24 sep

#skapandeseptember, X.

Idag har vi kommit till den största utmaningen i denna kreativa utmaning, åtminstone rent teoretiskt. Vad gör man med ”x”? Själv gick jag inte längre än att jag tänkte på alla gånger jag korsar stickorna då jag stickar. X efter x efter x, allt i ett meditativt flöde. Lite symboliskt är det väl ändå att september brukar vara brytpunkten för mitt stickande. Det är inte lockande att ta upp några stickprojekt under de varmare månaderna och sedan jag började hålla till mer i trädgården finns inte heller ork eller tid. Det kanske inte kan räknas som särskilt kreativt på något sätt, men projektet för dagen blev alltså att städa upp i min stökiga stickkorg och komma igång igen.

Då jag var på mitt Gotlandsretreat i november 2019 köpte jag några nystan av ett så mysigt och mjukt garn (Tibet av yak, merino och polyamid) då jag var inne på Design & Hantverk Gotland. Jag tänkte att det skulle vara ett bra projekt och fint minne att göra den enklaste formen av sjal (bara räta maskor och öka en maska i början på varje varv) stickad på stickor nummer 10. Hur det nu blev så visade det sig att jag skulle få fullt upp med mina promenader och med att sova, så jag kom aldrig igång riktigt. Nu känns det dock helt rätt och Better Call Saul visade sig vara en perfekt serieserie (haha, det blev ett roligt ord). Jag kommer nog att fortsätta kryssa stickor över varandra hela vintern trots att den här sjalen med all sannolikhet snart är färdig.

Själva stickandet hade jag faktiskt tjuvstartat lite med tidigare i veckan. För ett par dagar sedan blev nämligen M:s andra socka klar, så nu kan jag skicka ett litet höstpaket till Hannover. Bättre sent än aldrig? Jag har äntligen lärt mig ”Kitchener’s stitch” för att smidigt och snyggt sy ihop tåspetsen med maskstygn. Fredrika på vindens (väldigt fina stick-tutorials på YouTube) instruktion var tyvärr felaktig och fick mig att till slut tro att det var fel i huvudet på mig. Den här gången tittade jag på någon amerikansk dam istället och det gick mycket bättre.

#skapandeseptember

26 aug

Vårda och fixa.

Igår hade jag min kompis över efter jobbet. Hon hade bjudit in sig själv för att låna symaskinen här hemma. Vi fick varsin begagnad Husqvarna ungefär samtidigt då vi gick på högstadiet, men min verkar ha hållit bättre än hennes. Med det sagt känner jag att det börjar bli dags att serva min älskling, det låter lite segt från motorn och jag tycker att trådspänningen ibland lämnar övrigt att önska.

Projekten var av varierande karaktär. Några grejer behövde nya gummiband, ett par plagg skulle fållas och sicksackas medan annat skulle lagas. Det fanns att göra i flera timmar! Vi hade helt enkelt fixarjunta tillsammans. Jag fick undan min egen hög för ett tag sedan, så jag hjälpte till där jag kunde och servade med mat (rosmarinkyckling med hummus, tips på nyttig och smarrig måltid). Det här är ett ypperligt sätt att umgås på. Orsaken till träffen var hushållets fungerande symaskin, men vi kunde båda konstatera att sällskap ofta är ett vinnande koncept när man vill ha saker gjorda och att vi kan tänka oss att låta gemensamma fixardagar bli en återkommande umgängesform.

Jag kom också igång med extradotterns andra socka. Nu har hon testat storleken, så det är bara att köra! Sonen och jag hann inte komma så långt på Better call Saul, denna fantastiska serie blir bra som sällskap medan jag stickar. Annars brukar jag lyssna på ljudböcker vid dylika aktiviteter. Jag kan rekommendera ett gäng böcker som jag gillat på sistone: Pascal Engmans Kokain, Moa Herngrens Skilsmässan och Passageraren 06:20 av David Baldacci. Jag inser nu när jag tänker efter att jag lyssnat på fler böcker i trädgårdslandet än jag trodde och borde bli bättre på att skriva in mina omdömen i GoodReads. Det kanske får bli ett mål för hösten? Ja, så får det bli! Heja, heja.

04 dec

4 december 2021.

Det är inte jul om jag inte får sitta och sticka minst ett par sockor. Inte något endagarspyssel precis, men eftersom jag vet ganska precis hur lång tid en strumpa tar fick uppstarten en tidig dag i kalendern så paret hinner bli klart till jul. Just strumpor är ett tacksamt pyssel för stickare som är av det otåligare slaget. Det går snabbt, är rätt omväxlande och när man väl räknat ut hur själva häl och tå-partierna ska övervinnas så är det som att cykla – kunskapen sitter i ryggmärgen oavsett hur mönstret ser ut.

17 mar

En hög med UFO:s.

En låda full med garner som ska bli något… Hur många sådana finns det i stugorna runt om i världen? Jag misstänker att det är ett i-landsproblem, det här med ”UnFinished Objects” (ofärdiga projekt). Eftersom jag ändå var igång med stickandet så började jag med den översta påsen i lådan. Garnet köptes i någon söt småstad för länge sedan och är en ljuvlig blandning av merinoull och silke. Jag följde mönstret som följde med och har nu ett slags supermjuk krage/sjal i ett rundstickat skuggmönster. Jag älskar färgerna, men ser inte riktigt detta bli en favorit. Vi får se. Jag vill inte se ut som tanten som går omkring helt omatchad i egentillverkade klädesplagg…

25 feb

Februarikvällar.

Nu märks det. Våren är på ingång. Morgnarna är ljusare, kvällarna kommer senare. Den här tiden på året brukar vara den absolut värsta i mina ögon, men i år känns det inte så illa. Det är rätt mysigt att ha tid för ett par projekt till innan vårbruket suger upp all min tankeverksamhet! Den blivande grusgången är ren lervälling än så länge, men drömmen om något riktigt fint lever! Och purjolökarna jag plockade in till kvällens middag var riktigt goda. Jag påmindes återigen om varför jag gillar att vara planttant också då ohyra, torka och klen jord ställer till det för mig. Det blir bra!

21 feb

Tallulahs hjärta.

Ikväll blev nu vantarna ”Tallulahs hjärta” ur Stora vantboken av Jorid Linvik klara. De är en present till yngsta dottern för att hon tog körkort för ett tag sedan. Tala om projekt med lång startsträcka! Fem år tog det från bok och tanke till färdiga vantar. Nu återgår jag till strumpor i randfärgat garn i ett tag, men det här var inte mitt sista tvåfärgade projekt.

12 jan

Vante no. 1 klar!

Ja, alltså, jag förstår om du suckar nu. Men åh, det här är väl ändå ingen stickblogg? Jag har mest stickat på mina lediga stunder för att åtminstone få till en vante och idag nådde jag mitt mål! Tummen blev inte perfekt då jag gissade lite på avmaskningen. (Markeringarna för var och åt vilket håll avmaskningen skulle ske var i samma färg som mönstret, så de syntes så klart inte.) Det blev halvbra. Eftersom jag fick riva upp halva tummen när jag var nästan färdig första gången bestämde jag mig för att landa i att detta faktiskt är ett förstlingsverk. Vanten är ändå rätt fin. Lagom för mig, lite för stor för dottern som jag hade tänkt skulle få detta par. Jag får trycka ihop dem när jag blockar…

Med detta vill jag bara peppa dig som kanske har ett mål som känns ouppnåeligt! Det går. Carry on!

09 jan

Min mönsterstickade halva vante.

Jag fick lägga undan vanten lite då det blev för träligt med stickor som gled ur maskorna och jobbigt att hålla reda på vilken rad jag var på. Efter att ha tänkt lite mer ingenjörsmässigt kom jag fram till att lösningen låg i att kopiera mönstret och uppfinna en mönsterlinjal (en magnetlist på framsidan som hålls på plats med ett par magneter på baksidan). Nu är jag igång igen!

31 dec

Sista dagen på året.

Makens mormor Britta stickade dessa vackra vantar till mig då mitt förra par hade stulits i en bokhandel i Philadelphia. Detta par har aldrig varit riktigt lagom tyvärr, men jag har använt dem ändå. Nu är de håliga tummarna stoppade och vantarna har givits bort till en mycket glad dotter.

Själv har jag äntligen tagit mig för att mönstersticka ett par vantar. Ja, eller jag har åtminstone stickat början på en tvåfärgad vante. Det här projektet blir spännande. Det osar i mitt huvud kan jag säga…

Jag vill önska dig ett fint slut på 2020 och ett riktigt bra 2021! Vem vet vad detta år för med sig?