15 mar

Tankar medan morgonsolen stiger.

Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.

Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.

Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!

Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.

Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!

Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:

Burritogratäng (Kay Nutritions försvenskade version)

1/2 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i små tärningar
tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt)
2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin
1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls
1 tsk vitlökspulver
1 tsk spiskummin
1/2 tsk oregano (jag tog mer)
1/2 tsk salt
2,5 dl frysta majskorn
1 burk svarta bönor, sköljda i sil
3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag
drygt 8 dl het kycklingbuljong
1 msk olivolja
2 msk tomatpuré
150 g riven gratängost av önskat slag
ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till

Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.

08 mar

Var ligger fokus?

Livet är allt bra fint. Och svårt. Och allt däremellan. Igår kom åter en påminnelse om förgängligheten och om vikten att leva i tacksamhet. Utmaningarna kommer och är en del av mänsklighetens börda att bära. Ett besked om sjukdomstillstånd som trots allt verkar ha gått betydligt bättre än det kunde ha gått blir till något att vårda. Idag är det Internationella Kvinnodagen. Gratulationer är icke på sin plats. Eftersom denna dag instiftades för att fokusera på ojämställdhet sägs det att detta är en dag för kamp. I skenet av min klagomålsfria fasta väljer jag att inte fortsätta slå split i diskussionen om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Alla förlorar i ett system där det största offret vinner, det är min fullständiga övertygelse idag. Att sträva mot balans är mitt mål. Kanske ändrar detta sig i framtiden. Jag är ödmjuk nog att inse att jag inte tycker likadant om saker och ting idag som jag gjorde för trettio år sedan, och förhoppningsvis har jag minst trettio till framför mig.

Efter denna lite filosofiska stund kommer här en vardaglig rapport om livet på Vintervägen. En kopp te på den egna chokladmyntan att inleda dagen med. De fula IKEA-muggarna plockas bara fram då vi är många här hemma eller diskmaskinen har svalt alla de bra muggarna och kopparna. Vi borde ha diskat inatt, men glömde det. Nu är spotpriset närmare två kronor per kWh och disken får fortsätta stå och vänta i den surt luktande maskinen som med luckans hjälp håller köksluften fräsch. Teet är ljuvligt gott och min kusin som kom med kvistarna som ledde till att vi idag har en hel del chokladmynta får en tacksam tanke.

Våra små matgäster fortsätter att hälsa på. Här hade vi vindbyar som närmade sig storm igår och den upphängda fågelmaten svängde vilt medan fåglarna flög omkring med mindre precision än vanligt. Det är viktigt att inte sluta mata för att man har haft några vårvarma dagar!

Jag fick en vänförfrågan på Facebook från mammas kusin som jag redan är vän med. Jag meddelade släktingen om att någon snott hennes foto och namn, meddelade Facebook, men accepterade vänförfrågan för att trolla lite. Alltså, vilka är de här lurendrejarna som försöker skinna folk på pengar? Jag måste tänka att de åtminstone inte är onda, och nu roade ju jag mig på deras bekostnad. (Naturligtvis har jag varken klickat på någon länk och därför inte fått svar från någon agent. Facebook har inte heller tagit bort kontot trots att jag anmält det flera gånger.)

”Snökaoset” som det varnades för blev mer av något slags snöstorm där allt det vita snabbt smälte undan på grund av plusgrader. Jag tog mig en runda framåt kvällen för att rensa huvudet efter en hel dag inomhus. Det blev en promenad längs vägar eftersom jag som vanligt var lite rädd att få något nerblåst i huvudet. Skönt var det hur som helst!

I morse skickade dottern denna bild från kaoset i Stockholms lokaltrafik. Där är det väl snökaos på riktigt med inställda tåg, bussar och stora förseningar. Vips kändes solen utanför vårt fönster ännu härligare! Vårvinter är just det. Vår och vinter på samma gång. En dag t-shirt, nästa stillastående tåg. En dag knoppar och surrande bin, nästa isgata och dubbdäck. Inget att göra mer än att sköta försådden och sätta nya fröer i jord, glädjas åt nästa amaryllis som är på väg att slå ut och tänka på alla kommande tulpaner som numera står skyddade innanför viltstängslet i trädgårdslandet!

16 feb

Vad rör sig i någon annans sinne? Och ditt eget?

Igår åkte jag hemifrån för jobb i Kalmar vid 14-snåret, men innan dess satt jag och försökte få reda ibland mina bilder och höll att på bli gaaaaalen! Importerade närmare 3500 bilder till datorn och stod efter det med 200 färre bilder på telefonen är innan överföringen. Nu har jag 33 000 dubbletter i Bilder-albumet på min stationära dator och fattar ingenting. Innan jag har tagit tag i dubbletterna vågar jag inte börja ta bort bilder i telefonen som kanske, kanske inte flyttats till datorn? Somliga foton finns inte bara i två, utan SEX versioner. Suck, alltså. Och specialprogram som letar körde jag för inte så länge sedan, men det verkade ju snarare ha gett mig fler dubbletter än färre.

Hur som helst, eftermiddagen och kvällen bjöd på en blandad kompott. Jag kom hem efter 22.30 och hade ont i magen för att jag hade skrattat så mycket, men innan dess hade det också förts allvarliga och spännande samtal av olika slag. Inte jobbsamtal, utan mammasamtal, mentorssamtal, samma intressen-samtal och godvänsamtal. Foto- och videopåminnelserna om härliga och svåra dagar skakade upp vissa känslor, samtalen andra. I vanlig ordning lyssnade jag på härlig musik på hög volym under en av de timmar jag satt i bilen, men pratade även i telefon.

Det kändes som att det hade gått en hel helg sedan jag steg upp tidigare samma dag och i den helgen rymdes det händelser från flera andra liv där jag i mångt och mycket var en annan version av mig själv. Jag känner stor kärlek till den flicka och den kvinna jag var då och är samtidigt så glad över den jag är idag. Tacksamhet gjorde för mig all skillnad i världen, lärde mig bli vän både med mig själv och livet. Jag har blivit undervisad om vikten av tacksamhet sedan jag var ett litet knyte, men inser att det inte var förrän 2012 som poletten trillade ner. Därför fortsätter jag predika vikten av detta mentala ”tillstånd”. Kanske har inte heller din polett hittat ner till myntinkastet än?

15 jan

En lördag med vind i håret.

Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.

På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.

Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.

Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.

07 maj

Ett långt liv tillända.

Så var Du en länk till en tid som var.
En epok, sedan länge förliden.
Med hjärtat varmt och med tanken klar
levde Du alltid helt i tiden.
Och finge vi be om en gåva ännu.
Det vore att åldras så vackert som Du
och möta vårt öde lika värdigt
när också våra liv levts färdigt.

Pär Lagerkvist

För några dagar sedan fick jag reda på att min gamla klassföreståndare Inga Bergström har gått bort. Hon hade hunnit uppleva nittiotvå år på jorden och hade huvudet på skaft så pass att hon under våren fortfarande undervisade en grupp i engelska. Hon var mycket engagerad i allt från sina elever till scouterna och Hembygdsföreningen i Rödeby. Här kan du lära känna Inga lite du också. Vilken fin levnadsberättelse prästen gav oss, inga begravningsfloskler, utan så där bra var Inga! Vackra psalmer som präglades av hennes tacksamma och inkännande personlighet, en ljus stund för att hedra ett långt och fint liv.

Det här är ”min” avslutningskyrka från högstadietiden. Den ligger precis bredvid Rödebyskolan och eleverna ses fortfarande gå i lämmeltåg till Rödeby Allivs för att köpa godis på rasterna. Allt är som det alltid har varit, och ändå är ingenting detsamma. Den här avslutningen sjöngs ”lär mig, du skog, att vissna glad” till samma melodi som ”i denna ljuva sommartid” och hoppen som sommarlovsglada barn skuttade ut från kyrkan med var utbytta mot tyngre steg.

Inga och jag träffades förra sommaren då en gemensam vän gifte sig. Det var så fint att prata med henne en stund. En tid innan hade jag ringt och skrivit till personer som har påverkat mig på ett extra positivt sätt genom livet. Inga var en av dessa, en sådan förebild som man önskar alla som man älskar. Hon hade skrivit ett brev tillbaka, men vid bröllopet uttryckte hon hur mycket hon verkligen hade uppskattat det. ”Jag har minsann plockat fram det flera gånger med varma känslor.” En god tanke i all sin ära, men somliga tankar gör större nytta om de delas med andra. Det tar jag med mig från denna dagen.

28 apr

Efter en sväng i komprimeringsappen.

Det vackra brudparet på väg ut i livet.
Falsterbo kyrka har delar som stått sedan 1300-talet. Det svindlar att tänka tanken…
Fantastiska sandstränder och kallt vatten, men trots vattentemperaturen såg vi flera som doppade sig.
Det är något med öppna vidder!
Nu kanske du förstår vad jag menar med att min fotoskörd från bröllopet blev mer än lovligt skral.
Synd att jag blev selfieansvarig. Efter nästan tre år var detta alltså det bästa vi fick till. Det är ändå känslan som räknas?
Så söta!
Vet inte vem som tog tårtfotot, men inte var det jag.
Fars två yngsta systrar och en av mina gullisar. Mys, mys.
Bruden bad mig sätta brudbuketten på mammas grav. Så fint avslut på något sätt!

21 mar

Sylta, safta och ställa till kalas.

Eh, jag förstår inte? De senaste dagarna har mängder av personer hittat hit till bloggen via https://monnah.se/?tag=skonhetsoperationer. Vad märkligt. Visst har jag etiketten skönhetsoperationer, men den används inte särskilt ofta. Jag gissar att folk blir lite besvikna om de hade hoppats hitta tips om olika operationer. Jag har ett verktyg som heter Google Analytics. Det var jättebra för några år sedan då jag såg med vilka sökord läsare hittade hit. Jag tror att det kan ha varit GDPR som satte stopp för detta. Nu får jag bara besked om vilken ”sida” i min blogg som läsare landar på. Hur som helst går jag ytterst sällan in på Analytics numera, men när jag såg att jag hade haft många fler besök än vanligt blev jag lite nyfiken. På ett år kommer träffarna från ungefär 13 000 separata källor (telefoner, datorer, plattor) och av dem är ca 200 återkommande. Av de 200 finns det både då och då-läsare och varjedagsbesökare. Då kanske du förstår om jag tycker det är spännande att helt plötsligt flera hundra hittar till etiketten ”skönhetsoperationer” på bara några dagar.

Efter att ha skrivit om det märkliga fenomenet är det dags att ta itu med det jag tänkte berätta om idag. Jag skriver ofta om min yngsta faster eftersom hon är min mentor, ”influenser” och någon jag ofta delar tankar med. 1989 bodde jag ett halvår hos henne, hennes man och deras barn. Igår firades sagde mans sjuttioårsdag. Dessvärre tog jag bara ett fåtal bilder och födelsedagsbarnet hamnade bara på en där han står bakom sin fru och inte syns. Jaja, jag får tänka som så att jag hade så trevligt att det inte fanns tid att dra fram telefonen!

Igår firade vi livet och jag är så glad att syrran och jag fick vara med. Vi representerade våra bortgångna föräldrar då det var syskon med respektive som var bjudna till kalaset. (Min farbror i Dalsjöfors behövde skjuts, så hans son körde ner honom. En kusin bor även i kalashuset, så han fick också vara med. Vi var alltså ett litet gäng kusiner på plats.) När det kalasas i den här storfamiljen finns det några återkommande diskussionsämnen: alla hundratals familjemedlemmar (inte hundratals kanske, men över hundra vid det här laget), odling, mänskliga relationer, familjedrag, minnen, den goda maten och dålig humor. Eller, den dåliga humorn kanske mer tar plats utan att vi pratar om den. Jag älskar det! Det brukar även hållas tal, så också igår. Jag bidrog med ett lite musikaliskt tal med hjälp av gitarren, Magnus Uggla på stereon och en allsång, men spelade också en stund på fiol under kaffet. Kul att agera ”underhållning”!

Faster berättade att min farmor sa att det bästa hon visste var att ”sylta, safta och ställa till kalas”. Så härligt, jag känner verkligen att detta finns ”i mitt DNA”! När jag såg det här härliga konstverket igår fotade jag åtminstone av det, så alla som var på kalaset får representera av gubbarna i bild. ”Det finns saker man gör för att de känns rätt och de är meningslösa och de kanske inte inbringar några pengar och det kan vara den verkliga anledningen till att vi är här: att älska varandra och att äta varandras mat och säga att det var gott.” Jag vet att min faster förberedde detta kalas under hela veckan fram till igår. Vi som var där uppskattade verkligen allt det goda. Min faster lagar så fantastiskt god mat, det blir fest vare sig hon gör soppa på egenplockade nypon eller som igår, portergryta med Amandine-potatisar och smarriga tillbehör och så tre olika efterrätter, den ena läckrare än den andra. Jag är så tacksam för gänget jag har i ryggen. Det förpliktigar att komma från ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”, men mest har det gett mig så mycket gott. Både bildligt och bokstavligt… Med två härliga firanden i ryggen denna helg ser jag fram emot en ny vecka, sol och spännande samtal. Lev väl, hör du. Ät lite god mat, gör ingenting i solen (eller i skuggan), skänk en tacksam tanke till en medmänniska (eller skriv och tacka för vad-det-nu-är).

15 feb

Alla hjärtan och såhära och sådära.

Alla hjärtans dag kom och gick. Jag satt här i min ensamhet då maken jobbar i Stockholm, men jag fick sällskap av brorsan som kom förbi en stund. (Jag åt turkisk yoghurt och färska, smaklösa med vackra jordgubbar till efterrätt, så helt o-hjärtansaktigt blev det inte.) Brorsan hade tjänat sig en hacka genom att ta ner en liten rutten björk på sin tomt här bredvid. Om elbolaget hade stått för det hade han fått 12,50 kr i kompensation, nu fick han 500 kr för att göra arbetet själv. Win-win, som man brukar säga! Dessutom fick han följa med mig på dagens promenad, så där vann han också. Han jobbar hårt och är starkare än någon jag känner, men tar sig inte riktigt tid (eller har faktiskt inte tid) att njuta av naturen på det sätt som jag uppskattar mest. Det var roligt att få visa favoritrundan som han aldrig gått förut.

Den här grabben är det som har renoverat vårt hus från tragisk misär till fantastisk hemtrevlighet. Jag är så glad över hans stora kunskap gällande renovering och bygge och tänker med tacksamhet på att utan hans engagemang så hade vi aldrig bott här. Högvatten och himlaspel, ljudkulissen får du tänka dig själv.

Just gårdagens promenadstråk går ner på fiskeklubbens domäner. Deras stuga är tydligen spartanskt inredd, har el indragen, men inte vatten. Utsikten från den här platsen är spektakulär och jag har funderat på att se hur man blir medlem i klubben för att få bada i deras vedeldade badtunna som står på stranden nedanför. Jag är dock negativt intresserad av fiske och tror inte jag skulle kunna hålla masken om någon skulle fråga ut mig om mina fiskerikunskaper.

Utsikten från vår stuga är inte lika magisk, men att möta soluppgången från sovrummet gör mig alltid på gott humör. Till höger i bild ligger vårt grönsaksland och från att helt ha lagt det åt sidan under vintern börjar jag ta mig små rundor dit ner varje dag. Vitlöken ser ut att växa bra, det behövs egentligen mer jord i lådorna, men jag är ändå nöjd med hur vi har kommit igång! Täckodling är bra, jag hoppas kunna förfina metoden och få ännu mer och ännu näringsrikare jord. Hurra för kretslopp och näring och klorofyll och fibrer och kärlek och arbetsglädje och rooiboste och Grumme tvättsåpa och familj och telefoner med bild och spännande böcker och blomster och trasmattor och nya glasögon!!! Hoppas att din femtonde februari också bjuder på kvittrande fåglar och susande trädkronor.

13 jan

Fiat lux.

Varde ljus. ”Ljus syftar dels på en sinnesupplevelse och dels på den elektromagnetiska strålning som kan ge upphov till sådana upplevelser. Ljus i fysisk bemärkelse kan mätas och kvantifieras på olika sätt, men det finns inget direkt samband mellan dessa mätvärden och vår upplevelse av ljus i en specifik situation.” Wikipedia

Låter du ljuset uppfylla ditt sinne? Släpper du in det i ditt hjärta? Öppnar du dina ögon, vågar du möta det? Är du den som reflekterar ljuset, den som får ljuskatter att dansa i rummet? Gör du något för att skapa ljus i denna värld som ter sig så mörk ibland?

Så många mår dåligt av uteblivet ljus under den här tiden på året, men nu vänder det. Dagarna blir längre, ljuset blir starkare, värmer bättre. Själv eldar jag. Stearinljus och brasor värmer och lyser upp. Det hjälper också.

Ett skepp kommer lastat med sådant som gör dig glad, hur länge klarar du att vara med? Tacksamhet är lätt att fånga för somliga, andra får jobba hårt för att hitta livets ljuspunkter. Det bästa är att det blir lättare att hitta ljuset om du övar och lär dig känna igen det.

05 nov

Kontakt mellan borden och viljor.

Under november månad händer det oftast inte mycket här i bloggen eftersom jag driver projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Detta projekt lyfter mig verkligen och jag tycker mig märka att min uppmärksamhet skiftat överlag sedan jag började ”praktisera tacksamhet”. Det låter så högtravande, men det är inte krångligt. Jag har från tidig ålder lärt mig att vara tacksam. Det är dock stor skillnad på att känna att tacksamhet är ett måste och att verkligen känna denna känsla i hela kroppen. Som skillnaden mellan att leva efter något man tror är sant och att förstå att det verkligen är det. Milsvid! Kanske vill du testa om detta är något för dig? Välkommen in! (Det ställs inga krav alls på ett ”synligt” deltagande, utan du får gärna praktisera tacksamhet på kammaren.)