Det har hörts sägs att det finns mängder med svamp i skogen, så maken och jag gav oss igår ut för att skörda. Det gick ”sådär” kan man väl säga. Det var inte direkt några svampar som anföll oss. Jag är ändå varmt tacksam över de få guldkorn jag hittade. Bättre något än inget! Det fanns för övrigt jättemycket oätlig svamp, så kanske var vi bara sena på bollen.
Hur som helst bjöd promenaden på andra värden än skogens guld. Naturen är otroligt vacker just nu, så pluskontot fylldes verkligen på. Har du haft bättre svamplycka än vi?
Vi har ett par kajor som är väldigt kärvänliga. Efter det att Halte slutade dyka upp undrar jag om hen dog eller läkte helt enkelt benskadan? Det känns ju konstigt att det i samma veva började dyka upp en annan väldigt orädd kaja. (Den andra håller sig lite mer på avstånd.) Jag fortsätter därför att kalla denna kompiskaja för Halte. Syskonbarnen matade och fascinerades igår lika mycket som jag. Kanske gick det åt fyra brödskivor p.g.a. denna fascination, kanske inte.
Brödsmulorna gick i ett stråk ända fram till min brorsdotter, men Halte hittade första smulan mitt i stråket och började sedan picka i sig resten åt ”fel” håll. Det var fortfarande väldigt roligt. Det sägs att kråkfåglar är lätta att tämja, å andra sidan ska man börja redan med en nykläckt unge. Vi lyssnar inte på det, utan fortsätter försöka få en gammal kaja att sitta och har det väldigt roligt i processen.
Naturen är full av underbara, fantastiska varelser. Igår hade jag besök av en guldbagge, den levande sorten som stod modell för den svenska filmbranschens finaste pris. Först nu förstår jag varför det blev just denna. Så otroligt vacker (tyvärr rörde den sig så mycket att jag inte hann med med telefonkameran) och fascinerande. Jag har fått en ny favorit!
Igår kom och gick, men under en del av dagen ägnade jag mig åt detaljer och hur vackert världen presenterar sig om man tar sig tid att stanna upp. Små fröer som har kommit upp och strävar mot ljuset, lavar som frodas på död ved, fåglar som bereder sig för småbarnslivet, knoppar på påskkaktusen, melodislingor i altstämmor, citat på tepåsar… Det finns så mycket!
Jag älskar att någon tagit sig tid att skapa ett konstverk av gammal stenslagg.
Och sen mossan… Världens vackraste färg, i samklang med förmultnande eklöv, spröda pinnar som förlorat sitt träd, lavar och stenar som inte varit synliga för förbipasserande på många år.
Fåglarna, så spännande att följa med kikare. Vem behöver Netflix när man kan vara fågelskådare? Ta dig tid att stanna upp en stund idag, zooma in på något som du inte brukar ägna så mycket tid åt. Känn på den lena fårfällen och se skiftningarna i färgen, lyssna på hur vinden susar i just ditt träd eller låt bläcket i en härlig penna flöda fritt. Det kommer att göra ditt liv lite bättre, åtminstone för stunden.
Här kommer en liten present till dig som inte kommer ut i skogen på vårpromenad och kan inspektera myrornas intensiva arbetsinsatser. De var som galna igår! Konstigt att tänka att det i förra veckan såg helt dött ut vid samma tid på morgonpromenaden.
Solen ger sig tillkänna på ett helt annat sätt på olika ställen. Den värmer genom fönstren i söderläge och kastar vackra skuggor som innehåller mycket ljus de också. I bilen finns det stunder då termostaten måste ställas på ”kall” istället för att maxa värmen. Solglasögonen har åkt fram och putsats. Lager på lager väljs vid promenader istället för vinterjacka, för även om termometern visar samma gradantal som för några veckor sedan känns det varmare.
Och så förstår jag att detta kanske inte gör dig lika upprymd som mig, men astrar och praktvädd på gång gör mig alldeles sprallig! Kanske blir det både gott att äta och vacker ögonfröjd i år också?
Med all denna vår i luften ligger jag nästan ett år i framkant gällande jul. Lilla Tomtemor låg i en fyndlåda från Sikö förra året, men var nedsölad med någon obestämbar substans på vänstra halvan. Det mesta gick bort, men här har jag dragit upp kontrasten lite för att visa att det finna lite kvar. Min syster är fläckborttagningens absoluta expert och hon låter ständigt uträknade plagg och prylar få nytt liv genom allt från magiskt naturliga trolleritrick och rätt tvättmedel till broderier och omsömnad. Hon har lärt mig att det kan vara värt att köpa lyxiga plagg för 30 kr på Sellpy trots att det finns fläckar och annat som andra skräms av. Ett litet hål på en kashmirtröja är till exempel jättelätt att laga, men jag skulle aldrig köpa en maläten tröja med flera hål. Jag har tyvärr inget före-kort på detta lilla broderi, men hade för några år sedan inte ansett det vara värt att spara om jag hade mött det då. Nu har jag gjort mina trick och ska rådfråga syrran om det kanske finns något ytterligare att ta till. Hon har lovordat ett flytande tvättmedel från Granngården, eventuellt blir det något att prova. Ja, och så gick vi från vårtecken till fläckborttagning, för så funkar min hjärna.
Jag gillade verkligen inte att vara ute i skogen då jag var liten. Det var kallt, blött, barrigt och… Skulle vi åka skridskor på tjärnen klämde de dumma skrillorna runt tårna och det där vi alltid skulle plocka var pilligt och tog alldeles för lång tid att hantera. Och sa jag att det var kallt? Jag var helt enkelt ingen utemänniska. Punkt. Mina syrror tror jag skulle berätta en ganska liknande historia, medan båda mina bröder gärna uppehöll sig utomhus.
Då våra barn var små hade jag fått för mig att det trots allt var viktigt att vara ute så mycket som möjligt. Därmed började jag tillbringa betydligt mer tid utanför huset. Jag och maken gav oss ofta ut och plockade bär och svamp med mormor Britta, makens mormor. Vi blev specialister på god utflyktsmat, något som jag tror saknades då jag var yngre. Våra barn verkade överlag inte uppskatta de där stunderna ute särskilt mycket, förutom kanske yngsta dottern som var minst gnällig. För några år sedan genomskådade slutligen äldsta dottern oss. Hon kände sig lurad. ”Va?! Har ni lurat oss? Är ni inte alls utemänniskor egentligen?” Haha! Vad som har hänt under de här åren är dock att vi på riktigt har blivit utemänniskor. Både maken och jag gillar verkligen att ta oss ut i naturen.
Och vad finns det att inte gilla med det här? Grönskan är läkande.
Häromdagen var lillebror ute med sina barn och plockade ansenliga mängder trattisar. Han var så sjyst att han delade med sig av ett ställe där han visste att det fanns guld att hitta i närheten av vårt föräldrahem. Jag skäms över att säga att jag aldrig någonsin har satt min fot på den vägen, eller i den skogen. Jag kan bara skylla på att jag inte fiskar och att det helt enkelt inte funnits någon anledning för mig att vara där. Idag står där gamla övergivna och dåligt skötta militärbaracker, men för 20 år sedan sprang där fortfarande omkring militärer. Jag och maken hittade en hel del taggsvamp och trattisar till vår stora lycka! Årets skörd av svamp kommer att gå till historien som vår bästa hittills.
Den här skogen är så vacker! Rena John Bauer-inspirationen och lättmanövrerad för drulliga personer som jag själv. Jag kände att jag måste uppdatera mina mosskunskaper och önskade att jag hade med mig någon av mina skogsexpertkusiner. Senast jag övade mossor var när jag var NO-lärare i Segeltorpsskolan och då var jag rätt vass till skillnad från nu.
Jag vet att ett foto knappast gör verkligheten rättvisa, men visst är det vackert?! Jag undrar om det var naturens skönhet som drev Carl von Linné att katalogisera världen, eller om det handlade om att få ordning och reda i sinnet?
Jag spanade efter Fjant och hans vänner, men de stod ingenstans att finna. Lilla Tuvstarr höll sig också undan, men jag tror att jag kände skogsrået smeka förbi. Hon hade väl spaning på den snygga karlen jag hade med mig. Det har ju hänt förut, tänker jag.
Hej måndag! Jag har fönstret öppet i arbetsrummet eftersom jag alltid blir så varm då jag har klientsamtal (intressant faktum, jag sitter ju mest och lyssnar mycket intensivt), men jag känner höst i luften. Efter helgens mer eller mindre subtila tecken på just detta är det bara att inse att sommaren närmar sig sitt slut.
Andréns Bageri här på Sturkö har numera åter bara öppet på lördagar kl 7-12. Alla gårdsbutiker vi cyklade förbi på Fårö i fredags var stängda. Det blir för kallt att ha ytterdörrarna uppställda hela dagen. Naturen har antagit en ny färgton. Semesteruppdateringarna på Facebook har klingat av. Idag börjar många i skolan efter ett långt sommarlov. Bevattning har bytts mot skörd.
Det finns säkert fler tecken som jag kanske glömt eller inte lagt märke, men där är vi nu. Jag själv känner min för augusti vanliga uppstartslust. Nya pennor, ordning och reda bland mappar och block, sortera och organisera, plocka fram lådan med go’a stickgarner och så en lång radda recept på både det ena och det andra som passar i skördetider.
Sara Bäckmos snålröra är otroligt god och i och med den ofrivilliga frysrensningen finns det nu mycket plats för sådan. Vi har ju fått mer tomater än tidigare, chiliplantorna har sprutat ur sig frukter, resultatet av squashodlingen blev betydligt bättre än det förra året och även om lökarna inte blivit lika stora som förra året finns det en hel del i lådorna. Själv blev jag sugen på att testa den som den är (efter att ha mixats) på pizza. Färgen är lite blaj, men smakerna är gudomliga! Varje dag äter vi nu något som har sitt ursprung i vårt eget trädgårdsland och det känns så fint att kunna göra det. Dessutom är allt så gott! Potatisen, morötterna, löken, squashen, sockerärterna… Koncentrerade smaker, vackra färger. Jag har inte tröttnat på årets trädgårdsjobb än, något som annars är vanligt vid den här tiden på året. Bara det känns alldeles fantastiskt! Har du några särskilda planer för hösten?
I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.
I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.
För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?
Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!
Åh, nu börjar det igen! Buketter av trädgårdens och naturens skatter. Jag älskar att se de här små påminnelserna om kraften som finns i allt som växer. En bukett håller oftast inte särskilt länge, men jag njuter så länge de varar.
Nu när dottern flyttat får jag plocka mina egna vitsippor. Det blir förstås inte lika maffigt då jag inte har samma uthållighet…
Det går inte att fånga känslan i hur det känns att gå här, men det är så ljuvligt! Naturen läker. Vi människor behöver bli ett med Moder Jord med jämna mellanrum. Jag menar inte alls som något New Age-fluff, utan som något påtagligt. På med lager på lager och ut i skog och mark! Krama ett träd (min svägerskas specialitet), sätt dig på en stubbe, ta med en termos med något varmt i, på med riktigt bekväma skor och se till att hålla dig varm.
Jag kommer ihåg skogen bakom våra hus i Visättra. Miljonprogramshus i många våningar utspridda över ett stort område och sedan den fantastiska Botkyrkanaturen. Två skilda världar med bara några minuters mellanrum. Jag undrar hur många som aldrig upplevde den vackra naturen. Hur många som rörde sig mellan pendeltågsstationen, jobbet, affären och lägenheten och missade det bästa med hela området?
Vackrast av allt är mossan. Mossgrönt på kläder ger mig en viss kräksnyans i ansiktet, men i den här formen njuter jag i fulla drag! Jag undrar förresten hur John Bauer kände runt mossa. Ingen har väl fångat den så vackert som han?
Hela naturen går ännu i en något brunaktig färgskala, men nu vänder det. Den vaknar. Knoppar brister och saven rinner till. Ut och njut! Själv ska jag göra just det, men mest ska jag ägna dagen åt att göra nödvändigt, tungt och lite plågsamt trädgårdsarbete. Om inget annat så blir jag kanske lite starkare? Trevlig helg, hör du!
