10 apr

När man börjar i ett hörn och allt blir kaos…

… men ändå ordnar upp sig till slut. Igår hade jag planerat att plantera om paprika, chili och tomater. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket ”fetjord” hemma, däremot en hel del såjord. Det gjorde ingenting, för när jag började ta ner plantorna till köket insåg jag på riktigt att det behövdes en storstädning innan ungdomarna kommer hem. Jag flyttade en planta, sedan en kartong och så en påse som skulle till den lokala loppisen och sedan var det kört. Den stora rockaden var inledd. Yngsta dotterns rum har blivit syrum, men även tillfällig lagerlokal p.g.a. olika orsaker. Somligt går inte att göra något åt just nu, men annat kunde vi faktiskt fixa. Maken hade redan i fredags börjat gå igenom en del grejer från sin pappa, nu tog vi tag i prylarna också. Det var bara några grader ute, men svetten lackade och fönstret stod vidöppet. De stora pelargonerna fick en ny hemvist och visst skulle den lilla jord jag hade ändå räcka till att plantera om pelargonsticklingarna som inte hade givits bort?

Övervåningen blev dammad, torkad, dammsugen och fixad, soptunnan fick ta emot en hel del mat och många kartonger kördes till återvinningen medan köket blev planteringsstation. Så här ser det fortfarande ut överallt där nere nu, åtminstone tills jag fått det där gjort som jag hade planerat för gårdagen. Minipåskliljorna i Waldemarsuddekrukan väntar på att bli utplanterade, de tillför inte så mycket skönhet längre. De har dock varit till stor glädje länge, länge!

Jag är världens sämsta på att komma ihåg vad jag har hemma, så jag försökte förra året styra upp det. Det verkar ha funkat! Svägerskan tipsade om detta mirakelmedel och jag tyckte verkligen att det gjorde skillnad då jag använde det förra året. De tipsar om att hälla en kork i en liter vatten vid nyplantering för att stimulera rotväxt, så jag testade och hoppas få fina resultat.

Så här ser det ut på golvet. En stor rostfri bunke som jag blandar jord och perlite i. (Perlite sägs bidra till att rötterna lättare får luft.) I kannan har jag Multikraftsuperbrygden. Tänk, en planttant matar inte sig själv med chips en lördagskväll, utan sina plantor med perlite och rotkraft…

Somliga av pelargonerna vägrade att rota sig. Så vet jag ju att det är. Det blev noll sticklingar av moster Evas hängpelargon både förra året och detta, samma gällde O’Susie Wong. Bestämde mig för att sätta två sticklingar i varje kruka i de fall där det gick och fick till följande resultat:
2 Bagittas Mårbacka
Odense Black
Linda 1 (hoppas att det är Ålsta Frida, annars har jag förlorat den helt)
3 Bornholm
2 Swanland
Bob Hall
Mammas Mårbacka
I de här krukorna sitter 18 sticklingar. Jag har gett bort kanske fem stycken vilket betyder att mindre än hälften av sticklingarna tog sig. Å andra sidan är resultatet revolutionerande mycket bättre än förra året. Dels var moderplantorna i bättre skick vid omplantering/sticklingstagning och i år använde jag rotpulver till alla. Det var bara ett fåtal som ruttnade eftersom jag var så försiktig med vatten, kanske var jag för försiktig? Det är kul att testa olika tekniker! Nu håller jag tummarna för att allt tar sig ordentligt.

06 apr

Vårvindar friska?

Käre värld, vad det blåste i måndags! Det småregnade dessutom i ungefär 90 graders vinkel, så det var ytterst obehagligt att ta sig från olika ställen då jag var inne i Karlskrona. Eftersom jag var hemifrån nästan hela dagen tänkte jag inte så mycket på hur det var här ute på ön. Uppenbarligen gick det vilt till, för så här såg det ut på flera ställen på Uttorpsrundan igår. ”Vårvindar friska” har ju fått sin inspiration någonstans ifrån tänker jag.

Det låg nedblåsta och bortblåsta grejer överallt, tur att ingen verkar ha kommit till skada! Denna soptunna tillhör en norsk familj som inte kommer så ofta, så de uppskattar nog att den inte bara försvinner! Den hade blåst en bra bit bort från sin hemvist.

Ute i skogen jobbas det för fullt med upprensning och gallring. Jag är så glad över att se naturen tas om hand på ett respektfullt sätt.

Visst känns det lite konstigt att tänka att våren var här med full kraft, men att det nu känns som en blandning mellan oktober och februari. Det är såklart precis det här som är aprilväder, men ändå. Jag blir tyvärr lika besviken varje gång jag upplever fenomenet!

Guldfiskarna håller sig fortfarande på botten av stenbrottet, det är fortfarande för kallt. Det här stället blev definitivt mycket mer populärt under pandemin. Någon har ställt ut fler stolar, så man kan sitta här och njuta, äta matsäck, beskåda det märkliga fenomenet att ha en vild population av guldfisk på en ö i en svensk skärgård. Rätt härligt, faktiskt.

Som sagt, hela rundan runt såg det lika risigt ut! Det mesta som blåst ner var inte riktigt i den här storleksklassen, men jag är glad att jag inte var ute på promenad då allt blåste ner.

Cumulus, den vackraste sortens moln! Påminner om varma sommardagar och barnteckningar. Maken blev så intresserad av meteorologi då han pluggade till pilot att han till hösten ska ta en distanskurs i just meteorologi. Jag undrade om han hade ambitionen att bli den nye John Pohlman, men han tycker bara det är så intressant. Visst är det fantastiskt att vi kan fortsätta lära oss nytt ”så länge vi lever”?! (Ja, jag vet att det finns olika problem som gör att detta inte gäller alla, men åtminstone de flesta av oss.)

Rådjuren har totalt rensat överallt utom där jag sprutade med TricoGarden. Skönt att det funkar! Jag gillar penséer och tulpaner. Rådjur är tydligen särskilt lockade av kärleksört. En sådan planta har jag kvar i höstkrukan med alunrot och vad det nu är, men den är helt massakrerad. Ska se om jag ändå kan ta sticklingar och ställa i skydd innanför stängslet i trädgårdslandet.

Inomhus har pelargonerna verkligen tagit fart! Rookley står redo att slå ut, men Estelle (här ovan) står redan i full prakt och sticklingen jag fick från min faster för några år sedan, en Mårbacka, är också på gång. Jag har till och med gått med i Pelargonsällskapet för att lära mig mer om mitt stora intresse. Ännu är det lång tid kvar innan jag kan få ut dem, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan känna mig trygg med att ha dem i verandan. Det har dock varit allt för kallt om nätterna för att jag ska kunna känna mig trygg nog att göra det.

18 mar

Växthuset i Gustavs skrubb.

Vi bor i ett litet hus som bjuder på alla bekvämligheter som tänkas kan (utom badkar). Detta räknas inte längre som ett lantbruk, men vi har fortfarande en stor tomt med ladugård, sommarviste (används just nu som soptunna och vedbod), häck utan innevarande bebyggelse men perfekt läge för ett kommande attefallshus, inhägnat trädgårdsland och plats för växthus. Som du hör finns det stora möjligheter och vaga drömmar. Inget av de större projekten är planerade för i år, men jag hoppas att grusgången blir färdig. Något som faktiskt får ta lite mer plats både utrymmesmässigt och tidsmässigt varje år är grönsaker och blommor. Att se livets gång i trädgården är så fint. Den här tiden på året är den bästa, med alla planer och nysatta fröer och spirande grönt och… Eller förresten, när allt prunkar i land och rabatter, då är det fantastiskt! Att gå och hämta det man behöver till middagen, plocka en bukett blommor, vattna i något slags meditativt tillstånd, det är inte illa det heller. Det kommer många stunder då jag känner hopplöshet och dålig motståndskraft för att hantera skadedjur, vädrets makter eller bara otur, men de uppvägs av allt det fina.

Igår fick maken upp ”växthuset” i det som går under namnet ”Gustavs skrubb” här hemma. När sonen kommer hem till påsk är han beredd på att få dela rum med en hel hylla grönt. Det funkade finfint förra året då vi provade. Han fick säkert något slags hälsoboost av klorofyll eller något. Just nu är chili och paprika placerade längst upp, sedan kommer pelargonsticklingar, följda av pelargoner och längst ner står amaryllisarna.

I arbetsrummet står de stora krukorna kvar på golvet. Jag funderar på att skaffa ett bord så de kommer upp lite närmare ljuset, men de har alla kommit igång. Närmast i bild står Karumos vita pelargon. Den är väldigt generöst blommande i vitt, men dessvärre blir den skräpig av regn. Funderar på om den kanske kan få något slags skydd i trädgården? Har du haft något liknande? Ute men ändå inne? Efter denna står Mimmis fynd-Mårbacka. Just denna Mårbacka verkar hemma hos mig vara segare i starten än andra pelargoner. Du ser nya blad på några få ställen och jag hoppas att den snart är igång ordentligt. Dess stammar är kraftigare och i bättre skick än någon av de andra, men den släpper inte ut blad lika lätt. Efter denna står Birgittas Mårbacka till vänster och Estelle till höger. Estelle var årets pelargon förra året och den enda nyinförskaffningen. Den hade klarat sig bäst under vinterförvaringen, men hade också ett väldigt kompakt växtsätt. Därför beskar jag den inte alls, något som kanske kommer att leda till ett lite yvigare utseende än vad den hade förra året. Vi får se! Längst ner står moster Evas hängpelargon. Den har tagit flera år på sig att utvecklas, har liksom inte riktigt svarat på hjälperna med gödning och annat. Nu verkar den ha etablerat sig ordentligt!

Som jag redan har berättat satte jag mängder med pelargonsticklingar i år. Den närmaste sorten verkar ju lite ledsen, men jag har räknat ihop allt som allt minst 20 som verkar vara på gång.

Här ser du till exempel Bornholm, en röd rosenpelargon som jag fick som liten stickling av grannen förra året. Den var sen att komma igång med blomningen förra året, men det var förlåtet. Den har nämligen otroligt vackra blad. Det verkar som att alla sex sticklingar visar livsvilja, så kanske har jag tre till sex nya Bornholmsbebisar att ge bort så småningom beroende på om jag sätter en eller två sticklingar i varje kruka. (Är du intresserad så hör av dig!)

Här ser du Mamma Bornholm, hon tar verkligen för sig! Jag hoppas att det håller i sig. Ska snart börja med lite extra godis i blomvattnet, men det är som alltid en fin balansgång. Pelargoner gillar inte för mycket vatten för det första, men de är också extra petiga då det gäller näringsinnehållet i gödningen. För mycket kväve ger stora plantor med härliga blad, men inte särskilt många blommor. I pelargontrappan gillar jag att plantorna tar mycket plats, de plantor som står kvar inne i verandan får gärna blomma i massor.

Efter förra årets pelargonkatastrof då den sena köldknäppen i kombination med en dörr som inte hade stängts ledde till att flera av mina moderplantor gick hädan månar jag extra mycket om ”mammas” pelargoner. Jag har bara två plantor kvar som härstammar från mammas underbara pelargoner, en är en riktig moderplanta och den andra är en av de få sticklingar som tog sig förra året. Du kan ju tro att jag blir extra glad över att se dessa små blad! Bredvid, utanför bild, står plantan som var stickling. Den lever helt klart, men har ännu inte börjat skicka ut några blad. Jag försöker hålla vattenkannan borta. Det är så lätt att tro att plantor behöver mer vatten, men i det här skedet då pelargonerna ska ta fart är det lätt att dränka deras rötter.

Sticklingarna jag fick av min svägerska verkar ha tagit sig fint, alla utom den som inte hade några synliga rötter från början. Jag är mycket förtjust i dem allihop då de visar spännande personligheter. Spännande bladform, underbart doftande och mjuka blad, ett vackert växtsätt! Jag är sååå glad. Dessa kommer alla att få nya krukor när de väl visat att de kan stå på egna ben. Jag letar alltid efter vackra lerkrukor, men de är svåra att hitta. Det blir nog att köpa på Blomsterlandet till slut.

Mitt fantastiska Dr Westerlund-träd gav upp precis när det hade börjat närma sig utseendet jag hade drömt om, men Vajlan steg in som räddaren i nöden och gav mig en ”pinne” som fick bli början på ett nytt träd. Nu har jag beskurit det två gånger och efter att ha fått lite tid har det börjat få rätt form. Jag har en till back-up som ligger lite efter. Nu är frågan hur jag ska få rötterna att inte ge upp nästa gång det är dags för omplantering. Håll tummarna!
08 mar

Planttantsredovisning.

Det här inlägget är mest för mig själv, så jag kommer ihåg vad som händer och hur saker och ting utvecklar sig. Inga tjusiga foton alltså, utan bara en runda här på morgonen. Om någon för några år sedan skulle ha sagt att min fritid skulle handla om krukväxter, odling och gårdsliv hade jag faktiskt aldrig trott dem. Det känns helt rätt och ”allt har sin tid”, men ändå.

Edit: Vet att det ser väldigt stökigt ut, men det mesta ska flytta ut eller flytta om när det har tagit sig ordentligt och vi inte längre överraskas av frysgrader om nätterna.

Pelargoner i större krukor, från vänster till höger: Karumo vit, Mimmi Mårbacka, faster Birgitta Mårbacka, Estelle (årets pelargon 2021), moster Eva hängpelargon.

Hjärtan på tråd som fortsätter frodas trots att jag bara ger den lite ny jord i sin lilla kruka varje år, monstera som flyttade hem till oss som bebis från våra vänner Åsa och Wilma.

Norrfönstret som var fullt av orkidéer uppdaterades med bara en ny, å andra sidan blommar den och blommar och blommar…

I vårt hem gäller sticklingar hela dagen, men denna sicksackbuske köpte jag faktiskt själv på Blomsterlandet. Tycker den är så rolig och går i vackert silvergrönt.

Av min fantastiska palettbladsbuske blev det bara en pinne och en toppstickling kvar. Jag sprejade ordentligt för att inte börja om med bladlöss. Denna stickling ser ut att må bra! I vasen står topparna från det ena Dr Westerlundsträdet och en vacker pelargon som blommade för fullt i det kalla köket och nu fick bli snittblomma.

I sovrummet står dessa krukor och trängs med makens imponerande pappershög som flyttades bara för att jag skulle kunna föreviga detta hörn. Relativt nyplanterade skott av faster Malins ampellilja, en hjärtan på tråd som hängt med sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och så Mias skvallerreva som behöver toppas lite och få ny kruka.

Sextioåtta pelargonsticklingar av varierande slag, hahaha! Ska bli spännande om det blir några som tar sig! De har alltså fått perlitblandad såjord och beskäringsytorna blev doppade i rotpulver innan jag satte ner dem i jorden. Med tanke på att nästan inga sticklingar tog sig förra året har jag inga höga förväntningar. Skulle det bli ett lyckat experiment kommer jag att behöva skaffa många nya krukor.

Syrummet innehåller grejer från svärfar, presenter och det här. Dr Westerlund i överflöd, faster Malins änglavingar (begonia som jag inte lyckas flirta med, den vill verkligen inte ta sig) och så de sju nya pelargonerna jag fick av min fina svägerska Karin. I fönstret står chili och paprika som börjat ta sig upp ur jorden. Längst fram i hörnet står en stickling från mammas Bredavikskaktus som blommar i cerise, Mimmi fixade en stickling till Peter, men han har bett mig ta hand om den ”så länge”.

Jahaja, här står brickan med amaryllislökar i flera lager. Inte är de vackra, men jag bedriver ett avancerat försök där jag planerar att vårda dem genom hela sommaren för att sedan bli rikligen belönad till nästa jul, eller när de nu vill blomma.

Här är palettbladspinnen igen, moderplantan kom från lillebror Hans och hans fru. Jag tror jag fick den illgröna moderplantan av Åsa, men kanske kom den också från Hans?

Mammas garderobsblomma skickar upp två-tre nya blad varje år och så är det alltid något som behöver rensas. Denna stod mörkt i mammas och Fars trappa, så den klarar sin placering någon meter innanför ett norrfönster utan problem. Blir duschad lite då och då och så får den en skvätt ny jord ibland, och en näringspinne eller två.

Längst bort står mammas imponerande novemberkaktus som fått blomlust igen och snart blommar om. Alla nyfriserade pelargoner som ska ner i verandan när det blir lite varmare trängs med en orkidé som jag helt glömt var den kom ifrån.

Slutligen en pelargon som inte fick plats på arbetsbordet och så Mias skvallerreva som kanske borde få en lite större kruka. De här växer lika intensivt som makens hår! Ser fram emot att det lilafärgade palettbladet växer till sig lite, för de här två är så fina tillsammans.

07 mar

Öppet fönster och ny jord i krukorna.

En dag som denna är det dags att plocka in Lisa Ekdahl, lite härliga rytmer och ren glädje! Efter en förvisso fin helg kände jag mig lite extra glad då jag vaknade upp till denna Punschrullens dag.

Så här deppigt såg det ut i vår hall igår morse. Jag hade varit i Bredavik och hämtat mina pelargoner som fått vintervila i det minst sagt kyliga köket i sommarhuset. Betydligt hoppfullare än förra året då så många av övervintrarna hade frusit ihjäl vid den intensiva köldchocken som ledde till att vi kunde gå på isen över till Knösö och åka pulka på sportlovet (i år har vi haft en grön vinter nästan rätt igenom). De fyra största plantorna var i absolut sämst skick. Dem har jag inte beskurit eller planterat om än, men jag känner att stammarna/stjälkarna har bra stuns. Just pelargoner kommer igen efter vilan och även då man tror att det är kört väcker våren deras livsgnista om man bara tar hand om dem ordentligt.

Så här såg pellisarna ut efter att ha beskurits, fått den gamla jorden avskakad, krukorna diskade, lecakulor och fiberväv (för att hindra att myror tar sig upp då jag ställer ut dem) i botten, ny jord med lite perlit iblandad och så bara en gnutta vatten för att försiktigt väcka rotsystemet. Nu kommer jag att vänta en vecka innan jag vattnar igen. Dessa krukor står nu på mitt arbetsbord vid ett österfönster, men när ”växthushyllan” kommer upp ställer jag dem kanske där under lysrör. Vi får se. Alla rötter såg friska och livsdugliga ut, så förhoppningsvis kommer återupplivningsförsöken att ge resultat.

Förra året fick jag knappt ihop en handfull skott, i år har jag 48 stycken tagna från alla plantor på fotot här ovan. Jag har haft mycket varierande framgång med mina sticklingar. I år testar jag såjord med extra perlit och inte allt för mycket vatten. Dessa står i västerfönster med ett tillhörande ”fönsterlock” som ger dem lite extra skydd, en fuktig och lite varmare miljö. Kan det vara något?

Ampelliljan har blivit av med de flesta av sina bebisar. Jag satte ihop två knubbiga plantor och gav bort den ena till ett par plantintresserade ungdomar. Egentligen borde den här kanske få en större kruka då rötterna fyller upp snart sagt hela den gamla, men ampelliljor är inte så kräsna och en större kruka får inte plats i ampeln. Jag fortsätter nog att stoppa i sådana där näringstillskott i form av gröna pinnar och hoppas att det räcker. Uppenbarligen lever den fortfarande och skickar även nya blad och nya plantbebisar. Det reder sig nog.

I ett månadsbrev från ”Bodil Blomsterfantasten” fick jag en länk till ett fantastiskt palettbladsträd. Det här får vara min nya inspiration till den här pinnen med två ”gamla” och fyra nya blad. Vad tror du? Kan det lyckas?

05 mar

Sådant som händer mellan samtal av vikt och värde.

Resultatet av den här röran kommer att kunna analyseras tidigast om några veckor. ICA:s blomsterjord, perlit, nydiskade återvunna krukor, markeringstejp, Sharpie och omsorgsfullt uppmärkta skott.

Här ser du ett gäng pelargoner som är lite speciella allihop. Nu håller jag tummarna, hårt, hårt, för att deras rötter ska hitta hem i den här jorden.

I kylen låg ett paket salsiccia och ute sken solen för allt den var värd, så maken föreslog en tur till naturreservatets grillplats. Jag tror vi kunde ha ätit nästan vad som helst och fått det att smaka gudomligt. Tio sekunder bakom oss kom en trio som hade planerat samma sak (stora, tjuvlyssnande öron avslöjade detta), så denna gång stod vi som vinnare på alla plan.

Vattnet glittrade inbjudande, men just här blir jag faktiskt aldrig badsugen. Bottnen är alldeles för vass och stenig. Snart är det dock dags för dopp i det blå igen!

Den här vårsolen. Förrädisk och underbar. Efter basaliomet vågar jag knappt sträcka näsan mot allt det underbara, eller jag är åtminstone väldigt noga med solskydd. Liggandes på mage på en bänk med picnicfilt under mig och ryggen mot solen lät jag solen värma upp de svarta byxorna medan jag samtidigt marinerades i grillröken.

På kvällen mötte vi Karlshamns Kammarkör i Fredrikskyrkan för att samöva på Dobrogosz och Lindberg. Under tiden fick jag meddelande från två grannar och en bekant som upptäckt detta meddelande på Sturköforumet. Halleluja! Maken fick rycka ut eftersom jag var i Karlskrona. Det tog 1,5 h att valla hem den förrymda damen, men nu finns också hopp om att kanske de andra finns där ute någonstans. Kanske inte alla tre, men någon till. Och Pim slipper vara så ensam, så jag är jätteglad på flera plan!

Den här konserten kommer att bli finfin, för dig som bor i krokarna. Justin är petig till max, till alla inblandades glädje. Att han hittade kärleken i Blekinge är vår vinst. Han är liksom lite för duktig för att jobba med kyrkokörer på vischan, men det ger oss alla en utmaning att ta oss an. Varje gång jag ser loggan som vår äldsta dotter gjorde till vår kör känner jag mig supermegastolt. Den är verkligen snygg! Hej hopp helg. Hoppas du får det du behöver.

07 okt

Halloweenförberedelser i svensk tappning.

Jag brukar säga att jag inte gillar Halloween, men varje år måste jag plocka fram våra få Halloweendekorationer, samma sedan vi bodde i Orem, för att inte bli för rastlös. Sålunda plockade jag in den lilla Halloweenlådan från stenladan igår. Jag gillar våra små söta spöken som hänger i ljusgrenen i köket och Hobby Lobby-ugglan som gör mig glad. Själva känslan i trädgården i morse gav dessutom verkligen känslan av allt övernaturligt på det trevligt spökiga sättet och jag kunde inte låta bli och gå omkring i mina trasiga gummistövlar och njuta lite extra av dimman, ljuset och allt det vackra. Igår plockade jag också fram kameran då jag såg Jupiter och Saturnus hovra över huset. Svågern har förtidsärvt sin pappas stjärnkikare, så jag ska nog plocka ihop den och uppfylla mitt sug efter universumsförundran någon stjärnklar natt.

Spindelskit är hopplöst runt fönstren, men åh, vad vackra dessa nät är! Och magiska!

Här ser du Jupiter starkare till vänster om taknocken, Saturnus svagare till höger. Det går också att få känslan av hur grusgången kommer att se ut nästa år. Det som sticker upp är masonitskivor som ska sätta gränsen mellan gräs och grus och låta gruset sätta sig ordentligt till nästa år.

Spöken (härligt pyssel med döttrarna för många år sedan), Marx och Iittalalyktor i lagom spökgrå färg.

Dahliabuketten är kanske lite bedagad, men fortfarande fin tycker jag. Och visst är vår lilla monsteruggla väldigt söt?

För tidigt för julrosor i krukan? Njae, alltså, den såg inte fin ut i mammas gravplantering, så jag bytte ut den. Det blev mycket finare på båda ställen i och med bytet. Jag ska se hur länge jag vågar ha plättarna på snöre kvar utomhus. De klarar faktiskt en del frysgrader, men det känns ju onödigt att helt ta död på dem.

Jag tycker att jag har delat ut pumpor till höger och vänster. Idag ska jag lämna ett par till i stan. Måste göra pumpapuré så jag kan njuta av pumpalatte också!

Bland snöflingorna tyckte jag det passade bättre med Flat White. Årets perenn för några år sedan har varit så fin här på norrsidan trots styvmoderlig behandling!

Heja purjolöken! Så god och så kraftig! Nästa år ska jag prova att kupa dem så jag får lite mindre grönt även om det går utmärkt att laga mat med blasten också. Jag vet inte varför mamma alltid skar bort och slängde den?

Den ljuvliga höstastern. Mmmm!

Slingerkrassen är ju också makalöst vacker här på stenmuren! Den observante ser ett par olydiga växter som skulle utrotas, så dem måste jag ta hand om innan vintern.

Dans på de saligas ängar? Tänker alltid på mina föräldrar och hur nära de känns i sådana här stunder. Det är som att jag skymtar dem borta i dimman.

Rosenskärorna i trädgårdslandet verkar ha fått för mycket näring och därmed levererat en massivt grön buske, men det är okej. Och de blommor som blir njuter jag av även om jag hade tänkt att de skulle blomma för flera månader sedan!

Syrran har ställt sina pelargoner i Bredavik, jag laddar för att rensa bort alla skräpblad och blomstänglar. Har alltid svårt att beröva pellisarna sina blommor, men vet att de klarar vintervilan bättre om de inte behöver ta hand om blommor också. Ja, men det var väl allt. Slut på dagens rapport!

19 maj

Den som spar, den har.

Jag är en erfaren förhalare och skjuter gärna upp projekt av olika anledningar. Jag har inte kommit tillräckligt långt i min egenterapi för att riktigt hitta grunden till detta, men faktum kvarstår. Projekt som jag ska genomföra lever ofta sitt eget liv i mitt huvud under en längre tid innan jag till slut gör slag i saken.

Förra året byggde maken en fantastisk blomtrappa till mina pelargoner. Tanken kom på en gång att jag ville att den skulle målas kromoxidgrön för att matcha dörrarna på vårt hus, och för att också få ett högre dekorationsvärde. Igår blev det nu äntligen av efter en hel vinters torkning under tak! Fem i tolv (eller snarare vid 18.30) gav jag mig ut i ladan och gnuggade in denna underbara linoljefärg i ett första lager. Idag såg jag att det behövs lite komplettering, men annars blev det precis så fint som jag hade tänkt mig! Lite torktid och komplettering, sedan är denna blomtrappa redo att flyga. Ja, eller åtminstone att sättas upp igen.

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

13 apr

Dags för nästa nivå.

Igår var det äntligen dags att skola om tomater, chili och paprika. När allt var klart hade jag 18 tomatplantor och sex vardera av chili och paprika. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt i de nya krukorna med lite matigare jord runt fötterna. (Nu på eftermiddagen ser jag flera av tomatplantorna som redan ser ut att må bättre!)

Det känns så lyxigt med detta lilla ”växthus”! Det gör mig glad varje dag. Kanske är det lite märkligt att ens kalla det här ett växthus, men det här ger mig möjlighet att driva upp små plantor här hemma utan att behöva snubbla över krukor och lådor vilket annars är vanligt när det gäller planttanter i lite mindre hem. Varje hylla ger möjlighet till att ge plantorna under lysrören en hel dags solljus. Nu har jag en hel del blomfröer som jag i år skulle vilja ge lite skjuts för att göra dem mer motståndskraftiga innan utplantering. Yngsta dotterns rum ligger i söderläge och är ju numera utrymt. Ger detta möjlighet till ett expanderat växthus?