17 maj

Jaja, mer trädgård och sånt.

I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.

I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.

För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?

Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!

27 apr

Sturköblomster.

Åh, nu börjar det igen! Buketter av trädgårdens och naturens skatter. Jag älskar att se de här små påminnelserna om kraften som finns i allt som växer. En bukett håller oftast inte särskilt länge, men jag njuter så länge de varar.

Nu när dottern flyttat får jag plocka mina egna vitsippor. Det blir förstås inte lika maffigt då jag inte har samma uthållighet…

10 apr

Ett med naturen.

Det går inte att fånga känslan i hur det känns att gå här, men det är så ljuvligt! Naturen läker. Vi människor behöver bli ett med Moder Jord med jämna mellanrum. Jag menar inte alls som något New Age-fluff, utan som något påtagligt. På med lager på lager och ut i skog och mark! Krama ett träd (min svägerskas specialitet), sätt dig på en stubbe, ta med en termos med något varmt i, på med riktigt bekväma skor och se till att hålla dig varm.

Jag kommer ihåg skogen bakom våra hus i Visättra. Miljonprogramshus i många våningar utspridda över ett stort område och sedan den fantastiska Botkyrkanaturen. Två skilda världar med bara några minuters mellanrum. Jag undrar hur många som aldrig upplevde den vackra naturen. Hur många som rörde sig mellan pendeltågsstationen, jobbet, affären och lägenheten och missade det bästa med hela området?

Vackrast av allt är mossan. Mossgrönt på kläder ger mig en viss kräksnyans i ansiktet, men i den här formen njuter jag i fulla drag! Jag undrar förresten hur John Bauer kände runt mossa. Ingen har väl fångat den så vackert som han?

Hela naturen går ännu i en något brunaktig färgskala, men nu vänder det. Den vaknar. Knoppar brister och saven rinner till. Ut och njut! Själv ska jag göra just det, men mest ska jag ägna dagen åt att göra nödvändigt, tungt och lite plågsamt trädgårdsarbete. Om inget annat så blir jag kanske lite starkare? Trevlig helg, hör du!

15 feb

#nofilter/#magiskt.

Jag är med i en grupp på Facebook som tipsar om fina vandringar i Sverige. Förra veckan var det lite tjafsigt där eftersom någon började haka upp sig på alla som skrev om ”magiskt vackra vandringar” och undrade var gränsen för bilder som fortsättningsvis fick läggas upp skulle gå. Jättefint? Fantastiskt? Underbart? Jag fnissade lite då jag läste inlägget, för jag hade tänkt på precis samma sak. Nu måste jag ändå understryka att väldigt många av bilderna som har lagts upp varit just magiska. Tänk dig professionellt tagna foton av norrsken i vinterlandskap så kanske du förstår vilken kvalitet det rört sig om.

Hur som helst var jag på väg hem imorse efter uträttade ärenden och slogs av hur vacker naturen som svischade förbi utanför bilfönstret var. Jag stannade och slängde skräp vid återvinningsstationen och tog det här fotot där. Solen glittrade i de frostnupna träden och det kunde naturligtvis inte telefonkameran fånga. Däremot blev ljuset helt rätt. Jag gillar egentligen inte kallt ljus, men de blå skuggorna här var ju… helt magiska, haha! Till och med de smutsiga plogvallarna såg lite läckra ut i det här ljuset.

När jag kom till Möcklösundsbron kände jag att det faktiskt var läge för ett ”uppleva naturen i lugn och ro”-stopp. Jag körde in vid det under sommarhalvåret välbesökta s.k. ”Brofästet” och gick en runda. Vad kan jag säga? Om inte det här är #magiskt så vet jag inte… Jag undrar hur någon som aldrig fått uppleva snö skulle reagera vid en sådan här syn? Är det här en internationellt gångbar inspirationsupplevelse, en sådan som triggas av exempelvis soluppgångar och nyfödda barn? Det skulle vara intressant att veta.

Vi har redan plusgrader, något som känns lite abrupt efter att ha stigit ut från stugvärmen till -19° i morse. Det var så kallt att näsborrarna frös ihop! Jag är dock tacksam över att ha kunnat tanka vinterluft, snökraft och iskristaller i snart en veckas tid. Imorgon blir det tydligen ännu en isutflykt. På något sätt ska man väl fira sitt tjugosjuåriga semmeldagsjubileum, eller hur?

02 jan

Traditioner att hålla i.

Jag har inte mått hundra de senaste dagarna, men det blev bra ändå. Det blir ju oftast det. Det är som det är och det blir som det blir. Mamma gillade verkligen inte när jag sa så. Själv kämpade hon emot med allt hon hade och menade att hon på det sättet höll det oundvikliga slutet stången. Kanske hade hon rätt. Jag lägger mig lätt platt då jag möter en motgång, eller, så brukade jag funka. Det finns något vackert i acceptans och det har också sin plats. Mamma hade rätt i en sak. Saker och ting kan vara värda att kämpa för så länge det faktiskt finns hopp!

Såhär hoppfull brukar min familj vara då och då. Här ser du det traditionella nyårshoppet!

Solen syntes imorse! Så här dags hade den gömt sig bakom molnen igen, men det var fortfarande vackert. Vintern hänger i luften, men vill inte riktigt fatta tag i naturen.

Dottern hittade till och med is på en vattenpöl. Är inte det ett vintertecken så säg? Tänk vad fascinerande det är med vattnets olika former. Den praktiska delen av fysik är helt otrolig. Ju mer man går in på detaljer, ju mer spännande blir det!

Tänk så vackert det är med lavar! En vacker dag ska jag lära mig att se skillnad på de olika sorterna, men det är inte något man snyter fram ur rockärmen. När jag blir pensionär kanske? Tills dess njuter jag helt enkelt av den skönhet som den bjuder på under mina promenader.

19 okt

Sent omsider.

Dottern plockade kastanjer till mig för flera veckor sedan. De fick en runda i varmluftsugn, 100 grader i knappt två timmar, för att slippa krympningen som sker naturligt annars. Tallkottar och ekollon fick samma behandling, fast i knappt en timme. En liten halmkrans från Simsalabim (Panduroåterförsäljare) för knappt 50 kr fick bli årets stomme. Tyvärr räckte limstavarna till varmlimspistolen bara till en tredjedel av kransen. Orutinerat att inte fixa dem då jag köpte kransen, men jag ska nog få till den imorgon. Trist med samma typ av höstkrans tre år på raken? Kanske lite, men jag gillar verkligen kastanjer! Har du tips på annat hösttema?

Edit:

Ps: Kransstommarna på Blomsterlandet var mycket billigare! Tips för dig som håller i slantarna.

17 okt

Höstglöd.

Jag vet att jag kan bli lite tjatig om hösten, men visst är det vackert?! Idag skiner solen från en blå himmel, det är 9 grader varmt och det har slutat blåsa så hiskeligt. Underbart, helt enkelt. Dottern och jag ska göra en höstkrans, jag har en spännande bok att läsa och en smarrig frukt- och nötlimpa som jag säkert kan äta både till frukost, lunch och middag. Mer än så behöver jag inte för att njuta av livet.

Trädgårdslandet fortsätter erbjuda mat. Tomat, chili, aubergine (fast det finns inte många blad kvar på plantorna då bladmögel invaderade miniväxthuset), mangold, rödbetor, purjolök, jordärtskockor, fänkål. Mums! Själva trädgården är fortfarande ”hela havet stormar” och jag ser inte att det kommer att förändras innan nästa år. Det gör ingenting. Allt i sin tid!

För övrigt kan jag säga att julen närmar sig. Vi har en liten secondhandbutik några hundra meter härifrån. Vi var förbi och kollade vad som erbjöds nu när julen kommit dit också. Jag hittade många söta grejer, men höll mig lite i skinnet. Den vackra mässingsljusstaken tillverkades av Carl Hedberg i Näshult 1945. Jag ska rengöra den lite, men annars är den i jättefint skick. Det lilla lusseparet föll dottern för. Jag har rengjort dem och slagit in hennes första 20-årspresent, hehe. Paret är märkt med AS och efter lite detektivarbete tror jag att keramikern Arne Säfström står för dem. Småtomtarna är nostalgi för mig. Jag har redan en och blev så glad då jag hittade dem. De är kanske nyproduktion, det vet jag inte, men de är jättesöta.

Apropå jul har mammas novemberkaktus börjat slå ut idag och den ljuvligaste av mina sparade amaryllislökar står i full blom. Jag kan inte låta bli att pilla på de djupröda, sammetslena kronbladen och tycker det är okej att den blommar lite fel i tiden. Jag hade sparat fyra amaryllislökar, men två har helt enkelt torkat bort. Den fjärde står i kruka och har börjat leverera blad. Det blir kanske inte någon blomma för den i år, löken känns lite klen. Men jag ger inte upp!

07 aug

Blåbär i mängder.

Jag orkar inte plocka blåbär. Näpp. Jag är för bekväm för att uppskatta att själv ta tillvara denna naturens gåva som i år finns i överflöd. Förra veckan köpte jag fem liter av min svågers patient och den här veckan stod dottern för ytterligare sex liter, varav fem ligger i frysen och en i våra och andras magar. Jag skäms när jag skriver att jag är för bekväm. Istället borde jag ju ha åtgärdat anledningen till att det blir så jobbigt för mig. Jag har inte ont i ryggen i allmänhet, men mina bärplockarfasoner får ryggen att skrika högt i protest! Så tacksam jag är för att det finns andra som är mycket bättre på att hantera denna konst än jag.

I vårt hushåll brukar vi styckfrysa bären efter rensning. Jag häller ett några centimeter djupt lager i en rostfri form som bäst utnyttjar storleken på fryslådorna och låter bären frysa till i några timmar. Då de blivit genomfrysta delar jag upp dem i påsar. Storleken är inte viktig eftersom jag vid användning bara häller ut så mycket bär som jag vill ha. Vanligtvis blir det tvåliterspåsar med ca 500 g bär i varje.

Blåbär har mängder av hälsofördelar. Läs denna text i Kurera om du vill veta mer om detaljerna! Jag hoppas att dottern är sugen på ännu en blåbärsrunda, för jag känner att suget efter blåbär i havregrynsgröten kommer att vara stort i januaritristessen. Vilka bär brukar du ta tillvara?

En annan reflektion, förresten. Min syster funderade lite över ”skrytfaktorn” i att äta närodlat, ekologiskt och att odla själv. När vi växte upp var det sirapslimpor med Lätt & Lagom som kändes lyxigt då vi själva blev uppfödda på stenugnsbakat surdegsbröd från farmors källare och riktigt smör. Det är intressant hur trender kommer och går. Jag har inte längre Instagram-appen nerladdad och har sparat så mycket tid, och irriterande tyckande, på detta. Jag går dock fortfarande in och kollar ibland om jag blivit tipsad om något särskilt. Ekotipset har till exempel exploderat, och det finns väl inte en människa i Instagramsvängen som inte nu har lärt sig de enkla och effektiva husmorstips som fallit i glömska sedan hemmafruarna började utrotas. Vem ville använda ättika och bikarbonat när det fanns hemhjälp på burk? Jaja. Det är som det är och det blir som det blir, och så är det med det.

23 jun

Fotobomb, efter regnet.

Jag gick en runda igår för att ta in allt det vackra efter de sista regndropparna. Nu ser det klent ut med regn framöver, men jag hade gärna sett att det hade regnat några dagar för att låta allt ta igen sig. För semesterfirarna förstår jag att det är annorlunda. Regnet kom inte åt inomhus såklart, men den här lilla knoppen från min brors pionbuske slog ändå ut. Det är alldeles fantastiskt och jag hade gärna sett den i vår trädgård! På annat ställe i huset står en av min andra brors pioner, vacker också den. Jag gillar trädgårdsblommor som också kan flytta in!

Himlen är aldrig vackrare än direkt efter regnet. Ljuset är förföriskt och det doftar så gott! Solvarma, regnvåta impregnerade stolpar, det är det allra bästa.

Blomsteräng till 1m² satt i välgödslad jord i en genomrostig skottkärra ser ut såhär i ett mellanläge. Det är trångt om saligheten. Jag hoppas att både bina och jag får stor glädje av blomster och att det inte bara blir en massa oätlig sallad. Jag var rädd att regnet skulle slå ner bladen, men de klarade sig bra.

Hur gör man om grannens fläder hänger ner i perfekt plockhöjd på min sida stenmuren? Är den min då? Jag får nog prata med grannen om det.

Det blev rätt många tomater till slut ändå, hehe. Längst fram står några småplantor som blev över hos en vän. Jag håller på med icke plågsamma tomatförsök för att se vilka betingelser som verkar vara bäst. Testar lite olika gödsel, murarhink, friland, olika tillgång till sol. Det blir spännande att se om de hinner ta sig och hur mycket frukt de ger.

En av tomatförsöksplantorna är den första att bjuda på frukt. Plantan är kanske inte så stor, men det är blommorna och två små tomater är redan på plats! Verkligen spännande…

Som jag berättat innan blev våra tomater svårt angripna av sorgmyggor i ”inomhusväxthuset”. Nu har jag lärt mig att man kan sterilisera jord i ugnen och nästa år kanske vi ligger ett steg före igen. Efter allt möjligt gullande med allehanda gödsel är plantorna nu kraftiga och starka och jag hittar blommor på de allra flesta. Nej, nej, jag ropar alls inte hej! Det är bara roligt att vi kommit såhär långt.

Titta noga på dahlian längst fram. Det är förstås inte mycket att titta på. Detta var min minsta planta till att börja med. Liten och nätt med ett vackert, lilagrönt bladverk. En dag såg jag lite hål i bladen. Sprayade med såpvatten utan att veta vad som var orsaken. Fler hål nästa dag och dag tre var plantan i princip uppäten. Först då slog det mig att några av plantorna på trappan blev utsatta för det här förra sommaren av TVESTJÄRTAR. Och visst dolde det sig en tvestjärtskoloni under krukan. Aaaaargh! Dahlior är tacksamma på så sätt att de fortsätter leverera sommaren lång. Nu hoppas jag att de omplacerade krukorna ska få stå ifred från marodörer. Det spelar ingen roll att det här var rea-knölar. Jag vill få många, vackra blommor i sommar!

Den övre radens pelargoner fick flytta ut lite senare och är också mycket klenare. (Där fick jag till det!) De två nedre raderna har knoppar, nyutslagna eller på gång, nästan allihop. De mår verkligen bra på sin lilla trapphylla. Så fin den ska bli när den blir grön!

Den här bilden säger väl inte mycket mer än att luktärterna är på gång. Jag ser inga blommor än, men det verkar ändå som att de trivs ganska bra i sina byttor! Min systers har blad stora som dasslock trots att de står i mindre kruka, men det här är som sagt ett riktigt blåshål. Jag tror faktiskt inte att vårt ”mikroklimat” är zon 1 just här hemma hos oss.

Med det är fotobombningen slut för den här gången. Jordgubbarna är skyddade från fåglarna med nät, men uppenbarligen gillar sniglarna dem. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar ta kampen och gå ut och klippa sniglar om kvällarna, men kanske är det värt det? Jordgubbarna är hur som helst hur goda som helst. Det är stor skillnad på smak på svenska gubbar som inte blivit övervattnade!

22 jun

Juni i Uttorp.

Det är den 22 juni och jag sitter i mitt arbetsrum med öppet fönster. För mig är det en vanlig pluggdag och jag har just ätit lunch med de andra tre familjemedlemmarna som för tillfället befinner sig här hemma. Regnet som föll under natten och i förmiddags sögs snabbt upp av törstande växtlighet. Det är fascinerande att se vilken skillnad det gör när naturen själv bjuder på bevattningen! Allt blev synbart grönare på bara några timmar.

Hobben med gul fetknopp som står vid sidan av vår uppfart, eller nedfart beroende på hur man ser det, livar verkligen upp. Den här lilla söta blomman gör sig bäst i sällskap med hela släkten! Det är svårt att låta bli att fångas av intensiteten i färgen och jag tror att också människor som vanligtvis inte är så förtjusta i gult tycker att det här är fint. Förr i tiden användes gul fetknopp mot skörbjugg och frossa och den ska även vara bra på att läka sår. När jag blir lika duktig på växter som min faster återkommer jag med mer information.

Flädern utanför mitt fönster fick de nedre blommorna skördade av yngsta dottern igår. Jag gjorde årets första, men inte sista, omgång flädersaft och jag passar på att länka till det utmärkta recept jag använde förra året. Jag använder den mindre mängden socker och häller upp saften på halvliters pet-flaskor som jag stoppar i frysen. Förra året gjorde jag både flädersaft, syrensaft och jordgubbs- och flädersaft och den sista flaskan står först nu i kylskåpet. Här hittar du Oholahs recept. Jag passar också på att skriva av det här om nu Tasteline skulle försvinna.

Oholahs bästa flädersaft

60 klasar fläderblom
3 st citroner, sköljda och skivade
2,5 l vatten
1-2 l socker
0,5 dl citronsyra

Koka upp vatten och lös upp socker och citronsyra.
Häll sockervattnet över rensade blomklasar och skivad citron.
Låt stå svalt i fem dygn.
Sila och häll på flaskor.

Maken fortsätter att leverera i trädgården. När jag kom hem igår stod denna mottagningskommitté och väntade utanför häcken. Tjocka damen till vänster, ”att leva med lipödem” i mitten och längs till höger Klas, ett av stentrollen i Frost. Jag älskar dessa konstnärliga steninstallationer!

Tjocka damen är vackrast. Först tänkte jag att hon liknade en av Lisa Larsons tjocka damer, men de har alla sluttande axlar. Detta är en mycket starkare kvinna och jag känner mig trygg med henne här. Gott så.