06 jun

På spaning efter den tid som flytt.

Igår var jag hemma hos fars kusin med anledning av en kommande bodelning. Kusinen har somnat in och därmed har en av grenarna i släktträdet nått vägs ände. Jag hamnade framför fotoalbumen, som vanligt, och sörjde det faktum att det bara fanns ett fåtal anteckningar. Påminnelse till oss alla: bilddokumentation behöver kompletteras med text!

Hur kände de egentligen för varandra, de här systrarna Johansson/Aronsson? De umgicks åtminstone ofta med varandra vad det verkar, dessutom under emellanåt trevliga omständigheter. Jag önskar att jag kunde ha fått vara en fluga på väggen. Från vänster till höger ser du Ester, farmor Nanna, Edit, Lilly, Elna och Sabina. Både ”moster Lilly” och ”moster Sabina” hade barn som inte fick några barn, så det tog stopp på minst två ställen. Å andra sidan fick farmor sju barn och 26 barnbarn, så det kompenserar kanske.

Igår hängde jag med min faster och farbror, mycket trevligt, och imorse skickade en annan faster följande vers:

Jag är glad över att kunna ha en god relation till så många av mina släktingar. Det är en ynnest att kunna förstå var man kommer ifrån på lite olika plan. Och jag vet att vi är flera som njuter av och är tacksamma över regnet som fallit de senaste dagarna. Lev väl!

30 maj

Mystiken tätnar…

Igår fick jag ett otroligt spännande samtal. Någon som verkar vara lika intresserad av historia som jag, vi kan kalla henne B, hade sett min fråga om huruvida någon hade information om vårt hus som ju ska ha flyttats från Bergåsa. B intresserar sig främst för Bergåsas historia och har tagit reda på en hel massa med hjälp av nätet, Blekinge museum och diverse olika arkiv. Sedan en tid har hon hittat något som hon inte tycker stämmer. 1911 började Bergåsa byggas till i samband med att spårvagnens ändstation året innan hade placerats där. (45 villor byggdes på två år!) Innan dess var detta ”landet”. Bland annat stod Bergåsa farm här. Stadsfarmar arrenderades bort och arrendatorerna fick bygga hus på den arrenderade marken. Bergåsa farms bostadshus finns idag kvar, dock ombyggt vid två tillfällen på 1900-talet. Här kan du läsa mer om stadsfarmerna.

När B har studerat kartor har hon inte riktigt fått ihop det och när hon såg min fråga fick hon en aha-upplevelse. Huset som idag står kvar som ”bostadshuset från Bergåsa farm” står säkert på farmens mark, men tänk om vårt hus också stod där innan det flyttades? Det skulle passa bra med hennes teori. Det finns byggplaner på farmens bostadshus från 1929. Byggdes det om eller byggdes det nytt? Hon har skickat frågan vidare till sina kanaler och jag ska gräva lite mer i kommunarkivet.

Såhär såg Bergåsa ut 1913. Alldeles nybyggda, flådiga villor. Ett hus som vårt passade inte i stil. Var det därför det flyttades? Om det nu flyttades… Jag hoppas att svaret finns någonstans. Jag vet att det kanske inte spelar någon stor roll, men jag tycker att det är så spännande!

11 maj

Nöjd.

Min farmor var en hejare på att handarbeta och baka schackrutor och det luktade alltid gott och spännande av kaffe, vedeldad spis och god mat då vi kom hem till henne i Klackamåla. Jag träffade henne ganska ofta, men det känns som att jag inte fick möjlighet att sitta ner och prata med henne ordentligt förrän jag kom upp i vuxen ålder. Kanske var det för att mina härliga kusiner var mycket roligare att hänga med, kanske var det för att hon hade fullt upp med annat, jag vet inte riktigt. Vänner berättar om mor- och farföräldrar som satt in tusentals kronor till deras fonder, men min farmor gav kanske en femma i handen om man hade fyllt år. Det var alltid lika uppskattat och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte att det var lite pengar.

När min mamma skulle berätta om farmor Nanna var det ordet ”förnöjsamhet” hon helst använde sig av. Trots det hårda liv som låg bakom farmor var hon alltid nöjd, glad och tacksam. Hon tyckte alltid att hennes barn och barnbarn var bäst i världen och hon var så stolt när det hade gått bra för dem. Hon hade passande nog det broderade ordspråket ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” uppsatt i hemmet.

Farmor Nanna Vega Florentia hade fem systrar och en bror, men brodern dog bara någon månad gammal. Storasyster Emerentia Sabina och farmor ringdes vid i princip varje dag har jag hört av far, men jag kanske måste dubbelkolla det med något av fars syskon. För ett tag sedan gick Sabinas dotter, fars kusin, bort. Hon hade inga efterkommande och hade bl.a. min mamma i testamentet. Detta innebar att jag och mina syskon fick ta över den andelen.

Jag uppskattar alltid handarbeten och valde att ta med mig broderiet på bilderna. Det är ju ett ordspråk som alltid funnits med mig och dessutom från farmors linje i familjeträdet. Broderiet var inramat, men tyvärr vattenskadat. Jag bestämde mig därför att ta det ur ramen, tvätta upp det och anpassa det till vårt hem. Det bidde kanske inte ”en tumme”, men det blev något annat än det jag tog med mig hem. Vattenskadan gick nämligen inte bort ens med alla husmorstips på internet, så jag klippte ut det som var oskadat. När det var gjort funderade jag på att färga broderiet för en monokrom och lite mer modern färgskala och kanske göra en kudde av det. Det landade istället i att jag fållade kanterna och har nu en miniversion som jag är väldigt förtjust i. Min syster påpekade att färgerna passar exakt till trycket av vårt hus som dottern gav oss i julklapp, så kanske hamnar detta mästerverk i hallen.

Slutligen vill jag bara visa baksidan. Min mamma lärde mig att det var lika viktigt hur det såg ut bak som fram och att slutfinishen är otroligt viktig. (Hur man pressar ett broderi är ett helt hantverk, och det sätt jag använder mig av vet jag att mammas väninna Vajlan hade lärt henne.) Det fascinerade mig lite att detta är kunskap som finns hos mig, att jag utan att tveka plockade fram en nål och stållinjal för att dra upp fållen och att det satt i fingrarna hur man klipper bort en del av hörnet och viker till ett snyggt hörn. Hur kan jag det, liksom? Broderat har jag inte gjort på eviga tider och att avsluta något på detta vis måste ligga många årtionden bort. Jag känner att jag har missat att lära våra barn så mycket. Yngsta dottern visste nämligen inte ens vad ”fålla” betyder. Hm… Jag får ta igen det någon annan dag och får i ”Hemmets lycka är förnöjsamhet”-anda vara nöjd med att hon kan virka.

01 maj

Lite i taget…

… växer bilden av vårt hem fram. Idag scannade jag några negativ som jag hittade i samband med ramen häromdagen och hittade denna bild av vårt hus. Ramen och negativen måste helt enkelt ha kommit med huset. Kuvertet är märkt 2/9 1941 och ska ha beställts av en Inga Antonsson. Nu måste jag såklart ta reda på om Elsa Antonsson-Svensson var släkt med henne! Vid den här tiden var Elsa fortfarande hemhjälp här i huset, så det skulle kunna förklara ett och annat. Jag älskar den liggande panelen och vet att den var röd. Jag misstänker att dörrarna var bruna redan här, men är så glad att vi valde att ha dem gröna.

Edit: Jag älskar verkligen ancestry.se! Naturligtvis skulle jag ha kollat om Elsa hade en syster som hette Inga innan jag skrev det här. Det hade hon. Elsa föddes 1914 och Inga 1915. Gertrud Antoinetta föddes 1923, men dog i tbc som 17-åring. Deras mamma Elfi Maria var bara 33 år då hon dog i ”nervsjukdom”. (Detta står i dödsboken bara några rader under min mormors mormor Jenny Augusta Maria som tydligen dog i hjärnblödning.) Elsas pappa Anton (inte hennes man med samma namn) gifte om sig och fick tre flickor till på 30-talet. Nu måste jag se till att få fram alla foton i kuvertet för att se om det finns några fler godbitar.

28 apr

Ut ur gömmorna.

För ett tag sedan blev jag ombedd att skriva en artikel till Sturköbladet, en publikation som kommer ut två gånger om året där man kan läsa spännande historier om personer och händelser som har anknytning till ön. Jag skrev om hur det kom sig att vi hamnade här och även om vårt hus historia. Igår hittade jag så en ram med de här fotona i. På fotot bakom männen står det ”Sven Olof Larsson, Uttorp, Sturkö”. Det är mannen som byggde vårt hus, det. Min gissning är att det är Sven Olof som sitter till höger och att det kanske är hans bror till vänster. Vem flickan på fotot som är inklämt i samma ram är har jag ingen aning om. Jag ska gå bort till en av grannarna idag. Kanske hon vet? Antingen har ramen kommit med huset eller så har jag fått låna det någonstans ifrån under tiden som min hjärna var helt ur spel, men jag har ingen aning. Lite kusligt är det allt att den dyker upp precis nu och jag kan inte bara låta det bero.

09 feb

Har Nils Dacke varit i Kolshult?

Idag har jag varit på filmpremiär i Eringsboda. Hela Byahuset var fullt av folk och jag vågar säga att vi sänkte medelåldern en del, jag, min härliga kusin och några andra släktingar.

Det var spännande att se projektet som min farbror drivit för pengar som far fixade till Kolshultsgården från Allmänna Arvsfonden. Mats Harrysson heter filmaren som i ord och bild gav oss en bild av Kolshultstraktens (Klackamåla till exempel) historia och nutid. Somligt visste jag redan, men annat var helt nytt. Det finaste i filmen var snutten från Emanuelstorpet som min ena bror har köpt och min andra bror hade fixat ett fantastiskt solrosfält till i somras. Stillbilden på De Tre Vise Männen är också oförglömlig… De som har sett filmen vet vad jag menar! 😂

Jag är tacksam över mina släktingar och den trygghet de ger mig. Jag vet att alla inte har det så. Vissa känner inte sin släkt, andra har självmant tagit avstånd, åter andra lider hemska trauman som nära och ”kära” orsakat. Vi har hederskulturen som drar familjegemenskapen till sin spets på ena hållet och den totala ensamheten på andra hållet.

Nu ska jag sluta vara djup och fortsätta njuta av brasan i vedspisen. Ute härjar stormen Ciara och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på! Peace.

08 okt

Folkhemmet, funkisen och allt fult i dess fotspår.

Idag lade min syster upp ett foto från stadskärnan i Nynäshamn på Instagram. Hon beskrev den inte direkt i positiva ordalag. Det fick mig att tänka på dokumentären När Domus kom till stan. Tyvärr verkar det inte som att man kan se den på Öppet Arkiv längre, men skulle du få chansen att se den så ta den! Inte för att det kanske gör dig särskilt glad, men ibland är det viktigt att påminna sig själv om att tänka till en, två och tre gånger innan man hastar in i den nyaste hajpen. Jag hittade klippet här nedan iallafall och det ger åtminstone en kort inblick i hur det gick till när Sveriges städer byggdes om i fulaste öststatsanda.

Ibland får man frågan om det finns någon historisk person som man hade velat träffa. Jag har många personer på den listan, men här kommer några: Arkimedes. Jesus. Drottning Kristina. Karl XI. Emma Smith. Selma Lagerlöf. Wilhelm Moberg. Någon av alla mina förfäder och förmödrar. Alla dessa hade varit intressanta att träffa på grund av det jag lärt mig om dem, men ännu mer på grund av det jag skulle vilja fråga dem om.

Sedan finns det två personer som jag verkligen skulle vilja ställa mot väggen: Gunnar och Alva Myrdal. Deras inflytande på hur vårt socialistiska Sverige ser ut idag var enormt och jag undrar egentligen hur många som är insatta i hur tongivande de var i så många av de politiska beslut som togs under ett halvt sekel… Det sjuka är att trots att vi ser de många baksidorna och bieffekterna av deras sociala ingenjörskonst så verkar de flesta svenskar ta för givet att det här sättet att leva är det enda rätta. Sverige är bäst! Den svenska välfärden öser vi ur pengabörsen Särimner och det finns ingen botten i den. Vi är godast, smartast och mest upplysta. Myrdalarnas steriliseringstankar behövs inte längre, vi väljer frivilligt att inte föda barn för att Moder Jord ska slippa överbefolkas. Vi är jämlikast, lyckligast och tryggast och vår egen Greta är världens nya frälsare. Amen.

Detta är naturligtvis ett inlägg skrivet med en ironisk penna, men tankarna bakom det är i högsta grad äkta. Jag lever ett gott liv som jag är mycket tacksam för och borde inte bekymra mig över andras val, men ibland rinner det över. Ha en fin dag! Imorgon lägger jag säkert upp en bild på vårt höstvackra land istället.

16 sep

Kalligrafigodis.

Jag älskar verkligen kalligrafi i alla dess former. Ylva Skarps moderna gör mig nästan lika glad som det här flera hundra år gamla konstverket. Tänk att man fortfarande kan se hur förgyllningen glänser!

En vacker dag ska jag plocka fram mina pennspetsar och bläckburkar, men idag räcker det att njuta andra människors hantverk.

11 jul

Det där rensandet nu igen.

Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)

Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.

06 jul

Perspektiv.

Prästanteckningar från 1789-1790 gällande Sturkösomrarnas väder och vind:

1780 – regnade inte från 12/7-1/9. Stark hetta. Dålig årsväxt.
1781 – torka och missväxt. Fisket slog alldeles fel.
1782 – för svår väta.
1783 – torka och soldis.
1784 – kall sommar.
1785 – för svår väta.
1786 – dålig årsväxt (gulsot och bältsjuka).
1787 – ymnig årsväxt, ”gudilovad”.
1788 – årsväxten medelmåttig.
1789 – årsväxten ymnig och rik.
1790 – årsväxten rik.

Jag är tacksam för Antons lilla häfte från 1962, STURKÖ – glimtar ur en ösockens historia, som gett mig spännande kunskap om den ö som numera inte bara är mitt sommarparadis. När jag läser väderredogörelsen är det lättare att acceptera att vi människor inte lätt styr över väder och vind. Vi behöver ta hand om jorden, vårda den väl precis som vi borde vårda oss själva. Naturen är en helt fantastisk skapelse med en återhämtningsförmåga som går över de flestas förstånd. Jag tror att vi människor glömt både det ena och det andra.

Sturkö nämns redan i kung Valdemars jordebok från 1200-talet. I denna uppräknas de kungliga egendomarna eller ”kongelev”. I den så kallade ölistan läser vi: ”Tærnø, Haslø.hus., Gyø.-hus, Storkø.hus, Sinhorn (Senoren).hus.,” Tillägget hus efter vissa öar torde betyda att öarna ifråga var bebodda, och ej att de var befästa med ett hus = borg. För detta talar texten i ölistan: ”många öar, bebodda och obebodda, som ligger kring Blekinge”. O- Nielsen menar, att man ej kan vara säker om betydelsen av hus. Där kan ha funnits ett kungligt ”tårn” eller ”Kongligt Jagthus”, som Nils Henrik Sjöborg uttryckte det. I motsats till dessa bägge författare hävdar Svend Aakjær, ”att hus betyder icke, at der var Kongsgaard, Fæstning, Vagttaarn eller Jagthytte paa Øen, men blot, at den var bebygget, saaledes at der kunde skaffas Husly paa de kongelige Jagter.” Efter ölistan åtalas det vidare, att i Blekinge gives lika många öar, som årets dagar.