12 aug

Ovanligt härlig vardag.

Efter en riktig heldag med fasters begravning igår var jag inte hemma förrän strax efter kl 23. Jag måste alltid runda av min dag, särskilt om jag varit med om något så stort som jag var igår. Det betyder att det inte blev många timmars sömn innan det var dags att börja arbetsdagen med ett klientsamtal kl 8. Jag var extra tacksam över att inte behöva resa någonstans just imorse. Det gav mig tid att rulla igång dagen i ganska lagom takt.

Efter jobbet åkte jag till den nyöppnade sjukhusbyggnaden här i Karlskrona för att besöka den nya mammografiavdelningen och klämma tuttarna i tortyrmaskinen. Till försvar för den stackars sköterskan och allt hon representerar kan jag säga att den nya avdelningen är helt fantastisk, ljus och inte alls någon instängd bunker som det förra stället. Den nya röntgenmaskinen är dessutom mer ergonomiskt utformad och visade sig bjuda på betydligt mindre obehag än den som användes vid det senaste tillfället det begav sig. Bilden visar delar av det fantastiska konstverket ”A Point of View” av Eva Larsson som står i trapphuset i byggnad 46. Verkligen vackert!

Efter röntgandet var det dags att möta upp min fina, fina vän från gymnasieåren. Hon har en begravning av en anhörig imorgon och frågade om det gick att mötas upp då hon ändå var i stan idag. Jag blev så glad över att kunna hänga med henne i flera timmar! Hon bor alldeles för långt bort i vanliga fall. Vi åt god mat, slickade i oss varsin bytta Karlskronaglass och förfasade oss som de tanter vi hunnit bli över vissa av de arkitektoniska bottennapp som vår stad intagits av de senaste åren. Nu ska vi till Gert Wingårdhs försvar (med allt detta försvarande skulle jag kanske satsa på att bli försvarsadvokat istället) säga att hans bygge med glaslådor säkert hade varit läckert på något annat ställe. Det är dock inte nödvändigtvis så att en krock mellan olika tidsepoker blir ”spännande” eller ”nydanande”. Nej, kuvösbyggnaden smälter knappast in på Björkholmen, utan tar för mycket plats både rent fysiskt och mentalt. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men tycker ändå att de där Björkholmsbyggena är betydligt mer lättsmälta än den stora rostkolonn (jag VET att materialet heter corten, men det gör inte ”World Trade Center” vackrare) som reser sig upp alldeles bakom Karlskrona Central. Suck! Desto mer skönhet kunde vi insupa under vår promenad runt Saltö! Se, det var en alldeles ljuvlig promenad med några fina nedslag där vi njöt lite extra av utsikten.

Ikväll har jag rensat upp lite på mina morföräldrars och mammas gravar. Någon såg ut att ha varit där och pysslat alldeles nyligen, men jag satte dit några nya blommor och kasserade några andra. Det såg fräscht och välvårdat ut, till skillnad mot hur det såg ut för några veckor sedan då det inte hade hjälpt att vattna och hettan helt hade tagit över. Nu väntar vi in hösten, men först ska jag suga i mig de sista vackra sommardagarna. Jag hoppas du har möjlighet att göra detsamma!

25 jan

Gå ut och förändra världen!

”Det var en familj som flyttade mycket på grund av pappans jobb. Dottern gick i en ny skola nästan varje år och hade svårt att få nya vänner. Hon kom hem efter sin första dag på en ny skola och berättade för sin far att hon inte tänkte gå tillbaka. Andra elever hade retat och mobbat henne och hon var så ledsen. Naturligtvis fick hennes föräldrar henne att gå tillbaka till skolan. Efter ett par veckor sa hon igen att hon inte tänkte gå tillbaka. Det var för svårt… Hennes far tog henne med in i köket. Han ställde fyra kastruller med vatten på spisen och satte på värmen. I den första kastrullen lade han en sten. Den andra fick ett ägg. Den tredje fick en potatis och den fjärde fick några teblad. De såg på hur allt kokade och till slut var det färdigt. Fadern frågade dottern vad som hade hänt. Stenen och vattnet var oförändrade. Ägget hade blivit hårdkokt. Potatisen var mjuk och mosig. Tebladen hade ändrat vattnets färg. Vad kunde de lära sig av det? Vi har svårt att kontrollera vad som omger oss (vattnet). Vi kan dock kontrollera hur vi reagerar och hur vi förhåller oss. Vi kan vara som stenar, hårda och oföränderliga oavsett vad. Vi kan vara som ägg och bli hårdhjärtade. Vi kan vara som potatisar och bli mjuka och följsamma. Eller så kan vi vara som teblad och förändra vår omgivning till det bättre.”

Saxat ur det känslosamma brev min ”extramoster” skickade igår. Jag är tacksam för kloka människor som delar med sig av tankar, insikter och funderingar. Dessa gör att jag har möjlighet att växa och utvecklas.

28 okt

Såhära och sådära.

Igår skulle jag hämta upp en grej hos en körkompis då jag ändå var i stan. Jag hade just kommit från en mysig middag med en väninna på Lee Baguette (god vietnamesisk mat för dig som råkar vara hungrig i Karlskronatrakten). Det var länge sedan jag blivit så blöt utan att ha ställt mig i duschen. Regnet fullkomligt vräkte ner då vi joggade till våra respektive bilar! På väg till Saltö hann jag torka till något, men jag bannade mig själv som inte hade kollat väderleksrapporten och därmed valt helt fel ytterplagg. Du kan ju gissa min sinnesstämning. Väl framme på Saltö parkerade jag och började gå och så började det vräka ner igen. Jag visste inte vilket hus jag skulle till och gick först fel. Efter den upplevelsen började jag storskratta då jag såg mig själv i spegeln i hissen.

Väl framme hos M och P bjöd de in mig för att visa lägenheten och utsikten från den inglasade balkongen där på femte våningen. Absolut hänförande! Jag såg hela Karlskrona upplyst framför mig, men lite suddigt då balkongglaset var täckt av regndroppar och diset låg tungt över mörkret. Jag fick den där utsikten som jag pratade om häromdagen i det här inlägget. Vackrast var Fredrikskyrkan som låg längst upp som körsbäret på toppen! Paret sa att de tycker att Gert Wingårdhs skapelse är ”anskrämlig”, men att de ”ser fram emot att sitta och titta på ägarna då de befinner sig i sina glasburar”. Hahaha! Så roar man sig alltså som pensionär i isolering.

Efter över en timme hade överlämnandet av ett kuvert blivit till ett spännande samtal om livet, historia, effekterna av coronavirusanpassning, Gert Wingårdhs arkitektur, amerikansk och kinesisk företagskultur, teater, femtioplussare som kör 100 mil på motorcykel och lite annat smått och gott. Jag älskar verkligen att möta andra människor i samtal, vare sig det gäller terapeutiska sådana eller bara möten i förbifarten. Alltid tar man med sig något! Det sista jag tog med mig från det här besöket var en suddig bild på tavlan paret hade hängt upp i hallen då de blev pensionärer. Själv tyckte jag det var en härlig uppmaning och tycker inte att jag behöver vänta.

På väg hem klämde jag in både en snabbvisit till några godingar och ett praktfullt åskväder. Det tillhör inte direkt vanligheterna att det åskar så sent i oktober, så jag passade på att njuta. Tänk så spännande naturen är! Och vad viktigt det är att välja ”kläder efter väder”.

27 okt

På pluskontot.

Igår talade jag med en vän i telefon. Hon är så klok. Passar in samtal på väg till jobbet, transportsträcka med ”Hej, jag tänker på dig, hur är läget?” och så lite pepp på det. Utmanande frågor, funderingar runt högt och lågt, påminnelse om något viktigt (igår var det att ett kallt kvällsdopp utan att doppa huvudet gör under för sömnkvaliteten) och så ”Nu ska jag jobba, hej!”. Trevligt, omtänksamt, givande och genomförbart. Mer behövs inte.

Vänskap är ett ämne som berör alla människor. Det har visat sig att människor som har dåliga eller obefintliga vänskapsrelationer mår sämre än andra. Nu kan det naturligtvis bero på annat än specifikt hur dessa relationer ser ut, men jag har aldrig hört någon påstå att vänner är oviktiga.

Det är spännande att ha kommit in i ”den tredje åldern”. Det finns mer tid till egna vänskapsrelationer igen efter många år som har varit fokuserade på ”barnen”. Det är knappast så att jag hänger med polare dag ut och dag in, men det finns ett annat utrymme både tids- och känslomässigt. Det är spännande att se hur personer har gått in och ut i mitt liv och att fundera på vad de har tillfört och hur det kommer sig att vissa fortfarande finns kvar.

Då jag var sjuk för några år sedan rensade jag bort allt och alla som det inte fanns utrymme för längre. När jag kom ut på andra sidan var jag någon annan. Eller nej, det var jag ju inte, men absolut förändrad. Och jag misstycker inte. Jag gillar mig själv för kanske första gången sedan jag var barn. Jag blir nästan förvånad när jag skriver det här! Ingen hybris. Det finns fortfarande mycket jag inte har fördragsamhet med, men överlag är jag numera vän med mig själv. Det känns otroligt bra och jag kan varmt rekommendera att reda upp ego-trasslet, eller åtminstone kasta det i soptunnan.

Förra helgen firade jag och min ”äldstalängsta” vän våra femtioårsdagar genom att åka till Kosta Boda Art Hotel. Vi åt gott, bastade, badade, pratade mycket och tittade på de fina utställningar runt hela hotellet. Där hann vi dryfta både det ena och det andra. En nostalgitur i lugn och ro, trygghet i att känna varandra så väl att det inte finns utrymme för något annat än gemenskap och närhet, möjlighet att byta idéer och funderingar. Förra året gjorde jag en liknande resa med en annan fin vän från tonåren som jag gärna skulle ha lite närmare. Jag är dock tacksam över att vi bara kan plocka upp tråden när vi väl träffas och fortsätta där och att hon finns kvar i mitt liv!

Vänskap kommer sällan gratis. Att sitta och vänta på att folk ska knacka på dörren och fråga om du vill vara deras bästis kan leda till stor bitterhet. Det krävs att du investerar tid, omsorg och intresse. Känner du dig ensam rekommenderar jag att du först blir vän med dig själv och funderar över vad du uppskattar i en god vänskapsrelation. Vänner kan man hitta i alla olika åldrar och situationer och när man lär sig att se människan innanför skalet öppnas många möjligheter. Och kom ihåg att ensamhet inte syns på en människa, men att det är något som väldigt många lider av. De känner sig otillräckliga. Inte valda. Inte älskade. Ensamma i en grupp. Ensamma i en tvåsamhet. Låt oss tänka lite extra på varandra och på andra idag. Och kom ihåg att du är värdefull!

01 jul

I en annan värld…

Någon lade upp en gammal Wizex-video på Facebook och jag fnissade lite då jag såg en bekant från ett helt annat sammanhang. Alltså, jag visste att han har en bakgrund i dansbandsvärlden, men det kändes ändå lite märkligt.

Jag tycker det är spännande att vi alla är så komplexa och består av flera olika personligheter beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag är Monna, familjemedlemmen, mamma Monica, fröken Monica, scrapparen Monnah, och så fortsätter det… Att jag kanske framstår som olika personer beroende på situation beror inte på att jag är falsk, utan på att jag plockar fram olika delar av mig själv där de passar bäst. ”Det här är mitt sanna jag” är en illusion. Man kan hålla sig själv i koppel i vissa situationer och bjuda mer på sin ”repertoar” en annan gång. Sanningen är ändå att det inte finns någon som vet precis allt om någon annan, inte ens de som står mig eller dig allra närmast.

Här bjuder jag på roliga klipp med några personer som jag kanske inte hade talat musik med först och främst eftersom jag känner dem från andra sammanhang, men nog kan de leverera också toner med den äran!