Lillastesyster skickade denna skärmdump med meddelandet ”hittade detta broderi, passar dig”. Jag funderade på varför det passar mig. Inte för att jag inte höll med, utan för att det är intressant att se på sig själv utifrån. Passar det för att jag gillar citat? Passar det för att jag gillar att brodera och det är ett underbart broderi? Passar det för att jag har en bakgrund som martyrernas martyr? Passar det för att jag gillar att skriva kalligrafi? Passar det för att jag är snäll i allmänhet, men att jag inte borde låta det styra mitt liv? Efter att ha kommit så långt bestämde jag mig för att skriva av citatet. Istället för att stoppa det i mappen tänker jag hänga upp det på väggen för eget bruk.
Nu har jag dessutom kommit längre i mina funderingar. Jag tänker att citatet kan peppa någon som delar min personlighet och till viss del låter sig bli utnyttjad av andra i sin snällhet. Man ställer sig ständigt åt sidan för att släppa fram någon annan, aktar sig noga för att inte göra andra besvikna, vill absolut inte lämna andra med känslan att de blivit överkörda eller utnyttjade. Den inre glöden, elden, släcks långsamt. Å andra sidan tänker jag att det också passar någon som är bipolär. I de hypomana eller maniska perioderna kan en sådan person skada relationer genom att inte respektera andras gränser, men även sig själv genom att inte ta hand om sina egna behov. Elden som känns så inspirerande och givande ger upphov till små ”cowboy och indian-leksbränder” i skogsbryn, eller till och med rasande skogsbränder. Att få hjälp i en sådan situation och stävja elden kan vara nödvändigt och precis det som är snällt. Å ena sidan, å andra sidan. En påminnelse om att livet sällan är så svartvitt som det kan synas vid en första anblick, något som hjälper både i interaktionen med sitt eget inre och andra människor.
Igår gjorde jag ett kort att skicka till en vän som har det lite tufft just nu. I min kalligrafimapp ligger det en massa texter, citat och övningslappar som får komma ut i ljuset, en i taget. De får nytt liv då jag skickar med dem i ett brev eller paket eller som här, monterar och gör om till ett kort. Jag tänkte på alla timmar jag ägnat i sällskap av papper, pennor, bläck, tidningar, böcker och handledningar. Så mycket roligt jag har haft! Jag fångade aldrig tanken som sa att jag borde räkna alla mina pennor, kanske för att jag inte vill veta svaret. Min inre samlare gjorde allt för att mota bort fokuset på följande frågor:
Hur många stiftpennor behöver jag egentligen? Hur många kalligrafituschpennor som jag ändå aldrig använder? Hur många överstrykningspennor mer än den favorit som jag ändå alltid väljer då jag ska sätta mig med en viktig text? Hur många Pigma Micron? (Eller jo, av den sorten får jag ha jättemånga, de använder jag mycket.)
Att skriva med omsorg och med olika tekniker har gett mig så mycket glädje genom åren, men nuförtiden är det sällan jag sitter och nöter bokstäver. Detta är nödvändigt för att upprätthålla hantverket, för att behålla muskelstyrka och förmågan att variera tryck och vinklar, för att kunna beräkna avstånd med ögonmått och en massa annat. Jag är ju duktig på att hålla ordning, men jag är inte lika duktig på att bara ha sådant som jag FAKTISKT har användning för. Eller att ha lagom många av något. Visst finns det ”bra att ha”-grejer som har rätt till sitt utrymme, men jag inser att många av just pennorna jag har inte behöver bo hemma hos mig. Idag ska jag ta hand om detta, även om det kanske gör lite ont i mitt tonårshjärta. Och även om jag lägger upp inlägget nu på morgonen lovar jag att komplettera med uppgiften om hur många pennor jag kunde räkna till här i arbetsrummet.
Edit: Jo, men det här börjar bra. I översta lådan där jag bara ska ha mina viktigaste pennor kunde jag räkna till femtio. Att jag håller räkningen med min favoritpenna från 123ink.se som är perfekt att skriva med (jättebra reklambläckpenna, men företaget har uruselt HP-fuskbläck till skrivare) är ju också ironiskt. Jag skäms…
Sådär ja, nu är jag färdig med alla pennor i arbetsrummet. Jag har inte räknat pennorna jag använder till kalligrafi, men med dem tillkommer mest ett gäng stift och tre Pilot Parallel-pennor. Jag har slängt en del obrukbara exemplar, lagt allt jag ska ge bort i en påse och har en speciell penna som inte får hamna i orätta händer men som ska ges bort. Förutom alla dessa har jag landat i att jag absolut behöver och inte kan vara utan de 393 pennor jag har kvar här, snyggt sorterade och på rätt plats. Jag känner mig mycket nöjd.
Året 2023 har bjudit på högt och lågt, inget av en del och ett överflöd av annat, starka känslor, mängder av mänskliga möten samtidigt som det är många vänner jag inte hunnit träffa. Jag har haft nära kontakt med mitt årsord, men samtidigt känns det som att jag inte riktigt haft tid att jobba med det som jag hade velat. Här kan du läsa mina tankar runt årsordet, RUTIN. Detta säger jag nu tack till, lägger till handlingarna och går en helt annan väg.
Den här gången försöker jag mig på ett mycket praktiskt ord, HEMSLÖJD, som jag hoppas ska ge mig en nytändning gällande intressen som följt mig sedan jag var barn. Lite lillgammal har jag väl alltid varit och därmed känns det därför rätt naturligt att jag virkade stora spetsdukar då jag var tolv, stickade tröjor och bebiskoftor på högstadiet, gick vävkurs med mamma, min kompis och hennes mamma då jag var 16 och sydde de flesta av mina egna kläder under hela tonåren. Även om jag fortfarande stickar en hel del i perioder och egentligen har två pysselstationer här hemma så saknar jag den drivande lust som jag vet kan förknippas med denna typ av aktiviteter. Det är den jag hoppas kunna hitta tillbaka till i år!
Jag kommer att börja året med en inventering av alla ”kommande projekt” jag har liggande. Det är halvfärdiga lapptäcken, badhanddukar till badrockar i Ellinor Nilsen-stil, fantastiska hemvävda textilier som kan bli både kläder och inredningsdetaljer, kommande kläder till barnbarn och syskonbarn, tyg till presentpåsar (återvinningsbara istället för presentpapper), garner till sjalar och sockor, broderier – om jag jobbade med olika textilier på heltid skulle jag kunna hålla mig sysselsatt i åratal. Det är svårt att hitta de riktiga godbitarna om man presenteras för ett berg av sötsaker. Ska jag kunna ägna mig åt hemslöjd så mycket som jag hoppas gäller det därför att jag ser till att utgångsläget ser lite annorlunda ut än det gör idag. Jag har något slags ordning och reda, men jag har för mycket helt enkelt! Det gäller att göra en priolista, eller önskelista kanske. (Ps: Jag vågar inte riktigt kasta in kalligrafi här i röran, men nog hade det varit trevligt att göra mixed media med både textilier och kalligrafi!)
Hemslöjd är en hantverksmässig tillverkning av bruks- eller prydnadsföremål för eget behov eller till försäljning. Ordet är känt i svenska språket sedan 1807. Ursprungligen var det ett samlingsnamn för tillverkning av bruksvaror som kläder, hemtextilier, husgeråd, möbler, arbets- och transportredskap, på landsbygden utförd i hemmet för eget behov, till skillnad från avsaluslöjd.
Rötterna till den svenska hemslöjden finns i den svenska allmogekulturen där den också hämtar inspiration. Slöjdade föremål är präglade av handens arbete och kunskap om material och teknik. Inom hemslöjd används traditionellt naturen som materialkälla, men även återbruk är vanligt.
Wikipedia
Kudde av hemvävt tyg i bakgrunden, kofta till lilla barnbarnet som nästan blev för liten till jul!5 kr/styck för färdigbroderade runda dukar som ska kompletteras med broderade texter för att bli födelsedagsdukar.Jag glömde ta kort på ungarnas julklappssockor, men tjejerna fick flätor på sina.
Här är lite bilder på sådant jag gjort på sistone och ett specifikt projekt som ligger på vänt. Förhoppningsvis kan jag tänka lite utanför lådan så jag inte snöar in på ”samma gamla vanliga”. Med detta årsord tror jag att hjärnan kan triggas igång och bli åtminstone lite uppfinningsrik. Det ska bli så kul och jag känner mig riktigt pepp! Har du något årsord?
2009 ordning 2010 kärlek 2011 skapa 2012 lyfta 2013 förändring 2014 reach 2015 fearless 2016 fortsätt 2017 vårda 2018 nu 2019 bygga 2020 disciplin 2021 kontakt 2022 framåtanda 2023 rutin
Det går inte att hålla sig uppdaterad på alla områden i sitt liv hela tiden. Just nu saknar jag dock mitt skrivande. Både det som går på djupet i mig själv och det rent fysiska skrivandet med härliga pennor av alla de slag. Min lilla systerdotter går skrivarprofil i skolan och blir undervisad av någon som håller sig nära det skrivna ordet. Jag kanske får anlita henne som musa. Mitt eget skrivande och kvaliteten på texterna jag får ur mig är ytterst spretiga, men det är okej. När det gäller kalligrafin är det dock lite trist att jag inte är bättre på att upprätthålla tekniken. Det gör att startsträckan är längre när jag väl vill skriva något. Kanske kommer födelsedagskortslådan att fyllas på de närmaste dagarna. Jag ser det inte som helt omöjligt.
Vi är framme vid sista bokstaven i alfabetet! Snart har hela september gått och jag har faktiskt utmanat mig själv kreativt varje dag, precis som tänkt. Tankar runt detta kommer imorgon. Idag är det öva som gäller. Några av de äldsta beståndsdelarna i min ”pysselarsenal” ligger i någon av mina kalligrafilådor. Jag har jobbat på handstil och kalligrafi sedan tidiga tonår och är lite ledsen över att jag mer och mer sällan skriver för hand. Det är så lätt att ta till datorns tangentbord då det går så fort och är lätt att ändra då omformulering krävs. I dagens samhälle är det som att tid är en ständig bristvara och då får somligt stryka på foten. Att skriva för hand är ett hantverk som kräver en tränad hand. Precis som att man inte springer ett maraton direkt efter ett träningsuppehåll på ett halvår blir det sällan bra att ta sig an ett stort kalligrafiprojekt utan att ha lagt mycket tid på att öva innan. Det handlar om anspänning, placering av hand och penna, känsla för hur tjockt bläcket ska vara, tryck och avslappning, avståndsbedömning…
Jag behöver sällan köpa något nytt då jag ska pyssla, men en bra investering var de två paket med vita respektive råvita kort och kuvert som jag köpte på Adlibris. De vita är lite väl illvita, men det är okej. De här ”råvita” har en vacker färg som ser lite lyxig ut. Jag fick ta till övningspapper för att få fram rätt konsistens på Twinklingsfärgen som blir så snygg i olika gröna nyanser och dessutom blir lite metallisk då den torkat.
Den här gången ville jag skicka ett kort till någon som går igenom en tid i livet med lite fler vägbulor än vanligt. ”This too shall pass”, det här kommer också att gå över, har hållit mig i handen i mörker som har slagit följe med mig utan att blivit inbjudna. Tyvärr glömde jag att ta kort på själva övningsmomentet där jag testade olika stilar och försökte få tillbaka rätt känsla i handen. Det gick inte riktigt, men nu när jag har haft framme färgerna har det blivit lättare att bara sätta mig en stund varje dag då jag ändå har jobbat. Ska man öva på något är sannolikheten större att det blir av om man röjer undan hinder i vägen. Att jag har ställt fiolen bakom en vikvägg gör till exempel att jag inte ser den och det blir sällan att jag plockar fram den. Det är definitivt till hjälp att sätta upp ett mål, att det finns någon mening med själva övandet.
Det här var det sista ordet i #skapandeseptember. Imorgon följer en utvärdering!
”Efter en lång middag i köket hämtar Charles Louis en av sina diktsamlingar. Med katterna strykande runt fötterna, en cigarett i handen och boken i den andra läste han på engelska, men med stark fransk brytning sin dikt ”How do you do my libido?”. Dikten gick rakt in i mig. Tänk om jag frågade mig själv, varje morgon, How do you do my libido? Och verkligen lyssnade på mitt libido, som inte bara står för sexdrift, utan även för livskraft.”
Den som lyssnade på Emma Hambergs sommarprat runt midsommar i år fick höra dessa ord. Någon som rattade in var min väninna. Vi träffas då och då över något att äta och långa, innerliga samtal. Häromsistens undrade hon om jag hade hört Hamberg, vilket jag inte hade gjort, så hon uppmanade mig att ställa detta tillrätta så fort som möjligt. Sommarpratet visade sig vara både livsbejakande och peppande. Emma Hamberg är lika gammal som jag. Vi är båda i en ålder då man inte längre har råd att slösa bort sin tid. Varför ödsla något så dyrbart som livet på något som äter upp en, eller skadar en? Varför låta livet droppa ut ur ett skadat kärl, eller investera det i något som dränerar livskontot år efter år? Det tål att tänkas på.
Libido (uttal: [libid’o][1]) är en psykoanalytisk term. Den härrör från freudiansk driftteori och syftar på livsenergi och livsdrift. ”Jag blev så tagen av de där orden. Borde också sätta upp en lapp på spegeln så jag kan påminna mig själv om detta varje dag.” Så sa hon, väninnan. Jag tänkte där och då att en sådan ”lapp” kan ju jag fixa. Kanske har hon redan satt upp en, jag vet inte, men nu är den här på väg till henne som en extra push.
Den gröna ramen har jag försökt härma från Marie Boudons bok Måla blommor i akvarell. Penseln visade sig vara urbota dålig för det här ändamålet och det märks att jag inte är akvarellkonstnär, men om man inte övar kan man inte bli bättre. Texten är skriven med min favoritpennspets (Liknar en Nikko G, men heter något annat) och kalligrafifärgen på tub som går att blanda i exakt rätt nyans.
#skapandeseptember är en utmaning som du hittar här.
Igår hade jag planerat in en eftermiddag vid skrivbordet. Kalligrafi och färger stod på schemat, ingenting annat faktiskt. Jag var ensam hemma och vädret var helt fantastiskt, så för en kort stund funderade jag på om jag inte skulle ge mig ut på halvmilsrundan i naturreservatet istället, eller till att börja med åtminstone. Det kändes bra att säga till mig själv att jag var i min fulla rätt att ta itu med precis det som stod på just min agenda för eftermiddagen. Jag vet att det är privilegierat att kunna göra detta val. Den gamla perfektionisten och ”överpresteraren” i mig påtalade det flera gånger, men jag hade styrkan att artigt be henne hålla snattran och fortsätta njuta av det jag höll på med. När jag packade ihop för att gå och lägga mig kände jag mig så uppfylld av glädje. Tiden hade försvunnit, jag fick i flera omgångar känna vad man brukar kalla flow.
En fantastisk mugg från Rörstrand får agera vattenreservoar när jag skriver och lådan från Royal Talens med Van Gogh-akvareller har varit med ett bra tag. Trots att jag försöker vara förutseende går det inte en gång som jag inte häller ut bläck eller drullar mig på något annat vis. Det vackra och gedigna trägolvet har dessvärre flera färgfläckar nedanför glipan mellan mina två arbetsbord och på arbetsytan är det samma sak. Jaja, det tillhör väl och jag tänker att det syns att det är någon som gillar färger som håller till här! Jag använder lite olika spetsar då jag skriver, men oftast åker min penna som alltid står laddad med en Brause EF66 fram.
Det här tredelade kortet har jag inte kommit på själv. Jag hittade idén hos Lindsey Bugbee, amerikanskan som har hjälpt mig utveckla mitt skrivande de senaste nästan tio åren. Jag har inte rätt pensel för att få till effekten på blommorna på originalkortet, men det blev kul ändå. Projekt som tar lång tid att förbereda påminner mig ofta om vikten av att använda sig av bra grundmaterial. Det räcker inte att fråga en fotograf som har tagit ett fantastiskt fotografi vilken kamera hon fotat med, men delar av svaret kan hittas där. Just i det här fallet hade jag kanske inte behövt triangelpenseln som efterfrågades, men jag hade gärna haft en pensel med lite smidigare topp att tillgå.
Jag har inte skickat påskkort på många år, kanske får jag iväg några i nästa vecka. Å andra sidan kanske jag bara kan gå runt som påskkärring bland grannarna och lämna påskkort och nybakade bullar? De brukar skratta då jag kommer med en påse nybakt, det är liksom inte gängse förfarande här. Alla sköter sig själva, men har full koll på alla andra typ… Alla utom jag, för jag kan inte låta bli att prata med alla. Detta kort är skrivet med en metallicfärg på kaka som kallades för Twinkling H2O då jag jobbade med dem för många år sedan. Tyvärr verkar de inte säljas längre.
Jag gillar också att skriva med akvarellfärger. Det gäller att blanda ut färgen till rätt ”tjocklek” och sedan föra över färg med pensel till skrivspetsen. Då kan man få effekter liknande denna, där texten går i olika nyanser av orange och gult.
Det passade extra bra att jag satt och skrev då min körledare hörde av sig och frågade om jag kunde uppdatera vårt Instagram-konto med beskedet att konserten i lördags drog in över 14 000 kronor! (Jag är delansvarig för konto på Instagram och Facebook.)
Förutom alla tjugotalet kort som blev gjorda passade jag även på att drilla skrivstilen. Kalligrafi är ett hantverk som egentligen kräver ett gott flöde. Tittar man noga på mina texter ser man lite darr här och att jag skrivit för långsamt där. Det bästa är att öva som vi gjorde i de gamla skrivstilsböckerna. Det är inte bara tankar som får ett bättre flöde av att skriva dagbok, även handstilen kan förbättras. Igår jobbade jag mycket med kursiv stil, nästa gång kanske jag kör något mer modernt. Det blir dock inte idag, nu ska jag börja jobba. Hoppas att du som läser det här har en fin dag.
Egen härd är guld värd, särskilt om man måste hålla sig hemma. Det finns dock en gräns på hur länge det är mysigt att bara skrota omkring. Är det två års restriktioner som börjar ta ut sin rätt? Lappsjuka? Jag fick två sjukomgångar, blev sämre efter att jag trodde att jag var frisk igen. Smak och lukt försvann för tre dagar sedan och jag hoppas innerligt att dessa viktiga sinnen återkommer fortare än vad andra har upplevt. Har lite hosta kvar och är lite segare än vanligt, men vill ändå påstå att jag är frisk på riktigt den här gången. ”Alla” är sjuka eller har varit sjuka runt omkring mig, omikron sprids verkligen som vinden. Håller tummarna för att världen hamnar i ett annat läge så vi kan gå på bröllop som tänkt i april. Längtar verkligen!
Jag plockade fram mina skrivdon ännu en gång igår. Den här gången fyllde jag på förrådet med allmänna kort. Tack, grattis, Krya på dig och lite annat som kan komma till användning. Det känns så dumt att jag har mängder av grejer till kort, men att jag vanligtvis i panik kommer uppspringande och ska fixa ett två minuter innan jag ska åka någonstans. I ett sådant läge hinner jag kanske vika till ett papper med vackert mönster, men mycket mer blir det inte.
Kortbaserna jag använder kommer antingen från min ”stash” av gamla grejer eller från Adlibris. De här är mycket prisvärda och av så bra kvalitet på papperet att jag kan skriva direkt med kalligrafipennor på dem. Dessutom finns de i två olika vita färger.
Twinklingsfärgerna har jag kvar från tiden i ”pysselbranschen”. De är fortfarande stora favoriter och funkar jättebra i kalligrafispetsar. Jag lägger några droppar vatten på färgen och låter den mjukas upp, sedan tunnar jag ut den ytterligare med vatten och använder samma pensel att fylla på spetsen innan jag skriver. Resultatet blir alltid olika eftersom jag hinner glömma exakt hur tunn jag ska göra färgen mellan gångerna.
De här kalligrafigouacherna är andra favoriter. De ser oanvända ut, men det är de inte. De är bara otroligt dryga och jag är mycket noggrann med mina grejer. (Det här är hon som mina syskon använder som hot då deras barn gräver ur Bregottburken för slarvigt, vad kan jag säga…) Färgerna ”poppar” och dessutom täcker de då man skriver på mörka papper också. Det här blogginlägget förklarar mycket bra allt du behöver veta om kalligrafigouache.
När jag var färdig med alla kort stoppade jag ner dem i kuvert och markerade löst med blyerts vilken typ av hälsning kuvertet innehåller. Bra att veta nästa gång jag kommer uppspringande med andan i halsen och behöver ett kort.
Fram tills nu har kort och kuvert legat lösa i en låda som varit mer än lovligt stökig. Jag tömde en låda på gamla uttorkade stämpelfärger som varken kan ges bort eller någonsin används och hade därmed en perfekt förvaring. Lådan innehåller nu 45 kort av olika slag. Det är några av vår vän Nathans kort (han ger ut en ny serie varje år i december, lagom till jul), vackra Utah-foton som vår vän Miriam tagit och gjort till kort, stämplade kort, mixed media-kort och så de här kalligrafikorten. Jag känner mig väl förberedd och är helt säker på att de kommer till användning på ett helt annat sätt nu när jag har alla samlade på samma ställe, har kuverten uppmärkta och efter inventeringen faktiskt vet vad jag har. Kul projekt!
Tänk ändå vilken skjuts mitt KONTAKT har gett mig in i allt möjligt roligt. Jag har bland annat som mål att skriva fler personliga brev och det betydde att jag varit tvungen att få igång handen igen. När jag skrev julkorten i december fick jag nämligen sådan kramp efter ett gäng kort att det kändes som att jag satt och skrev uppsats i aulan på gymnasiet. Smidigheten i handen är färskvara oavsett vilket instrument man vill traktera. När man håller på med kalligrafi lär man sig snabbt att det räcker att skriva några rader varje dag för att upprätthålla ett smidigt flöde. Dessa övningsrader funkar som skalor eller etyder då man spelar fiol.
Jag undrar lite hur det blir då vi mer och mer överger handskrift. Som släktforskare vet jag hur svårt det är att tyda skrivstil och lättare lär det väl inte bli för våra efterkommande om de inte ens kan skriva kursivt själva. Jag är inte så orolig över den motoriska förmågan eller att människan ska bli en hålögd och slapphänt art utan förmåga att läsa eller skriva. Ungarna lär sig pilla med annat och skriver gör de överlag långt tidigare än vad vi gjorde då vi var små. Däremot tycker jag att det är lite synd att konstformen som handstil ändå är blir alltmer sällsynt. Ovanstående två kuvert är i min fasters ägo i Klackamåla. Min farfar skrev väl friarbrev till farmor kan en tänka. Tänk ändå, en ung man med vacker skrivstil som skrev till en Johansson i ”Åskefälla, Rävemåla, Småland” utan att det var något konstigt med det. Tiderna förändras sannerligen.
Farfars (eller snarare farmors) vackra kuvert kom fram i samband med vårt stora fotoprojekt. Nu när alla foton är scannade och sorterade har det blivit en del kort kvar att skicka ut till diverse släktingar och vänner. Jag bestämde mig för att adressera alla kuvert likadant för att det skulle bli lättare så. Namnen är skrivna med en Cotman round-pensel, storlek 2, och vanlig akvarellfärg i plåtburk. Dessa första fick väldigt mycket pigment i varje penseldrag medan resten av kuverten fick en betydligt lättare känsla då färgen var mycket mer utspädd. Adresserna skrev jag i versaler med tunn Sharpiepenna. Roligt projekt! De personliga hälsningarna blev mycket kortfattade, men så fick det bli då det var 14 kuvert som skulle iväg.
Jag har mängder med pennor, men detta är mina bästa kompisar. Två olika pennskaft till kalligrafispetsarna, ett gäng burkar kalligrafibläck (här representerade av min favvo, Winsor & Newton vit att skriva på svart papper med), en stållinjal med både cm och inch, en vanlig stiftblyertspenna, reservoarpennan jag fick av mina syskon (bl a) då jag hade tagit hand om våra föräldrar, en svart Tombow Fudenosuke hard tip brush pen, en vit Sakura Gelly Roll 08 som funkar bra på svart papper (finns 05 och 10 också), ännu en reservoarpenna med mjukare spets (ger lite fylligare stil än solrospennan), en svart Pigma Micron (här 02, men jag gillar bäst 03), ett riktigt bra sudd och slutligen en linjeringsmall från slutet av nittiotalet och scrapbookingvågens begynnelse som jag fortfarande använder väldigt mycket. Ja, och så får jag inte glömma att nämna att man kommer långt med vanliga akvarellpenslar, men där lönar det sig att inte köpa plastversionen på Ullared.
Papper då? Lindsey på The Postman’s Knock har lärt mig så mycket! Bland annat tipsade hon om det bästa övningspapperet för kalligrafi, nämligen (o)vanligt HP ColorChoice 120 g/m² . Detta papper är tillräckligt slätt för att inte slitas upp av pennspetsar och tillräckligt tjockt för att inte bli så buckligt om man hellre använder vattenfärger eller lite mer flödigt bläck. Svart papper är det svårare att tipsa om. Jag vet inte vad jag ska göra när jag tagit slut på de block jag hade med mig hem från USA. Det lönar sig att investera i lite kraftigare kuvert om man vill skriva fina brev, men jag har inte riktigt lärt mig var man bäst införskaffar dem här i Sverige. Jag återkommer om jag hittar något! Hoppas att du blivit lite inspirerad att antingen skriva en rad eller två till någon du inte hört av dig till på länge, eller bara att skriva lite ”bara för att”. Leta upp fina citat att öva på och sök på ”lettering” och ”modern calligraphy” så finns det mängder med rolig inspiration.
När yngsta dottern var liten var hon alltid intresserad av vad resten av familjen höll på med. Det tog ett tag innan vi förstod vad uttrycket ”bajöjej” betydde, men sedan dess används det friskt. ”Vad gör du?” låter lite mer som att man sticker näsan i blöt medan ”bajöjej” mer betyder att man kollar läget.
Idag har jag grottat ner mig totalt i kalligrafi. Jag har skrivit ett gäng brev och insett att mina brevskrivarskills nådde sitt bäst före-datum för länge sedan. Jag antar att det är för att vi har koll på andra på ett annat sätt än vi hade för trettiofem år sedan då jag skrev flera brev i veckan. Efter flera timmar, många papper i papperskorgen (kalligrafi kräver övning, övning, övning) och ett gäng färdiga brev och kuvert känner jag mig nu ännu mer pepp på att fortsätta! Jag hade stor användning av en flaska batterivatten som jag fick av min väninna förra året. När bläck står kan det bli lite för tjockt. Det går bra att tunna ut med en liiiiiten mängd destillerat vatten tills man får ett bättre flöde i sin penna.
Jag skrev också med vattenfärg och pensel. Mina favoriter till penselskrift är två rätt styva små penslar i god kvalitet (en 00 och en 2 Winsor & Newton Cotman 111 round). Jag använder också gärna Winsor & Newtons guld och vita kalligrafibläck. Deras färgade bläck är jag däremot inte särskilt förtjust i. De blöder alla igenom de flesta papper jag använder, även de i lite bättre kvalitet. Jag gissar att de funkar bra på lite stadigare papper eller med en annan sorts pennspetsar än jag brukar använda. För övrigt har jag en ohälsosam mängd pennor varav flera har funnits i min ägo lite för länge för att ens fungera särskilt bra. Jag har dock bara en bråkdel av den mängd som ryms i min syrra i Skottlands lådor! Jag skrattar då jag tänker på filmen som hennes man spelade in då han letade efter en speciell penna och inte hittade någon trots att det finns många hundra pennor i lådorna i deras kontor.
Den här fantastiskt fågelmataren och ett par andra fick vi av svägerskan igår. Grannarna i deras bostadsrättsförening är inte särskilt stöttande då det gäller hennes trädgårdsansvar, så hon vågade inte placera ut dem där hemma. Vi tog tacksamt emot, liksom våra fågelgäster.
Den här söta koltrastdamen var en av gästerna vid matbordet idag. Fåglarna är svåra att hinna fota innan de har flugit sin kos, men de ger mig så mycket glädje. Former cat lady gone bird tant…
