31 mar

Privilegier och annat som kan uppta en dag.

Igår hade jag planerat in en eftermiddag vid skrivbordet. Kalligrafi och färger stod på schemat, ingenting annat faktiskt. Jag var ensam hemma och vädret var helt fantastiskt, så för en kort stund funderade jag på om jag inte skulle ge mig ut på halvmilsrundan i naturreservatet istället, eller till att börja med åtminstone. Det kändes bra att säga till mig själv att jag var i min fulla rätt att ta itu med precis det som stod på just min agenda för eftermiddagen. Jag vet att det är privilegierat att kunna göra detta val. Den gamla perfektionisten och ”överpresteraren” i mig påtalade det flera gånger, men jag hade styrkan att artigt be henne hålla snattran och fortsätta njuta av det jag höll på med. När jag packade ihop för att gå och lägga mig kände jag mig så uppfylld av glädje. Tiden hade försvunnit, jag fick i flera omgångar känna vad man brukar kalla flow.

En fantastisk mugg från Rörstrand får agera vattenreservoar när jag skriver och lådan från Royal Talens med Van Gogh-akvareller har varit med ett bra tag. Trots att jag försöker vara förutseende går det inte en gång som jag inte häller ut bläck eller drullar mig på något annat vis. Det vackra och gedigna trägolvet har dessvärre flera färgfläckar nedanför glipan mellan mina två arbetsbord och på arbetsytan är det samma sak. Jaja, det tillhör väl och jag tänker att det syns att det är någon som gillar färger som håller till här! Jag använder lite olika spetsar då jag skriver, men oftast åker min penna som alltid står laddad med en Brause EF66 fram.

Det här tredelade kortet har jag inte kommit på själv. Jag hittade idén hos Lindsey Bugbee, amerikanskan som har hjälpt mig utveckla mitt skrivande de senaste nästan tio åren. Jag har inte rätt pensel för att få till effekten på blommorna på originalkortet, men det blev kul ändå. Projekt som tar lång tid att förbereda påminner mig ofta om vikten av att använda sig av bra grundmaterial. Det räcker inte att fråga en fotograf som har tagit ett fantastiskt fotografi vilken kamera hon fotat med, men delar av svaret kan hittas där. Just i det här fallet hade jag kanske inte behövt triangelpenseln som efterfrågades, men jag hade gärna haft en pensel med lite smidigare topp att tillgå.

Jag har inte skickat påskkort på många år, kanske får jag iväg några i nästa vecka. Å andra sidan kanske jag bara kan gå runt som påskkärring bland grannarna och lämna påskkort och nybakade bullar? De brukar skratta då jag kommer med en påse nybakt, det är liksom inte gängse förfarande här. Alla sköter sig själva, men har full koll på alla andra typ… Alla utom jag, för jag kan inte låta bli att prata med alla. Detta kort är skrivet med en metallicfärg på kaka som kallades för Twinkling H2O då jag jobbade med dem för många år sedan. Tyvärr verkar de inte säljas längre.

Jag gillar också att skriva med akvarellfärger. Det gäller att blanda ut färgen till rätt ”tjocklek” och sedan föra över färg med pensel till skrivspetsen. Då kan man få effekter liknande denna, där texten går i olika nyanser av orange och gult.

Det passade extra bra att jag satt och skrev då min körledare hörde av sig och frågade om jag kunde uppdatera vårt Instagram-konto med beskedet att konserten i lördags drog in över 14 000 kronor! (Jag är delansvarig för konto på Instagram och Facebook.)

Förutom alla tjugotalet kort som blev gjorda passade jag även på att drilla skrivstilen. Kalligrafi är ett hantverk som egentligen kräver ett gott flöde. Tittar man noga på mina texter ser man lite darr här och att jag skrivit för långsamt där. Det bästa är att öva som vi gjorde i de gamla skrivstilsböckerna. Det är inte bara tankar som får ett bättre flöde av att skriva dagbok, även handstilen kan förbättras. Igår jobbade jag mycket med kursiv stil, nästa gång kanske jag kör något mer modernt. Det blir dock inte idag, nu ska jag börja jobba. Hoppas att du som läser det här har en fin dag.

25 jan

Fortsättning kalligrafi, mer sortering och karantän.

Egen härd är guld värd, särskilt om man måste hålla sig hemma. Det finns dock en gräns på hur länge det är mysigt att bara skrota omkring. Är det två års restriktioner som börjar ta ut sin rätt? Lappsjuka? Jag fick två sjukomgångar, blev sämre efter att jag trodde att jag var frisk igen. Smak och lukt försvann för tre dagar sedan och jag hoppas innerligt att dessa viktiga sinnen återkommer fortare än vad andra har upplevt. Har lite hosta kvar och är lite segare än vanligt, men vill ändå påstå att jag är frisk på riktigt den här gången. ”Alla” är sjuka eller har varit sjuka runt omkring mig, omikron sprids verkligen som vinden. Håller tummarna för att världen hamnar i ett annat läge så vi kan gå på bröllop som tänkt i april. Längtar verkligen!

Jag plockade fram mina skrivdon ännu en gång igår. Den här gången fyllde jag på förrådet med allmänna kort. Tack, grattis, Krya på dig och lite annat som kan komma till användning. Det känns så dumt att jag har mängder av grejer till kort, men att jag vanligtvis i panik kommer uppspringande och ska fixa ett två minuter innan jag ska åka någonstans. I ett sådant läge hinner jag kanske vika till ett papper med vackert mönster, men mycket mer blir det inte.

Kortbaserna jag använder kommer antingen från min ”stash” av gamla grejer eller från Adlibris. De här är mycket prisvärda och av så bra kvalitet på papperet att jag kan skriva direkt med kalligrafipennor på dem. Dessutom finns de i två olika vita färger.

Twinklingsfärgerna har jag kvar från tiden i ”pysselbranschen”. De är fortfarande stora favoriter och funkar jättebra i kalligrafispetsar. Jag lägger några droppar vatten på färgen och låter den mjukas upp, sedan tunnar jag ut den ytterligare med vatten och använder samma pensel att fylla på spetsen innan jag skriver. Resultatet blir alltid olika eftersom jag hinner glömma exakt hur tunn jag ska göra färgen mellan gångerna.

De här kalligrafigouacherna är andra favoriter. De ser oanvända ut, men det är de inte. De är bara otroligt dryga och jag är mycket noggrann med mina grejer. (Det här är hon som mina syskon använder som hot då deras barn gräver ur Bregottburken för slarvigt, vad kan jag säga…) Färgerna ”poppar” och dessutom täcker de då man skriver på mörka papper också. Det här blogginlägget förklarar mycket bra allt du behöver veta om kalligrafigouache.

När jag var färdig med alla kort stoppade jag ner dem i kuvert och markerade löst med blyerts vilken typ av hälsning kuvertet innehåller. Bra att veta nästa gång jag kommer uppspringande med andan i halsen och behöver ett kort.

Fram tills nu har kort och kuvert legat lösa i en låda som varit mer än lovligt stökig. Jag tömde en låda på gamla uttorkade stämpelfärger som varken kan ges bort eller någonsin används och hade därmed en perfekt förvaring. Lådan innehåller nu 45 kort av olika slag. Det är några av vår vän Nathans kort (han ger ut en ny serie varje år i december, lagom till jul), vackra Utah-foton som vår vän Miriam tagit och gjort till kort, stämplade kort, mixed media-kort och så de här kalligrafikorten. Jag känner mig väl förberedd och är helt säker på att de kommer till användning på ett helt annat sätt nu när jag har alla samlade på samma ställe, har kuverten uppmärkta och efter inventeringen faktiskt vet vad jag har. Kul projekt!

02 feb

Skönskrift.

Tänk ändå vilken skjuts mitt KONTAKT har gett mig in i allt möjligt roligt. Jag har bland annat som mål att skriva fler personliga brev och det betydde att jag varit tvungen att få igång handen igen. När jag skrev julkorten i december fick jag nämligen sådan kramp efter ett gäng kort att det kändes som att jag satt och skrev uppsats i aulan på gymnasiet. Smidigheten i handen är färskvara oavsett vilket instrument man vill traktera. När man håller på med kalligrafi lär man sig snabbt att det räcker att skriva några rader varje dag för att upprätthålla ett smidigt flöde. Dessa övningsrader funkar som skalor eller etyder då man spelar fiol.

Jag undrar lite hur det blir då vi mer och mer överger handskrift. Som släktforskare vet jag hur svårt det är att tyda skrivstil och lättare lär det väl inte bli för våra efterkommande om de inte ens kan skriva kursivt själva. Jag är inte så orolig över den motoriska förmågan eller att människan ska bli en hålögd och slapphänt art utan förmåga att läsa eller skriva. Ungarna lär sig pilla med annat och skriver gör de överlag långt tidigare än vad vi gjorde då vi var små. Däremot tycker jag att det är lite synd att konstformen som handstil ändå är blir alltmer sällsynt. Ovanstående två kuvert är i min fasters ägo i Klackamåla. Min farfar skrev väl friarbrev till farmor kan en tänka. Tänk ändå, en ung man med vacker skrivstil som skrev till en Johansson i ”Åskefälla, Rävemåla, Småland” utan att det var något konstigt med det. Tiderna förändras sannerligen.

Farfars (eller snarare farmors) vackra kuvert kom fram i samband med vårt stora fotoprojekt. Nu när alla foton är scannade och sorterade har det blivit en del kort kvar att skicka ut till diverse släktingar och vänner. Jag bestämde mig för att adressera alla kuvert likadant för att det skulle bli lättare så. Namnen är skrivna med en Cotman round-pensel, storlek 2, och vanlig akvarellfärg i plåtburk. Dessa första fick väldigt mycket pigment i varje penseldrag medan resten av kuverten fick en betydligt lättare känsla då färgen var mycket mer utspädd. Adresserna skrev jag i versaler med tunn Sharpiepenna. Roligt projekt! De personliga hälsningarna blev mycket kortfattade, men så fick det bli då det var 14 kuvert som skulle iväg.

Jag har mängder med pennor, men detta är mina bästa kompisar. Två olika pennskaft till kalligrafispetsarna, ett gäng burkar kalligrafibläck (här representerade av min favvo, Winsor & Newton vit att skriva på svart papper med), en stållinjal med både cm och inch, en vanlig stiftblyertspenna, reservoarpennan jag fick av mina syskon (bl a) då jag hade tagit hand om våra föräldrar, en svart Tombow Fudenosuke hard tip brush pen, en vit Sakura Gelly Roll 08 som funkar bra på svart papper (finns 05 och 10 också), ännu en reservoarpenna med mjukare spets (ger lite fylligare stil än solrospennan), en svart Pigma Micron (här 02, men jag gillar bäst 03), ett riktigt bra sudd och slutligen en linjeringsmall från slutet av nittiotalet och scrapbookingvågens begynnelse som jag fortfarande använder väldigt mycket. Ja, och så får jag inte glömma att nämna att man kommer långt med vanliga akvarellpenslar, men där lönar det sig att inte köpa plastversionen på Ullared.

Papper då? Lindsey på The Postman’s Knock har lärt mig så mycket! Bland annat tipsade hon om det bästa övningspapperet för kalligrafi, nämligen (o)vanligt HP ColorChoice 120 g/m² . Detta papper är tillräckligt slätt för att inte slitas upp av pennspetsar och tillräckligt tjockt för att inte bli så buckligt om man hellre använder vattenfärger eller lite mer flödigt bläck. Svart papper är det svårare att tipsa om. Jag vet inte vad jag ska göra när jag tagit slut på de block jag hade med mig hem från USA. Det lönar sig att investera i lite kraftigare kuvert om man vill skriva fina brev, men jag har inte riktigt lärt mig var man bäst införskaffar dem här i Sverige. Jag återkommer om jag hittar något! Hoppas att du blivit lite inspirerad att antingen skriva en rad eller två till någon du inte hört av dig till på länge, eller bara att skriva lite ”bara för att”. Leta upp fina citat att öva på och sök på ”lettering” och ”modern calligraphy” så finns det mängder med rolig inspiration.

17 jan

Bajöjej?

När yngsta dottern var liten var hon alltid intresserad av vad resten av familjen höll på med. Det tog ett tag innan vi förstod vad uttrycket ”bajöjej” betydde, men sedan dess används det friskt. ”Vad gör du?” låter lite mer som att man sticker näsan i blöt medan ”bajöjej” mer betyder att man kollar läget.

Idag har jag grottat ner mig totalt i kalligrafi. Jag har skrivit ett gäng brev och insett att mina brevskrivarskills nådde sitt bäst före-datum för länge sedan. Jag antar att det är för att vi har koll på andra på ett annat sätt än vi hade för trettiofem år sedan då jag skrev flera brev i veckan. Efter flera timmar, många papper i papperskorgen (kalligrafi kräver övning, övning, övning) och ett gäng färdiga brev och kuvert känner jag mig nu ännu mer pepp på att fortsätta! Jag hade stor användning av en flaska batterivatten som jag fick av min väninna förra året. När bläck står kan det bli lite för tjockt. Det går bra att tunna ut med en liiiiiten mängd destillerat vatten tills man får ett bättre flöde i sin penna.

Jag skrev också med vattenfärg och pensel. Mina favoriter till penselskrift är två rätt styva små penslar i god kvalitet (en 00 och en 2 Winsor & Newton Cotman 111 round). Jag använder också gärna Winsor & Newtons guld och vita kalligrafibläck. Deras färgade bläck är jag däremot inte särskilt förtjust i. De blöder alla igenom de flesta papper jag använder, även de i lite bättre kvalitet. Jag gissar att de funkar bra på lite stadigare papper eller med en annan sorts pennspetsar än jag brukar använda. För övrigt har jag en ohälsosam mängd pennor varav flera har funnits i min ägo lite för länge för att ens fungera särskilt bra. Jag har dock bara en bråkdel av den mängd som ryms i min syrra i Skottlands lådor! Jag skrattar då jag tänker på filmen som hennes man spelade in då han letade efter en speciell penna och inte hittade någon trots att det finns många hundra pennor i lådorna i deras kontor.

Den här fantastiskt fågelmataren och ett par andra fick vi av svägerskan igår. Grannarna i deras bostadsrättsförening är inte särskilt stöttande då det gäller hennes trädgårdsansvar, så hon vågade inte placera ut dem där hemma. Vi tog tacksamt emot, liksom våra fågelgäster.

Den här söta koltrastdamen var en av gästerna vid matbordet idag. Fåglarna är svåra att hinna fota innan de har flugit sin kos, men de ger mig så mycket glädje. Former cat lady gone bird tant…

15 jan

Citat med omoderna pennor.

Det var så länge sedan jag skrev kalligrafi att det inte blev bättre än såhär ikväll. ”Jaja, men nu blev det så”, som Carina Berg skulle ha sagt. Inte blev det heller så ens från början. Nejdå. Jag skrev om citatet fem gånger innan jag fick till det här halvkassa resultatet, men då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Nu börjar jag släppa det krampaktiga taget om pennan och skrapar inte heller med mig pappersfibrer av det hårda trycket.

Det här citatet har jag inte ens komponerat själv. Jag har bara härmat Lindsey på The Postman’s Knock. Trots att jag är femtio och borde kunna hitta på grejer själv kan det vara svårt att komma igång när man inte skrivit något med den här typen av pennor på länge. Eller skrivit med något slags pennor över huvud taget, om sanningen ska fram. Och det ska den ju.

Jag älskar verkligen kalligrafi! Jag älskar känslan av att plocka fram min låda med bläck och spetsar och trasan att torka av spetsarna med efter utfört arbete. Jag älskar att få till ett helt projekt som inte får en bläckplump när man har två bokstäver kvar, eller kanske lägger handen i den halvtorra skriften för att man glömt bort att man inte skrivit med en Ballograf bläckpenna. Det är svårt att hålla sig och många projekt har blivit förstörda då jag envist försökt sudda hjälplinjer innan projektet har hunnit torka över natten eller kanske slarvat till det då jag skyndat på mot slutet då koncentrationen har trutit. Nu ligger en hög riktiga foton, sådana där som har trollats fram ur datorn, som ska skickas till människor för att påminna om tider då man fick träffas, se varandra i ögonen och kanske till och med kramas. ”Det kommer en tid efter denna tiden.” Det lönar det sig alltid att träna, både det ena och det andra, om man vill bli bättre. Just ikväll orkar jag inget mer, men imorgon ska jag skriva adresser vackert på kuvert och stoppa i fotona för vidare transport mot människor jag saknar.

30 mar

Nu är jag igång!

Min fina väninna hade batterivatten hemma, så nu har jag kunnat spä ut mitt guldbläck! Det är jätteroligt att skriva på svart papper och jag testar med de olika spetsar jag har i mina gömmor. I mitt svarta block hittade jag det här citatet som jag måste ha skrivit för ungefär fem år sedan. Det skimrar så fint i guld, vilket är nästan omöjligt att få fram på foto. Detta är skrivet i ”fuskkalligrafi”, alltså med en vanlig, rund metallicpenna. På nedåtgående drag har jag fyllt i dubbelt för att få en fyllig kalligrafikänsla.

Det är roligt att skriva och för mig är själva hantverket ett slags terapi, precis som stickning eller matlagning. Tekniken börjar komma tillbaka i handen igen. Det handlar om rytm, tryck, flöde och avvägning av avstånd. Det blir väl bättre och bättre tänker jag. Carry on!

29 mar

Corona och distraktioner.

Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…

För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.

Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!

16 sep

Kalligrafigodis.

Jag älskar verkligen kalligrafi i alla dess former. Ylva Skarps moderna gör mig nästan lika glad som det här flera hundra år gamla konstverket. Tänk att man fortfarande kan se hur förgyllningen glänser!

En vacker dag ska jag plocka fram mina pennspetsar och bläckburkar, men idag räcker det att njuta andra människors hantverk.