monnah – Sida 60

18 mar

Hej helgen!

Idag vaknade vi till en regnig och gråtjock morgon. Så här ska det se ut hela den närmaste veckan. Vattenmagasinen fortsätter fyllas på ute medan vi simulerar vårsol genom lysrören i vårt lilla ”låtsasväxthus” här inne. Jodå, fler fröer tittar upp. Nu har purjon givit sig till känna och ett fåtal av praktvädden har också kommit upp. Snart är det dags att ge basilikaplantorna sina egna, lite större krukor och då jag stryker över dem luktar det Italien på hela övervåningen! Ljuvligt. Thaibasilikan ser lite ranglig ut, men det ger sig väl. Jag vill förså fler blomfröer, men måste ju få plats. Det blir nog kallsådd av dem utomhus istället. Maken har börjat gräva ner plintar till det provisoriska kallväxthuset (som kanske blir mer permanent än jag tror) och trots att jag helst vill bädda ner mig i sängen igen p.g.a. kylan inser jag att perioden som planttant är igång. Andra tänker Beach 2023, jag tänker på rabatter, dahlior, lökar och om jag inte ska satsa på en omgång Early Puritan-potatis till midsommar. Andra kan, så varför inte jag? Dagens stora projekt handlar om att ge de överlevande pelargonerna ny jord runt fötterna. Har bestämt mig för att inte toppa dem förrän de vaknat till liv lite, även om det innebär att de blir lite senare i blomningen.

Igår hade jag möjlighet att hänga med min väninna. Vi har haft konceptet ”syjunta med mat” igång så många gånger att det nu är en regelbundet återkommande aktivitet. Jag fick agera stickcoach gällande ett nytt projekt och hann själv färdigställa en strumpa. Själva maten var synnerligen god. Klassisk köttgryta med kött så mört att det föll sönder och morötter sådär fyllda av inkokad smak. Mums.

Det sociala livet fortsatte framåt kvällen. Brorsans hyresgäster har blivit hela familjens vänner. Nu var det dags för tjejkväll med gott att knapra på och jacuzzi under stjärnorna i Bredavik. Allt var så fint förberett och jag kan intyga att Allerums ostar håller hög klass! Ost och honung är en kombination som lämnar vackra drömmar efter sig.

När det var dags att gå hem kunde jag knappt gå på mina fotsulor! Russinfötterna var snarare ”hela överhuden ligger veckad i flera lager på grund av osmos” och jag kan inte komma ihåg att det brukar göra så ont. Idag ser fötterna dock ut som vanligt igen, så det var väl bara jag som (dessvärre) inte längre har erfarenhet av timmar i varmt vatten. Det är dags att fylla på med mer vatten och ta itu med rötter, jord och kladdkaka. (Gäster ikväll. Eftersom vi älskade ploppkladdkakan blir det repris. Den blir verkligen snäppet godare om den får stå lite, även om den är god varm också. Tips, tips!) Ha en fin helg, hör du! Ta hand om dig själv.

17 mar

Vårskriket närmar sig!

Här kommer en liten present till dig som inte kommer ut i skogen på vårpromenad och kan inspektera myrornas intensiva arbetsinsatser. De var som galna igår! Konstigt att tänka att det i förra veckan såg helt dött ut vid samma tid på morgonpromenaden.

Solen ger sig tillkänna på ett helt annat sätt på olika ställen. Den värmer genom fönstren i söderläge och kastar vackra skuggor som innehåller mycket ljus de också. I bilen finns det stunder då termostaten måste ställas på ”kall” istället för att maxa värmen. Solglasögonen har åkt fram och putsats. Lager på lager väljs vid promenader istället för vinterjacka, för även om termometern visar samma gradantal som för några veckor sedan känns det varmare.

Och så förstår jag att detta kanske inte gör dig lika upprymd som mig, men astrar och praktvädd på gång gör mig alldeles sprallig! Kanske blir det både gott att äta och vacker ögonfröjd i år också?

Med all denna vår i luften ligger jag nästan ett år i framkant gällande jul. Lilla Tomtemor låg i en fyndlåda från Sikö förra året, men var nedsölad med någon obestämbar substans på vänstra halvan. Det mesta gick bort, men här har jag dragit upp kontrasten lite för att visa att det finna lite kvar. Min syster är fläckborttagningens absoluta expert och hon låter ständigt uträknade plagg och prylar få nytt liv genom allt från magiskt naturliga trolleritrick och rätt tvättmedel till broderier och omsömnad. Hon har lärt mig att det kan vara värt att köpa lyxiga plagg för 30 kr på Sellpy trots att det finns fläckar och annat som andra skräms av. Ett litet hål på en kashmirtröja är till exempel jättelätt att laga, men jag skulle aldrig köpa en maläten tröja med flera hål. Jag har tyvärr inget före-kort på detta lilla broderi, men hade för några år sedan inte ansett det vara värt att spara om jag hade mött det då. Nu har jag gjort mina trick och ska rådfråga syrran om det kanske finns något ytterligare att ta till. Hon har lovordat ett flytande tvättmedel från Granngården, eventuellt blir det något att prova. Ja, och så gick vi från vårtecken till fläckborttagning, för så funkar min hjärna.

16 mar

Uttorpsvår ute och inne.

Att det gick gäss på ”sjönen” kunde höras ända från oss, så jag bestämde att morgonpromenaden igår skulle bli femkilometaren förbi naturreservatet, den som kallas Uttorpsrundan. Det är en av mina favoritrundor trots att den går igenom ett bostadsområde. Mest är det bara enar, ljung, havsglimtar och även möjlighet att gå ner och känna på Östersjöns mäktiga innehåll.

Det piskade på rätt ordentligt och efter att ha börjat lätta på halsduken och fundera på att ta av mig handskarna drog jag allt tätare runt kroppen. Näsan blev alldeles röd och jag kunde knappt höra mina egna tankar. Eftersom jag hade haft sällskap i hörlurarna med samtal och podd var det bara att dra ut de där plastpluggarna och njuta av stunden. Rumpan på bästa sittstenen (varm jacka under naturligtvis, än är det vinter kvar säger mor) och så lagom många minuter för att njuta men inte hinna huttra. Jag älskar verkligen att betrakta detta naturens skådespel där vågorna slår mot stenar och bröt och slås sönder i glittrande explosioner. Ju större vågor, desto vackrare skådespel.

Så snygga hållare till det upprensade riset! Jag njuter av väl skött mark och i just den här stunden skämdes jag över att vi inte gjort mer med vad vi har hemma. Det skakade jag dock snabbt av mig. Mycket har blivit jättefint och inte hade jag mått bra om jag fortsatt göra saker utefter vad andra eventuellt tycker. Det går bra att njuta av andras arbete utan att trycka ner sig själv. (Viktig insikt.)

Vi har kommit till den årstid då det är bra att alltid ha med en soppåse för att samla skräp längs promenadstråken. Det blåser upp en del bråte under vintern och jag vill varken att djur eller människor ska skadas i onödan. Dessutom tillför skräp inga estetiska värden.

Beach 2023 har tydligen redan dragit igång. En kvarglömd hink och spår efter sandkakor stod nere vid grillplatsen och gjorde mig glad.

Nästan hemma gick jag förbi ”krokusdiket” och såg att det snart kommer att explodera av färg. Efter det är det inte långt tills vitsipporna gör sin entré. Härligt!

Mellan promenadbilder och denna stund fångad i Bredavik gick själva vuxenlivet (jobb, mat och allt det där). Sedan bestämde jag mig för att det var dags att våga hämta pelargonerna i Bredavik. De har inte mått så bra, men jag tror att jag ska kunna återuppliva de flesta av dem. Det blev också en trevlig stund hos fina V och jag gick därifrån glad och belåten på alla sätt och vis.

Resten av kvällen skitade jag ner händerna och nu är växthusskrubben uppdaterad med kommande luktärter, tomater och lite fler paprikor. Det gröna börjar slå igenom! Nu gäller det att hålla lagom fuktigt och ljust, och paprika, chili och basilika har redan börjat få extra näring. Heja växtkraften! Heja livet!

15 mar

Tankar medan morgonsolen stiger.

Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.

Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.

Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!

Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.

Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!

Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:

Burritogratäng (Kay Nutritions försvenskade version)

1/2 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i små tärningar
tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt)
2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin
1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls
1 tsk vitlökspulver
1 tsk spiskummin
1/2 tsk oregano (jag tog mer)
1/2 tsk salt
2,5 dl frysta majskorn
1 burk svarta bönor, sköljda i sil
3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag
drygt 8 dl het kycklingbuljong
1 msk olivolja
2 msk tomatpuré
150 g riven gratängost av önskat slag
ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till

Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.

14 mar

Ordets kraft.

Det går inte att hålla sig uppdaterad på alla områden i sitt liv hela tiden. Just nu saknar jag dock mitt skrivande. Både det som går på djupet i mig själv och det rent fysiska skrivandet med härliga pennor av alla de slag. Min lilla systerdotter går skrivarprofil i skolan och blir undervisad av någon som håller sig nära det skrivna ordet. Jag kanske får anlita henne som musa. Mitt eget skrivande och kvaliteten på texterna jag får ur mig är ytterst spretiga, men det är okej. När det gäller kalligrafin är det dock lite trist att jag inte är bättre på att upprätthålla tekniken. Det gör att startsträckan är längre när jag väl vill skriva något. Kanske kommer födelsedagskortslådan att fyllas på de närmaste dagarna. Jag ser det inte som helt omöjligt.

13 mar

Oväntade frågor med modekavalkad.

Nu har denna dagen ägnats åt soffliggande och friskgörande så till den milda grad att baken började domna bort. Försökte läsa lite, men det var tvärstopp. Inte gick det att lyssna på bok heller och det finns så många serier att följa att det inte är rätt dag att ta beslut om vilken jag ska ge mig på. Hur håller jag mig klagofri i detta skede? (Haha, jag gav upp det där med att byta arm för armbandet varje gång jag klagade efter en vecka, men jag strävar verkligen efter att tänka klagomålsfritt fortfarande! Fastan fortgår ju vare sig jag vill eller ej.) Jag tog mig i alla fall upp ur soffan, gick bort till brorsans hus för att tömma luftavfuktaren och vips så började hjärnan reda till sig lite igen. Det är verkligen magiskt vilken god effekt rörelse bidrar till då jag mest känner för att inte göra ett skapandes dugg.

Hur som helst. När jag kom hem igen satte jag mig vid datorn en stund. Dagen till ära hade min lillasyster innan frågat ”Vilket är ditt vackraste/finaste plagg någonsin i livet? Som du har ägt.” Frågan kom lägligt, för jag kunde jämföra lite med gårdagens Oscarsutstyrslar. Jag kunde snabbt plocka fram några favoriter ur minnet, och insåg lite förvånat att jag har en massa plagg som jag är eller har varit känslomässigt anknuten till. Kanske borde jag inte bli förvånad, jag trodde ändå att jag skulle bli sömmerska som femtonåring. Min stil har dock varit extremt lågprofilerad och försiktig, både gällande snitt och färger. Genom åren har tyvärr en ätstörning gjort att jag verkligen ogillat att se mig själv på bild, oavsett hur jag sett ut. Det gör mig ändå glad att inse att den här oviljan har försvunnit och jag är väldigt tacksam över att det finns bilder kvar trots denna ovilja att fångas av kameran.

Hatta lilla Monna. Tummen och jag var ett bra team. Det där nattlinnet fanns i tre olika storlekar, både med brun och röd rand. Jag undrar hur många av mina systrar som också har varma minnen av världens skönaste frottenattlinne? Det skulle även vara roligt att veta i hur många år de egentligen användes i vår familj.

Amerikaklänningar fanns det många av i min barndom. De kom antingen från släkt, vänner eller via mammas egna beställningar från katalog. Här står jag i köket med lockad lugg och 1900-talets vackraste klänning.

Klänningen finns fortfarande kvar och fick vara med då jag fotade systerdottern för några somrar sedan. Då var hon en liten parvel, nu unga damen. Dessutom har verandan piffats upp något.

Hårdrocksfrilla och obekväm i mig själv på alla sätt och vis. Tonåren, alltså. Hur som helst älskade jag plaggen jag har på mig, även om det väl var rhododendronbuskarna som var viktigast att föreviga. Både byxor och skjorta var sydda av mig själv, byxorna i en påsmodell som återkom i flera olika material och färger.

Denna t-shirt i siden öppnade mina vuxna sinnen för betydelsen av sköna material. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när den inte längre gick att få ren. Byxorna ville jag visa då de tillhör ”vi gör jeansen coola genom att klippa sönder några andra jeans och göra det första paret lite för stort”. Jeans med kilar och revärer var populära under ganska många år och de återkommer fortfarande med jämna mellanrum. Tror dock sällan att ungdomarna fixar själv, numera köper man jeansen såhär.

Byxklänningen i viskos var min bästa klädkompis i många år. Jag sparade den faktiskt för att sprätta upp och återanvända som mönster. Tyvärr kom jag aldrig så långt och den hamnade i en soppåse vid någon flytt.

En av mina favvo-favoriter är denna blå ljuvlighet som jag hittade på Ross Dress For Less i Palo Alto när vi var nygifta. Den följde med på många festliga sammanhang och hade varit helt rätt rent färgmässigt denna våren. Kommer fortfarande ihåg den perfekta kvaliteten och väven, det tunga fallet och den vackra färgen som jag var så förtjust i under Tricia Guild-åren.

Ett av mina dyraste plagg någonsin var den röda kjolen i någon kashmirblandning, inköpt på Benetton på den tiden då man kunde fynda på mellandagsreor. Kjolen var i en fantastisk kvalitet och fick gå till second hand även om den var lite nopprig då jag för bara några år sedan gjorde mig av med den.

Finaste plagget måste väl ändå vara Blekingedräkten som mamma sydde. Den ärvde vi syskon tillsammans och jag hade den på mig då lillastesystern gifte sig. Gillar dock bättre hur min syster såg ut i den för några år sedan.

Nu hittar jag inget bra foto på den underbara mönsterstickade tröja som jag fick av min kusin, men den vårdar jag ömt och tycker den är lika vacker varje gång jag tar den på mig. (Fick även en kofta av min vän som jag känner likadant för.) Det är en ynnest att få äran att förvalta ett plagg någon har ägnat så mycket tid och omsorg åt.

Den stickande vännen står här mellan mig och min syster, men egentligen är det den gröna läderjackan som har huvudrollen. Den får stå för det sista av mina finaste plagg, ett som jag fortfarande använder och känner mig nästan lite cool i. Och där var modevisningen av mitt livs finaste (kanske mer känslomässigt så) och vackraste plagg över. Med detta urval måste jag undra när modemagasinen hör av sig…

13 mar

Allt eller inget.

Inatt vann Everything Everyone All at Once sju Oscars. Sju Oscars! Antingen var förra årets filmer riktigt dåliga, eller så har jag en fantastisk filmupplevelse framför mig senare i år. (Jan-Olov Andersson på Aftonbladet tycker dock att alla de andra filmerna som var nominerade till Bästa film var bättre, så kanske är den bara ruskigt överskattad?) Trailern ger en föraning om att det åtminstone kan väntas mycket action. Sedan länge har jag spanat in ”Brendan Frasers återkomst”, filmen The Whale som handlar om en mycket överviktig lärares möjlighet att återuppta kontakten med sin tonårsdotter. Herr Fraser vann för övrigt en av de få Oscars som gick till någon som inte hade varit inblandad i Everything Everyone All at Once. Ett annat sådant pris gick till de ljudansvariga för Top Gun: Maverick, något jag tycker de är väl förunnade. På västfronten intet nytt och Maverick är de enda nominerade ”bästafilmerna” jag har sett. Den första bygger på en av Fars favoritböcker, men usch, så hemsk den är! Otroligt välspelad, men hemsk. Maverick blev (naturligtvis) en riktig hit hos mig. Kanske var det nostalgin, inte vet jag, men varför göra det onödigt komplicerat? The Banshees of Inisherin verkar vara något utöver det vanliga och Tár är definitivt ett måste. Det verkar ändå bli några fina filmupplevelser framöver!

Filmen om mitt liv hade inte blivit spektakulär på något vis. ”Planttanten som drack kopiösa mängder rooibos chai”, eller kanske ”Kvinnan som stickade sig lycklig”. Soundtracket hade dock ägt. Just nu hade Poulenc dominerat ett sådant och det hade kanske blivit lite väl dramatiskt för mitt vardagliga knegande. Denna musik hade dock kunnat representera mitt spännande och utvecklande jobb. För att få recenseras av ETC. hade jag kanske behöver lyssna liiiite mer på Sara Parkman (Jag älskar somligt av det hon gjort trots motstridiga politiska ställningstaganden. Tycker du att man kan gilla ett konstnärligt verk trots att man inte är överens med verkets skapare?) Att hemmet ska saneras från skadedjur måste väl ändå vara något som ger denna dokumentär lite extra strålglans? Nej, jag tror ändå att det bästa är att hålla mitt liv borta från filmvärlden, och det för allas skull.

Spektakulära stunder, sparade i minnets fotoalbum, finns det annars gott om. Vi är många som försöker fånga dessa flyktiga ögonblick, försöker visa precis hur fantastiska och makalösa de var i just den stund de fastnade i digitala informationsbaser. Inför denna vecka ser jag fram emot att bekämpa vinterglåmigheten som håller sitt grepp både om hy och sinne. Då känns det bra att plocka fram bilder som denna. Vi ska ha molnigt och regnigt mest hela tiden och en till sex plusgrader, så det kan behövas. Det ska gå bra, bara att börja med mammografi känns toppen. (Ingen ironi, alltså. Det känns viktigt att måna om hälsan.) Förhoppningsvis blir ”alla” friska, det finns möjligheter till fina möten med människor både privat och jobbmässigt och vi är ändå nästan halvvägs genom mars! Idag finns det dessutom möjlighet att fira lillasyster som kom som en alldeles egen, levande docka till mig då jag var nio år. Jag är så stolt över henne och hennes framgångar på olika plan. Så tack livet för allt fint! Och Carry on.

12 mar

Sol i hjärnan.

Hej hej från mej! Igår blev en förvisso väldigt slö dag, men jag kunde tänka och med jämna perioder lyckades jag genomföra en del av det jag hade planerat. Maken uppehöll sig i Klackamåla hela dagen för att säkra ved inför nästa vinter. Han jobbade tydligen hårt tillsammans med två av mina bröder, en svåger och så syrran som presenterade mig med vackra bilder från vårvinterskogen.

Arbetet delades upp lite. Här vid klyven var det full rulle från start till mål. Jag kan inte låta bli att tänka på Far och alla timmar han lade i livet på att fälla träd och omvandla till ved. Han har hållit många hem varma om vintrarna, det är allt jag har att säga. Nu har brorsan tagit upp detta uppdrag, men jag tror han märkte att det är ytterst effektivt att utföra somliga uppdrag i amishstil, alltså att alla hugger i. Varje nerlagd arbetstimme blir dubbelt effektiv. Tja, kanske inte dubbelt. Dessutom har kanske inte alla lika mycket kraft att lägga ner. Å andra sidan är det smart att förbereda det uppväxande släktet så de står rustade med många olika slags kunskaper den dag den föregående generationen inte längre finns i livet.

Igår märktes det att det gröna gräset verkar ha vaknat till liv, även om det drog kyligt om öronen. Jag gick långsamt fram och tillbaka mellan hus och lada för att få färdigt på rensandet på övervåningen och fick så småningom allt på plats. ”Någon” har varit i stenladan och ätit på våra lökar. De är liksom urgröpta inifrån, så jag antar att vi har haft besök av någon mus som lirkat sig in genom en icke helt heltäckande dörr. Må så vara. Skulle svälten slå till hade nog inte just dessa lökar räddat oss. Mössen ska ju också ha sitt. Rödbetorna har däremot fredats i sin torv och är fortfarande fina. Somliga har börjat gro lite, men de ugnsrostade rotfrukterna igår var mycket läckra och gav ingen konstig eftersmak. Morötterna som inte var 100% fräscha då de lades i torven har dock inte klarat sig lika bra, så klart. Vissa saker måste man bara lära sig genom erfarenhet.

Här har du årets sämsta bild, men för mig är den guld värd. Basilika av fyra olika slag växer och frodas, till och med thaibasilikan ser ut att må väl fast den kan vara lite gnällig. Just basilika tillhör mina favoriter. När jag väl har fått igång alla krukor går det bra att skörda försiktigt i omgångar. När säsongen för vår egen basilika är slut brukar jag faktiskt känna mig lite mätt och då är det skönt att vila smaklökarna några månader. Det går naturligtvis att sätta nya fröer kontinuerligt, men eftersom jag inte är Sara Bäckmo är jag inte särskilt bra på just den biten i mitt planttantande.

Det märks som sagt att jag har odlat i några år nu. Ingenting ser nytt och fräscht ut, mina tejplappar med namn på sitter till och med i lager på lager på vindruvslådorna. Jag är stolt över mitt småländska tavarliga (sparsam, någon som tar vara på) arv. Släng ingenting i onödan! Igår sattes lite purjo, stjälkselleri, astrar i olika färger, praktvädd (en aprikos färg som jag hoppas matchar astrarna jag fick av syrran förra året) och så smarrig physalis. I år utmanar jag mig själv att inte sätta lika många fröer som vanligt. Jag vet att det kan gå snett (paprikan var till exempel inte lika groglad som förra året), men är ändå nöjd med mitt beslut. Allt ska gödas och få en bra plats. Däremot vill jag förså lite fler grejer än jag vanligtvis gör. Direktsådd i all ära, men vi har också mördarsniglarna att ta hänsyn till och de är tydligen redan i farten här i södern. Urk. Men, men. Alla anpassar sig till situationen och jag gissar att dessa slemmiga typer njuter av all väta som fyllt på våra vattenförråd under vintern! Det blir nog bra.

11 mar

Hur mår du idag…

… frågade maken. ”Hade du frågat vilken annan dag som helst hade jag svarat dåligt, men idag svarar jag helt okej!” Så lät det här i morse. Jag har befunnit mig i sängläge mest hela tiden de senaste dagarna i sällskap med en varm vetepåse och en iskudde till huvudet. Några timmars respit gav kraft att genomföra ett par viktiga uppdrag, men sedan bäddade jag ner mig igen.

Idag känner jag livet i mig igen och den känslan vinner alla gånger över det andra! Det blir kanske inte många knop utförda här hemma idag heller, men det spelar mindre roll. Det blir nog bra, det här. Dessutom är det så mycket skoj på gång! Jag kanske orkar få några fröer i jorden? Chili och paprika borde skolas om, men kanske låter jag dem bara växa till lite långsamt i sin såjord i några dagar till. Årets färdigsorterade fröer får mig för övrigt att bli helt pirrig – här finns en massa glädje!

08 mar

Var ligger fokus?

Livet är allt bra fint. Och svårt. Och allt däremellan. Igår kom åter en påminnelse om förgängligheten och om vikten att leva i tacksamhet. Utmaningarna kommer och är en del av mänsklighetens börda att bära. Ett besked om sjukdomstillstånd som trots allt verkar ha gått betydligt bättre än det kunde ha gått blir till något att vårda. Idag är det Internationella Kvinnodagen. Gratulationer är icke på sin plats. Eftersom denna dag instiftades för att fokusera på ojämställdhet sägs det att detta är en dag för kamp. I skenet av min klagomålsfria fasta väljer jag att inte fortsätta slå split i diskussionen om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Alla förlorar i ett system där det största offret vinner, det är min fullständiga övertygelse idag. Att sträva mot balans är mitt mål. Kanske ändrar detta sig i framtiden. Jag är ödmjuk nog att inse att jag inte tycker likadant om saker och ting idag som jag gjorde för trettio år sedan, och förhoppningsvis har jag minst trettio till framför mig.

Efter denna lite filosofiska stund kommer här en vardaglig rapport om livet på Vintervägen. En kopp te på den egna chokladmyntan att inleda dagen med. De fula IKEA-muggarna plockas bara fram då vi är många här hemma eller diskmaskinen har svalt alla de bra muggarna och kopparna. Vi borde ha diskat inatt, men glömde det. Nu är spotpriset närmare två kronor per kWh och disken får fortsätta stå och vänta i den surt luktande maskinen som med luckans hjälp håller köksluften fräsch. Teet är ljuvligt gott och min kusin som kom med kvistarna som ledde till att vi idag har en hel del chokladmynta får en tacksam tanke.

Våra små matgäster fortsätter att hälsa på. Här hade vi vindbyar som närmade sig storm igår och den upphängda fågelmaten svängde vilt medan fåglarna flög omkring med mindre precision än vanligt. Det är viktigt att inte sluta mata för att man har haft några vårvarma dagar!

Jag fick en vänförfrågan på Facebook från mammas kusin som jag redan är vän med. Jag meddelade släktingen om att någon snott hennes foto och namn, meddelade Facebook, men accepterade vänförfrågan för att trolla lite. Alltså, vilka är de här lurendrejarna som försöker skinna folk på pengar? Jag måste tänka att de åtminstone inte är onda, och nu roade ju jag mig på deras bekostnad. (Naturligtvis har jag varken klickat på någon länk och därför inte fått svar från någon agent. Facebook har inte heller tagit bort kontot trots att jag anmält det flera gånger.)

”Snökaoset” som det varnades för blev mer av något slags snöstorm där allt det vita snabbt smälte undan på grund av plusgrader. Jag tog mig en runda framåt kvällen för att rensa huvudet efter en hel dag inomhus. Det blev en promenad längs vägar eftersom jag som vanligt var lite rädd att få något nerblåst i huvudet. Skönt var det hur som helst!

I morse skickade dottern denna bild från kaoset i Stockholms lokaltrafik. Där är det väl snökaos på riktigt med inställda tåg, bussar och stora förseningar. Vips kändes solen utanför vårt fönster ännu härligare! Vårvinter är just det. Vår och vinter på samma gång. En dag t-shirt, nästa stillastående tåg. En dag knoppar och surrande bin, nästa isgata och dubbdäck. Inget att göra mer än att sköta försådden och sätta nya fröer i jord, glädjas åt nästa amaryllis som är på väg att slå ut och tänka på alla kommande tulpaner som numera står skyddade innanför viltstängslet i trädgårdslandet!