Älskar Tjorven!
Jag önskar många gånger att jag hade starkare tro. Det finns ett och annat att lära sig av Tjorven.
Jag önskar många gånger att jag hade starkare tro. Det finns ett och annat att lära sig av Tjorven.
… men kläderna var inte så tjusiga som jag hade hoppats på. Nu vill jag se Spotlight och Room. Grattis Alicia Vikander och Leonardo DiCaprio och grattis till alla amerikanska demokrater i denna klubb för inbördes beundran som Hollywood utgör. 😉
Jag brukade varje år envisas med att stiga upp mitt i natten och titta en stund på Oscarsgalan innan jag blev för trött och somnade igen då vi bodde i Sverige och hur det nu är har jag bara tittat på ett par i realtid under de sammanlagt snart sju år vi har bott i USA.
Oscarsgalan är spännande. Det uppkommer alltid någon typ av drama pga personliga relationer, politik eller klädsel, och alltid är det någon stackare som går hem och är lite ledsen. Leonardo DiCaprio har till exempel varit nominerad till en Oscar fem gånger inklusive årets nominering för The Revenant. Jag har faktiskt sett filmen och kan konstatera att jag såg den för att maken ville gå, jag valde att följa med för att den bygger på en sann historia och jag blev, trots att den var osedvanligt våldsam, imponerad av DiCaprios insats. Av årets nominerade manliga huvudrollsinnehavare har jag bara sett Leonardo DiCaprio och Matt Damon och jag tycker att båda utförde sina arbetsuppgifter med den äran. Tur att jag inte sitter i juryn.
Det mest intressanta brukar annars vara filmstjärnornas klädsel. Mest de kvinnligas, för att vara ärlig. Här får du några av mina favoritklädslar på några av familjens skådisfavoriter.
Mellandotterns favvo, den klassiskt vackra Audrey Hepburn.
En av mina favoriter i en härligt tidstypisk klädsel, Barbra Streisand.
Makens favorit Jennifer Lawrence i en drömskapelse av Christian Dior.
Jag vet inte ens vad Michelle Williams har spelat i, men det här är en av mina favoritklänningar någonsin i de här sammanhangen, särskilt tillsammans med det röda läppstiftet och hennes färger. Lite Taylor Swift sådär.
På söndag är vi i alla fall två som tänker bänka oss framför teven för att avnjuta lite Hollywoodglamour. Jag har sett ovanligt få filmer det senaste året, så jag har inga bra tips på vinnare att komma med. May the best (wo)man win!
Idag har vi firat Doctor King med en ledig dag som bjöd på sovmorgon, second hand, lite asiatisk specialmat, yoga och Guldbaggegalan framför ett bord med räkningar, pyssel och annat roligt som en människa kan underhålla sig med. Att se Madeleine Ekman ta emot en guldbagge för 2015 års bästa film var nog det roligaste av allt.
Jag mötte Lassie-historia: För många, många år sedan hade jag förmånen att få umgås med Madeleine då och då under några år. Jag såg henne utveckla sitt filmintresse genom sina studier, jobba med casting och flytta från varmaste södern vidare till Hufvudstaden för att så småningom hamna i kallaste norden. Jag och maken utbildades bland annat av henne under nittiotalet i hur man tittar på film ”på riktigt”, något som jag aldrig kommer att glömma. Ska man tala om folk som förtjänar att lyckas så måste nog denna kvinna få komma längst upp i listan. Hon är genuint trevlig, fantastiskt rolig och otroligt snäll. Dessutom har hon kämpat hårt för att komma dit hon är idag och jag är så glad att hon får jobba med det som hennes hjärta brinner för. Grattis till ditt välförtjänta pris, Madeleine! (Jag hoppas katterna inte blir avundsjuka på skalbaggen.)
Jag vill också passa på att tacka MLK för hans livsgärning och all visdom han spred runt omkring sig under sin tid på jorden:
”Life’s most persistent and urgent question is, ’What are you doing for others?'”
I mitt extraland USA talar kvinnor gärna om Guilty Pleasures, alltså något som man gillar trots att det kanske inte anses helt okej, eller fint nog, av andra människor. En av mina guilty pleasures är definitivt filmen Love Actually. Jag vet inte riktigt vad det är… Relationsdramer som gör lite ont, en del favoritskådisar, musik jag gillar och att det är en historia som binder tillsammans ett helt gäng relationer bidrar naturligtvis. I morse fick jag reda på att skådespelaren Alan Rickman har gått bort. I just Love Actually spelar han en medelålders man som upplever en relationskris, men han är nog mest känd av andra för rollerna som Professor Snape i Harry Potter och den elake sheriffen i Robin Hood.
Här är min favoritscen i Love Actually. Flygplatser är fantastiska på många sätt och vis. En massa början, slut och mitt emellan pågår där dygnet runt. Jag fäller alltid en liten tår över de fina flygplatsscenerna. De filmades med dolda kameror! Här finns en hel hög spännande info som du kanske också gillar att läsa om.
Ps: Det läskigaste? I går spelade jag ”God only knows what I’d do without you”, Beach Boys-låten som spelas i den sista scenen, om och om på datorn. Konstigt, va?
Påskliljor, tulpaner och syrener är utblommade. Nu luktar det istället fantastiskt under äppelträden av dessa hundkäxliknande skapelser. Särskilt intensivt doftade det strax efter en rejäl regnskur då solen låg på ordentligt. Jag stod där och njöt för fullt och kom inte alls ihåg att det luktade så gott förra året.
Sedan är det det där med ”iris som är gula och iris som är blå”. De blå irisarna håller på att slå ut. Det är den 24 april… Är inte det hemskt tidigt?
Newman och Jaja värper duktigt varsitt ägg om dagen. Denna fulländade form i de lite speciella färger som våra fåglar bjuder på gör köket roligare och maten godare. Ankägg är perfekta där man ska blanda ner dem i maten (pannkakor, bak osv), men hönsäggen är underbara i omeletter, stekta eller bara lite mjukkokade. Nu blev jag hungrig. Typiskt!
Förresten har jag tittat på ”Still Alice” i kväll. Ingen ville gråta med mig, så det blev ensambio. Vilket vackert porträtt Julianne Moore målade upp och vilken hemsk sjukdom Alzheimer är!
Jag kommer ihåg demenspatienterna jag hade äran att vara med och sköta under några somrar då jag pluggade på lärarhögskolan. Jag kommer ihåg frustrationen, rädslan, det snabba förfallet, personlighetsförstärkningarna och aggressionerna. Demens är inte lätt att ha att göra med och som familjemedlem får man ställa sig själv åt sidan många gånger för att försöka göra livet lite lättare av den som är sjuk. Livet är sannerligen klurigt att hantera ibland. Peace.
… det är 20°C här och snart påsk kan vi fira med en av de vackraste filmer jag vet. Det är en Luciafilm som Jonna Jinton gjorde för drygt två år sedan. När jag fick höra att trettio bilar brann i Hallunda tänkte jag att jag mycket hellre ser sådan eld som finns i Jonnas film. Varsågod! Hoppas att du njuter lika mycket som jag.
Jag är lite sugen på att titta på film och letade efter bra tips. Den här listan med underskattade filmer innehåller några intressanta förslag. Jag har inte hört talas om en enda även om det finns en och annan ”kändis” inblandad.
Hanna
The Future
Submarine
Miss Bala
White Material
The Place Behind the Pines
Frances Ha
Stoker
Killing Them Softly
The East
Everybody’s Fine Bästa Robert De Niro någonsin, men det är väl för att jag föredrar filmer med hjärta och smärta framför tuffa gangsterrullar.
Whip It Lite rolig och söt film, särskilt om man som jag absolut inte kan förstå hur någon överhuvudtaget kan tycka att beauty pageants är okej.
Marley & Jag Alltså, jag tycker inte att den här filmen är särdeles bra, men i slutet är det höst och det där huset familjen bor i, det vill jag ha.
Tacksamhetslista 12 november 2014
Day’s Market
leenden från okända medmänniskor
fred
en skön säng
bokklubbsdiskussioner
att se mina barn lyckas med något
Parks and Recreation (tv-serie)
inneskor
finurliga lösningar
hjälpsamhet
Falling Slowly från filmen Once vann en Oscar för några år sedan. Här är den i en lite gullig version som dök upp idag. Har du inte sett filmen så gör det.