13 sep

Orden och verkligheten.

Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).

Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.

05 apr

Alla mina pennor.

Igår gjorde jag ett kort att skicka till en vän som har det lite tufft just nu. I min kalligrafimapp ligger det en massa texter, citat och övningslappar som får komma ut i ljuset, en i taget. De får nytt liv då jag skickar med dem i ett brev eller paket eller som här, monterar och gör om till ett kort. Jag tänkte på alla timmar jag ägnat i sällskap av papper, pennor, bläck, tidningar, böcker och handledningar. Så mycket roligt jag har haft! Jag fångade aldrig tanken som sa att jag borde räkna alla mina pennor, kanske för att jag inte vill veta svaret. Min inre samlare gjorde allt för att mota bort fokuset på följande frågor:

Hur många stiftpennor behöver jag egentligen?
Hur många kalligrafituschpennor som jag ändå aldrig använder?
Hur många överstrykningspennor mer än den favorit som jag ändå alltid väljer då jag ska sätta mig med en viktig text?
Hur många Pigma Micron? (Eller jo, av den sorten får jag ha jättemånga, de använder jag mycket.)

Att skriva med omsorg och med olika tekniker har gett mig så mycket glädje genom åren, men nuförtiden är det sällan jag sitter och nöter bokstäver. Detta är nödvändigt för att upprätthålla hantverket, för att behålla muskelstyrka och förmågan att variera tryck och vinklar, för att kunna beräkna avstånd med ögonmått och en massa annat. Jag är ju duktig på att hålla ordning, men jag är inte lika duktig på att bara ha sådant som jag FAKTISKT har användning för. Eller att ha lagom många av något. Visst finns det ”bra att ha”-grejer som har rätt till sitt utrymme, men jag inser att många av just pennorna jag har inte behöver bo hemma hos mig. Idag ska jag ta hand om detta, även om det kanske gör lite ont i mitt tonårshjärta. Och även om jag lägger upp inlägget nu på morgonen lovar jag att komplettera med uppgiften om hur många pennor jag kunde räkna till här i arbetsrummet.

Edit: Jo, men det här börjar bra. I översta lådan där jag bara ska ha mina viktigaste pennor kunde jag räkna till femtio. Att jag håller räkningen med min favoritpenna från 123ink.se som är perfekt att skriva med (jättebra reklambläckpenna, men företaget har uruselt HP-fuskbläck till skrivare) är ju också ironiskt. Jag skäms…

Sådär ja, nu är jag färdig med alla pennor i arbetsrummet. Jag har inte räknat pennorna jag använder till kalligrafi, men med dem tillkommer mest ett gäng stift och tre Pilot Parallel-pennor. Jag har slängt en del obrukbara exemplar, lagt allt jag ska ge bort i en påse och har en speciell penna som inte får hamna i orätta händer men som ska ges bort. Förutom alla dessa har jag landat i att jag absolut behöver och inte kan vara utan de 393 pennor jag har kvar här, snyggt sorterade och på rätt plats. Jag känner mig mycket nöjd.

24 mar

Dagbokens vara eller icke vara.

Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…

Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?

31 jan

Orden och jag, en kärleksbetraktelse.

Alla som möter mig inser ganska snart att jag är pratglad. Jag älskar att prata, precis som att jag älskar att skriva. Jag gillar ord, gillar hur de lever sitt eget liv i huvudet och hur det alltid finns fler att lära sig. Dessutom på många olika språk! Jag gillar hur ord kan trilla ut i ett dokument eller på ett papper och helt plötsligt inte bara vara ord, utan en dikt, en berättelse, en novell, ett blogginlägg, en roman… Jag gillar hur tankar uppstår så snabbt att man ibland inte hinner registrera dem innan de kommit ut ur munnen utan att ha gått via medvetenheten. Jag gillar att skriva för hand, långsamt och vackert, men uppskattar verkligen att jag lärt mig skriva på tangentbord i rasande fart. Jag gillar etymologi och jag gillar att förstå varför ett ord bör väljas framför ett annat i olika sammanhang. Jag gillar språkutveckling, men får ständigt kämpa med min inre språkpolis. Jag gillar att läsa andras ord, jag gillar att lyssna på andra, jag gillar att försöka förstå vad andra menar då de säger något. Jag älskar att vara samtalsterapeut, då mitt fulla fokus ägnas åt den andra personens ord och vad de egentligen betyder. Jag älskar möten med människor som vågar prata om meningsfulla ämnen och har samlat på mig ett pärlband av kära personer som ständigt utmanar de sammanhang som mina egna ord skapar i huvudet. Jag gillar gamla ord bättre än nya, men har fortfarande som mål att få in ”gråtknarka” i den svenska vokabulären. Jag fortsätter läsa, jag fortsätter skriva, jag fortsätter prata och jag fortsätter lyssna. Och tycker du att jag tar för mycket plats är det bara att säga som min kära släkting för några år sedan: ”Nu har du för f*n hållit låda hela kvällen!” Jag lovar att genast justera orden som går ut mot de som går in. Om du inte håller med om de ord som bildar mina åsikter är det dock inte en god nog anledning att hålla tyst. Däremot lovar jag att lyssna på dina argument för en eventuell revidering! I den processen kanske vi båda får lära oss ett och annat som kan komma till nytta längre fram.

En legendarisk musikvideo passar väl perfekt att avsluta med?
13 jun

Tävlingar i nostalgiskt sken.

Här hänger den, fleecefilten från Dumle med ärmar på. Den får representera en tid i mitt liv då jag hade ett extraknäck som gav mig stor användning av min kärlek för ord. När barnen var små brukade jag nämligen vara med i olika tävlingar eftersom jag gillade att skriva slogans och motiveringar till varför just jag skulle vinna något. Jag fick in gunget och hittade så småningom fram till ett sätt att skriva som var synnerligen framgångsrikt. Jag brukade plocka med mig tävlingar hem från mataffärerna där de hängde, ofta tillsammans med rabatter på de produkter som sedan skulle finnas med bland vinsterna. Det var alltid en bonus att få med namnet på företaget som utlyste tävlingen i motiveringen, eller åtminstone att utgå ifrån dess verksamhet. Jag såg stor skillnad på resultat om jag skickade in mitt bidrag i början på en tävlingsperiod eller i slutet. Idag hade jag inte vågat lita på postgången, men då postade jag medvetet bidraget så det skulle vara framme kanske så sent som dagen innan sista tävlingsdag. En motivering rakt upp och ner funkade inte, det gällde att hitta en känslomässig anknytning av något slag. Inte ”usch, stackars mig, nu måste ni ge denna vinst till mig”, utan en positiv motivering. Att hitta vinster att dela med andra tyckte jag särskilt om. Glädje blir större när det finns någon att dela med! Så småningom blev tävlingar fokuserade på att få flest likes på sociala medier mer vanliga och då var jag inte längre intresserad. Det var själva skrivandet som var det roliga! Här kommer en lista på sådant som jag vunnit:

  • en bil
  • en cykel
  • mat för 10 000 kr på Hemköp
  • matvaror och annat man äter
  • skönhetsprodukter
  • en finmiddag för hela (stor)-familjen på Wärdshuset Ulla Winbladh
  • ett oändligt antal t-shirtar med företagstryck
  • biobiljetter
  • en upplevelseresa till Hemavan med Stig Strand som guide
  • matcheckar
  • biljetter till shower och konserter
  • böcker
  • kläder
  • skor
  • leksaker
  • dvd-filmer och cd-skivor (Tiden går!)
  • smycken
  • köksprylar
  • inredningsdetaljer
  • väskor
  • en spa-weekend
  • Finlandskryssning
  • privat biovisning
  • biljetter till Legoland
  • tapeter
  • en kamera
  • en Silhouette skärmaskin (fast det var en annan sorts tävling där jag skickade in ett gäng scrapbooking-bidrag)
  • solglasögon
  • blomstercheckar

Det fanns säkert mer, men många vinster blev det. Som jag skrev så såg jag på tävlandet som ett extraknäck. Jag brukade sitta på söndagskvällarna då barnen lagt sig och fundera på olika rim, ordval och ordföljder. På den tiden jag tävlade var tävlingsvinster skattepliktiga om värdet överskred 5000 kr. (Det kanske gäller fortfarande?) Det innebar till exempel att vi fick en billig ny SAAB, men den kostade ändå oss mycket pengar. Jag hade medtävlare som sa nej tack till att ta emot sina vinster för att de inte hade insett att de finaste vinsterna inte var gratis-gratis. De flesta vinsterna trillade dock bara ner i brevlådan som vinstbevis eller i form av spännande paket. Åh, så jag älskade att gå till brevlådan på den tiden! Idag finns inte längre någon spänning i detta moment och posten kan bli liggande i flera dagar utan att jag eller maken plockar upp den.

Ibland är det roligt att förlora sig lite i dagar som gått! Har du också tävlat? Har du isåfall någon vinst du minns lite extra?

Ps: Jag vann faktiskt finfixade naglar av Frida Selkirk till mig och dottern inför hennes bröllop för bara några år sedan. Hittar jag en tävling där motivering krävs kan jag alltså fortfarande gå igång!

24 maj

Försommarbetraktelse.

Ljuset. Det silar in, strålar ut och avslöjar obarmhärtigt alla tillkortakommanden då det gäller fokus på trasor och rengöringsmedel. Solen bränner gräset som nyss var grönt, men utan tillgång på vatten i marken tar det paus från en värld i färg och visar istället något slags verklighet i sepiatoner. Syrenernas olfaktoriska egenskaper ger doftminnen som leder till skolavslutningar och födelsedagar. I bakgrunden surrar bina som laddar för den stora blomsterexplosionen. Tillsammans med fåglarna skapar de en ljudkuliss som får nattarbetare att stoppa in öronproppar medan de sover vid öppet fönster på norrsidan. En ny tid är här. Det börjar bli dags att stoppa undan raggsockorna och lufta instängda fötter, lägga glasspinnar i frysen och gå in i sommaren.

14 mar

Ordets kraft.

Det går inte att hålla sig uppdaterad på alla områden i sitt liv hela tiden. Just nu saknar jag dock mitt skrivande. Både det som går på djupet i mig själv och det rent fysiska skrivandet med härliga pennor av alla de slag. Min lilla systerdotter går skrivarprofil i skolan och blir undervisad av någon som håller sig nära det skrivna ordet. Jag kanske får anlita henne som musa. Mitt eget skrivande och kvaliteten på texterna jag får ur mig är ytterst spretiga, men det är okej. När det gäller kalligrafin är det dock lite trist att jag inte är bättre på att upprätthålla tekniken. Det gör att startsträckan är längre när jag väl vill skriva något. Kanske kommer födelsedagskortslådan att fyllas på de närmaste dagarna. Jag ser det inte som helt omöjligt.

29 sep

#skapandeseptember, öva.

Vi är framme vid sista bokstaven i alfabetet! Snart har hela september gått och jag har faktiskt utmanat mig själv kreativt varje dag, precis som tänkt. Tankar runt detta kommer imorgon. Idag är det öva som gäller. Några av de äldsta beståndsdelarna i min ”pysselarsenal” ligger i någon av mina kalligrafilådor. Jag har jobbat på handstil och kalligrafi sedan tidiga tonår och är lite ledsen över att jag mer och mer sällan skriver för hand. Det är så lätt att ta till datorns tangentbord då det går så fort och är lätt att ändra då omformulering krävs. I dagens samhälle är det som att tid är en ständig bristvara och då får somligt stryka på foten. Att skriva för hand är ett hantverk som kräver en tränad hand. Precis som att man inte springer ett maraton direkt efter ett träningsuppehåll på ett halvår blir det sällan bra att ta sig an ett stort kalligrafiprojekt utan att ha lagt mycket tid på att öva innan. Det handlar om anspänning, placering av hand och penna, känsla för hur tjockt bläcket ska vara, tryck och avslappning, avståndsbedömning…

Jag behöver sällan köpa något nytt då jag ska pyssla, men en bra investering var de två paket med vita respektive råvita kort och kuvert som jag köpte på Adlibris. De vita är lite väl illvita, men det är okej. De här ”råvita” har en vacker färg som ser lite lyxig ut. Jag fick ta till övningspapper för att få fram rätt konsistens på Twinklingsfärgen som blir så snygg i olika gröna nyanser och dessutom blir lite metallisk då den torkat.

Den här gången ville jag skicka ett kort till någon som går igenom en tid i livet med lite fler vägbulor än vanligt. ”This too shall pass”, det här kommer också att gå över, har hållit mig i handen i mörker som har slagit följe med mig utan att blivit inbjudna. Tyvärr glömde jag att ta kort på själva övningsmomentet där jag testade olika stilar och försökte få tillbaka rätt känsla i handen. Det gick inte riktigt, men nu när jag har haft framme färgerna har det blivit lättare att bara sätta mig en stund varje dag då jag ändå har jobbat. Ska man öva på något är sannolikheten större att det blir av om man röjer undan hinder i vägen. Att jag har ställt fiolen bakom en vikvägg gör till exempel att jag inte ser den och det blir sällan att jag plockar fram den. Det är definitivt till hjälp att sätta upp ett mål, att det finns någon mening med själva övandet.

Det här var det sista ordet i #skapandeseptember. Imorgon följer en utvärdering!

31 mar

Privilegier och annat som kan uppta en dag.

Igår hade jag planerat in en eftermiddag vid skrivbordet. Kalligrafi och färger stod på schemat, ingenting annat faktiskt. Jag var ensam hemma och vädret var helt fantastiskt, så för en kort stund funderade jag på om jag inte skulle ge mig ut på halvmilsrundan i naturreservatet istället, eller till att börja med åtminstone. Det kändes bra att säga till mig själv att jag var i min fulla rätt att ta itu med precis det som stod på just min agenda för eftermiddagen. Jag vet att det är privilegierat att kunna göra detta val. Den gamla perfektionisten och ”överpresteraren” i mig påtalade det flera gånger, men jag hade styrkan att artigt be henne hålla snattran och fortsätta njuta av det jag höll på med. När jag packade ihop för att gå och lägga mig kände jag mig så uppfylld av glädje. Tiden hade försvunnit, jag fick i flera omgångar känna vad man brukar kalla flow.

En fantastisk mugg från Rörstrand får agera vattenreservoar när jag skriver och lådan från Royal Talens med Van Gogh-akvareller har varit med ett bra tag. Trots att jag försöker vara förutseende går det inte en gång som jag inte häller ut bläck eller drullar mig på något annat vis. Det vackra och gedigna trägolvet har dessvärre flera färgfläckar nedanför glipan mellan mina två arbetsbord och på arbetsytan är det samma sak. Jaja, det tillhör väl och jag tänker att det syns att det är någon som gillar färger som håller till här! Jag använder lite olika spetsar då jag skriver, men oftast åker min penna som alltid står laddad med en Brause EF66 fram.

Det här tredelade kortet har jag inte kommit på själv. Jag hittade idén hos Lindsey Bugbee, amerikanskan som har hjälpt mig utveckla mitt skrivande de senaste nästan tio åren. Jag har inte rätt pensel för att få till effekten på blommorna på originalkortet, men det blev kul ändå. Projekt som tar lång tid att förbereda påminner mig ofta om vikten av att använda sig av bra grundmaterial. Det räcker inte att fråga en fotograf som har tagit ett fantastiskt fotografi vilken kamera hon fotat med, men delar av svaret kan hittas där. Just i det här fallet hade jag kanske inte behövt triangelpenseln som efterfrågades, men jag hade gärna haft en pensel med lite smidigare topp att tillgå.

Jag har inte skickat påskkort på många år, kanske får jag iväg några i nästa vecka. Å andra sidan kanske jag bara kan gå runt som påskkärring bland grannarna och lämna påskkort och nybakade bullar? De brukar skratta då jag kommer med en påse nybakt, det är liksom inte gängse förfarande här. Alla sköter sig själva, men har full koll på alla andra typ… Alla utom jag, för jag kan inte låta bli att prata med alla. Detta kort är skrivet med en metallicfärg på kaka som kallades för Twinkling H2O då jag jobbade med dem för många år sedan. Tyvärr verkar de inte säljas längre.

Jag gillar också att skriva med akvarellfärger. Det gäller att blanda ut färgen till rätt ”tjocklek” och sedan föra över färg med pensel till skrivspetsen. Då kan man få effekter liknande denna, där texten går i olika nyanser av orange och gult.

Det passade extra bra att jag satt och skrev då min körledare hörde av sig och frågade om jag kunde uppdatera vårt Instagram-konto med beskedet att konserten i lördags drog in över 14 000 kronor! (Jag är delansvarig för konto på Instagram och Facebook.)

Förutom alla tjugotalet kort som blev gjorda passade jag även på att drilla skrivstilen. Kalligrafi är ett hantverk som egentligen kräver ett gott flöde. Tittar man noga på mina texter ser man lite darr här och att jag skrivit för långsamt där. Det bästa är att öva som vi gjorde i de gamla skrivstilsböckerna. Det är inte bara tankar som får ett bättre flöde av att skriva dagbok, även handstilen kan förbättras. Igår jobbade jag mycket med kursiv stil, nästa gång kanske jag kör något mer modernt. Det blir dock inte idag, nu ska jag börja jobba. Hoppas att du som läser det här har en fin dag.

02 feb

Skönskrift.

Tänk ändå vilken skjuts mitt KONTAKT har gett mig in i allt möjligt roligt. Jag har bland annat som mål att skriva fler personliga brev och det betydde att jag varit tvungen att få igång handen igen. När jag skrev julkorten i december fick jag nämligen sådan kramp efter ett gäng kort att det kändes som att jag satt och skrev uppsats i aulan på gymnasiet. Smidigheten i handen är färskvara oavsett vilket instrument man vill traktera. När man håller på med kalligrafi lär man sig snabbt att det räcker att skriva några rader varje dag för att upprätthålla ett smidigt flöde. Dessa övningsrader funkar som skalor eller etyder då man spelar fiol.

Jag undrar lite hur det blir då vi mer och mer överger handskrift. Som släktforskare vet jag hur svårt det är att tyda skrivstil och lättare lär det väl inte bli för våra efterkommande om de inte ens kan skriva kursivt själva. Jag är inte så orolig över den motoriska förmågan eller att människan ska bli en hålögd och slapphänt art utan förmåga att läsa eller skriva. Ungarna lär sig pilla med annat och skriver gör de överlag långt tidigare än vad vi gjorde då vi var små. Däremot tycker jag att det är lite synd att konstformen som handstil ändå är blir alltmer sällsynt. Ovanstående två kuvert är i min fasters ägo i Klackamåla. Min farfar skrev väl friarbrev till farmor kan en tänka. Tänk ändå, en ung man med vacker skrivstil som skrev till en Johansson i ”Åskefälla, Rävemåla, Småland” utan att det var något konstigt med det. Tiderna förändras sannerligen.

Farfars (eller snarare farmors) vackra kuvert kom fram i samband med vårt stora fotoprojekt. Nu när alla foton är scannade och sorterade har det blivit en del kort kvar att skicka ut till diverse släktingar och vänner. Jag bestämde mig för att adressera alla kuvert likadant för att det skulle bli lättare så. Namnen är skrivna med en Cotman round-pensel, storlek 2, och vanlig akvarellfärg i plåtburk. Dessa första fick väldigt mycket pigment i varje penseldrag medan resten av kuverten fick en betydligt lättare känsla då färgen var mycket mer utspädd. Adresserna skrev jag i versaler med tunn Sharpiepenna. Roligt projekt! De personliga hälsningarna blev mycket kortfattade, men så fick det bli då det var 14 kuvert som skulle iväg.

Jag har mängder med pennor, men detta är mina bästa kompisar. Två olika pennskaft till kalligrafispetsarna, ett gäng burkar kalligrafibläck (här representerade av min favvo, Winsor & Newton vit att skriva på svart papper med), en stållinjal med både cm och inch, en vanlig stiftblyertspenna, reservoarpennan jag fick av mina syskon (bl a) då jag hade tagit hand om våra föräldrar, en svart Tombow Fudenosuke hard tip brush pen, en vit Sakura Gelly Roll 08 som funkar bra på svart papper (finns 05 och 10 också), ännu en reservoarpenna med mjukare spets (ger lite fylligare stil än solrospennan), en svart Pigma Micron (här 02, men jag gillar bäst 03), ett riktigt bra sudd och slutligen en linjeringsmall från slutet av nittiotalet och scrapbookingvågens begynnelse som jag fortfarande använder väldigt mycket. Ja, och så får jag inte glömma att nämna att man kommer långt med vanliga akvarellpenslar, men där lönar det sig att inte köpa plastversionen på Ullared.

Papper då? Lindsey på The Postman’s Knock har lärt mig så mycket! Bland annat tipsade hon om det bästa övningspapperet för kalligrafi, nämligen (o)vanligt HP ColorChoice 120 g/m² . Detta papper är tillräckligt slätt för att inte slitas upp av pennspetsar och tillräckligt tjockt för att inte bli så buckligt om man hellre använder vattenfärger eller lite mer flödigt bläck. Svart papper är det svårare att tipsa om. Jag vet inte vad jag ska göra när jag tagit slut på de block jag hade med mig hem från USA. Det lönar sig att investera i lite kraftigare kuvert om man vill skriva fina brev, men jag har inte riktigt lärt mig var man bäst införskaffar dem här i Sverige. Jag återkommer om jag hittar något! Hoppas att du blivit lite inspirerad att antingen skriva en rad eller två till någon du inte hört av dig till på länge, eller bara att skriva lite ”bara för att”. Leta upp fina citat att öva på och sök på ”lettering” och ”modern calligraphy” så finns det mängder med rolig inspiration.