21 okt

Febriga planttantstankar.

Någonstans på vägen har jag dragit på mig någon bacill, för jag är helt sänkt. Har en diger lista att beta av i trädgården, men har halvsuttit i sängen och snutit mig mest hela morgonen. Vitlök ska ner i jorden, dahliorna har renplockats och är uppe men ska skakas av, märkas upp och transporteras tillsammans med pelargonerna till Bredavik, jag har lite blomsterlökar som ska ner i gräsmattan och så vore det toppen om jag kunde hälla ut innehållet i några fröpåsar så jag får fler plantor att sätta i perennrabatten till våren.

Pelargonerna fick en sista frisering med bortplockning av alla fula blad och rensning av alla blommor och knoppar. Det känns som ett helgerån, men är bra för dem nu när de bara ska vila och återhämta sig hela vintern. De får en sista skvätt vatten, sedan vattnar jag knappt alls förrän det är dags att väcka dessa skönheter till liv nästa vår.

Vår gräsmatta ser ut som en berg- och dalbana för minioner. Den är lite för ojämn för vår smak, men just nu får det vara. Kanske blir det en liten renovering så småningom. Brorsan kom och körde över allt en sista gång för hösten med åkgräsklipparen, så nyfriseringen gör att det ändå ser mer välvårdat ut. Trots en omgång frost har trädgårdslandet fortfarande mycket att ge. Kålen mår bra efter den kyliga behandlingen och selleri, morötter och en del annat ska tydligen smaka bättre efter en köldknäpp. Orkar jag ta mig ut ska jag hämta ett huvud broccolo i landet och ångkoka, äta med smält smör och flingsalt till lunch, njuta av allt som gått bra för planttanten i år! Det har varit en finfin säsong och jag är mycket tacksam över att framstegen varit flera än bakslagen. Jag lär mig så mycket hela tiden.

Målet för dagen är att åtminstone klä mig. Jag har druckit tre muggar örtte av olika slag, men känner mig mer kissnödig än pigg efter den behandlingen, hehe. Lyssnar på soft musik och samlar kraft, funderar över vilken salva som passar bäst att lugna huden runt mina röda näsvingar. När allt detta viktiga är avklarat blir det kanske ändå lite jobb avklarat. Tur att jag inte har något värre att ta mig an. Ta hand om dig, hör du!

17 aug

När vardagen knackar på.

Efter den här sommaren känns vardagen som semester efter semestern. Det låter kanske märkligt, men det har verkligen varit full fart de senaste månaderna! Eftersom det varit så torrt har mycket tid gått åt till att sköta vårt lilla trädgårdsland så bra som möjligt. Vi har inget bevattningssystem och då är det fotarbete som gäller. Det är världens bästa helkroppsträning; två tioliterskannor i händerna och att gå fram och tillbaka över gården ger många steg på en dag. Jag hade tänkt bjuda över några vänner från stan och lite längre ifrån, men dagarna gick och nu är det mitten av augusti. Goda ambitioner är bra att ha, men blir det inte som man tänkt vinns det ingenting på klander och besvikelse.

Det är lätt att fastna i morgonljuset då det rinner in genom fönstren. Den nymålade verandan har bidragit till ett lyft, men nu känner jag att dörrarna som rengjordes väl vid renoveringen och sedan lämnades som de var inte längre håller måttet. Köksdörren ska definitivt målas om och jag tror faktiskt att även sovrumsdörren kommer att få lite ny färg. Ett hem är i ständigt utveckling, precis som en människa. Känner man sig ”klar” kan man nog vara lite orolig.

Pelargonerna har haft världens bästa sommar. De har mått så gott i solen och att jag varit duktig på att vattna med Blomsterlandets pelargonnäring har gjort underverk. Jag har långsamt fått lära mig att jorden måste ha något att bidra med mer än att vara som ett oasisblock för plantans rötter. Just pelargonerna har inte fått några stora odjursangrepp. Tusenfotingarna har varit och tuggat på krukdahliorna precis som vanligt, men numera har jag accepterat att det får vara så. Hela gården skiftar i grönbrunt då vi har haft det så torrt hela sommaren, men det här hörnet prunkar av färg. Rabattdahliorna blommar väldigt lite trots att de brukar vara fulla av blommor vid den här tiden. Det mesta har torkat bort eftersom jag har behövt lägga vattningsfokus på det ätbara. Jag hoppas att de kommer igen om det behagar regna lite mer någon dag.

I mormor Brittas Argentavas står de intensivt röda luktärterna och bjuder på en riktig färgsymfoni. Igår klippte jag ner hela luktärtshäcken vid rådjursstängslet eftersom jag inte hunnit hålla efter med plockning sedan dottern och svärsonens bröllopsfest. Detta har inneburit att det har hunnit sättas en massa ärtskidor och då avslutas ju blomningen… Jag hoppas att det åtminstone finns lite kraft kvar där. Efter förra årets tomatrekord känns det trist att skörden ser ut att bli rätt klen, men vad gör man? Nu är jag åtminstone tillbaka som kål-förespråkare och det är inte fy skam att ha ett helt gäng fina vitkålshuvuden och rätt mycket broccoli. Som vanligt har lökskörden blivit riktigt fin och det gläder jag mig mycket åt. You win some, you lose some. Samma gäller min fina väns son som sprang 3000 m hinderkval i EM igår. Jag och maken satt och hejade för fullt då han låg först av alla. Dessvärre föll han vid ett hinder och det såg lite läskigt ut, men jag har fått besked om att han inte blev illa skadad. Han är så ung fortfarande och har många lopp framför sig! Förhoppningsvis kommer han i framtiden att se på det här loppet som en viktig erfarenhet. Är det inte det våra liv är? En lång rad erfarenheter av varierande grad. Hoppas att din dag leder till något som får dig att känna dig nöjd.

21 jul

Hetta och slaget mot och med naturen.

Europa brinner och det har uppmätts temperaturer så höga som 40°C. Det är illa nog med 24 grader som vi har haft här hemma. Jag är verkligen ingen värmeälskare! Eller fel, jag gillar inte heller att frysa, så den temperatur som krävs för att jag ska må bra är inte helt lätt att definiera. En bubbelpool med 38 grader är underbar en kylig vårkväll och de vinterbad jag tog i bara några plusgrader i Östersjön i vintras var lika underbara på sitt vis. ”Extremhetta” på sommaren är dock inte i min smak. Att gå omkring och känna svetten rinna överallt, vara orolig för hur allt i trädgården ska klara värmen och känna kroppen röra sig i slow motion, det är helt enkelt inte riktigt min stil. Vilken tur att det finns andra som tycker annorlunda! Maken njuter i fulla drag. Igår drog han ut en runda i kajaken medan jag stod och svettades i floder medan jag målade verandan. Olika sätt att hantera samma tillstånd helt enkelt.

Potatisen är tydligen på mitt lag, för jag har fått klippa av all bladmögeldrabbad blast och har lagt den i en svart sopsäck för vidare transport till soptippen. Mikrojordsentusiaster påstår att de fermenterar också mögeldrabbade växtdelar, men jag vågar inte. Jag tycker mig verkligen märka en kvalitetshöjning av jorden sedan jag började med bokashi och EM aktiv, men det tar väl tid innan jag bemästrar mikroorganismerna fullt ut.

Efter flera dagars förberedelser med skrapning, slipning och målartvätt var det äntligen dags att måla igår. Verandan må vara liten, men det tog flera timmar innan jag hade tagit mig runt hela vägen. (Dörren ska också fixas, men det får bli efter sommaren tror jag.) Grundfärgen här från tidernas början var lindblomsgrönt. Fint, men jag är glad över beslutet att bara köra vitt överallt.

Luktärterna levererar mängder av blomster. Det märks verkligen skillnad på hur de mår då de får bra ”mat”. Luktärter gillar näring och vatten, båda i massor. Plockar man sedan rent varje dag blir skörden fantastisk. Doften är ljuvlig!

I alla rum står det nu luktärtsbuketter. Ringblommor och dahlior hoppas jag fortsätter blomma länge än, jag är inte riktigt inne på höstfärgerna.

Det fortsätter blomma för fullt i min favorithörna. Pelargonernas blomning kom igång väldigt sent, men å andra sidan levererar varje planta många blomstänglar. Bästa pelargonåret någonsin! Det är bra att lära sig mer och mer, få större insikt i hur saker och ting funkar. Jag har läst mig till mycket, men blir galen på att så många tips går emot varandra. Det är bara att testa helt enkelt för att se vad man själv gillar och vad som funkar här hos oss. Jag har insett att mina myntaplantor har börjat må mycket bättre sedan jag började ge dem mer vatten. De överlever kanske allt, men jag vill ju att de ska vara vackra! Det är de verkligen då de nu börjar blomma. Dessutom luktar de gudomligt de också.

Tvestjärtarna gillar fortfarande dahlior lika mycket. Jag orkar inte bråka med dem mer. De ska ju äta andra skadedjur, det blir aldrig något nollsummespel. Bara att bita ihop och hoppas på att det blir fler plus än minus. Carry on!

10 apr

När man börjar i ett hörn och allt blir kaos…

… men ändå ordnar upp sig till slut. Igår hade jag planerat att plantera om paprika, chili och tomater. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket ”fetjord” hemma, däremot en hel del såjord. Det gjorde ingenting, för när jag började ta ner plantorna till köket insåg jag på riktigt att det behövdes en storstädning innan ungdomarna kommer hem. Jag flyttade en planta, sedan en kartong och så en påse som skulle till den lokala loppisen och sedan var det kört. Den stora rockaden var inledd. Yngsta dotterns rum har blivit syrum, men även tillfällig lagerlokal p.g.a. olika orsaker. Somligt går inte att göra något åt just nu, men annat kunde vi faktiskt fixa. Maken hade redan i fredags börjat gå igenom en del grejer från sin pappa, nu tog vi tag i prylarna också. Det var bara några grader ute, men svetten lackade och fönstret stod vidöppet. De stora pelargonerna fick en ny hemvist och visst skulle den lilla jord jag hade ändå räcka till att plantera om pelargonsticklingarna som inte hade givits bort?

Övervåningen blev dammad, torkad, dammsugen och fixad, soptunnan fick ta emot en hel del mat och många kartonger kördes till återvinningen medan köket blev planteringsstation. Så här ser det fortfarande ut överallt där nere nu, åtminstone tills jag fått det där gjort som jag hade planerat för gårdagen. Minipåskliljorna i Waldemarsuddekrukan väntar på att bli utplanterade, de tillför inte så mycket skönhet längre. De har dock varit till stor glädje länge, länge!

Jag är världens sämsta på att komma ihåg vad jag har hemma, så jag försökte förra året styra upp det. Det verkar ha funkat! Svägerskan tipsade om detta mirakelmedel och jag tyckte verkligen att det gjorde skillnad då jag använde det förra året. De tipsar om att hälla en kork i en liter vatten vid nyplantering för att stimulera rotväxt, så jag testade och hoppas få fina resultat.

Så här ser det ut på golvet. En stor rostfri bunke som jag blandar jord och perlite i. (Perlite sägs bidra till att rötterna lättare får luft.) I kannan har jag Multikraftsuperbrygden. Tänk, en planttant matar inte sig själv med chips en lördagskväll, utan sina plantor med perlite och rotkraft…

Somliga av pelargonerna vägrade att rota sig. Så vet jag ju att det är. Det blev noll sticklingar av moster Evas hängpelargon både förra året och detta, samma gällde O’Susie Wong. Bestämde mig för att sätta två sticklingar i varje kruka i de fall där det gick och fick till följande resultat:
2 Bagittas Mårbacka
Odense Black
Linda 1 (hoppas att det är Ålsta Frida, annars har jag förlorat den helt)
3 Bornholm
2 Swanland
Bob Hall
Mammas Mårbacka
I de här krukorna sitter 18 sticklingar. Jag har gett bort kanske fem stycken vilket betyder att mindre än hälften av sticklingarna tog sig. Å andra sidan är resultatet revolutionerande mycket bättre än förra året. Dels var moderplantorna i bättre skick vid omplantering/sticklingstagning och i år använde jag rotpulver till alla. Det var bara ett fåtal som ruttnade eftersom jag var så försiktig med vatten, kanske var jag för försiktig? Det är kul att testa olika tekniker! Nu håller jag tummarna för att allt tar sig ordentligt.

06 apr

Vårvindar friska?

Käre värld, vad det blåste i måndags! Det småregnade dessutom i ungefär 90 graders vinkel, så det var ytterst obehagligt att ta sig från olika ställen då jag var inne i Karlskrona. Eftersom jag var hemifrån nästan hela dagen tänkte jag inte så mycket på hur det var här ute på ön. Uppenbarligen gick det vilt till, för så här såg det ut på flera ställen på Uttorpsrundan igår. ”Vårvindar friska” har ju fått sin inspiration någonstans ifrån tänker jag.

Det låg nedblåsta och bortblåsta grejer överallt, tur att ingen verkar ha kommit till skada! Denna soptunna tillhör en norsk familj som inte kommer så ofta, så de uppskattar nog att den inte bara försvinner! Den hade blåst en bra bit bort från sin hemvist.

Ute i skogen jobbas det för fullt med upprensning och gallring. Jag är så glad över att se naturen tas om hand på ett respektfullt sätt.

Visst känns det lite konstigt att tänka att våren var här med full kraft, men att det nu känns som en blandning mellan oktober och februari. Det är såklart precis det här som är aprilväder, men ändå. Jag blir tyvärr lika besviken varje gång jag upplever fenomenet!

Guldfiskarna håller sig fortfarande på botten av stenbrottet, det är fortfarande för kallt. Det här stället blev definitivt mycket mer populärt under pandemin. Någon har ställt ut fler stolar, så man kan sitta här och njuta, äta matsäck, beskåda det märkliga fenomenet att ha en vild population av guldfisk på en ö i en svensk skärgård. Rätt härligt, faktiskt.

Som sagt, hela rundan runt såg det lika risigt ut! Det mesta som blåst ner var inte riktigt i den här storleksklassen, men jag är glad att jag inte var ute på promenad då allt blåste ner.

Cumulus, den vackraste sortens moln! Påminner om varma sommardagar och barnteckningar. Maken blev så intresserad av meteorologi då han pluggade till pilot att han till hösten ska ta en distanskurs i just meteorologi. Jag undrade om han hade ambitionen att bli den nye John Pohlman, men han tycker bara det är så intressant. Visst är det fantastiskt att vi kan fortsätta lära oss nytt ”så länge vi lever”?! (Ja, jag vet att det finns olika problem som gör att detta inte gäller alla, men åtminstone de flesta av oss.)

Rådjuren har totalt rensat överallt utom där jag sprutade med TricoGarden. Skönt att det funkar! Jag gillar penséer och tulpaner. Rådjur är tydligen särskilt lockade av kärleksört. En sådan planta har jag kvar i höstkrukan med alunrot och vad det nu är, men den är helt massakrerad. Ska se om jag ändå kan ta sticklingar och ställa i skydd innanför stängslet i trädgårdslandet.

Inomhus har pelargonerna verkligen tagit fart! Rookley står redo att slå ut, men Estelle (här ovan) står redan i full prakt och sticklingen jag fick från min faster för några år sedan, en Mårbacka, är också på gång. Jag har till och med gått med i Pelargonsällskapet för att lära mig mer om mitt stora intresse. Ännu är det lång tid kvar innan jag kan få ut dem, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan känna mig trygg med att ha dem i verandan. Det har dock varit allt för kallt om nätterna för att jag ska kunna känna mig trygg nog att göra det.

18 mar

Växthuset i Gustavs skrubb.

Vi bor i ett litet hus som bjuder på alla bekvämligheter som tänkas kan (utom badkar). Detta räknas inte längre som ett lantbruk, men vi har fortfarande en stor tomt med ladugård, sommarviste (används just nu som soptunna och vedbod), häck utan innevarande bebyggelse men perfekt läge för ett kommande attefallshus, inhägnat trädgårdsland och plats för växthus. Som du hör finns det stora möjligheter och vaga drömmar. Inget av de större projekten är planerade för i år, men jag hoppas att grusgången blir färdig. Något som faktiskt får ta lite mer plats både utrymmesmässigt och tidsmässigt varje år är grönsaker och blommor. Att se livets gång i trädgården är så fint. Den här tiden på året är den bästa, med alla planer och nysatta fröer och spirande grönt och… Eller förresten, när allt prunkar i land och rabatter, då är det fantastiskt! Att gå och hämta det man behöver till middagen, plocka en bukett blommor, vattna i något slags meditativt tillstånd, det är inte illa det heller. Det kommer många stunder då jag känner hopplöshet och dålig motståndskraft för att hantera skadedjur, vädrets makter eller bara otur, men de uppvägs av allt det fina.

Igår fick maken upp ”växthuset” i det som går under namnet ”Gustavs skrubb” här hemma. När sonen kommer hem till påsk är han beredd på att få dela rum med en hel hylla grönt. Det funkade finfint förra året då vi provade. Han fick säkert något slags hälsoboost av klorofyll eller något. Just nu är chili och paprika placerade längst upp, sedan kommer pelargonsticklingar, följda av pelargoner och längst ner står amaryllisarna.

I arbetsrummet står de stora krukorna kvar på golvet. Jag funderar på att skaffa ett bord så de kommer upp lite närmare ljuset, men de har alla kommit igång. Närmast i bild står Karumos vita pelargon. Den är väldigt generöst blommande i vitt, men dessvärre blir den skräpig av regn. Funderar på om den kanske kan få något slags skydd i trädgården? Har du haft något liknande? Ute men ändå inne? Efter denna står Mimmis fynd-Mårbacka. Just denna Mårbacka verkar hemma hos mig vara segare i starten än andra pelargoner. Du ser nya blad på några få ställen och jag hoppas att den snart är igång ordentligt. Dess stammar är kraftigare och i bättre skick än någon av de andra, men den släpper inte ut blad lika lätt. Efter denna står Birgittas Mårbacka till vänster och Estelle till höger. Estelle var årets pelargon förra året och den enda nyinförskaffningen. Den hade klarat sig bäst under vinterförvaringen, men hade också ett väldigt kompakt växtsätt. Därför beskar jag den inte alls, något som kanske kommer att leda till ett lite yvigare utseende än vad den hade förra året. Vi får se! Längst ner står moster Evas hängpelargon. Den har tagit flera år på sig att utvecklas, har liksom inte riktigt svarat på hjälperna med gödning och annat. Nu verkar den ha etablerat sig ordentligt!

Som jag redan har berättat satte jag mängder med pelargonsticklingar i år. Den närmaste sorten verkar ju lite ledsen, men jag har räknat ihop allt som allt minst 20 som verkar vara på gång.

Här ser du till exempel Bornholm, en röd rosenpelargon som jag fick som liten stickling av grannen förra året. Den var sen att komma igång med blomningen förra året, men det var förlåtet. Den har nämligen otroligt vackra blad. Det verkar som att alla sex sticklingar visar livsvilja, så kanske har jag tre till sex nya Bornholmsbebisar att ge bort så småningom beroende på om jag sätter en eller två sticklingar i varje kruka. (Är du intresserad så hör av dig!)

Här ser du Mamma Bornholm, hon tar verkligen för sig! Jag hoppas att det håller i sig. Ska snart börja med lite extra godis i blomvattnet, men det är som alltid en fin balansgång. Pelargoner gillar inte för mycket vatten för det första, men de är också extra petiga då det gäller näringsinnehållet i gödningen. För mycket kväve ger stora plantor med härliga blad, men inte särskilt många blommor. I pelargontrappan gillar jag att plantorna tar mycket plats, de plantor som står kvar inne i verandan får gärna blomma i massor.

Efter förra årets pelargonkatastrof då den sena köldknäppen i kombination med en dörr som inte hade stängts ledde till att flera av mina moderplantor gick hädan månar jag extra mycket om ”mammas” pelargoner. Jag har bara två plantor kvar som härstammar från mammas underbara pelargoner, en är en riktig moderplanta och den andra är en av de få sticklingar som tog sig förra året. Du kan ju tro att jag blir extra glad över att se dessa små blad! Bredvid, utanför bild, står plantan som var stickling. Den lever helt klart, men har ännu inte börjat skicka ut några blad. Jag försöker hålla vattenkannan borta. Det är så lätt att tro att plantor behöver mer vatten, men i det här skedet då pelargonerna ska ta fart är det lätt att dränka deras rötter.

Sticklingarna jag fick av min svägerska verkar ha tagit sig fint, alla utom den som inte hade några synliga rötter från början. Jag är mycket förtjust i dem allihop då de visar spännande personligheter. Spännande bladform, underbart doftande och mjuka blad, ett vackert växtsätt! Jag är sååå glad. Dessa kommer alla att få nya krukor när de väl visat att de kan stå på egna ben. Jag letar alltid efter vackra lerkrukor, men de är svåra att hitta. Det blir nog att köpa på Blomsterlandet till slut.

Mitt fantastiska Dr Westerlund-träd gav upp precis när det hade börjat närma sig utseendet jag hade drömt om, men Vajlan steg in som räddaren i nöden och gav mig en ”pinne” som fick bli början på ett nytt träd. Nu har jag beskurit det två gånger och efter att ha fått lite tid har det börjat få rätt form. Jag har en till back-up som ligger lite efter. Nu är frågan hur jag ska få rötterna att inte ge upp nästa gång det är dags för omplantering. Håll tummarna!
08 mar

Planttantsredovisning.

Det här inlägget är mest för mig själv, så jag kommer ihåg vad som händer och hur saker och ting utvecklar sig. Inga tjusiga foton alltså, utan bara en runda här på morgonen. Om någon för några år sedan skulle ha sagt att min fritid skulle handla om krukväxter, odling och gårdsliv hade jag faktiskt aldrig trott dem. Det känns helt rätt och ”allt har sin tid”, men ändå.

Edit: Vet att det ser väldigt stökigt ut, men det mesta ska flytta ut eller flytta om när det har tagit sig ordentligt och vi inte längre överraskas av frysgrader om nätterna.

Pelargoner i större krukor, från vänster till höger: Karumo vit, Mimmi Mårbacka, faster Birgitta Mårbacka, Estelle (årets pelargon 2021), moster Eva hängpelargon.

Hjärtan på tråd som fortsätter frodas trots att jag bara ger den lite ny jord i sin lilla kruka varje år, monstera som flyttade hem till oss som bebis från våra vänner Åsa och Wilma.

Norrfönstret som var fullt av orkidéer uppdaterades med bara en ny, å andra sidan blommar den och blommar och blommar…

I vårt hem gäller sticklingar hela dagen, men denna sicksackbuske köpte jag faktiskt själv på Blomsterlandet. Tycker den är så rolig och går i vackert silvergrönt.

Av min fantastiska palettbladsbuske blev det bara en pinne och en toppstickling kvar. Jag sprejade ordentligt för att inte börja om med bladlöss. Denna stickling ser ut att må bra! I vasen står topparna från det ena Dr Westerlundsträdet och en vacker pelargon som blommade för fullt i det kalla köket och nu fick bli snittblomma.

I sovrummet står dessa krukor och trängs med makens imponerande pappershög som flyttades bara för att jag skulle kunna föreviga detta hörn. Relativt nyplanterade skott av faster Malins ampellilja, en hjärtan på tråd som hängt med sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och så Mias skvallerreva som behöver toppas lite och få ny kruka.

Sextioåtta pelargonsticklingar av varierande slag, hahaha! Ska bli spännande om det blir några som tar sig! De har alltså fått perlitblandad såjord och beskäringsytorna blev doppade i rotpulver innan jag satte ner dem i jorden. Med tanke på att nästan inga sticklingar tog sig förra året har jag inga höga förväntningar. Skulle det bli ett lyckat experiment kommer jag att behöva skaffa många nya krukor.

Syrummet innehåller grejer från svärfar, presenter och det här. Dr Westerlund i överflöd, faster Malins änglavingar (begonia som jag inte lyckas flirta med, den vill verkligen inte ta sig) och så de sju nya pelargonerna jag fick av min fina svägerska Karin. I fönstret står chili och paprika som börjat ta sig upp ur jorden. Längst fram i hörnet står en stickling från mammas Bredavikskaktus som blommar i cerise, Mimmi fixade en stickling till Peter, men han har bett mig ta hand om den ”så länge”.

Jahaja, här står brickan med amaryllislökar i flera lager. Inte är de vackra, men jag bedriver ett avancerat försök där jag planerar att vårda dem genom hela sommaren för att sedan bli rikligen belönad till nästa jul, eller när de nu vill blomma.

Här är palettbladspinnen igen, moderplantan kom från lillebror Hans och hans fru. Jag tror jag fick den illgröna moderplantan av Åsa, men kanske kom den också från Hans?

Mammas garderobsblomma skickar upp två-tre nya blad varje år och så är det alltid något som behöver rensas. Denna stod mörkt i mammas och Fars trappa, så den klarar sin placering någon meter innanför ett norrfönster utan problem. Blir duschad lite då och då och så får den en skvätt ny jord ibland, och en näringspinne eller två.

Längst bort står mammas imponerande novemberkaktus som fått blomlust igen och snart blommar om. Alla nyfriserade pelargoner som ska ner i verandan när det blir lite varmare trängs med en orkidé som jag helt glömt var den kom ifrån.

Slutligen en pelargon som inte fick plats på arbetsbordet och så Mias skvallerreva som kanske borde få en lite större kruka. De här växer lika intensivt som makens hår! Ser fram emot att det lilafärgade palettbladet växer till sig lite, för de här två är så fina tillsammans.

07 mar

Öppet fönster och ny jord i krukorna.

En dag som denna är det dags att plocka in Lisa Ekdahl, lite härliga rytmer och ren glädje! Efter en förvisso fin helg kände jag mig lite extra glad då jag vaknade upp till denna Punschrullens dag.

Så här deppigt såg det ut i vår hall igår morse. Jag hade varit i Bredavik och hämtat mina pelargoner som fått vintervila i det minst sagt kyliga köket i sommarhuset. Betydligt hoppfullare än förra året då så många av övervintrarna hade frusit ihjäl vid den intensiva köldchocken som ledde till att vi kunde gå på isen över till Knösö och åka pulka på sportlovet (i år har vi haft en grön vinter nästan rätt igenom). De fyra största plantorna var i absolut sämst skick. Dem har jag inte beskurit eller planterat om än, men jag känner att stammarna/stjälkarna har bra stuns. Just pelargoner kommer igen efter vilan och även då man tror att det är kört väcker våren deras livsgnista om man bara tar hand om dem ordentligt.

Så här såg pellisarna ut efter att ha beskurits, fått den gamla jorden avskakad, krukorna diskade, lecakulor och fiberväv (för att hindra att myror tar sig upp då jag ställer ut dem) i botten, ny jord med lite perlit iblandad och så bara en gnutta vatten för att försiktigt väcka rotsystemet. Nu kommer jag att vänta en vecka innan jag vattnar igen. Dessa krukor står nu på mitt arbetsbord vid ett österfönster, men när ”växthushyllan” kommer upp ställer jag dem kanske där under lysrör. Vi får se. Alla rötter såg friska och livsdugliga ut, så förhoppningsvis kommer återupplivningsförsöken att ge resultat.

Förra året fick jag knappt ihop en handfull skott, i år har jag 48 stycken tagna från alla plantor på fotot här ovan. Jag har haft mycket varierande framgång med mina sticklingar. I år testar jag såjord med extra perlit och inte allt för mycket vatten. Dessa står i västerfönster med ett tillhörande ”fönsterlock” som ger dem lite extra skydd, en fuktig och lite varmare miljö. Kan det vara något?

Ampelliljan har blivit av med de flesta av sina bebisar. Jag satte ihop två knubbiga plantor och gav bort den ena till ett par plantintresserade ungdomar. Egentligen borde den här kanske få en större kruka då rötterna fyller upp snart sagt hela den gamla, men ampelliljor är inte så kräsna och en större kruka får inte plats i ampeln. Jag fortsätter nog att stoppa i sådana där näringstillskott i form av gröna pinnar och hoppas att det räcker. Uppenbarligen lever den fortfarande och skickar även nya blad och nya plantbebisar. Det reder sig nog.

I ett månadsbrev från ”Bodil Blomsterfantasten” fick jag en länk till ett fantastiskt palettbladsträd. Det här får vara min nya inspiration till den här pinnen med två ”gamla” och fyra nya blad. Vad tror du? Kan det lyckas?

05 mar

Sådant som händer mellan samtal av vikt och värde.

Resultatet av den här röran kommer att kunna analyseras tidigast om några veckor. ICA:s blomsterjord, perlit, nydiskade återvunna krukor, markeringstejp, Sharpie och omsorgsfullt uppmärkta skott.

Här ser du ett gäng pelargoner som är lite speciella allihop. Nu håller jag tummarna, hårt, hårt, för att deras rötter ska hitta hem i den här jorden.

I kylen låg ett paket salsiccia och ute sken solen för allt den var värd, så maken föreslog en tur till naturreservatets grillplats. Jag tror vi kunde ha ätit nästan vad som helst och fått det att smaka gudomligt. Tio sekunder bakom oss kom en trio som hade planerat samma sak (stora, tjuvlyssnande öron avslöjade detta), så denna gång stod vi som vinnare på alla plan.

Vattnet glittrade inbjudande, men just här blir jag faktiskt aldrig badsugen. Bottnen är alldeles för vass och stenig. Snart är det dock dags för dopp i det blå igen!

Den här vårsolen. Förrädisk och underbar. Efter basaliomet vågar jag knappt sträcka näsan mot allt det underbara, eller jag är åtminstone väldigt noga med solskydd. Liggandes på mage på en bänk med picnicfilt under mig och ryggen mot solen lät jag solen värma upp de svarta byxorna medan jag samtidigt marinerades i grillröken.

På kvällen mötte vi Karlshamns Kammarkör i Fredrikskyrkan för att samöva på Dobrogosz och Lindberg. Under tiden fick jag meddelande från två grannar och en bekant som upptäckt detta meddelande på Sturköforumet. Halleluja! Maken fick rycka ut eftersom jag var i Karlskrona. Det tog 1,5 h att valla hem den förrymda damen, men nu finns också hopp om att kanske de andra finns där ute någonstans. Kanske inte alla tre, men någon till. Och Pim slipper vara så ensam, så jag är jätteglad på flera plan!

Den här konserten kommer att bli finfin, för dig som bor i krokarna. Justin är petig till max, till alla inblandades glädje. Att han hittade kärleken i Blekinge är vår vinst. Han är liksom lite för duktig för att jobba med kyrkokörer på vischan, men det ger oss alla en utmaning att ta oss an. Varje gång jag ser loggan som vår äldsta dotter gjorde till vår kör känner jag mig supermegastolt. Den är verkligen snygg! Hej hopp helg. Hoppas du får det du behöver.

07 okt

Halloweenförberedelser i svensk tappning.

Jag brukar säga att jag inte gillar Halloween, men varje år måste jag plocka fram våra få Halloweendekorationer, samma sedan vi bodde i Orem, för att inte bli för rastlös. Sålunda plockade jag in den lilla Halloweenlådan från stenladan igår. Jag gillar våra små söta spöken som hänger i ljusgrenen i köket och Hobby Lobby-ugglan som gör mig glad. Själva känslan i trädgården i morse gav dessutom verkligen känslan av allt övernaturligt på det trevligt spökiga sättet och jag kunde inte låta bli och gå omkring i mina trasiga gummistövlar och njuta lite extra av dimman, ljuset och allt det vackra. Igår plockade jag också fram kameran då jag såg Jupiter och Saturnus hovra över huset. Svågern har förtidsärvt sin pappas stjärnkikare, så jag ska nog plocka ihop den och uppfylla mitt sug efter universumsförundran någon stjärnklar natt.

Spindelskit är hopplöst runt fönstren, men åh, vad vackra dessa nät är! Och magiska!

Här ser du Jupiter starkare till vänster om taknocken, Saturnus svagare till höger. Det går också att få känslan av hur grusgången kommer att se ut nästa år. Det som sticker upp är masonitskivor som ska sätta gränsen mellan gräs och grus och låta gruset sätta sig ordentligt till nästa år.

Spöken (härligt pyssel med döttrarna för många år sedan), Marx och Iittalalyktor i lagom spökgrå färg.

Dahliabuketten är kanske lite bedagad, men fortfarande fin tycker jag. Och visst är vår lilla monsteruggla väldigt söt?

För tidigt för julrosor i krukan? Njae, alltså, den såg inte fin ut i mammas gravplantering, så jag bytte ut den. Det blev mycket finare på båda ställen i och med bytet. Jag ska se hur länge jag vågar ha plättarna på snöre kvar utomhus. De klarar faktiskt en del frysgrader, men det känns ju onödigt att helt ta död på dem.

Jag tycker att jag har delat ut pumpor till höger och vänster. Idag ska jag lämna ett par till i stan. Måste göra pumpapuré så jag kan njuta av pumpalatte också!

Bland snöflingorna tyckte jag det passade bättre med Flat White. Årets perenn för några år sedan har varit så fin här på norrsidan trots styvmoderlig behandling!

Heja purjolöken! Så god och så kraftig! Nästa år ska jag prova att kupa dem så jag får lite mindre grönt även om det går utmärkt att laga mat med blasten också. Jag vet inte varför mamma alltid skar bort och slängde den?

Den ljuvliga höstastern. Mmmm!

Slingerkrassen är ju också makalöst vacker här på stenmuren! Den observante ser ett par olydiga växter som skulle utrotas, så dem måste jag ta hand om innan vintern.

Dans på de saligas ängar? Tänker alltid på mina föräldrar och hur nära de känns i sådana här stunder. Det är som att jag skymtar dem borta i dimman.

Rosenskärorna i trädgårdslandet verkar ha fått för mycket näring och därmed levererat en massivt grön buske, men det är okej. Och de blommor som blir njuter jag av även om jag hade tänkt att de skulle blomma för flera månader sedan!

Syrran har ställt sina pelargoner i Bredavik, jag laddar för att rensa bort alla skräpblad och blomstänglar. Har alltid svårt att beröva pellisarna sina blommor, men vet att de klarar vintervilan bättre om de inte behöver ta hand om blommor också. Ja, men det var väl allt. Slut på dagens rapport!