man drömmer om, inte ett redskap att håva in gratisgrejer. Det verkar dock inte riktigt som att det funkar på det viset för alla. Tack för att du delade med dig av dina tankar!
Kan också tala om att i år blev en julklapp lite i förskott ny vinterjacka och termobyxor till barnbarnet, så får det bli lite enklare paket under granen. Jag har också tänkt på att det ganska ofta är de enklaste sakerna som har varit de populäraste, framför allt hos barnen 🙂 Själv hade jag alltid ”Häst” överst på min lista som barn. Det fick jag såklart inte, men åh vad jag önskade!
Ja, och den önskan tror jag också har gett mycket glädje och spänning! Vilken fin gåva till barnbarnet. Så fint att kunna hjälpa till när man kan.
Jättetänkvärd text. Känner mig ibland som en kassako. Och det blir lätt såna fantastiska massor av paket att 1/10 hade varit nog. Jag minns att alla barnbarn (13 st) fick en hundring i födelsedagspresent av mormor och morfar. Jag har inget minne av att vi fick julklappar av dem. Men var det några som älskade en så var det mormor och morfar. Och det hängde inte ihop med en sedel. Jag vill så hjärtans gärna ha det så. Andra värden.
Fast å andra sidan är önskelistor ganska käcka. Om man inte har full koll så ger det bra hintar om vad som behövs i hemmet, om föräldrarna har varit inblandade i önskelistorna. Snarare än att barnet skriver upp en fantasifull lista över allt som ska inhandlas, helt fantasilöst.
Och varje år tänker jag att i år ska jag bara ge bort presenter jag gjort själv eller köpt på second hand. Eller typ en get i Afrika. Men ska teens och tweens bli besvikna pga mig? Har jag rätt att fostra? Har jag rätt att låta bli?
Om vi eklaterar: I år har vi skänkt alla julklappspengar till Läkare utan gränser, så skulle vi nog få applåder av de vuxna. Men så himla roligt är det inte när 4-åringen ser gåvobeviset.
Så är det ju! Gåvor vill man ska passa mottagarna, det är ju det som är själva grejen… Visst finns det de som uppskattar Läkare utan…-gåvor och det är inte att förakta. Men som sagt, tror inte heller det går hem hos en fyraåring.
Det beror nog mycket på barnet. Generellt brukar jag köpa sådana julklappar som kommer till användning och som barnet/ungdomen ändå blir glad av. Det är nog bra att prata om det att alla människor inte har det gott ställt, men kanske kunde vissa initiativ komma från barnen själva. Annars försvinner en viss poäng med julklapparna, det är ju inget strategispel vi spelar på julafton.
Nej, sant! Inget strategispel på julafton, så diskussionen bör väl ske vid annat tillfälle. Det är inte sjyst att ge regnskog till en nioåring som inte bett om det tänker jag…