Just idag har det inte blivit någon tid över till bloggen. Jag vill påminna om projektet ”Trettio tacksamma dagar” som jag kör under november månad varje år på Facebook. Det gör att bloggen under denna tid blir lite styvmoderligt behandlad. Här hittar du mina små ”tacksamhetsmeditationer” som inte är helt olika vissa av inläggen på denna blogg. Tack för att du har fördragsamhet med att jag lägger en del tid på detta mitt käraste lilla hjärtebarn.
Just nu blir det inte så mycket tid över till bloggen. Själva livet har full fart, helt enkelt. Mina skrivstunder om morgnarna under november ägnas mest åt Trettio tacksamma dagar, projektet som lever upp i november varje år. Så kul att det är fler som får hjälp av medveten tacksamhet.
Livet är allt bra fint. Och svårt. Och allt däremellan. Igår kom åter en påminnelse om förgängligheten och om vikten att leva i tacksamhet. Utmaningarna kommer och är en del av mänsklighetens börda att bära. Ett besked om sjukdomstillstånd som trots allt verkar ha gått betydligt bättre än det kunde ha gått blir till något att vårda. Idag är det Internationella Kvinnodagen. Gratulationer är icke på sin plats. Eftersom denna dag instiftades för att fokusera på ojämställdhet sägs det att detta är en dag för kamp. I skenet av min klagomålsfria fasta väljer jag att inte fortsätta slå split i diskussionen om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Alla förlorar i ett system där det största offret vinner, det är min fullständiga övertygelse idag. Att sträva mot balans är mitt mål. Kanske ändrar detta sig i framtiden. Jag är ödmjuk nog att inse att jag inte tycker likadant om saker och ting idag som jag gjorde för trettio år sedan, och förhoppningsvis har jag minst trettio till framför mig.
Efter denna lite filosofiska stund kommer här en vardaglig rapport om livet på Vintervägen. En kopp te på den egna chokladmyntan att inleda dagen med. De fula IKEA-muggarna plockas bara fram då vi är många här hemma eller diskmaskinen har svalt alla de bra muggarna och kopparna. Vi borde ha diskat inatt, men glömde det. Nu är spotpriset närmare två kronor per kWh och disken får fortsätta stå och vänta i den surt luktande maskinen som med luckans hjälp håller köksluften fräsch. Teet är ljuvligt gott och min kusin som kom med kvistarna som ledde till att vi idag har en hel del chokladmynta får en tacksam tanke.
Våra små matgäster fortsätter att hälsa på. Här hade vi vindbyar som närmade sig storm igår och den upphängda fågelmaten svängde vilt medan fåglarna flög omkring med mindre precision än vanligt. Det är viktigt att inte sluta mata för att man har haft några vårvarma dagar!
Jag fick en vänförfrågan på Facebook från mammas kusin som jag redan är vän med. Jag meddelade släktingen om att någon snott hennes foto och namn, meddelade Facebook, men accepterade vänförfrågan för att trolla lite. Alltså, vilka är de här lurendrejarna som försöker skinna folk på pengar? Jag måste tänka att de åtminstone inte är onda, och nu roade ju jag mig på deras bekostnad. (Naturligtvis har jag varken klickat på någon länk och därför inte fått svar från någon agent. Facebook har inte heller tagit bort kontot trots att jag anmält det flera gånger.)
”Snökaoset” som det varnades för blev mer av något slags snöstorm där allt det vita snabbt smälte undan på grund av plusgrader. Jag tog mig en runda framåt kvällen för att rensa huvudet efter en hel dag inomhus. Det blev en promenad längs vägar eftersom jag som vanligt var lite rädd att få något nerblåst i huvudet. Skönt var det hur som helst!
I morse skickade dottern denna bild från kaoset i Stockholms lokaltrafik. Där är det väl snökaos på riktigt med inställda tåg, bussar och stora förseningar. Vips kändes solen utanför vårt fönster ännu härligare! Vårvinter är just det. Vår och vinter på samma gång. En dag t-shirt, nästa stillastående tåg. En dag knoppar och surrande bin, nästa isgata och dubbdäck. Inget att göra mer än att sköta försådden och sätta nya fröer i jord, glädjas åt nästa amaryllis som är på väg att slå ut och tänka på alla kommande tulpaner som numera står skyddade innanför viltstängslet i trädgårdslandet!
Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!
Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.
Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.
Sticka klart en socka
Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet
Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna
Uppdatera garderoben inför kallare dagar
Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan
Skriva ”riktiga” brev
Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet
Planera rabatterna inför nästa år
Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning
Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord
Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk
Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!
Som jag har längtat efter kören och den själsliga ro sången ger mig! Nu har vi varit igång ett par veckor och allt är sig likt, men ändå så annorlunda. Erik och Misse saknas och flera andra körmedlemmar har bestämt sig för att börja i Motettkörens ”församlingstvilling” som inte sjunger så krävande musik. Å andra sidan har vi många nya medlemmar. För att sjunga ihop oss och få en känsla för hur Fredrikskyrkans Motettkör låter nu började vi med en sjungande långintensivhelg i torsdags kväll. Övning hela kvällen igår och hela dagen idag. Imorgon sjunger vi på en Tacksägelsemässa och det blir vårt första officiella framträdande sedan Messias i mars 2020.
Under veckan som gick fylldes mitt Facebookflöde av sorg. Flera vänner från längesedan har förlorat nära och kära. Så märkligt det är med Facebook. Eller märkligt och märkligt. Det blir bara mer påtagligt hur livet faktiskt ser ut. Någon förbereder sig för bröllop, någon annan sörjer sin mor. Allt sker parallellt. Morgonstämningen kändes trösterik, särskilt med den fina texten till We remember them som jag försöker lära mig.
At the rising sun and at its going down; We remember them.
At the blowing of the wind and in the chill of winter; We remember them.
At the opening of the buds and in the rebirth of spring; We remember them.
At the blueness of the skies and in the warmth of summer; We remember them.
At the rustling of the leaves and in the beauty of the autumn; We remember them.
At the beginning of the year and when it ends; We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.
When we are weary and in need of strength; We remember them.
When we are lost and sick at heart; We remember them.
When we have decisions that are difficult to make; We remember them.
When we have joy we crave to share; We remember them.
When we have achievements that are based on theirs; We remember them.
For as long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.
Om ni vill följa oss där är det hit ni ska gå. Gilla oss, vetja’!