19 maj

Den som spar, den har.

Jag är en erfaren förhalare och skjuter gärna upp projekt av olika anledningar. Jag har inte kommit tillräckligt långt i min egenterapi för att riktigt hitta grunden till detta, men faktum kvarstår. Projekt som jag ska genomföra lever ofta sitt eget liv i mitt huvud under en längre tid innan jag till slut gör slag i saken.

Förra året byggde maken en fantastisk blomtrappa till mina pelargoner. Tanken kom på en gång att jag ville att den skulle målas kromoxidgrön för att matcha dörrarna på vårt hus, och för att också få ett högre dekorationsvärde. Igår blev det nu äntligen av efter en hel vinters torkning under tak! Fem i tolv (eller snarare vid 18.30) gav jag mig ut i ladan och gnuggade in denna underbara linoljefärg i ett första lager. Idag såg jag att det behövs lite komplettering, men annars blev det precis så fint som jag hade tänkt mig! Lite torktid och komplettering, sedan är denna blomtrappa redo att flyga. Ja, eller åtminstone att sättas upp igen.

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

13 apr

Dags för nästa nivå.

Igår var det äntligen dags att skola om tomater, chili och paprika. När allt var klart hade jag 18 tomatplantor och sex vardera av chili och paprika. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt i de nya krukorna med lite matigare jord runt fötterna. (Nu på eftermiddagen ser jag flera av tomatplantorna som redan ser ut att må bättre!)

Det känns så lyxigt med detta lilla ”växthus”! Det gör mig glad varje dag. Kanske är det lite märkligt att ens kalla det här ett växthus, men det här ger mig möjlighet att driva upp små plantor här hemma utan att behöva snubbla över krukor och lådor vilket annars är vanligt när det gäller planttanter i lite mindre hem. Varje hylla ger möjlighet till att ge plantorna under lysrören en hel dags solljus. Nu har jag en hel del blomfröer som jag i år skulle vilja ge lite skjuts för att göra dem mer motståndskraftiga innan utplantering. Yngsta dotterns rum ligger i söderläge och är ju numera utrymt. Ger detta möjlighet till ett expanderat växthus?

26 jun

Pelargoner och tomater.

Triggervarning: Det här inlägget handlar mest om mina växter och sådant som är viktigt för dem. Och mig.

Jag minns torkan sommaren 2018 och tycker att det känns lite olustigt att vattnet i de båda bevattningsbrunnarna emellanåt tar slut redan såhär tidigt på säsongen. Solen och värmen tillför naturligtvis något gott det också och så länge vi har tillgång till det kommunala vattnet känns det ändå okej. Jag funderar ofta på samtalet jag hade på ett flygplan med en man som jobbade med system som gör dricksvatten av havsvatten och krisberedskap då det gäller just vattenfrågan. Miljontals människor på jorden saknar tillgång till rent vatten, miljarder har otillfredsställande vatten- och avloppssystem. Vad händer på ett sjukhus om landet attackeras eller vi råkar ut för svåra naturkatastrofer? Den här artikeln tycker jag är mycket intressant och får mig att vilja klura ut något smart sätt att sköta bevattningen på här hemma.

Nu har bladverken på i princip alla pelargonerna tjockat till sig. Det finns en massa information om hur man ska gödsla, när man ska gödsla, om man ska beskära, var pellisarna ska stå och hur man ska andas på dem. Eller nej, det sista har jag inte läst något om förresten. Jag har landat i att jag gödslar allt utanför verandan på samma sätt. Lite nässelvatten ibland, vatten med Biobact ibland. Dessemellan vattnar jag såklart med vatten direkt ur kranen. Jag testade utspätt bokashivatten på krukväxterna i april, men det gav gula kanter på bladen och jag bestämde mig för att raskt avbryta det experimentet. Här är Ålsta Frida på gång. Det kommer fler knoppar och jag konstaterar att vi nu är inne på år tre med denna svårflirtade skönhet. Vi får se om det blir ”tredje året gillt” för att få den att blomma ut ordentligt.

Inte heller den här specialaren har blommat särskilt mycket sedan jag fick den första sticklingen från min granne. Odensjö Susie Wong heter hon och är precis som Ålsta Frida en dubbel zonalpelargon. Den som har hökögonen med sig kan se att hon är på gång och flera knoppar står redo.

Stjärnpelargonen Bob Hall fortsätter dock leverera. Både denna moderplanta och den enda bebis jag har kvar har blommat i flera månader och även om bladverket är klent på båda är det lika spännande att se varje ny blomma slå ut. På samma planta har färgen skiftat mellan svagt aprikos och ganska starkt pastellrosa. Jag har ingen lerkruka till just denna och kanske är det det som gör hela skillnaden? Jag är för snål för att byta ut alla krukor och trots att jag letar på loppisar och andra ställen är det sällan jag har tur.

Av mina fyra specialspecialare till pelargoner är alltså nu tre av fyra på gång. Den vackra rosenknoppspelargonen Swanland Pink har faktiskt blommat lite i år, men jag ser inga nya knoppar. Förhoppningsvis tar hon sig.

Sedan är det tomaterna! De växer så jag ser skillnad från dag till dag. Nu finns det flera små fruktämnen som är på gång… Jag hittade den här galna blomman på en av plantorna. Jag har alltid varit jättebra på att markera upp vilka sorter jag har haft, men i år blev det inte av efter en förvirrande omplantering. Jag vet i alla fall vilka sorter jag satte: busktomat Ace 55, körsbärstomat Zuckertraube, Tigerette Cherry gul, Cherry Cerise, Rouge de Marmande och San Marzano. De fyra första är små sorter och jag gissar att den galna blomman ska bli bifftomaten Rouge de Marmande. San Marzano är plommontomater som passar bra till tomatsås och liknande. Några av sorterna ska inte tjuvas, men eftersom jag inte vet vilken planta som är vilken sort har jag tyvärr misslyckats på den punkten. Vi får väl se om det blir något ändå.

Ja, det var det. Det växer och frodas rätt bra här. Allt det gröna tar mycket tid och som jag sa till min syster så har jag dålig koll på Netflix-serier av den anledningen. Idag rensade jag upp de sista rädisorna som jag ska styckfrysa. Nej, jag vet att man inte kan frysa rädisor eftersom de blir mjuka. Man kan dock stoppa ner dem i köttgrytor och då får de lite smak av sparris. Det låter väl gott? Vi får väl se om jag tycker att det var värt jobbet när det väl blir av att jag lagar något med dem.

2,5 liter flädersaft ligger nu i frysen och senare idag ska jag dra igång en omgång till. Det gäller att ta tillvara det som finns och det vi gillar, helt enkelt! Hoppas att du njuter av sommaren och det naturen har att bjuda. Peace.

29 maj

Blomtrappa.

Maken har tagit till sig mina önskemål och byggt en fantastisk blomtrappa! Altanen lutar in mot huset och verandan lutar lite utåt, men blomtrappan är faktiskt helt som den ska vara. Det finns plats att ställa byttor nedanför det nedre hyllplanet också. Altanen ska bort, men får hänga med tills det är dags att lägga grus. Efter sommaren ska hyllan få samma gröna färg som våra dörrar har, men med tanke på att linoljefärg har så långt torktid får det bli såhär över sommaren. (Hyllan har blivit behandlad med träolja för att klara vattnet som rinner av krukorna, och regn såklart.)

Roligt att festlokalen kan funka både som träningslokal och snickeri!

Jag är så tacksam för makens insatser. Många av mina idéer skulle jag eventuellt ha kunnat genomföra själv, men först efter extremt många timmars YouTube-undervisning eller kvällskurser. Lagarbete är icke att förakta.

12 maj

Hur många pelargoner behöver man?

Ja, den frågan ställde han häromdagen, maken. Jag satt där med höjda ögonbryn och undrade förvånat över varifrån denna märkliga fråga kom. Tyckte han att antalet pelargoner börjat gått överstyr? Jag har 21 pelargonkrukor och inte är det väl något konstigt med det? Hyser jag allt för starka känslor till mina modersplantor? Jag ger ju gärna bort pelargonbebisar?! Senast häromdagen hittade en av förra årets sticklingar som härstammar från en av mammas mårbackapellisar ett nytt hem.

Makens fråga gav mig chans att inventera och inspektera hur det står till. Då jag talar om moderplantor är det personen jag fått blomman av som får ge namn. Jag har mammas Mårbacka, mammas äppelblom, mammas vita, Bagittas Mårbacka, Bagittas vita, Karumos vita, Lindas Ålsta Frida (zonalpelargon), Lindas Swanland (zonalpelargon rosenknopp), Lindas Bob Hall (stjärnpelargon), Evas hängpelargon och Mimmis Mårbacka. Du ser. Efter förra årets tuffa vinter var det med nöd och näppe jag fick pelargonerna att komma igen och de fick inte heller någon ultimat sommar. De flesta ser redan bättre ut i år än de gjorde efter en hel sommar av gullande! Ja, några av dem har inte börjat blomma än förstås, men flera är redan igång. Jag klagade lite på Bob Hall här i veckan, men som du ser på bilden har han tagit sig och är nu jättesöt. Hans pappa, själva moderplantan, är dock lite klenare och spretar lite på det fula sättet.

Jag tog inte så många skott i år, utan har låtit de flesta pelargonerna bli lite vildvuxna. Den jättestora Mårbackan som min syster tog hit (består av tre samplanterade) blev däremot toppad och fick många bebisar. Jag tog hand om tre av dem, varav två överlevde, resten tog syrran hem. Jag provade att rota en av varje i såjord, pelargonjord och vanlig blomjord. De två sista var det som klarade sig och den sista har tagit sig allra bäst. Jag kan konstatera att det är onödigt att krångla till det. Det har varit toppen att ha ett litet ”växthus” i gästskrubben. Det har definitivt gett dessa skönheter den omsorg de verkligen behövde. Ett gäng har nu fått flytta ut i verandan för att vänja sig vid lite större temperaturväxlingar och några står kvar här i arbetsrummets fönster där de ibland får lite frisk luft vid öppet fönster. De gör mig glad! Så är 21 stycken för många? Nej då. Eller vad tycker du?

25 apr

God helg!

Den lilla stjärnpelargonen överlevde knappt förra sommaren, men den verkar må riktigt bra i år! Jag visste inte ens att blommorna ser ut såhär, nästan som Gränna polkagrisar. Inte är de särskilt vackra, men onekligen roliga.

Några som jag däremot tycker är vackra är tulpanerna i Iittalavasen i köket. Alla kommer från våra rabatter och hade alltså överlevt ända tills jag kom med kniven. Idag fångade jag ett rådjur mitt i akten – han hade hunnit halshugga ett gäng blommor i stenmursrabatten, så jag hade väntat lite för länge med tredje omgången Trico Garden. Den rackaren hade åtminstone sparat de allra tjusigaste fyllda godingarna, så jag är tacksam.

I grindstolparna står minipåskliljorna från bröllopet kvar och blommar helt fantastiskt. De var väldigt prisvärda! Det tråkiga med hårt drivna växthusblommor kan vara att de blommar över innan man hinner säga ”grisfis”, men jag tror att Mimi här på ön behandlar dem med lite större värdighet.

Jag ont i hela kroppen ikväll efter att ha haft fingrarna i jorden halva dagen. Jag har fortsatt rensa i landet, några dahliaknölar har satts i krukor, lökarna kom äntligen i jorden, tomater, basilika och aubergine har pysslats om och så har jag funderat över pelargonernas ve och väl. Det hade varit trevligt med en fin pelargontrappa att ha här utanför verandan, så vi får se om jag kan lura maken att snickra ihop en. Bilden som får stå för inspirationen hittade jag här.

03 maj

En planttants betraktelser.

Hjälp! Tiden bara rinner iväg! De första pelargonerna har börjat blomma och allra först ut är grannens gåva från förra året, lilla söta stjärnpelargonen Bob Hall.

Det är så härligt med allt som gror och växer överallt. Maken har fått upp ett viltstängsel som vi hoppas håller både rådjur, fasaner och gnagare borta. Funkar det inte får det bli någon högre variant, men det känns som att det här åtminstone är en bra början. Helgen verkar inte bjuda på något riktigt toppenväder och dottern lät hälsa att det snöade i Stockholm i morse. Så illa ska det väl inte bli här, men jag vågar inte placera ut de omhuldade inneväxterna riktigt än.

Tur att jag kunde jobba hemifrån idag! Vi bor så pass långt bort från stan att en bil-, båt- eller bussresa alltid innebär att rätt mycket värdefull tid måste investeras. En extra timme här och där är ingenting jag fnyser åt! Dagens sparade tid lägger jag på Nynäs-syrran som precis har landat i Bredavik där årets mest spännande nyhet, en fyndad villavagn, ska placeras och installeras. Trevlig helg!