01 okt

Ett spretigt inlägg om sol, second hand och lyckan i ordning och reda.

Men var börjar jag? Kanske i min utsikt när jag kom upp på övervåningen och skulle gå in i arbetsrummet? Ja, men jag kände ”Välkommen till livet!”, även om jag redan har levat i snart 51 år och vaknat 18 611 gånger till morgnar av varierande karaktär. Det var inget särskilt med igår, samtidigt som jag hade många känslomässiga upplevelser av olika slag. Jag vet att jag ofta skriver om att reflektera och stanna upp i tacksamhet, men det går inte att betona nog ofta hur viktigt det är att ”öva” på att vara tacksam. ”Trettio tacksamma dagar” behöver inte vänta till november och jag rekommenderar att man har en tacksamhetsdagbok att fylla i då andan faller på eller då livet kanske är lite extra utmanande. Det kan tyckas gå stick i stäv med hur man känner sig då livet är överväldigande, men det är det som är själva grejen.

Det här är kanske ett onödigt mellanstegsfoto, men i förrgår fick vi hämta det omlackerade bordet! Det är så fint och jag ser fram emot att stolarna också blir färdiga (de bad oss hämta bordet för att det inte skulle ta så mycket plats hos lackeringsfirman). Det är verkligen nätt och samtidigt otroligt stabilt. Vi får plats med lika många gäster som med det gamla bordet, men alla kommer att sitta mer bekvämt då ingen kommer att sitta med ett stort bordsben mitt framför knäna (som fyra personer alltid fick göra med det gamla bordet om iläggsskivan låg i). Formen bidrar också till mer harmoni. Som sagt, det ser inte så fint ut med fel stolar till, men det är okej. Vi kan vänta lite! (Jag blir lite svettig då jag tänker på omklädande av de sex stolarna då det tar sin tid att förbereda sitsarna, så jag är otroligt tacksam över att någon annan sköter färgen på själva stolarna.)

Sedan är det det här. Jag är ledsen över att jag missade att ta ett före-foto, men nu blev det så. Härom veckan vaknade jag och hade lösningen klar över hur vi måste omorganisera utrymmet under trappan. Som det var stod en fusk-Elfa-back inklämd med en massa skor som ingen hade koll på under trappdelen till vänster och så ett högt lager med grejer som bara slängts in på backen. Detta ledde till att mycket som låg här var krångligt att ta fram och blev bortglömt. Flera butiker har haft bra erbjudande på förvaringsbackar i höst. Vi investerade efter min aha-upplevelse några hundralappar i ett mer enhetligt system som är otroligt smidigt och praktiskt, inte minst då man faktiskt ser vad som ligger i lådorna! Melaminhyllor och konsoler inhandlades på Jem & Fix, de nya backarna på Rusta och ICA. Jag öppnade och stängde det där draperiet ohemult många gånger igår kväll bara för att jag var så ruskigt nöjd. Är det normalt att vara så nöjd över ordning och reda? Det måste vara ett arv från min moster Eva!

Igår eftermiddag hade jag glädjen att få tillbringa en timme på Pingstkyrkans Second Hand i Karlskrona. Deras nya lokaler är ljusa och luftiga och jag blir alltid lika glad över att se hur välskött det är! Många ser till att hänga på låset för att inte gå miste om de bästa fynden (denna butik är bara öppen några gånger i veckan), men jag hittade allt jag letade efter och lite till även om jag kom några timmar senare. Det kan händas att familjen blev informerad om att jag köpt årets första julklappar. Det finns inte mycket som är så tillfredsställande som att rensa loppisfynd från prislappar, tvätta upp/av dem och se om fyndet nu var så fyndigt som man hade föreställt sig! Vår äldsta dotter tycker att jag är ganska trist att shoppa med då jag inte upplever riktigt samma ”rush” av att handla som hon, men i just loppisfyndandet hittar vi stor glädje båda två. Tillhör du lag ”usch, äckligt och gammalt” eller lag ”skräp är vad du gör det till”?

07 aug

Tacksam!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv idag. Minus kaffet då då, men jag köpte smör för 39,90 kr/halvkilo. Det var en bra ersättning.

De fågelsådda solrosorna gör mig lycklig, så in i bängen lycklig. Nästa år får det bli solrosfält igen.

Nu är vi igång med tomatsallad-varje-dag-tiden. Tack! Så lyxigt det känns att kunna äta dessa godisbitar.

Målandet fortsätter. Min rygg protesterar ljudligt, men vem bryr sig?! Inte jag iallafall. Det här blir ett sådant lyft att jag knappt kan tro mina ögon! Tack!

15 apr

Glad torsdag!

Morgonmänniska. Jo, jag är en sådan. Älskar att stanna uppe sent och läsa tills boken tar slut, eller sitta i soffan med en stickning, eller halvslumra i samma soffa med en filt över mig fast jag vet att jag borde gå och lägga mig istället. Trots detta vinner morgonen. Det är verkligen skönt att vakna tidigt av solen som strilar in genom fönstret, att njuta av ljuset i vårt trygga hem.

Idag skulle jag egentligen till frisören för första gången på länge, men igår ringdes återbud pga sjukdom.
”Jaja, men nu blev det så.” Carina Berg
Det går att hålla två tankar i luften samtidigt. Förnöjsamhet och besvikelse, lugn och rädsla, irritation och tacksamhet, försiktighet och ihärdighet. Jag försöker praktisera det jag jobbar med. Acceptans för sådant som har hänt och sådant som jag inte rår över. Målmedvetenhet gällande drömmar och målsättningar. Insikt i att livet faktiskt är en dans på både rosenblad och taggar, två steg fram och ett tillbaka.

Bild från signyou.se som tillverkat skylten.

Min mamma var bra på strävandet, men jag lärde mig också indirekt genom henne att det är viktigt att sätta sig ner och njuta frukterna av sitt hårda arbete, eller att faktiskt låta bli att prestera alls ibland. Ingenting blir ”färdigt” på riktigt, det kommer alltid något annat. Lever vi för det som kommer ”sedan” är det så lätt att drabbas av besvikelse. ”Om bara…”, ”När det här är klart…”, ”När vi går i pension…” – tänk så många som går miste om livets guldkorn då de hela tiden väntar på framtiden. (Detta gäller såklart tvärtom också. Ältarna som lever i nostalgins skimmer och/eller i skuggan av frågan ”Varför?” går även de miste om mycket fint.)

Jag hoppas att du har en fin dag, att du hittar något att glädjas över, något som kan betvinga tankarna på besvikelser och otillräckligheter. Jag började dagen med tacksamhetsdagboken. Det var längesedan och jag skrev en lång lista på sådant som jag så lätt tar för givet. Reningsprocessen som den här övningen innebär för mig är som ett själsligt bad, ett med badbomber och en kall, god dricka på badkarskanten. (Det var förresten alldeles för länge sedan det också.) Högst upp idag kom goda vänner.

Gårdagens middagsgäst och fina vän hade med sig denna fantastiska bukett som kittlar både syn och luktsinne! Tack! Slutligen måste jag dela med mig av receptet på middagen. Asiatisk kyckling som kittlar smaklökarna.

Bambis asiatiska apelsinkyckling, 4 portioner

900 g kycklingbröst
2-3 dl maizena
2 ägg
rapsolja

Marinaden
1 ½ msk kycklingfond
2 ½ dl vatten
1 dl strösocker
½ dl vitvinsvinäger
½ dl soja
2 vitlöksklyftor
1 msk färsk ingefära, riven
1 apelsin

1. Börja med marinaden. Vispa ihop kycklingfond, vatten, socker, vinäger och soja. Pressa ner vitlöksklyftor. Dela apelsinen och pressa ner all saft. Riv av lite av skalet också ner i marinaden.
2. Dela kycklingen i lagom stora bitar och lägg i en påse. Häll ca 1/3 av marinaden ner i påsen och se till att den fördelar sig över kycklingen. Marinera minst 30 minuter.
3. Häll upp maizena i en skål och knäck äggen i en annan skål, vispa upp dom lite lätt.
4. Doppa kycklingbitarna en och en i först ägg och sen i maizena. Fortsätt så med alla bitar.
5. Stek/fritera kycklingen i rapsolja i en stekpanna tills dom är genomstekta.
6. Häll resterande marinad (de 2/3 som du fick över) i en kastrull och koka upp. Tillsätt 2 msk maizena medan du vispar. Fortsätt tills såsen tjocknat. Ringla såsen över kycklingen eller använd den som dipping sauce. (Jag lade helt enkelt ner de färdigstekta kycklingbitarna i såsen för att det skulle kännas som Orange Chicken från Panda Express. Det blev smarrigt det också, men jag kan tänka mig att paneringen liksom löses upp på resterna. Det får maken undersöka då han äter dem idag.)

24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

27 dec

Bokslut för disciplin.

2020 blev inte precis mitt bästa ”ett litet ord”-år någonsin. Jag kände så starkt för DISCIPLIN, tänkte att det verkligen var rätt. Jag kan inte annat än att säga att disciplin hade varit att föredra i år, men jag har ju inte direkt implementerat detta ord som jag borde för att det skulle ge den effekt jag hade tänkt mig. Eller effekt och effekt, jag kände i slutet av förra året att jag hade både styrka och motivation att ta till mig ett så starkt ord. Med tanke på vad som sedan hände när coronaviruset tog över hade det varit rätt smart av mig att koppla disciplinen i allt som försiggick runt omkring mig. Då hade detta kunnat bli till mitt bästa årsord någonsin.

När jag nu loggade in på Pinterest insåg jag att sist jag var aktiv här var för precis ett år sedan då jag började samla till en hel ”anslagstavla” med disciplininspiration. Jag kom inte längre än såhär. Bättre gick det med mitt enda stora disciplinprojekt, nämligen ”En bok om dagen”. Det var faktiskt något av det roligaste jag har gjort i projektväg, kanske just för att jag hade disciplin nog att föra det hela vägen i hamn. Jag inser att jag borde ha ett liknande projekt kallat ”Läs alla olästa böcker i högen på sovrumsgolvet” innan mitt nya ord tar över på nyårsdagen.

Jag har inget att skylla på och jag ger inte upp konceptet med att välja ett ord. Sanningen är att jag redan har ett nytt. Det kom till mig på julafton och kändes så självklart att jag inte ens övervägde att kika runt lite innan jag bestämde mig. Just nu håller jag på att lägga grunden till hur jag ska ta mig an detta och har provat en lite annorlunda angreppsteknik i år. Vi får väl se vad det leder till.

Med detta ber jag mig själv om ursäkt för att jag inte lät DISCIPLIN ta så stor plats i mitt liv som jag borde ha gjort. Men så är det. Ibland går det upp, ibland går det ner. 2020 var inte direkt innehållslöst. Kanske har jag undermedvetet ändå haft bättre disciplin än jag hade haft utan mina funderingar om vad disciplin innebär för mig. Jag har jobbat hårt och klarat av en hel del spännande utmaningar. Kanske hade jag inte nått dit jag befinner mig nu utan DISCIPLIN i handen? Vem vet? Inte jag i alla fall. Jag vet åtminstone att jag har några dagar på mig att knyta ihop säcken. Samtidigt ger jag mig själv en klapp på axeln. Jag lutar mig på mina kusiner som har utfört ställföreträdande disciplin åt mig. Tack till er, godingar!

14 okt

I dödens väntrum.

Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.

Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!

30 aug

Om att njuta av livet.

Jag brukar ju skriva tacksamhetsdagbok i hela november som en del i mitt projekt ”Trettio Tacksamma Dagar”. Den senaste tiden har jag faktiskt plockat fram den bok jag skriver om tacksamhet i många kvällar i rad. För dig som läser här ofta känns det kanske tjatigt att ta upp den där tacksamheten, men under coronatiden har jag upplevt det som viktigt att inte glömma hur bra vi har det ”trots allt”.

Finns det alltid något att vara tacksam för? Ja, det hävdar jag. Man blir bättre på att hitta dessa saker om man övar på det och det kan också få en att må bättre. För någon som är helt ovan kan fokus ligga på väldigt självklara saker som familj, vänner, tak över huvudet, tillräckligt att äta varje dag eller vad det nu kan vara. Att hitta dessa saker kan till och med kännas svårt. Med övning kan det gå att hitta guldkorn också när allt verkar rasa runt omkring en. Förra sommaren hade jag, enligt mig själv, inte mycket att tacka för. Jag var så eländig, en smula bitter kan jag tycka i efterhand, och tyckte sanningen att säga synd om mig själv. En runda med tacksamhet förberedde mig för läkningsprocessen som låg framför mig så att jag kunde ta emot den. Det är spännande att läsa tacksamhetsanteckningarna från den tiden! När man ser sitt liv uppdelat i atomer och vägrar att bjuda in det som inte tillför något positivt kan mycket vackert skapas.

Igår blev jag, maken, en syster och en svåger bjudna på en fantastisk femrättersmiddag som del i någon annans tacksamhetsprocess. Denne andre är så tacksam över något som vi har hjälpt till med att han ville uttrycka det på detta sätt. Först kändes det överväldigande, sedan tackade vi och tog emot. Den här middagen kommer att minnas med värme av flera olika anledningar. Tänk så gott det kan vara med mat och dryck! Vinberga Vinkiosk serverar fantastisk mat, alltid utifrån den mat som presenteras från deras leverantörer. Det godaste av allt var nog en kokt potatis med örtsmörfyllning, finhackad lök och torkad, rökt och saltad torskrom. Just den rätten var så god att vi hann smälla i oss det mesta innan jag kom på att alla delar i middagen skulle förevigas.

Igår ramlade jag in på en inspirationssida med äppelrecept. Bilderna är otroligt vackert stajlade, men förutom det tror jag faktiskt att flera av de där recepten faktiskt smakar riktigt gott. Jag blev så sugen på äpplen att det var extra roligt att desserten blev ”bakat äpple och kolasås med vaniljgräddglass på syrad grädde”. Efter en hel kväll av ljuvliga smakupplevelser kändes det bra att landa i farmors kök. Eller ja, det gjorde jag väl inte direkt, men det kändes så. Jag hoppas att jag får möjlighet att äta på Vinberga Vinkiosk fler gånger i framtiden. Tack K! Det blev en toppenkväll.

24 aug

Tack.

”Det finns bara två sätt att leva sitt liv. Det ena är att leva som att mirakel inte existerar. Det andra är att leva som om allt är ett mirakel.”

Albert Einstein

För några år sedan vandrade en bekant till mig Camino de Santiago de Compostela, en av världens mest kända pilgrimsleder. Hon uppdaterade med dagboksanteckningar efter varje etapp och jag kommer ihåg hur inspirerad jag blev. Att genomföra en pilgrimsvandring står fortfarande på min ”bucket list”. Förra året åkte jag dock till Gotland och genomförde en egen version av pilgrimsresa och jag har insett att det egentligen inte krävs mer än det jag hade där och då.

Igår gjorde jag oplanerat en minipilgrimsvandring i Kristianopel. Vi brukar alltid gå på minst en sommarkonsert i Kristianopels kyrka och när nu sommaren närmar sig sitt slut bestämde jag mig för att åka dit igår kväll, trots att ingen ville följa med, att det inte var en konsert utan en ”enkel gudstjänst” och trots att det regnade. Fokuset låg på musiken som framfördes av ett ungt par från Ytterön. (De påminde så mycket om mina frikyrkliga vänner från lärarhögskolan för hundra år sedan!) Fars begravningspräst predikade om utbrändhet, hyckleri och förhållandet mellan liv och tro. Vi sjöng psalmer som fyllde mig med något jag saknade och när vi kom till fjärde versen på I denna ljuva sommartid och kantorn sedan avslutade med ett mäktigt postludium, en improvisation på samma psalm, visste jag varför det var viktigt att jag var där just då.

Vi skulle jag allena då
I denna tid otacksam gå,
När allt sitt lov dig bringar?
O Gud, som äran hörer till,
Med lov till dig jag höja vill
I tron min andes vingar.

Somliga upplevelser är inte att dela med andra. Jag vill bara påminna om hur viktigt det är att lyssna inåt. Det är så lätt att missa vägmarkeringarna i bruset som omger oss i dagens samhälle.

06 aug

Fantastiska gåvor.

Det kom ett tjockt kuvert i brevlådan igår. Sådana är inte vanligt förekommande och gör mig alltid lika glad! Just detta gjorde mig om möjligt ännu gladare. Det var inte själva päronessensen, som gjorde kuvertet så tjockt, utan brevet som låg i. Orden var varma och kärleksfulla, och mycket personliga.

Senare samma dag kom två presenter till, denna gång personligt levererade av några andra själar som förbättrar världen med sitt ljus.

Den ena lämnade kvar ett mjukt, väldoftande tvål, särskilt passande i coronatider.

Den andra lämnade kvar ett konstverk i bokform hos mig.

Boken är perfekt och lyfter det som vi människor delar, den existentiella ensamheten och livets komplexitet. Den slutar dock i dur och lämnar en delikat eftersmak.

När jag stod och lagade middag stod plötsligt mammas vän Monica från Blomster City i dörren för att personligen leverera en grattis-bukett från lillasyster. Idag blev jag nämligen klar med de sista praktiska delmomenten i min samtalsterapeutkurs, och snart har jag bevis på att jag är ”certifierad samtalsterapeut med e-hälsa”! Jag har alltså blivit riktigt bortskämd, men jag är också väldigt tacksam.

Ps: Den här gåvan var inte heller fy skam. Kul att känna att jag yrkesmässigt är på rätt väg!

20 jul

Såpa golv.

Det finns vissa saker som bidrar starkt till hemtrevlighet. Doften av såpskurat golv tillhör definitivt dessa! Vi har struntat i att såpa de massiva trägolven på övervåningen. Det är för tätt och tungt möblerat för att vara hanterbart, så de golven får bli gulare och ”möbelfläckiga”. I verandan passar det däremot utmärkt att såpskura! Verandan har varit kaotiskt stökig alldeles för länge nu, så mitt under åskovädret gjorde jag slag i saken och började städa ur eländet. Jobbigt då, underbart nu när allt är klart!

Så här såg det ut lite halvvägs in. Den observante ser hur smutsigt och fläckigt golvet hunnit bli sedan senaste skurningen. Utgrävningen runt huset förra helgen har indirekt gjort det ännu värre, så vi måste lösa hur vi ska hantera jorden som skorna drar in tills gruset ligger på plats.

Visst finns det märken och fläckar som är permanenta, men en rejäl skurning lyfter genast helhetsintrycket! Dessutom är det underbart att gå på mjuka, släta trägolv. Det kalla stengolvet utan golvvärme i Orem känns som detta golvs elaka styvbror. Tänk, så välsignat vackert vi bor! Jag är verkligen tacksam.