Jag har redan lyft många gånger att jag hade velat få igång mitt fotande igen, men det blir inte så. Det prioriteras helt enkelt inte. Just nu är det väldigt bra, datorn är i princip full och behöver tas omhand. Behöver jag skriva ifatt i dagboken har jag ingen hjälp av kalendern – ett jobbsamtal här och där och våra barns semestertider hjälper ju inte för att lura ut vad som hänt. Då kan fotoalbumet komma till räddning. Om jag tagit några foton, alltså. Men det är ofta jag inte gjort det. Igår hade vi fem olika sällskap på besök, en fångad stund blev det enda ”beviset”. Dagen gick i ett, på ett härligt sätt. Brorsan hade lånat ut sitt släp (ännu en Stockholmsflytt, och vår bil är oturligt nog på långreparation just över sommaren), så vi passade på att köra ännu en omgång skräp från ladan till tippen. Vilken emotionell lättnad! Mer blir det eftersom jag har ett utrymme kvar att ta hand om, men det känns så bra att ha kommit så här långt. Loppisen är klar att öppna, ett par skyltar bara så kör vi. Våra gäster har redan handlat lite. Jättekul!
Jag är tacksam och den känslan hoppas jag bära med mig genom denna sommar. En allmän känsla, trots flera orosmoln som ruvar runt omkring. Det är kostnaden för att ha många som man bryr sig om. Vi har nuet. Fladdret i växthusplasten. Suset i ängen. De böljande grässtråna. Den upprensade gräsmattan som brorsan klippte så fint igår. Solrosen som snart slagit ut helt. Luktärtsraden. Det prunkande trädgårdslandet. Doften av heliotrop. Svetten som rinner längs ryggraden. Tropiskt iste som vi fick av vår goda vän i morgonkoppen. Minnet av den läckra måltiden som yngsta dottern skämde bort oss med igår. Tanken på att syskonveckan närmar sig. Lättnaden i att snart kunna bocka av ett stort projekt. Det finns ett nu i både dåtid och framtid. Acceptans. Och det är jag tacksam för.
Imorgon drar andra halvan av 2024 igång. En tydlig början och ett tydligt slut gör att jag nästan per automatik gör bokslut och en ny livsbudget. Jag har tänkt mycket på vilket narrativ jag använder mig av då jag berättar om mitt liv och hur det låter när andra delar med sig av sina, både när det gäller vad jag verkligen berättar och hur det låter i mitt huvud. Jag är överlag mycket nöjd med första halvåret och inser att tacksamhetsdagboken återigen har gett mig stor glädje!
En livsberättelse präglas ofta av ett starkt subjektivt inslag. Det är bara jag som har alla pusselbitar till varför det är troligt att något blivit som det blivit för just mig. Detta är en av anledningarna till att det är så olämpligt att jämföra sitt eget liv med andras och även varför så många mår dåligt över sina situationer fast de egentligen har det jättebra. När jag var ung fanns Veckorevyn, när jag var något äldre fanns Sköna Hem, scrapbookingforum och Facebook och nu finns Instagram och liknande ”inspirationskanaler”. Det eviga inspirerandet leder oundvikligen till ett inslag av jämförelse som varit ett sötsurt inslag i mitt liv. Den sortens jämförelser har jag långsamt dragit mig ifrån. Jag ser vad de gjort och gör inte bara för mig, utan också för familj, vänner och klienter. Det är som så mycket annat kluvet. Få personer har så mycket inneboende kreativitet att de kan uppfinna utveckling. Detta gör att det finns mycket positivt i att hämta i hur andra löser allt från kluriga byggprojekt till livspussel. Jag vill dock inte bli mer stressad av andras livslösningar och måste därför vara försiktig med ”inspiration”. Å andra sidan vill jag inte stagnera och känner fortfarande stor glädje då jag hittar något nytt, nygammalt eller roligt att utvecklas genom.
Förra sommaren var jätterolig, men också utmattande. Att vara social med människor jag gillar är en av mina största källor till glädje, men det kan uppenbarligen bli för mycket också. Jag fick till slut skriva in i kalendern att bara för att en dag var ”tom” betydde det inte att den nödvändigtvis skulle fyllas med någon eller något. Årets sommar har hittills varit mycket mer projektbaserad än social. Det ena är inte bättre än det andra, bara annorlunda. Jag är tacksam att möjligheten till val finns. När juli drar igång ser jag fram emot fler sociala möten med både familj och vänner, denna gång i lite mer välavvägda doser. Något som jag gärna överdoserar är dock lilla barnbarnet som kommer att krypa omkring och städa våra golv här under flera veckor i juli.
Slutligen vill jag rekommendera ett av de senaste avsnitten av podden ”I hjärnan på Louise Epstein”. Varför känner så många sig besvikna efter semestern och vad går att göra för att slippa den känslan? Jag tror de flesta skulle ha nytta av att påminna sig om det som sägs i detta avsnitt. Med det önskar jag dig ett gott slut på första halvan av 2024. Själv tackar jag för regnet som faller ymnigt över den torra jorden och ser fram emot att bädda ner mig i soffan med en god bok i eftermiddag!
Tack för regn, för musik, för skratt, för gemenskap, för natur, för blomster, för stillhet, för familj, för sömn och för saxar att klippa sniglar med. I mitt hjärta ryms högt och lågt.
En klient skrev och frågade om hen kunde få samtal på torsdag eller fredag. Jag visste att det var Kristi himmelsfärd eftersom vi flyttat vår körövning, men hade helt glömt bort det. Livet utan skolbarn i familjen och eget företag gör att tiden blir flytande. Jag gillar på ett sätt att det blir mjukt runt tidsramarna. Missförstå mig inte, jag gillar ordning och reda, korsstygn och ramar. Däremot kan jag bli mindre stressad av att inte hela tiden se framåt till nästa begivenhet. Jag är hopplöst efter med så mycket i år pga den långa sjukdomen. Visst är jag på gång igen, men det nafsar hela tiden i hälarna. I vanlig ordning har det varit sniglar, löss (grrrrr, mina chili- och paprikaplantor såg inte hängiga ut av för lite vatten, grrrrr, hoppas såpvattenbadet hjälper), fåglar och frysgrader som satt käppar i hjulen. Det är bara att komma igen, jag vet ju att det alltid blir så här och att det blir bra ändå! Potatis och sättlök beställde jag från Klostra som vanligt, men de har varit på väg i transportkedjan så länge att jag börjar misströsta. Schenker verkar ha stora problem att leverera, får se om paketet anländer idag som det utlovades igår. Det är okej. Och dahliorna är inte satta i jord än, men jag har ju ett helt gäng som INTE blev uppätna av den hungriga dahliamusen och som fått tjuvstarta. De ser jättefina ut trots att några blev lite frostbitna trots fiberduksskyddet. Ja, du ser. Det finns många om och men. Det finns dock så mycket annat positivt.
Maj 2023, växthus på gång
De små rotskotten som är tänkta att bli en fantastisk syrenhäck så småningom har tagit sig jättefint så här långt. Jag fortsätter vattna och vattna (överallt förresten, det var skönt med en rejäl rotblöta i förrgår). Perennrabatten som är inne på år två är fortfarande ”oredig”, men nog ser jag redan nu att det kommer att ”bölja” lite mer än förra året! Det mesta växer jättefint där vid västra stenmuren. Vinrankan jag köpte på utförsäljning förra året och som sattes i ett hörn i växthuset tidigt i våras har tagit sig jättefint. Jag längtar efter att få uppleva ”kraftig vinranka som ger söta, gulgröna, nästan kärnfria druvor i stora klasar.” I Lilla Keukenhof ska jag sätta ner dahliorna idag, ska bara få upp resten av tulpanlökarna som jag dock inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är inte sådana sorter som har större benägenhet att komma igen, men när jag grävt upp dem så ser jag att det bildats massor av sidolökar?! Maken fick till slut igång gräsklipparen, så det ser jättefint ut i trädgårdslandet. De allra första sparrisarna frös, men nu är det snart dags att skörda årets första – de ser otroligt fina ut, trots att ”sparrislådan” egentligen får för lite sol. Hallon och björnbär ser ut att ha tagit sig jättefint där maken gjort plats för dem. Lilla hagtornshäcken börjar komma igen efter nedsågningen till fotknölarna för några år sedan. Visst är det lite hål i den, men det ger sig. Det finns ett par rosor och en krusbärsbuske som fått bättre utrymme nu och jag tror att de alla kan bidra på ett positivt sätt. De flesta av de försådda blommorna och plantorna har tagit sig bra, det ska nog bli fina buketter och gott att äta i år också! Lidl-spöna (två bigarråer och ett Ida Red-äppelträd) har tagit sig fint och marktäckarna jag satte runt dem har tagit sig lite runt alla tre. Kanske blir det i år schersminen blommar, kanske nästa, men den lever fortfarande och har hälsan. Luktärterna ser fantastiska ut. Gullviveängen är på gång. Kungsängsliljorna breder ut sig. Två av tre rosor ser ut att ha tagit för sig ordentligt och alla fyra klematisar min syster köpte för vrakpris på Ekohallen förra året har alla tagit sig jättebra. Maken håller på att bygga ett tomatväxthus och det kommer att ge murarhinksodlingen en skjuts tror jag. Örthjulet ser ut att kunna bli jättefint i år också, även om en del plantor kanske hade behövt beskäras lite hårdare. Det är fler odlingsplatser på gång, det händer grejer hela tiden och saker och ting får ta sin tid. ”Easy does it.” Var dag har nog av sin egen plåga sägs det i Nya Testamentet, men nog finns det oändligt med glädje att ta in också. Uttrycket passar väl att paras med att ta sig tid att lukta på blommorna. Just nu är det mandelblom som fyller luften med väldoft, men fruktträden är på gång de också. Och syrenerna! Den här genomgången fick helt enkelt bli ett slags inlägg i tacksamhetsdagboken. Med det är det dags att hugga i för dagen och vi kämpar vidare!
Igår frågade en av mina systrar om jag hade PMS för att jag upplevdes vara smått aggressiv. Det hade jag nu inte, men jag är onekligen mer känslosam än vanligt. Det där med Mammas årsdag påverkar säkert, men jag tror inte det bara är det. Det är påminnelser som kommer i ett om livets orättvisa. Och orättvist är det! Min systers svåger har skrivit så fina tidsskildringar som han samlat i föreställningar från olika stunder i mänsklighetens nära historia. Nu har jag lyssnat så mycket på julmusik i repetitionssyfte, så idag lyssnade jag istället på hans Flygblad över Berlin. Och lipade såklart. Min syster i Skottland berättade att hon förberett julklappar till sin väninnas julklappsträd. Väninnan är rektor på en skola där många elever inte får julklappar och när jag fick höra om det grät jag igen.
Fars ständiga mantra ”Livet är orättvist” (förutom ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”) har alltid hjälpt mig att åtminstone reflektera över min önskan att hjälpa människor i nöd också då jag inte kan göra något. Känslan av otillräcklighet kan inte alltid stå i fokus, den väg den leder in på är full av svärta, offerkänslor och aggressioner. Och hur lär man de unga att förhålla sig till sin egen otillräcklighet? Jag lärde mig tacksamhet som en väg att gå runt detta av mina föräldrar och har berättat så mycket om det här. När jag läste ett inlägg om detta hos Elsa Billgren reagerade jag därför starkt på en kommentar som fått väldigt många ”likes”, så jag gissar att många håller med om detta:
”Jag tror inte att tacksamhet är vägen till lycka. Jag håller med dig att det inte alls är ett självklart begrepp. Det ligger en jämförelse i det och ett slags distansierande av andra, som jag inte tror gagnar mänskligheten. ”Tacksam för att jag slipper sitta under bomberna i Gaza just nu. Tacksam för att jag får krypa ihop i min designsoffa till värmen i min kakelugn.” Jag kan iof förstå det från ett överlevande perspektiv. Tacksam för livet men även där kryper relativiserandet snart in. I alla fall för mig. Men framför allt, att låtsas vara lycklig när världen brinner är svårt. Tacksamhet för ens egen räkmacka räcker inte. Jag tror vägen till lycka är generositet och det gamla slitna begreppet solidaritet. Att veta att jag har gjort något idag för någon annan, oavsett hur litet, gör att jag kan känna frid i min eget privilegie.”
Jag vet inte om jag helt misstolkar, men enligt denna skribent ska jag inte vara tacksam eftersom det distanserar mig från andra. Jag får heller inte vara tacksam för att jag slipper bomber i Gaza, eller för att jag får njuta värme från min kakelugn. Och när världen brinner ska jag inte låtsas vara lycklig. Eller när barn blir våldtagna av pedofiler, eller människor får svälta, eller när schizofrena inte klarar att bo i av socialen tilldelade lägenheter, eller när korruption äter upp ärliga människors gåvor till hårt drabbade oroshärdar, eller när män dödar sina barns mödrar eller när barn börjar konsumera porr då de är åtta år, eller… Ska jag ta hänsyn till allt elände i världen hela tiden innan jag hanterar mina egna känslor kan jag inte leva. Så sorry till dig som skrev den kommentaren, jag håller med om att det bästa vem som helst kan göra är att hjälpa någon annan, varje dag, men att hela tiden sätta sina privilegier som ”du är by default en otillräcklig människa som har det alldeles för bra” tror jag faktiskt inte leder till särskilt mycket gott.
Med det ska jag torka tårarna och värma lite lunch, vara tacksam över också lite äckliga rester och njuta av att jag slipper vara utomhus just nu. Jag ska vara tacksam över Spotify, över att jag fick tillbringa några dagar med mina brorsbarn så det både blev julpysslat och snögummebyggt och tacksam över att jag ikväll får sjunga med mina älskade körkompisar på Fredrikskyrkans trappa i den levande julkalendern.
Just nu blir det inte så mycket tid över till bloggen. Själva livet har full fart, helt enkelt. Mina skrivstunder om morgnarna under november ägnas mest åt Trettio tacksamma dagar, projektet som lever upp i november varje år. Så kul att det är fler som får hjälp av medveten tacksamhet.
Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.
Idag vaknade jag i min egen säng för första gången på en vecka. Vilken känsla! Jag älskar att hänga med min systers familj (där vi brukar bo), träffa våra barn som annars känns så långt borta och hänga med fina vänner. Just den här veckan blev alltså i vanlig ordning jättetrevlig, men jag orkade inte vara riktigt lika social som jag hade tänkt mig. Jaja, nu blev det så. Livet styr man inte över. ”Skapande september” trillade helt bort och så får det vara. Vi får se om jag orkar komma igen. Jag satte mig iallafall här på morgonen och monterade ihop en ljusmanschett av löv som jag hade gjort av värmeljuskoppar sedan innan, så helt har jag inte kastat detta projekt överbord!
Igår kom vi hem fem minuter innan jag behövde ge mig iväg igen för att hinna till körrepetitionen. Det innebar att jag missade trädgårdsrundan som jag alltid brukar ta innan något annat tas om hand då jag varit borta i några dagar. Ingen fara på taket! Nu fick jag en härlig morgon i lugn och ro istället.
På verandatrappen blommar det åt alla håll och kanter och jag är så nöjd med hur fint alla färger och former jobbar tillsammans. Hösten hänger verkligen i luften nu, inte minst märktes det då vi for norrut genom Sveriges långa land. Under veckan vi har hunnit vara borta hade ännu fler träd börjat skifta i färg längs E22:an, men detta skifte har inte riktigt hunnit ner hit till Blekinge än.
Dahliorna har några veckor på sig att ge allt vad de har innan det är dags att ta upp dem till vinterförvaring. Just nu blommar de åt alla håll och kanter och somliga har verkligen tagit revansch sedan förra året. Jag kommer nog aldrig att sätta dahlia i kruka igen om jag inte på riktigt lär mig att ta hand om hur jag ska gödsla och vattna så det blir så bra som möjligt. Friland funkar så mycket bättre till dessa divor!
Grönkålen är makalöst fin! Vi får se vad det leder till för någon middag.
I några av lådorna i trädgårdslandet står det enstaka krasseplantor. De är just nu otroligt vackra, så något måste ha blivit rätt för dem. Inte bara krassen mår bra, utan också allt annat som inte borde växa här. Den här dagen kommer att ägnas helt åt trädgårdspyssel. Nog för att jag gillar att rensa mycket bättre nu än förr om åren, men så mycket rensning som behövs idag kommer att vara ”sådär”. Jag får väl roa mig med att gå och käka hallon med jämna mellanrum. Våra trädgårdshallon har muterat på något vis. De är tagna från sommarhallon i Bredavik, men precis som förra året så ger de här plantorna frukt först sent i augusti/september. Märkligt.
Innan jag gör något annat för dagen ska jag ut och plocka in blommor till vackra buketter. Tack alla växter för tidernas bästa blomår! Nog finns det utrymme för stor förbättring, men det känns fint att beta av ett projekt åt gången. Att komma hem till allt det som finns här gjorde mig denna gång extra tacksam efter flera månader av att ha känt mig otillräcklig. Heja, heja. Upp och ner åker vi i denna berg- och dalbana som kallas livet. I tragiska skeenden finns också möjlighet att stanna upp och se allt fint ur ett nytt perspektiv. Precis detta märker jag har hänt mig nu.
Det är dagen efter dagen efter den fest som jag verkligen ville skulle bli lyckad för alla inblandade. Inte för att jag inte brukar ha den ambitionen, men den här gången kändes det ändå lite extra viktigt. 3/4 av våra amerikanska kusiner och deras familjer var på besök, och ett gäng andra amerikaner varav några aldrig ens varit utanför USA:s gränser. Förutom detta rätt stora gäng var vi ”de gamla vanliga” (några av mina syskon med familjer och ett gäng vänner) och när jag hade räknat in alla som blev kvar efter sjukdoms- och ”måste hämta familjen på flygplatsen”-bortfall blev vi 56 personer kvar. För att få en sådan operation att funka finns det en hel del att tänka på innan själva festen och av festdeltagarna krävs en del hjälp och socialt ansvar om man som vi inte tar hjälp utifrån.
Själv stod jag i köket hela dagen innan för att baka pajer och tårtbottnar och koka ägg. Mot slutet slöt syrran och min kusins fru upp för att skrubba alla potatisar. De fick bästa placeringen rakt på köksgolvet, men jag bjöd dem i alla fall på varsin kudde att sitta på.
Själva dagen var typ det bästa att få krama om brorsonen som varit borta i två år! Hans familj hade dagen innan varit i Köpenhamn och plockat upp honom på flygplatsen och sedan hade det hunnits med att skivas kassler, ugnsbakas kyckling och göras potatisgratänger och Janssons. Intensivt! Hur som helst skulle trädgården göras lite fin och festlig, en nog så viktig detalj för att en fest ska bli extra trevlig. Blomsterarrangemangen var i vanlig ordning fenomenala och skapade av syrran som fått hjälp att fixa blommor av vår kusins dotter. Tyvärr har jag bilderna på dem i kameran och överföringskontakten funkar inte som den ska.
Frallor ska ätas nybakade, så en av kusinerna och syrran rullade och flätade så det stod härliga till medan trädgården iordningställdes. Ingen skulle behöva få för lite bröd! Det blev sååå många frallor, och de flesta gick åt under dagen.
Alltså, det här midsommarbrödet var nog det vackraste hittills. Med små medel blev midsommarstången i deg levande. Vallmofrön och blåklint fick dekorera ringarna. Fint, va?
Några av alla amerikaner fick ansvar att klä midsommarstången och det gjorde de med den äran!
Stången blev jättefin och stod klar lagom tills att det var dags att äta.
Tips! Om du kan så undvik papperstallrikar även om det är en typisk papperstallriksfest. Det blir lite extrajobb, men finns det diskmaskin så är det väl värt att få äta på en riktig tallrik. Särskilt som på en sådan här fest där många fick sitta på marken på filtar. Alla har väl haft upplevelsen där papperstallriken viker sig och häller ut innehållet på finkläderna…
Maken och kusinens man hade fixat årets skyddstak till det stora bordet. Mat utomhus behöver skyddas från vädernycker, både sol och regn, och flygfän. Flygfäna är det svåraste att hantera, men de kommer alltid att vara närvarande då det är dags för fest. Vi har en kylbricka till kött och Bregott som inköptes på Maxi för några år sedan, och har man hanterat maten ansvarsfullt innan hinner den inte bli dålig på tiden det tar att ha en normal sittning. I vanlig ordning var brödet och äggen mest populära, men det var roligt att se att det mesta var rätt beräknat.
Årets dans runt midsommarstången blev ännu roligare än förra året. Det är så kul när alla är med! Amerikanerna hade fått text och musik i förväg. Jag tror inte så många hade övat, men de hängde med bra ändå och de som redan kunde klämde i ordentligt. Efter dansen var det dags för dessertbord. Tårta, snacks och godis fanns det också gott om. Hemgjord bål av saft, bubbelvatten (det blir många flaskor att bubbla innan dessa glasbehållare är fyllda, haha), is, chokladmynta, citronskivor, rabarber, jordgubbar, citronmeliss – dekorera och smaksätt med vad du har. Det blir både fint och gott! Syrran hade instruerat vår kusin, som är jätteduktig på att baka och laga mat, hur man gör en prinsesstårta. Alla var mycket nöjda med resultatet och nu kan hon åka hem och föra denna tradition vidare till sina barn.
De lite yngre barnen och en del av de vuxna var mer intresserade av att bada vid stranden än att leka, men de leksugna var ändå en stor skara. Maken hade förberett några klassiska midsommarlekar som stövelkastning, äta godissnöre utan att hålla i, sked- och potatisstafett, något slags komprimerad kubb, säckhoppning och inte minst…
… irländsk julafton. Jag vet inte varför det är så himla roligt, det bara är det. Det sprangs på sniskan och skrattades för fullt, precis som det ska vara.
Till denna dag tror jag inte jag har gjort någon riktig midsommarkrans. Jag har ansvar för köket, men jag njuter alltid av de vackra skapelser alla åstadkommer!
Syrran hade förberett en aktivitet där man skulle designa och skapa en klädsel inspirerad av en Sverigedräkt med hjälp av soppåsar, tygblommor, tejp och lite annat smått och gott. Det blev flera vackra skapelser, men mest precis blev den som prydde min kusin! Så roligt. Min svåger och syster (ej med den här gången) var lekansvariga på dotterns försenade bröllopsfest och hade där en familjefejd där brudens och brudgummens familjer skulle klä varsin brud under liknande premisser.
Här ser du skymten av en av de andra tjusiga skapelserna. Kul med tolkningar också!
Som det ska vara avslutades denna långa och härliga dag med en vacker Bredavikssolnedgång. Jag somnade gott, tacksam och glad över hur fin dagen blev. Det är härligt med hjälpsamma människor som tar socialt ansvar och som deltar genom att lyfta varandra på bästa sätt! Hoppfullt. Igår fortsatte helgen med ”släktträff” hemma hos min moster och morbror, så nu är det dags för lite återhämtning. Hoppas att även din midsommar blev bra och på det sätt som du ville och behövde.
