Efter härliga dagar med allt från rivig hajk till lyxmiddag har jag tänkt mycket på vilken skillnad det gör att gå in i något med stora förväntningar mot att inte ha några förväntningar alls. Häromdagen ledde en förflugen kommentar från mig (”ja, men jag gillar ju att tälta) till den mysigaste av utflykter då maken styrde upp en fantastisk ”glamping” (alltså att campa lite lyxigare). Eftersom vi bara behövde åka några kilometer kunde vi omgående genomföra aktiviteten då vädret såg ut att bli perfekt. Allt vi behövde fanns hemma utom cider och marshmallows, men det kunde jag köpa på väg hem från livmoderhalscancerprovtagningen. Vilket ord, va? Varken jag eller maken hann bygga upp några stora förväntningar, utan vi körde bara. Var det just detta som gjorde att det blev så bra? Jag tror att det åtminstone delvis är förklaringen till hur nöjda vi blev.

Genom forskning har det framgått att man många gånger njuter mer av själva planeringen av en aktivitet än att faktiskt genomföra den. Det gäller även resor, inköp av dyra prylar och annat som man kanske inte gör i en handvändning. Förväntansglädjen är många gånger helt enkelt större än hur det känns när man väl köpt eller genomfört det där stora.

Genom livet har jag haft en inbyggd känsla för att det är så här människor funkar. Jag såg framför allt min mamma längta och prata om sådant som skulle göra henne lycklig, men hon hann knappt njuta av resultatet innan hon var inne på nästa dröm eller nästa projekt. Kanske är det därför jag själv kunnat vara rätt nöjd med att ha en vision om hur något skulle kunna vara utan att behöva uppfylla det? Eller helt enkelt strunta i att tänka på sådant som varit för dyrt eller känts för komplicerat för att uppfylla? Mammas ständiga drömmande satte käppar i hjulen för hennes ”lycka” (i brist på bättre ord, förnöjsamhet funkar kanske bättre) medan mitt förhållningssätt har gjort att jag gått miste om sådant som hade kunnat ge livet guldkant.

Jag satte mig för att fundera över vad som lovat runt, men hållit tunt. Det stora problemet tror jag är att naturen, livet och andra människor inte är perfekta. Det finns mycket som kan gå fel, vara lite skavt i kanten eller påverkat av hormoner, brist på sömn eller just förväntningar som inte har uppfyllts. Här är en liten lista på hur livet kan se ut:

Semesterresor är oftast bäst innan och en tillräckligt lång tid efteråt. Blandningen av det bra och lite för många dåliga upplevelser gör att man gärna känner sig besviken då man är på väg hem. Låt det bara gå ett tag så kommer det dåliga att förlora sin udd och resan blir sådär bra som du hoppades innan du gav dig av!

Innan man får barn är man bäst på att vara förälder. De som har problem med sina barn har säkert orsakat det själv genom sitt dåliga föräldraskap. Allt kommer att vara rosenskimrande och Instagramperfekt med ens egna barn. När bebisen väl är på plats känner sig många överväldigade och ångrar kanske till och med att de blivit föräldrar. Pratar man inte med andra om sina upplevelser är det lätt att känna sig ensam och misslyckad. Jag misstänker att den viktigaste anledningen till att det kan vara så jobbigt att vara förälder är att vi inte längre uppfostrar barn i storfamiljer, att vi ser den tidigare generationens inpass snarare som hot än som hjälp och att barn uppfostrar varandra. När barnen väl vuxit upp och flyttat hemifrån saknar man dem vanligtvis gruvligt, inte minst för att det är de bästa stunderna som blir kvar i ens sinne medan de värsta har hunnit läka ut.

Lösgodispåsar, ska vi tala om dem? Hur är det möjligt att en godispåse endast innehållande bitar man själv valt står kvar med sådant som man inte alls gillar eller är sugen på? Godiset är godast innan man intagit den första biten, de första bitarna är riktigt smarriga, men sedan är det helt enkelt inte längre gott.

Renoveringar är naturligtvis både önskvärda och uppskattade i de flesta fall, men hur lyckliga gör de en egentligen? Den som inte kan hitta tacksamhet i livet självt kommer snart att vara missnöjd med något annat, även om köket kostat 150 000 och kranen importerats från Frankrike.

När sommaren äntligen är här ska det festas och solas och vilas och renoveras och umgås. När hösten så kommer kliar sig många i huvudet, känner sig överväldigade eller besvikna, undrar vart tiden tog vägen och hoppas att det nästa år finns chans för omtag. Då kommer inte barnen att vakna klockan fem, eller stiga upp 13.30. Marinadreceptet som sabbade den viktiga grillkvällen kommer att vara uppdaterat och gurkorna kommer inte att drabbas av spinn. Alla i familjen kommer att hålla sams och böckerna i kassen från bokhandeln kommer att läsas. Vi kommer att ha träffat den stora, perfekta, kärleken och vi kommer att vara friska igen. Vi kommer att känna att vi har vänner som vill hänga med oss på ledigheten och vi kommer att ha sluppit ångestproblemen. Det kommer att finnas pengar till en utlandssemester och vi kommer äntligen att ta oss tid för kulturupplevelser och snickarprojekt. Det kommer att kännas roligt att skrapa fönster och vi kommer inte att behöva ägna en hel semester åt att vara oroliga över kommande omstruktureringar på jobbet. Lite så. (Allt detta är antingen upplevt av mig, klienter eller vänner – verkligheten bjuder på högt och lågt vare sig det är semester eller ej.)

Det har visat sig om och om och om igen att vi mår bra av att lära oss fokusera på stunden vi befinner oss i just nu. Att bara låta livet vara precis som det är utan att värdera det ger stabilitet. Nej, vi kan inte leva ett liv där vi ständigt lever i mindfulness, men när ältandet över sådant som hänt eller sådant som kanske eventuellt skulle kunna hända tar över har vi mycket att vinna om vi tar oss tid att landa i oss själva, i stunden, i hur livet faktiskt ser ut just nu. Vi behöver inte betygsätta livets alla skeenden och även om både listor och femårsplaner kan vara hjälpsamma gör vi oss en otjänst om vi inte stannar upp ibland. Tacksamhet kan vara för jobbigt att hantera då man befinner sig i djup depression, sorg eller när de negativa känslorna är allt för närvarande. För alla som ”bara” känner sig missnöjda eller besvikna kan detta trick däremot vara mycket hjälpsamt. Jag kommer aldrig att sluta tjata om vinsten med tacksamhetsdagbok och jag kommer aldrig att glömma vilken stor tjänst jag gav mig själv den dag jag på riktigt började leva i tacksamhet. Och där hamnade jag alltså till slut denna morgon. Må dina utmaningar inte vara större än att du känner att du kan hantera dem och må du hitta vägen framåt som är bäst för just dig.