Finns det något festligare än en fladdrande flagga i vinden mot en blå himmel? Igår firade vi mina föräldrars bröllopsdag, kungens födelsedag och vårens sprakande finalmånad med just en sådan.
Det är MAJ! Det sägs att tiden går fortare ju äldre man blir. Det stämmer till och med logiskt på vissa plan. För varje sekund som går blir varje sekund en mindre del av resten av livet. Det känns som att det aldrig varit mer sant än idag. Jag firade Valborg på otraditionellt sätt, men samtidigt på samma sätt som vanligt. Flagga, blommor, eld, grill och skrålandes Sköna maj. Vår egen flagga, tulpaner istället för vitsippor, björnbärsrisbrasa istället för grillplats i vitsippshav, banan istället för korv och en solostämma istället för med kör. Sköna maj, du är verkligen välkommen!
En sådan här dag blev det. Yoga, långpromenad, långkok och långvila i soffan framför kaminen. Känslan av mittemellan höll sig kvar och även om jag ägnade flera timmar under dagen åt rörelse kom inte kroppen riktigt igång. Till slut undrade jag om jag höll på att bli sjuk. Den teorin kan fortfarande stämma, men idag vaknade jag pigg som en lärka igen och den sega känslan var som bortblåst. Kanske behövdes det bara en dag av återhämtning?
Den här godingen fick jag prata en stund med. Hon är så mysig och pratsam. Det är otroligt intressant att fundera kring vad hon vill ha sagt med sina rrrrrr och mmmm, men uppenbart är att hon har något viktigt att meddela. Oj, vad jag ska gosa med henne när vi träffas om några veckor! (Hennes mamma skickade detta foto från gårdagens utflykt.)
Novitas Muminpappa har blivit nästan ett par sockor med en spännande teknik. Jag älskar det här sättet att plocka upp maskor längs hällappen! Det blir så fint med ”flätan” som bildas. Hälen ser nästan resårstickad ut den också, men den är stickad för att ge ett förstärkt resultat med varannan maska lyft istället för stickad på det räta varvet. Nya tekniker och tricks är sådant jag hoppas kunna ta till mig med årsordet, så jag är nöjd.
Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.
För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.
Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.
Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.
Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.
Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!
Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.
Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!
Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:
1/2 finhackad rödlök 1 röd paprika skuren i små tärningar tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt) 2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin 1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls 1 tsk vitlökspulver 1 tsk spiskummin 1/2 tsk oregano (jag tog mer) 1/2 tsk salt 2,5 dl frysta majskorn 1 burk svarta bönor, sköljda i sil 3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag drygt 8 dl het kycklingbuljong 1 msk olivolja 2 msk tomatpuré 150 g riven gratängost av önskat slag ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till
Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.
Solen må ha bjudit in till dans, men här är det fortfarande kallt, kallt. En medeltemperatur på 2-3 grader är kanske inget att hänga på solstolen, så vi fortsätter förlita oss på värmen från värmekällorna här hemma. Gårdagens årsdag tillförde mycket kärlek från nära och kära. Jag är så tacksam över deras omsorg och över att fortfarande finnas med i livet.
De här strumporna har tagit onödigt lång tid av någon anledning. Nu är de i alla fall färdiga och i Stockholm är det fortfarande strumpväder. Jag tror nog att sonen kan hinna njuta av dem innan det är dags för dem att få lite sommarvila inför nästa säsong. Nu finns det andra kommande projekt att ta mig an, en hel lista faktiskt. Jag läste att någon utropat kreativitetens år nu när ekonomin ger mycket mindre svängrum i svenska familjers budget. Kreativitet låter ju långt härligare än oro och problem, så låt oss haka på denna spaning.
Vilken natt! Jag har vaknat flera gånger av att något ”låtit”. Undrar vad som händer om jag går ut och inspekterar? Nej, det får vara. En okulär besiktning från fönstret tyder på att tallen blivit av med lite skröfs som vanligt i stormar. Jag ser också att den fina ljuslykta som följde med huset och står i entrén har blåst ner. Det har faktiskt inte hänt sedan jag ställde den på trappan för säkert 3-4 år sedan, så det här är sannolikt det värsta vi har råkat ut vindmässigt så här långt på den här adressen. Egentligen är det inte storm förrän medelhastigheten på vinden är 25 m/s och det tror jag inte är fallet med Malik. Att vi haft byar med upp till 30 m/s tvivlar jag dock inte på. Just idag är jag extra tacksam för den milda vintern så vi slipper snödrev uppepå själva vinden. Det räcker gott och väl med det som man inte ser.
Jord, luft, eld och vatten, det är de klassiska elementen. Efter en natt som denna är jag benägen att påminna om balans i tillvaron och hur viktigt det är att elementen tar lagom mycket plats. Jag hävdar alltid att just luften är mitt element, jag har aldrig känt livet i mig som den dag jag stod i Skottland och på något vis blåstes ren. Hela resan var fantastisk, men just detta tillfälle var extra allt. (Naturligtvis har det förstärkts då det finns en bild kvar, men faktum kvarstår. Vind och jag har en lång historia tillsammans.) Det finns dock bilder på mig då jag är ett med även de andra elementen. Utan jorden vet jag inte var jag hade varit, trädgårdsarbetet var, och är, min terapi efter att föräldrarna hade gått bort. Jag älskar att bada, både med en Lush-bomb i ett badkar och uppenbarligen i ett kyligt vinterbad i havet också. Och eld. Både maken och jag terapieldar, inte som pyromaner, utan för att njuta av eldens magiskt läkande krafter. Ljudet, elddansen, värmen… Så du ser, det är inte lätt att välja bara ett element och kanske är det inte heller meningen att vi ska göra det. När det går över styr får vi upplevelser som Titanic, de okontrollerbara skogsbränderna i Kalifornien, stormen Gudruns tragiska efterverkningar eller övergödningen som skett och sker i många områden. Bara under tiden jag suttit här och skrivit har det lugnat ner sig betydligt. Kanske kan jag gå och vila en stund till innan det är dags att ta itu med dagen och Maliks efterverkningar.
