03 dec

Thanksgiving 2019.

Vår tjugofemte Thanksgiving firades hemma hos min syster och svåger tillsammans med ett gäng personer som har någon slags anknytning till USA. Den ständiga frågan är om kalkonen blev god eller torr och som tur väl blev den riktigt saftig och bra i år tack vare en låg tillagningstemperatur. Bra tips! Vår vana trogen lät vi alla skriva ner något speciellt vi är tacksamma för varefter alla fick gissa på vem det gällde. Jätterolig aktivitet! (Det blir onekligen lite roligare om man inte skriver ”jag är tacksam för min säng”, utan något annat mer specifikt.) Själv har jag jobbat på min tacksamhet under hela november och landade i att jag är tacksam för möjligheten till NYSTART.

Karlskrona är en otroligt vacker stad. Jag är glad att jag fått återupptäcka henne som vuxen.
Min älskade syster ❤️
Underbart att ha våra stora barn hemma denna speciella helg!
Dotterns pojkvän fick uppleva Thanksgiving för första gången.
Vår fina S och delar av årets smarrigaste måltid.
29 nov

Happy Thanksgiving!

Vår första Thanksgiving hemma hos Olga Young i Redwood City i november 1994. Så cheesy med likadana flanellskjortor, men så blev det.

25 år – en ocean av tid, eller ett ögonblink iväg? Vi var mogna barnrumpor, både jag och maken. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat förutspå vad livet skulle bjuda på, men här står jag. Tacksam.

30 okt

Tacksamhetsuppstart.

De senaste åren har jag haft projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Det är något som gör november till en riktig guldmånad istället för den där grådassiga perioden som den förut känts som.

Jag tjuvstartar känslan av tacksamhetsglädje med ett fantastiskt besked. Jag hade i morse mitt sista återbesök efter de hälsoproblem jag lidit av det senaste halvåret. Jag blev friskskriven samtidigt som jag fick ett frikort. Jag hoppas naturligtvis att jag slipper använda frikortet framöver och att jag kan fortsätta jobba på att känna mig frisk och stark!

Något annat som känns näst intill overkligt fint är att jag sitter här och hör brorsan snickra på verandan. Dörrarna sitter på plats och de sista fönstren håller på att fästas in. Det blir så fint! När vi kom hem igår kväll lyste det i verandan och det fick mitt hjärta att hoppa till lite extra.

18 sep

Och ändå växer det…

Jag kan sällan gå förbi ett ställe som ser ”sterilt” ut utan att stanna om jag ser något vackert växa där. Utanför min systers hus i stan ser solrosor och stockrosor ut att växa direkt ur asfalten, här går jag förbi permanenta ”buketter” som ser ut att växa ut ur stenmurarna. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att inte ge upp, även om betingelserna kanske inte är de ultimata. Med lite näring, vatten och solsken kan man uträtta underverk, eller åtminstone få liv i något som verkat dött. Det är ändå rätt fantastiskt.

10 aug

Vad hände?

Klockan fem vaknar jag med ett ryck och känner hjärtat bulta. Ljuset i rummet är nästan kusligt glödande, luften är tjock och så tung att andas. Jag tar på mig morgonrocken och går ut. Där möts jag av en brinnande himmel i öster och bakom huset reser sig en regnbåge upp i ett rosalila fluff. Det är alldeles tyst. Var är de bråkande skatorna, var är småfåglarna, var är de rädda fasanerna som alltid flaxar upp i närheten av människor?

Jag hämtar kameran och går en sväng i mina flipflops och min frottémorgonrock. Folk har nog sett värre om jag skulle möta någon, men det gör jag inte. Det enda som hörs är mina kippande steg och kameran när jag försöker fånga det vackra. Det går inte riktigt. Jag vet ju vad som gäller och väljer att stanna upp och betrakta, att spara ner i minnesbanken och förundras. Tårar trillar ner på mina kinder. Jag brukar gråtknarka fåniga filmer, inte överjordisk skönhet. Det känns som att oändligheten är där, just där, hos mig. Jag känner tröst. Bördan av allt det där som jag lagt på mina axlar och det som andra lagt där utan mitt godkännande lättar. Jag går rakt in i ett björnbärssnår och blod rinner ner i min sommarsko och jag halkar omkring de sista stegen. Väl inne i mitt hem, min borg, känner jag de bultande hjärtslagen lugna sig tillsammans med andningen. Jag lägger mig i min varma, trygga säng och somnar om till regnet som börjar smattra mot rutan, tacksam. Livet…

23 feb

I den stora sorgens famn.

Det är något otroligt hjärtskärande att se en stor, tatuerad karl i hängande jeans och bomberjacka gå fram till en kista och gråta som ett litet barn. Igår var det dags att säga tack och hej, vi ses, till vår fina vän Nisse. Augerums kyrka var full av många av de människor som han har berört på olika sätt. Jag är glad att hans begravningsgudstjänst på olika sätt reflekterade hans vackra personlighet. För snäll, för godtrogen, för hjälpsam, för generös – så skulle man kunna beskriva Nisse. Men, prästen uttryckte sig verkligen fint: så Kristuslikt det är att vara full av andra chanser, alltid beredd att förlåta och börja på ny kula i en relation.

Jag är glad att jag lyckades hämta kraft från högre höjder. Det var skönt att få sitta vid flygeln med ryggen mot församlingen. Jag, och rösten, höll nästan hela vägen fram till slutet och efter några skakiga fraser där gråten nästan tog över gick det att avsluta lugnt och fint. ”Flickorna”, Nisses vuxna döttrar, stod vid kistan och sjöng det de orkade. Orden var från dem, sången var deras, men jag fick förmedla det de ville säga i sin stora sorg. ”Frippe” visade sig vara en mycket hjälpsam man som var glad över att hans sång kunde trösta någon och skulle sjungas på begravningen. Jag var glad över att bara behöva transponera sången istället för att både skriva av text och lura ut ackord.

21 sep

Till eftertanke.

En av de få bloggar jag följer nu för tiden är Annukkas. För ett tag sedan lade hon upp ett gäng tankeväckande frågor som hon hade hittat under Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring. Nu är det många år sedan jag var i Hemavan. Jag vann en resa dit 1998 i en tävling som Kavli hade anordnat, en alldeles oförglömlig resa där skidåkaren Stig Strand och hans hjälpreda Jörgen var våra guider under några dagar. Vi fick uppleva vintriga äventyr i fjällen och jag hörde talas om Anja Pärson, då 16 år, för första gången. (”Kom ihåg var ni hörde det först! Där uppe bor Anja Pärson. Hon kommer att bli större än Ingemar Stenmark.”) Efter flera dagar i skoteroverall och mer än 20 minusgrader kände jag mig rätt färdig med Hemavan trots allt roligt jag hade fått vara med om, men Annukkas tips fick mig att bli sugen på att åka tillbaka under någon av de varmare årstiderna.

Hur som helst, tillbaka till Livsvandingen.

  1. Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?
  2. Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?
  3. Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?
  4. I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?
  5. Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?
  6. Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?
  7. Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?
  8. Vem lyssnar du till och vad följer du?
  9. Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?
  10. Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?
  11. Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?

Dessa frågor har jag haft i bakhuvudet sedan jag läste dem. Jag blev tillfrågad att skriva något om ”Trettio Tacksamma Dagar” till min kusins projekt. Detta tillsammans med Livsvandringsfrågorna och det läge jag befinner mig i fick mig att sätta mig ner och skriva i min vanliga dagbok. Det gör jag inte så ofta eftersom jag har bloggen. De här frågorna gav dock tankar som är alldeles för privata för det här forumet. Jag kan varmt rekommendera att ta en timme eller två att sätta dig ner med en varm kopp te och fundera med papper och penna i högsta hugg. Det gav i alla fall mig en känsla av tacksamhet, acceptans och lite extra skjuts. Lycka till!

06 jun

Glad nationaldag!

Svägerskan har gått två dagar över tiden och vi är så ivriga att få träffa lille L som ligger där i magen, men jag är ändå tacksam över den härliga dag vi fick i Smygehuk! Lillebror kom på den geniala utflyktsidén och damerna (de två på bilden) var glada över att haka på.

Sverige är fantastiskt vackert. Naturen. Färgerna. Havet, bergen, skogarna och alla sjöarna. Städerna som vuxit fram under århundraden. Människornas vilja att göra gott och rätt. (Ja, jag drar allt över en kam, precis som jag bortser från miljonprojekt, kalhyggen och övergivna bruksorter.) Jag är tacksam över det land som jag får kalla mitt, det land där jag känner mig mest hemma, det land som har förärat mig med ett pass. Inatt ska jag sova extra gott i min egen säng och drömma vackra drömmar om att få leva ett liv i frihet. Peace!