08 maj

Överblick, framtidstro och tillförsikt.

Maj 2017, byggarbetsplats

En klient skrev och frågade om hen kunde få samtal på torsdag eller fredag. Jag visste att det var Kristi himmelsfärd eftersom vi flyttat vår körövning, men hade helt glömt bort det. Livet utan skolbarn i familjen och eget företag gör att tiden blir flytande. Jag gillar på ett sätt att det blir mjukt runt tidsramarna. Missförstå mig inte, jag gillar ordning och reda, korsstygn och ramar. Däremot kan jag bli mindre stressad av att inte hela tiden se framåt till nästa begivenhet. Jag är hopplöst efter med så mycket i år pga den långa sjukdomen. Visst är jag på gång igen, men det nafsar hela tiden i hälarna. I vanlig ordning har det varit sniglar, löss (grrrrr, mina chili- och paprikaplantor såg inte hängiga ut av för lite vatten, grrrrr, hoppas såpvattenbadet hjälper), fåglar och frysgrader som satt käppar i hjulen. Det är bara att komma igen, jag vet ju att det alltid blir så här och att det blir bra ändå! Potatis och sättlök beställde jag från Klostra som vanligt, men de har varit på väg i transportkedjan så länge att jag börjar misströsta. Schenker verkar ha stora problem att leverera, får se om paketet anländer idag som det utlovades igår. Det är okej. Och dahliorna är inte satta i jord än, men jag har ju ett helt gäng som INTE blev uppätna av den hungriga dahliamusen och som fått tjuvstarta. De ser jättefina ut trots att några blev lite frostbitna trots fiberduksskyddet. Ja, du ser. Det finns många om och men. Det finns dock så mycket annat positivt.

Maj 2023, växthus på gång

De små rotskotten som är tänkta att bli en fantastisk syrenhäck så småningom har tagit sig jättefint så här långt. Jag fortsätter vattna och vattna (överallt förresten, det var skönt med en rejäl rotblöta i förrgår). Perennrabatten som är inne på år två är fortfarande ”oredig”, men nog ser jag redan nu att det kommer att ”bölja” lite mer än förra året! Det mesta växer jättefint där vid västra stenmuren. Vinrankan jag köpte på utförsäljning förra året och som sattes i ett hörn i växthuset tidigt i våras har tagit sig jättefint. Jag längtar efter att få uppleva ”kraftig vinranka som ger söta, gulgröna, nästan kärnfria druvor i stora klasar.” I Lilla Keukenhof ska jag sätta ner dahliorna idag, ska bara få upp resten av tulpanlökarna som jag dock inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är inte sådana sorter som har större benägenhet att komma igen, men när jag grävt upp dem så ser jag att det bildats massor av sidolökar?! Maken fick till slut igång gräsklipparen, så det ser jättefint ut i trädgårdslandet. De allra första sparrisarna frös, men nu är det snart dags att skörda årets första – de ser otroligt fina ut, trots att ”sparrislådan” egentligen får för lite sol. Hallon och björnbär ser ut att ha tagit sig jättefint där maken gjort plats för dem. Lilla hagtornshäcken börjar komma igen efter nedsågningen till fotknölarna för några år sedan. Visst är det lite hål i den, men det ger sig. Det finns ett par rosor och en krusbärsbuske som fått bättre utrymme nu och jag tror att de alla kan bidra på ett positivt sätt. De flesta av de försådda blommorna och plantorna har tagit sig bra, det ska nog bli fina buketter och gott att äta i år också! Lidl-spöna (två bigarråer och ett Ida Red-äppelträd) har tagit sig fint och marktäckarna jag satte runt dem har tagit sig lite runt alla tre. Kanske blir det i år schersminen blommar, kanske nästa, men den lever fortfarande och har hälsan. Luktärterna ser fantastiska ut. Gullviveängen är på gång. Kungsängsliljorna breder ut sig. Två av tre rosor ser ut att ha tagit för sig ordentligt och alla fyra klematisar min syster köpte för vrakpris på Ekohallen förra året har alla tagit sig jättebra. Maken håller på att bygga ett tomatväxthus och det kommer att ge murarhinksodlingen en skjuts tror jag. Örthjulet ser ut att kunna bli jättefint i år också, även om en del plantor kanske hade behövt beskäras lite hårdare. Det är fler odlingsplatser på gång, det händer grejer hela tiden och saker och ting får ta sin tid. ”Easy does it.” Var dag har nog av sin egen plåga sägs det i Nya Testamentet, men nog finns det oändligt med glädje att ta in också. Uttrycket passar väl att paras med att ta sig tid att lukta på blommorna. Just nu är det mandelblom som fyller luften med väldoft, men fruktträden är på gång de också. Och syrenerna! Den här genomgången fick helt enkelt bli ett slags inlägg i tacksamhetsdagboken. Med det är det dags att hugga i för dagen och vi kämpar vidare!

Maj 2024, här växthusas det nu för fullt

07 dec

Näe.

Igår frågade en av mina systrar om jag hade PMS för att jag upplevdes vara smått aggressiv. Det hade jag nu inte, men jag är onekligen mer känslosam än vanligt. Det där med Mammas årsdag påverkar säkert, men jag tror inte det bara är det. Det är påminnelser som kommer i ett om livets orättvisa. Och orättvist är det! Min systers svåger har skrivit så fina tidsskildringar som han samlat i föreställningar från olika stunder i mänsklighetens nära historia. Nu har jag lyssnat så mycket på julmusik i repetitionssyfte, så idag lyssnade jag istället på hans Flygblad över Berlin. Och lipade såklart. Min syster i Skottland berättade att hon förberett julklappar till sin väninnas julklappsträd. Väninnan är rektor på en skola där många elever inte får julklappar och när jag fick höra om det grät jag igen.

Fars ständiga mantra ”Livet är orättvist” (förutom ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”) har alltid hjälpt mig att åtminstone reflektera över min önskan att hjälpa människor i nöd också då jag inte kan göra något. Känslan av otillräcklighet kan inte alltid stå i fokus, den väg den leder in på är full av svärta, offerkänslor och aggressioner. Och hur lär man de unga att förhålla sig till sin egen otillräcklighet? Jag lärde mig tacksamhet som en väg att gå runt detta av mina föräldrar och har berättat så mycket om det här. När jag läste ett inlägg om detta hos Elsa Billgren reagerade jag därför starkt på en kommentar som fått väldigt många ”likes”, så jag gissar att många håller med om detta:

”Jag tror inte att tacksamhet är vägen till lycka. Jag håller med dig att det inte alls är ett självklart begrepp. Det ligger en jämförelse i det och ett slags distansierande av andra, som jag inte tror gagnar mänskligheten. ”Tacksam för att jag slipper sitta under bomberna i Gaza just nu. Tacksam för att jag får krypa ihop i min designsoffa till värmen i min kakelugn.” Jag kan iof förstå det från ett överlevande perspektiv. Tacksam för livet men även där kryper relativiserandet snart in. I alla fall för mig. Men framför allt, att låtsas vara lycklig när världen brinner är svårt. Tacksamhet för ens egen räkmacka räcker inte. Jag tror vägen till lycka är generositet och det gamla slitna begreppet solidaritet. Att veta att jag har gjort något idag för någon annan, oavsett hur litet, gör att jag kan känna frid i min eget privilegie.”

Jag vet inte om jag helt misstolkar, men enligt denna skribent ska jag inte vara tacksam eftersom det distanserar mig från andra. Jag får heller inte vara tacksam för att jag slipper bomber i Gaza, eller för att jag får njuta värme från min kakelugn. Och när världen brinner ska jag inte låtsas vara lycklig. Eller när barn blir våldtagna av pedofiler, eller människor får svälta, eller när schizofrena inte klarar att bo i av socialen tilldelade lägenheter, eller när korruption äter upp ärliga människors gåvor till hårt drabbade oroshärdar, eller när män dödar sina barns mödrar eller när barn börjar konsumera porr då de är åtta år, eller… Ska jag ta hänsyn till allt elände i världen hela tiden innan jag hanterar mina egna känslor kan jag inte leva. Så sorry till dig som skrev den kommentaren, jag håller med om att det bästa vem som helst kan göra är att hjälpa någon annan, varje dag, men att hela tiden sätta sina privilegier som ”du är by default en otillräcklig människa som har det alldeles för bra” tror jag faktiskt inte leder till särskilt mycket gott.

Med det ska jag torka tårarna och värma lite lunch, vara tacksam över också lite äckliga rester och njuta av att jag slipper vara utomhus just nu. Jag ska vara tacksam över Spotify, över att jag fick tillbringa några dagar med mina brorsbarn så det både blev julpysslat och snögummebyggt och tacksam över att jag ikväll får sjunga med mina älskade körkompisar på Fredrikskyrkans trappa i den levande julkalendern.

17 sep

Fortsatta reflektioner gällande både det ena och det andra.

Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.

15 sep

Hemma igen.

Idag vaknade jag i min egen säng för första gången på en vecka. Vilken känsla! Jag älskar att hänga med min systers familj (där vi brukar bo), träffa våra barn som annars känns så långt borta och hänga med fina vänner. Just den här veckan blev alltså i vanlig ordning jättetrevlig, men jag orkade inte vara riktigt lika social som jag hade tänkt mig. Jaja, nu blev det så. Livet styr man inte över. ”Skapande september” trillade helt bort och så får det vara. Vi får se om jag orkar komma igen. Jag satte mig iallafall här på morgonen och monterade ihop en ljusmanschett av löv som jag hade gjort av värmeljuskoppar sedan innan, så helt har jag inte kastat detta projekt överbord!

Igår kom vi hem fem minuter innan jag behövde ge mig iväg igen för att hinna till körrepetitionen. Det innebar att jag missade trädgårdsrundan som jag alltid brukar ta innan något annat tas om hand då jag varit borta i några dagar. Ingen fara på taket! Nu fick jag en härlig morgon i lugn och ro istället.

På verandatrappen blommar det åt alla håll och kanter och jag är så nöjd med hur fint alla färger och former jobbar tillsammans. Hösten hänger verkligen i luften nu, inte minst märktes det då vi for norrut genom Sveriges långa land. Under veckan vi har hunnit vara borta hade ännu fler träd börjat skifta i färg längs E22:an, men detta skifte har inte riktigt hunnit ner hit till Blekinge än.

Dahliorna har några veckor på sig att ge allt vad de har innan det är dags att ta upp dem till vinterförvaring. Just nu blommar de åt alla håll och kanter och somliga har verkligen tagit revansch sedan förra året. Jag kommer nog aldrig att sätta dahlia i kruka igen om jag inte på riktigt lär mig att ta hand om hur jag ska gödsla och vattna så det blir så bra som möjligt. Friland funkar så mycket bättre till dessa divor!

Grönkålen är makalöst fin! Vi får se vad det leder till för någon middag.

I några av lådorna i trädgårdslandet står det enstaka krasseplantor. De är just nu otroligt vackra, så något måste ha blivit rätt för dem. Inte bara krassen mår bra, utan också allt annat som inte borde växa här. Den här dagen kommer att ägnas helt åt trädgårdspyssel. Nog för att jag gillar att rensa mycket bättre nu än förr om åren, men så mycket rensning som behövs idag kommer att vara ”sådär”. Jag får väl roa mig med att gå och käka hallon med jämna mellanrum. Våra trädgårdshallon har muterat på något vis. De är tagna från sommarhallon i Bredavik, men precis som förra året så ger de här plantorna frukt först sent i augusti/september. Märkligt.

Innan jag gör något annat för dagen ska jag ut och plocka in blommor till vackra buketter. Tack alla växter för tidernas bästa blomår! Nog finns det utrymme för stor förbättring, men det känns fint att beta av ett projekt åt gången. Att komma hem till allt det som finns här gjorde mig denna gång extra tacksam efter flera månader av att ha känt mig otillräcklig. Heja, heja. Upp och ner åker vi i denna berg- och dalbana som kallas livet. I tragiska skeenden finns också möjlighet att stanna upp och se allt fint ur ett nytt perspektiv. Precis detta märker jag har hänt mig nu.

25 jun

Midsommar 2023.

Det är dagen efter dagen efter den fest som jag verkligen ville skulle bli lyckad för alla inblandade. Inte för att jag inte brukar ha den ambitionen, men den här gången kändes det ändå lite extra viktigt. 3/4 av våra amerikanska kusiner och deras familjer var på besök, och ett gäng andra amerikaner varav några aldrig ens varit utanför USA:s gränser. Förutom detta rätt stora gäng var vi ”de gamla vanliga” (några av mina syskon med familjer och ett gäng vänner) och när jag hade räknat in alla som blev kvar efter sjukdoms- och ”måste hämta familjen på flygplatsen”-bortfall blev vi 56 personer kvar. För att få en sådan operation att funka finns det en hel del att tänka på innan själva festen och av festdeltagarna krävs en del hjälp och socialt ansvar om man som vi inte tar hjälp utifrån.

Själv stod jag i köket hela dagen innan för att baka pajer och tårtbottnar och koka ägg. Mot slutet slöt syrran och min kusins fru upp för att skrubba alla potatisar. De fick bästa placeringen rakt på köksgolvet, men jag bjöd dem i alla fall på varsin kudde att sitta på.

Själva dagen var typ det bästa att få krama om brorsonen som varit borta i två år! Hans familj hade dagen innan varit i Köpenhamn och plockat upp honom på flygplatsen och sedan hade det hunnits med att skivas kassler, ugnsbakas kyckling och göras potatisgratänger och Janssons. Intensivt! Hur som helst skulle trädgården göras lite fin och festlig, en nog så viktig detalj för att en fest ska bli extra trevlig. Blomsterarrangemangen var i vanlig ordning fenomenala och skapade av syrran som fått hjälp att fixa blommor av vår kusins dotter. Tyvärr har jag bilderna på dem i kameran och överföringskontakten funkar inte som den ska.

Frallor ska ätas nybakade, så en av kusinerna och syrran rullade och flätade så det stod härliga till medan trädgården iordningställdes. Ingen skulle behöva få för lite bröd! Det blev sååå många frallor, och de flesta gick åt under dagen.

Alltså, det här midsommarbrödet var nog det vackraste hittills. Med små medel blev midsommarstången i deg levande. Vallmofrön och blåklint fick dekorera ringarna. Fint, va?

Några av alla amerikaner fick ansvar att klä midsommarstången och det gjorde de med den äran!

Stången blev jättefin och stod klar lagom tills att det var dags att äta.

Tips! Om du kan så undvik papperstallrikar även om det är en typisk papperstallriksfest. Det blir lite extrajobb, men finns det diskmaskin så är det väl värt att få äta på en riktig tallrik. Särskilt som på en sådan här fest där många fick sitta på marken på filtar. Alla har väl haft upplevelsen där papperstallriken viker sig och häller ut innehållet på finkläderna…

Maken och kusinens man hade fixat årets skyddstak till det stora bordet. Mat utomhus behöver skyddas från vädernycker, både sol och regn, och flygfän. Flygfäna är det svåraste att hantera, men de kommer alltid att vara närvarande då det är dags för fest. Vi har en kylbricka till kött och Bregott som inköptes på Maxi för några år sedan, och har man hanterat maten ansvarsfullt innan hinner den inte bli dålig på tiden det tar att ha en normal sittning. I vanlig ordning var brödet och äggen mest populära, men det var roligt att se att det mesta var rätt beräknat.

Årets dans runt midsommarstången blev ännu roligare än förra året. Det är så kul när alla är med! Amerikanerna hade fått text och musik i förväg. Jag tror inte så många hade övat, men de hängde med bra ändå och de som redan kunde klämde i ordentligt. Efter dansen var det dags för dessertbord. Tårta, snacks och godis fanns det också gott om. Hemgjord bål av saft, bubbelvatten (det blir många flaskor att bubbla innan dessa glasbehållare är fyllda, haha), is, chokladmynta, citronskivor, rabarber, jordgubbar, citronmeliss – dekorera och smaksätt med vad du har. Det blir både fint och gott! Syrran hade instruerat vår kusin, som är jätteduktig på att baka och laga mat, hur man gör en prinsesstårta. Alla var mycket nöjda med resultatet och nu kan hon åka hem och föra denna tradition vidare till sina barn.

De lite yngre barnen och en del av de vuxna var mer intresserade av att bada vid stranden än att leka, men de leksugna var ändå en stor skara. Maken hade förberett några klassiska midsommarlekar som stövelkastning, äta godissnöre utan att hålla i, sked- och potatisstafett, något slags komprimerad kubb, säckhoppning och inte minst…

… irländsk julafton. Jag vet inte varför det är så himla roligt, det bara är det. Det sprangs på sniskan och skrattades för fullt, precis som det ska vara.

Till denna dag tror jag inte jag har gjort någon riktig midsommarkrans. Jag har ansvar för köket, men jag njuter alltid av de vackra skapelser alla åstadkommer!

Syrran hade förberett en aktivitet där man skulle designa och skapa en klädsel inspirerad av en Sverigedräkt med hjälp av soppåsar, tygblommor, tejp och lite annat smått och gott. Det blev flera vackra skapelser, men mest precis blev den som prydde min kusin! Så roligt. Min svåger och syster (ej med den här gången) var lekansvariga på dotterns försenade bröllopsfest och hade där en familjefejd där brudens och brudgummens familjer skulle klä varsin brud under liknande premisser.

Här ser du skymten av en av de andra tjusiga skapelserna. Kul med tolkningar också!

Som det ska vara avslutades denna långa och härliga dag med en vacker Bredavikssolnedgång. Jag somnade gott, tacksam och glad över hur fin dagen blev. Det är härligt med hjälpsamma människor som tar socialt ansvar och som deltar genom att lyfta varandra på bästa sätt! Hoppfullt. Igår fortsatte helgen med ”släktträff” hemma hos min moster och morbror, så nu är det dags för lite återhämtning. Hoppas att även din midsommar blev bra och på det sätt som du ville och behövde.

01 jun

Vemod i solsken.

Det är juni och sommarkvartalet är officiellt här. Den inleds med kaliforniska vibbar, en brun gräsmatta och en känsla av vemod. Jag känner mig verkligen ledsen utan att riktigt veta varför. Nina Simone får sätta tonen med Everything must change, detta känslomässiga storverk som kryper in under huden och släpper fram tårarna som behöver släppas fria. Ljudknapparna på datorns tangentbord funkar inte längre efter nattens uppdatering och jag vet att jag borde sätta sådant jag skjutit upp i ordning. Grrrr. Inte bara vemodig alltså, utan ilsk också. Min allmänna förnöjsamhet har tagit semester och istället har alla känslorna kommit på besök på en och samma gång (men de tog inte med sig Per Gessle, han har väl fullt upp med Gyllene Tider-turnén kan jag tro). Den där larven som också har rätt till att äta sig mätt hade gjort sig ett skrovmål på rosen i krukan. Jag är irriterad över att den enda bussturen in till stan som funkar för mig tar över en och en halv timme istället för de vanliga 45 minutrarna eftersom bussen som tar mig härifrån måste åka ut till Tjurkö först. Jag hade hunnit köra till Växjö på samma tid! Ja, om jag hade haft en bil tillgänglig. Men det har jag ju inte och hade jag haft det hade jag kört in till stan istället för att ha åkt buss. Just det. Jo, men nu är det som det är och idag väljer jag att vältra mig lite i känslorna istället för att vara sådär präktig som jag alltid är annars. Och det får vara okej. Den som hittar nyckeln till styrpanelen till kvinnors hormonella känsloliv borde få Nobelpriset.

Jag får gå hit för att hitta ut ur dagens elände. Tack för växtkraft och värme, vatten i brunnarna och kranen och tack till maken som byggt min lilla oas för själsfrid och återhämtning. Tack till Far och bror som hittade och köpte denna lilla gård som ger mig så mycket glädje. Tack till syster och faster som fått hoppa in som läromästare gällande det gröna när föräldrarna inte längre kunde fylla denna roll. Tack för livet och tack för allt som finns. Allt måste förändras, det ligger i sakens natur. Idag gör den känslan mig vemodig, en annan är det just detta som ger hopp. Och så är det med det.

30 apr

Tulpaner, tulpaner, tulpaner (och lite annat).

Varsågod! För dig som varken befinner dig i närheten av Amsterdam, Rotterdam, eller de små versionerna av dessa, kommer här en liten bukettkavalkad. Jag har gett bort eller plockat in minst en bukett om dagen sedan förra helgen. Det blir inte riktigt ett blommande hav som jag har haft förr om åren, men inomhustulpaner är inte fy skam det heller.

I provrörsvasen hänger denna smått vulgära skönhet sedan i söndags. Det går alltså bra att plocka in tulpaner som precis visar färg för att låta dem fortsätta utvecklas inomhus.

Rådjuren hade varit i Bredavik och ätit upp Fars tulpaner nere vid lilla stugan som vanligt, så nu tog min syster hit dem för att de ska kunna fortsätta leva och frodas utan risk för att hamna i någons mage. Alla lökar satte jag i jorden, de tulpaner som hade överlevt hamnade här tillsammans med två dahliasticklingar.

I lilla krukan från Waldemarsudde, den som kom med i en auktionslåda och som jag knappt trodde jag skulle få användning få men som jag använder som vas ”hela tiden”, står min mest hållbara bukett. Gult är inte fult. Jag vet inte varför jag gick på nittiotalets hajp att eliminera allt gult från trädgården då vi flyttade in i Segeltorpshuset år 2000. Det växte ju knappt i den trädgården, men ölandstokarna mådde bra. Jag skulle bara ha beskurit dem och låtit deras blomsterprakt glädja bin och folket istället för att gräva upp dem. (När vi sålde byggdes det altan där, så de hade hur som helst inte stått kvar idag.) Jag ser fram emot en massa blommor i trädgården i år och det ska blomma i alla jordens färger! Ja, kanske blir det inte helt lätt att åstadkomma om det ska bli ökenvärme, men jag orkar inte skrämmas av varenda himla larmrapport som kommer. Nej, fram för mer färg! Det är inte helt lätt att locka fram den där ängen vi vill ha framför bilparkeringen, men kanske blir det ändå bättre och bättre?

Min syster kom och lade ner en hel eftermiddag på att rensa runt häcken till ”tomten på tomten”, ett projekt som har stuckit i ögonen under en väldigt lång tid. Jag är oändligt tacksam över hennes generösa hjälp.

Maken skulle bygga växthus, men lade istället ner ett hästjobb på att bygga färdigt lådorna, det som aldrig blev klart till förra årets odlingssäsong. Det ser nu ännu bättre ut och lådorna är dessutom mer stabila och buktar inte ut på mitten.

Själv fick jag ner lök och potatis, men fick också ut amaryllisarna på sommargödning. Vi har nu sex sparrisar som brutit genom jorden och jag var och tittade på dem säkert tio gånger under dagen, hehe. Min kusin och hans fru kom på oväntat besök och det var väldigt trevligt! Imorgon kommer syskonbarn på besök och kanske låter jag dem hjälpa till att sätta lite fröer i jorden. Annars dröjer det några dagar tills det blir trädgårdstjänst igen. Men nu går det fort! Det blir inte direkt varmare här, men träden börjar slå ut och både gräs och marktäckare ser ut att må riktigt bra. De fick kanske en liten boost av allt regnande under vintern. Ha nu ett fint Valborgsfirande!

15 mar

Tankar medan morgonsolen stiger.

Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.

Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.

Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!

Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.

Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!

Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:

Burritogratäng (Kay Nutritions försvenskade version)

1/2 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i små tärningar
tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt)
2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin
1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls
1 tsk vitlökspulver
1 tsk spiskummin
1/2 tsk oregano (jag tog mer)
1/2 tsk salt
2,5 dl frysta majskorn
1 burk svarta bönor, sköljda i sil
3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag
drygt 8 dl het kycklingbuljong
1 msk olivolja
2 msk tomatpuré
150 g riven gratängost av önskat slag
ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till

Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.

08 mar

Var ligger fokus?

Livet är allt bra fint. Och svårt. Och allt däremellan. Igår kom åter en påminnelse om förgängligheten och om vikten att leva i tacksamhet. Utmaningarna kommer och är en del av mänsklighetens börda att bära. Ett besked om sjukdomstillstånd som trots allt verkar ha gått betydligt bättre än det kunde ha gått blir till något att vårda. Idag är det Internationella Kvinnodagen. Gratulationer är icke på sin plats. Eftersom denna dag instiftades för att fokusera på ojämställdhet sägs det att detta är en dag för kamp. I skenet av min klagomålsfria fasta väljer jag att inte fortsätta slå split i diskussionen om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Alla förlorar i ett system där det största offret vinner, det är min fullständiga övertygelse idag. Att sträva mot balans är mitt mål. Kanske ändrar detta sig i framtiden. Jag är ödmjuk nog att inse att jag inte tycker likadant om saker och ting idag som jag gjorde för trettio år sedan, och förhoppningsvis har jag minst trettio till framför mig.

Efter denna lite filosofiska stund kommer här en vardaglig rapport om livet på Vintervägen. En kopp te på den egna chokladmyntan att inleda dagen med. De fula IKEA-muggarna plockas bara fram då vi är många här hemma eller diskmaskinen har svalt alla de bra muggarna och kopparna. Vi borde ha diskat inatt, men glömde det. Nu är spotpriset närmare två kronor per kWh och disken får fortsätta stå och vänta i den surt luktande maskinen som med luckans hjälp håller köksluften fräsch. Teet är ljuvligt gott och min kusin som kom med kvistarna som ledde till att vi idag har en hel del chokladmynta får en tacksam tanke.

Våra små matgäster fortsätter att hälsa på. Här hade vi vindbyar som närmade sig storm igår och den upphängda fågelmaten svängde vilt medan fåglarna flög omkring med mindre precision än vanligt. Det är viktigt att inte sluta mata för att man har haft några vårvarma dagar!

Jag fick en vänförfrågan på Facebook från mammas kusin som jag redan är vän med. Jag meddelade släktingen om att någon snott hennes foto och namn, meddelade Facebook, men accepterade vänförfrågan för att trolla lite. Alltså, vilka är de här lurendrejarna som försöker skinna folk på pengar? Jag måste tänka att de åtminstone inte är onda, och nu roade ju jag mig på deras bekostnad. (Naturligtvis har jag varken klickat på någon länk och därför inte fått svar från någon agent. Facebook har inte heller tagit bort kontot trots att jag anmält det flera gånger.)

”Snökaoset” som det varnades för blev mer av något slags snöstorm där allt det vita snabbt smälte undan på grund av plusgrader. Jag tog mig en runda framåt kvällen för att rensa huvudet efter en hel dag inomhus. Det blev en promenad längs vägar eftersom jag som vanligt var lite rädd att få något nerblåst i huvudet. Skönt var det hur som helst!

I morse skickade dottern denna bild från kaoset i Stockholms lokaltrafik. Där är det väl snökaos på riktigt med inställda tåg, bussar och stora förseningar. Vips kändes solen utanför vårt fönster ännu härligare! Vårvinter är just det. Vår och vinter på samma gång. En dag t-shirt, nästa stillastående tåg. En dag knoppar och surrande bin, nästa isgata och dubbdäck. Inget att göra mer än att sköta försådden och sätta nya fröer i jord, glädjas åt nästa amaryllis som är på väg att slå ut och tänka på alla kommande tulpaner som numera står skyddade innanför viltstängslet i trädgårdslandet!