21 sep

Om bilder kunde tala.

Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.

Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…

29 jul

Växthusdrömmar.

Tänk att vi faktiskt har ett växthus! Det blev klart lite senare än tänkt, men det växer för fullt där inne och jag ser fram emot att nästa år få testa nya tekniker för att vinna lite tid och kraft.

Syrran tyckte inte vi skulle slänga Elsa och Antons bord, så nu står det här med mammas novemberkaktus. (Det är hon som har rengjort det så noggrant.)

Vi får kanske ställa ut deras finglas som vi hittade i sommarvistet då vi städade ut häromdagen. När har dessa flyttat in i hushållet? Var de en gåva, eller har de köpt dem själva vid något glasbruksbesök?

20 sep

#skapandeseptember, taktil.

Taktil (i sht i fackspr.) som hör samman med l. ger upphov till känsel l. känsel- l. beröringsförnimmelse; som avser l. lockar till känsel l. beröring; känsel-, berörings-. En fyrtio års man .. hvars taktila känslighet uti benen ända upp till ljumskarne var vissa dagar fullt borta. 3SvLäkSH 1: 202 (1866). Taktilt funktionell form, t. ex. av ett handtag, härledes ur det sätt varpå detta skall fattas eller beröras vid begagnandet. HantvB I. 2: 276 (1934). De taktila och motoriska sinnena förtvinar — det behöver man inte vara psykolog för att konstatera. Form 1953, s. 179. Taktilt, säger keramikerna när ett föremål känns behagligt att hantera. ÖgCorr. 14 ⁄ 10 1970, s. 12. De gamla hörapparaterna .. kompletteras nu med så kallade taktila hörapparater. SvD 22 ⁄ 9 1987, s. 6. Även reliefkartor och taktila kartor (för synskadade) förekommer. NE 10: 477 (1993). I taktil massage bearbetas sinnesorganet huden .. Den lätta beröringen påverkar det parasympatiska nervsystemet. SvD 2 ⁄ 9 1998, s. 17.

Taktil är känns som ett ord som blivit nyupptäckt i många sammanhang. Det pratas om taktila upplevelser i samband med bakning och matlagning. Barnleksaker ska gärna ge taktila upplevelser och taktil massage är numera en vedertagen behandling i exempelvis behandling av anorektiker och personer i livets slutskede. Som terapeut använder jag mig av övningar som ger sinnliga upplevelser. Jag ser stressen i dagens samhälle till en stor orsak till att människor exempelvis glömmer bort att lita på sina sinnen och slutar lyssna på dess varningssignaler. Dagens projekt blev därför en övning för mig själv som inbegrep fyra av sinnena och förhoppningsvis också i framtiden kan fortsätta ge fina stunder. Då vi städade ut vedboden hittade jag bland annat en nyckelknippa med vidhängande träbit. Den var alldeles svart och nästan kladdig av många års smuts. Dessutom luktade den unket. Jag såg dock potentialen och vågade mig på att lägga den i ljummet diskvatten för att luckra upp smutslagret.

Tyvärr glömde jag att ta ett förekort, men så här såg träbiten ut efter att både ha legat i vatten i en timme och sedan gnuggats ren av riktigt upptvålad Svinto. (Lite våghalsigt, trä gillar inte uttorkande rengöringsmetoder och inte heller varmt vatten.) Jag sköljde den väl. Som du ser hade jag vid det här laget blivit av med den värsta smutsen och träet var inte längre kladdigt.

Ska man våtslipa krävs det annat sandpapper, så jag såg till att träet var ordentligt torrt innan jag gav mig på det med först 60 korn, sedan 150. Jag hade kunnat slipa på för att göra allt helt slätt, men det var inte mitt mål. Jag ville att historien delvis skulle få fortsätta vara med också i framtiden.

Till slut var det dags att behandla med ett tunt, tunt lager av favoriten Grunne gammaldags trävax. Nu är känslan en helt annan än då jag hittade den ursprungliga nyckelknippan! Nycklarna har fått ligga i citronsyravatten och gnuggats rena med Svinto, så de är också som nya. Jag undrar just om dessa nycklar tillhör något som finns kvar här på gården? Hur som helst har jag nu hittat ny användning för något som följde med gården och som säkert för länge sedan hade slängts i en ”sophink” för gammalt metallskrot. Jag är faktiskt otroligt nöjd med dagens projekt, både för att jag tycker den här träbiten är osedvanligt vacker, har en underbart stressreducerande förmåga med sin släta yta och dessutom luktar den nu väldigt gott av vaxet.

Här hittar du fler utmaningar i #skapandeseptember.

20 okt

Icke förspilld kvinnokraft.

Jag började tidigt handarbeta. De första grejerna jag gjorde är inte bevarade, men jag har kvar en provlapp/duk med många olika slags sömmar i olika färger som jag gjorde i lekis och en handväska från ungefär samma tid. Hemma broderade jag mycket korsstygn och så småningom började jag både virka och sticka. Mycket! Jag älskade att följa med till Göran i Flymen och botanisera bland alla broderier, i Rödeby fanns det både garner och tyger och så hade vi såklart Hemslöjden. Mammas symaskin fick jobba hårt då jag gick på högstadiet och jag sydde så mycket att jag till slut fick en egen symaskin i 15-årspresent. Det var lapptäcksteknik och textila inredningsdetaljer, men framförallt sydde jag kläder. Jag fick en begagnad Husqvarna, något jag tjurade lite över då, men har tackat min lyckliga stjärna för många gånger. De digitaliserade 80-talsvarianterna har gett betydligt fulare stygn och mycket krångel med tekniken. På gymnasiet gällde vävning och sedan började det väl om (eller fortsatte parallellt). Jag vet inte om jag har läst eller handarbetat mest genom livet, men nuförtiden går dessa intressen att kombinera då jag fastnat för ljudböcker. Hur som helst förklarar mitt stora intresse för olika textila tekniker att jag gärna lägger tid på att plocka bland alla textilier då jag går på loppis. Jag kan för mitt liv inte låta bli att köpa grejer som jag tycker är vackra om de går för ett allt för billigt pris.

När jag hittade denna tavla för 105 kronor köpte jag med den hem. Det är ett Eva Rosenstrand-broderi från sjuttiotalet som jag alltid har älskat. Vill man köpa en materialsats är grundpriset 1500 kronor och jag kan bara gissa hur många timmar som lagts ner på själva stygnen. Tavlan har med all säkerhet blivit inramad hos ett ”proffs”, men min rammästarkompis Maja hade inte godkänt arbetet då det har använts kartong som inte är syrafri, gulnat lim som dessutom släppt och klamrar som inte är rostfria! Jag demonterade broderiet och tvättade det försiktigt för att få det riktigt rent. Jag har nu beställt syrafri monteringskartong och en smal guldram (att lämna in hade kostat närmare ett par tusen då det är ett tidskrävande hantverk) och har bestämt mig för att ge detta lilla mästerverk en chans att visa upp sig igen. Det syns på väven som var invikt mot baksidan att broderiet har blivit mycket solblekt och även påverkat av kartongen.

Åh, vad jag har älskat att sy korsstygn! Jag vet att jag har berättat det många gånger, men jag ser mig verkligen som en korsstygnsperson. Jag tycker det är otroligt vackert med fria broderier, men jag behöver ett tydligt mönster och en sådan här väv som är lätt att räkna. Jag riktigt känner broderinålen i min hand och känslan av att dela upp tråden då man bara broderar med två av de sex trådarna åt gången. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sy korsstygn igen, men det här har gett mig så mycket glädje genom livet.

Varje gång som jag köper med mig något hantverksmässigt ägnar jag en liten stund åt att skicka tacksamma tankar till den kvinna (som det väl oftast har varit) som har gjort det möjligt för mig att få njuta av något så vackert. Den här gången hade jag både en signatur, MK, och en märkt baksida som stämde överens med signaturen. Vem var Marit Kihlström som har lagt så många timmar av sitt liv på detta korsstygnsbroderi? Ja, nu är jag ju den jag är, så jag började genast slå på mina släktforskarsidor och hade snart landat i att det faktiskt inte fanns mer än ett alternativ. (Hade hon hetat Anna Persson hade jag inte ens försökt.)

Jaha. Här har du ditt liv, Marit Ziegler Berger Kihlström. Hur kom det sig att du skildes från din tyske läkarmake och gifte om dig bara tre månader senare? Växte ni ifrån varandra? Började du handarbeta redan innan du gifte dig med Karl Gustaf? Du var hemmadotter och Johannes var student då ni gifte er och ni fick en son tillsammans. Vad hände med honom vid skilsmässan? Växte han upp med en närvarande far? Det var inte särskilt vanligt med skilsmässor på femtiotalet… Jag vet bara att du var duktig på att brodera, dina infästningar på baksidan är mycket noggrant gjorda. Och nu har ditt broderi fått nytt liv hos någon som uppskattar det!

I broderiets anda kan det väl passa med en bild på ett av gårdagens trädgårdsprojekt. Jag plockade upp resten av amaryllislökarna som stått och hämtat kraft i trädgårdslandet. Fem av sex har överlevt och ska få varsin kruka idag. (De två som stod i verandan har jag ju redan kruksatt.) Jag gjorde också pumpapuré av en av de lite mindre ”Halloweenpumporna”. Dela med vass kniv underifrån och upp mot skaftet. Bryt isär och gröp ur kärnor och trådiga delar. 200° i 50-60 minuter upp och ner på en bakplåtspappersklädd plåt, lyft bort skalet då det svalnat lite och mixa ordentligt slätt (jag fick tillsätta lite extra vatten för att få det att funka i stora mixern, men med mixerstav hade det gått bra utan extra vatten). Nu har jag frusit in några påsar puré, men bjöd innan det maken på en smarrig pumpalatte. Så gott! Det går bra att dra ner på sockret eller byta ut mot något alternativ, receptet är amerikanskt och sålunda lite i sötaste laget.

11 sep

God morgon!

Känslan av förändring. En ny dag, en ny tid. Och ljuset som betvingar mörkret. Jag går ut i allt det vackra och möter dagen som lovar mer än den kräver, dagen som ger mer än den tar.

Jag stannar i stunden, ser allt det vackra genom kamerans öga och fångar känslan av hur ”allt är möjligt” ser ut. Skönheten som omger mig. Undrar hur många som stått just här och känt samma sak.

Utdrag ur Odalbonden av Gustaf Erik Geijer

Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

09 aug

Lite mer rödfärg.

Hej, dagens insats! Sonen började på gaveln, men sedan kom hans flickvän och det blev inte så mycket mer målat just idag. (De två gjorde en finfin insats på framsidan och sonen har lovat att inte åka hem till Stockholm innan ladan är röd och fin runt om hela bygget.) Jag är mycket nöjd med hela raddan som jag hann med. Det är lite vanskligt att låta bli att byta ut typ hela panelen, men detta skulle kunna bli ett ogenomförbart projekt om allt ska vara perfekt. Vi borde byta taket, sätta panel, bygga nya dörrar till flera av ingångarna, gräva bort gräs och jord på flera ställen runt grunden och så vidare och så vidare i all oändlighet. Jag gillar tanken på att det är bättre att göra något än inget, att vi gör detta både för vår, för grannarnas och för gårdens skull.

Här ser man snickarglädjen som en gång satt runt hela ladan, men som nu är täckt eller utbytt på flera ställen. Jag tycker att det skulle vara roligt att ge tillbaka gården lite av sin forna prakt. För några veckor sedan kom en släkting till Sven-Olof Larsson som byggde vårt hus på oväntat besök. Jag hade egentligen jättebråttom, men han hade så spännande information att jag tog paus och spelade in det han hade att berätta. Jag fick bland annat höra att detta var den finaste gården i Uttorp och att ”Lina” (Sven-Olofs mor) hade en lite upphöjd plats i samhället. Jag hade fått för mig att det var Sven-Olofs guldgrävarpengar som bidrog till att bostadshuset byggdes lite högre i tak och så vidare, men det verkar som att denna familj redan hade det ganska gott ställt.

Min kompis skickade en strandbild från Barcelona och jag skickade en målarbild tillbaka. Ingen tid för strand här och egentligen ingen lust heller. Jag har badat mycket i sommar och ser fram emot en stund i varm bubbelpool hemma hos syrran imorgon kväll. De värkande målarmusklerna kommer nog att må bra av lite värmebehandling. Jag ser fram emot nästa veckas rejäla lymfmassage. Det kommer att bli en perfekt belöning efter allt målande!

28 maj

Hatta lilla Monna.

Pärlplattan, spretiga flätor och fina klänningen. Oro över kusinen som av någon anledning precis hade tappat sin pärlplatta i golvet. Orediga tänder och fröken Gull-Britts skämt för att lätta upp stämningen. Sex år gammal, men med hela världens tyngd på sina axlar. Snusförnuftig, fördömande och så hemskt duktig jämt och överallt. Varifrån kom den där lilla klumpen i magen, den som matades om hon inte var ”underbar och älskad av alla”? Akta lilla Monica, världen. Ta hand om henne. Låt henne leka och släppa taget om alla andras välmående då och då.

25 jan

Intensiv helg.

Vi är framme vid den 25 januari 2021. Jag har tagit till mig mitt ledord med full kraft och är så glad över det som rent praktiskt har hänt. I delmomentet ”kontakt med mina rötter” har jag nu jobbat hårt hela långhelgen. Många hundra foton sorterade. Fyrahundraåtta foton färdigscannade, beskurna, placerade i rätt album på Dropbox och kommenterade. Konversationer genomförda med flertalet äldre släktingar. Facebookvänner tillfrågade. Släktingar sökta. Nu är verkligen detta fotoprojekt igång!

I dagens fotoverklighet är 408 bilder ingenting. Det tar jag på några dagar på en aktiv semester. När det gäller osorterade pappersfoton är det annorlunda. Jag har nu lagt upp bilder som känns meningsfulla, men har faktiskt tänkt under processen att det finns fler bilder som skulle kunna raderas. Hur många familjebilder med farmor och hennes sju barn behövs? Sanningen är att jag vårdar dessa bilder som vore de guld. Det blir inga fler bilder med Nanna och de sju barnen. Drömmen är att hitta ett kort med farmor, farfar och alla barnen. Jag tänker att det kanske finns ett sådant där ute. Nu är släkten meddelad och har fått länken till mina digitala album. Jag hoppas så klart att flera engagerar sig! Vi har världens chans nu, både på mammas och fars sida.

Till dig som har bilder utan dokumentation och äldre släktingar som finns kvar skickar jag med uppmaningen att göra något åt saken! En dag är det för sent.

Det här fotot lade jag in i albumet just som ”We Remember Them” började spela på Spotify. Vi har precis fått körens vårrepertoar, så jag låter Spotify spela listan för att nöta in klang och harmonier medan jag håller på med annat. Tårarna började rinna på mig. Här sitter min gamlamoster Elin, min mammas moster och gudmor, med min syssling och mig i knät. Elin levde in i sitt etthundraförsta år, och vilket liv sedan… Hon hade många tuffa utmaningar! Varje gång jag gick ifrån henne sa jag ”Vi ses snart, moster Elin!” och hon svarade med ”Nej, det hoppas jag inte.” Hon begravdes i samma grav som sin första make John. John dog fyra månader efter att deras första, och enda gemensamma, dotter föddes. John dog 1937, Elin dog 2017. Snacka om livslång kärlek! (Elin fick tre fina flickor med två andra män, men det var John som var hennes stora kärlek.)

We Remember Them

by Sylvan Kamens & Jack Riemer

At the rising of the sun and at its going down
We remember them.

At the blowing of the wind and in the chill of winter
We remember them.

At the opening of the buds and in the rebirth of spring
We remember them.

At the blueness of the skies and in the warmth of summer
We remember them
.

At the rustling of the leaves and in the beauty of autumn
We remember them.

At the beginning of the year and when it ends
We remember them.

As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.

When we are weary and in need of strength
We remember them.

When we are lost and sick at heart
We remember them.

When we have joy we crave to share
We remember them.

When we have decisions that are difficult to make
We remember them.

When we have achievements that are based on theirs
We remember them.

As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.

23 jan

”Här är ditt liv”.

Det känns som att jag har sorterat foton, scannat, beskurit, konverserat via sms med diverse släktingar och rotat i gömmorna i flera dagar. Riktigt så är det inte. Jag har gjort annat också. Min syster kom hit igår så vi kunde jobba på det projekt som varit igång ända sedan våra föräldrar gick bort. Deras foton har delats upp till respektive syskon och deras familjer, men alla ”släktbilder” som är lite mer allmänna har legat i en låda för att ”tas om hand någon dag”. Sådana dagar kommer aldrig om man inte gör något åt det och det var precis det vi alltså gjorde igår. Jag är mer än lovligt snurrig nu, men det finns ett system. Mammas släkt, fars släkt, vår familj, dokument/papper. Jag ska lägga upp allt med någorlunda bra beskrivningar i mappar på Dropbox så att alla fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/kusiner kan få tillgång till allt som de vill ha. Originalen har vi kvar på lämpligt ställe, i vårt fall i en damm- och odjurssäker låda.

Vem har rätt att styra över ett släktbibliotek? Jag tycker det är så tragiskt när folk bara slänger foton utan urskiljning och tar gärna emot om någon vill bli av med sina, oavsett var de kommer ifrån. Vissa foton har absolut inget värde. Vackra solnedgångar i all ära, men är man inte proffsfotograf eller var med själv så är de rätt trista på foto. Alla bilder med okända människor utan dokumentation är också tråkiga om de inte håller samma klass som typ Marilyn Monroes kjolbild, den där kjolen blåste upp så där snajsigt. Jämna födelsedagar med blommor tycker jag är urroliga, men det är svårt att se skillnad på 60, 70, 85. Nu är den (troligen) sista utrensningen är klar blir det förhoppningsvis lagom många historiskt viktiga foton som kan lämnas över till kommande generationer.

En rolig bild med mammas kusin Britta, moster Inga, moster Elin med sin dotter i knät och så hux flux faster Hedvig. I andra familjer hade det inte varit konstigt, men eftersom mormor kom från Sturkö och morfar från Umeå var det sällan deras släktingar befann sig på samma ställe.

Hur gör du med digitaliseringen? Moln? Sticka? Extra hårddisk? DVD känns ju rätt förlegat… Eller finns det ingen digitalisering? Vem har isåfall alla släktens fotoalbum? Finns de överhuvudtaget kvar? Har du då fotoalbum med bilder på en massa folk som du inte känner igen, eller bara kan gissa vilken släkt de tillhör?

Min fina gamlafarmor, mammas farmor Anna Forsman. Alltid stilig, troligtvis med hemsytt på sig. Jag vet att min syssling har några plagg som hon sytt. Jag tror inte morfar var särskilt intresserad av sin mammas husligheter, men det finns åtminstone en julbonad som hon broderat här hemma.

Nu är det dags att sova. Helgen är osedvanligt upptagen. Annars går mest dagarna i sakta coronamak, så jag fick påminna mig om att jag faktiskt har en tid att passa. Innan jag stänger ner måste jag tipsa om denna synnerligen trevliga aktivitet! Ens rötter är inte oviktiga och tyvärr blir man ofta intresserad först då de som skulle kunna berätta börjar bli få till antalet. Hoppas att du också har släktingar som kan hjälpa dig!

06 jun

På spaning efter den tid som flytt.

Igår var jag hemma hos fars kusin med anledning av en kommande bodelning. Kusinen har somnat in och därmed har en av grenarna i släktträdet nått vägs ände. Jag hamnade framför fotoalbumen, som vanligt, och sörjde det faktum att det bara fanns ett fåtal anteckningar. Påminnelse till oss alla: bilddokumentation behöver kompletteras med text!

Hur kände de egentligen för varandra, de här systrarna Johansson/Aronsson? De umgicks åtminstone ofta med varandra vad det verkar, dessutom under emellanåt trevliga omständigheter. Jag önskar att jag kunde ha fått vara en fluga på väggen. Från vänster till höger ser du Ester, farmor Nanna, Edit, Lilly, Elna och Sabina. Både ”moster Lilly” och ”moster Sabina” hade barn som inte fick några barn, så det tog stopp på minst två ställen. Å andra sidan fick farmor sju barn och 26 barnbarn, så det kompenserar kanske.

Igår hängde jag med min faster och farbror, mycket trevligt, och imorse skickade en annan faster följande vers:

Jag är glad över att kunna ha en god relation till så många av mina släktingar. Det är en ynnest att kunna förstå var man kommer ifrån på lite olika plan. Och jag vet att vi är flera som njuter av och är tacksamma över regnet som fallit de senaste dagarna. Lev väl!