27 mar

Olycka i arbetet.

Igår höll vi på att landa i ”han hann iallafall fylla 50”… Maken och brorsan höll på att riva ut det ruttna golvet över gödselstan i ladan. Tanken är att höskullen ska bli ett mysigt sommarrum så småningom. Well, det kommer det säkert att bli också. Igår höll det dock på att sluta med förskräckelse.

Ta en ordentlig titt på denna bild. Mitt i bild ser du dörren in till dasset. Spegeln stod inte där då dramat utspelade sig, men högen med takpannor och bråte låg där och mellan högen och dassdörren flera kvadratmeter med betonggolv. I bild finns bara ”extra takhöjd” kvar, men vid tillfället låg ett golv/tak på plats. Detta brakade alltså maken rätt igenom, med rumpan först. Människan landade rätt på rumpan och fick inte ens ett skrapsår! När han kom in och berättade om det blev jag så adrenalinstinn att jag började skaka. Usch! Eller tack och lov att det gick så bra! Det här blev ännu en påminnelse om att byggarbetsplatser kräver varsamhet och uppmärksamhet. Det här äventyret hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

Här ligger nu det ruttna och farliga golvet, redo att förgylla den allt mer imponerande rishögen på det som ska bli binas blomsteräng. Varje litet projekt som klaras av är en vinst. Jag vill helst inte se det som ”ett steg närmare målet” då denna lilla gård egentligen är ett evighetsprojekt med tanke på alla spännande förutsättningar som finns. Vad sägs om festlokal, snickarbod, sommarrum, Attefallshus, växthus, terapeutmottagning… Sedan är det allt det andra. Farstukvist, fixa trädgården och ny häck, måla ladan, nytt tak på äldsta delen, byta ut de flesta av dörrarna på ladan – tja, det finns att göra! 😜 Så roligt att få ge denna gård upprättelse och kärlek.

16 mar

Inre och yttre motivation.

Jag fortsätter att läsa om motivation den här veckan. Förra veckan handlade det om inre motivation och nu har vi gått vidare till yttre. För mig som är expert på att prokastinera, skjuta upp, är detta ämne extra intressant. Hur ska jag hitta rätt motivation för att få även tråkiga projekt gjorda?!

Det visar sig att det inte finns några lätta svar på min innerliga fråga. Vi drivs alla av olika saker. Att något är riktigt roligt duger många gånger tillräckligt bra som drivmedel. Faktum är att om man börjar få betalt för något som man egentligen tycker är roligt att göra ”bara för att” kommer det att bli mindre intressant. Detta förklarar det faktum att många upplever att de förlorar lite av sitt brinnande intresse om de börjar tjäna pengar på sin passion.

Vilka förutsättningar ska vi sträva efter för att bli så motiverade som möjligt? Forskning visar att människor som får möjlighet att känna sig kompetenta, får känna att de är viktiga i sammanhanget och upplever att de har något slags fri vilja kommer att uppleva ett stort inre driv. Tänk dig ett tevespel som anpassar sig till din grundnivå, som ger dig möjlighet att avancera, allt medan du får välja olika scenarier och samarbeta med andra medspelare – där har du en braksuccé! (Aha, finns det redan ett sådant spel säger du? Tja, det kan hända sig att hela spelbranschen, alla app-utvecklare och typ alla i självhjälpsbranschen också lutar sig mot forskning runt just detta…)

Jag funderar på hur jag ska känna större glädje för min träning och bli bättre på att driva på mig själv mot större styrka. Jag har goda rutiner, men jag känner inte att jag utvecklas tillnärmelsevis så mycket som jag skulle kunna. Däremot känner jag inget motstånd alls då det gäller att ta mina dagliga promenader! (Nä, nu ljuger jag lika bra som Pippi Långstrump, men dagar då vädret ser ut som det gjorde idag har jag inga problem…) Jag ska försöka bli bättre på att glädjas åt mina goda rutiner först och främst! Att ta bort Instagram-appen från telefonen var verkligen ett bra beslut för mig. Hittar jag andra lika effektiva lifehacks (knep för att underlätta vardagen) som påverkar min träning i rätt riktning lovar jag att tipsa dig också.

Idag kunde jag knäppa upp vinterjackan lite, jag behövde inga vantar och det var skönt att sitta en liten stund i solen innan vinden bytte riktning. När jag satt där fick jag en flashback till förra sommarens sista, underbara dopp i Bredavik. Det är bara några månader kvar tills vi är där igen! Förhoppningsvis har vinden vänt flera gånger fram tills dess och nyhetsrapporteringen bjuder på helt andra tongångar än de gör idag. Coronarapporteringen är hysterisk och allt känns surrealistiskt. Om en knapp månad gifter sig dottern och svärsonen och jag önskar så för deras skull att det blir en ljus och härlig högtid med många nära och kära närvarande. Peace!

20 mar

Från start till mål.

Vad är det bästa du vet? Är du en sådan som ”unnar dig” allt detta, eller åtminstone en del, eller är du en sådan som drömmer och längtar medan vardagslivets vedermödor rinner mellan dina fingrar?

Jag har upptäckt att jag är en sådan som ofta har drömmar och förhoppningar som jag sedan bara låter falla till marken utan att ha hunnit uppfylla dem. I takt med att den ena efter den andra av mina förebilder och inspirationskällor avslutar sina livsgärningar känner jag nu att det är på tiden att jag blir bättre på att bocka av önskelistor och lär mig att föra projekt i hamn.

Jag håller på att studera Motiverande Samtal. I drygt tio år har jag pratat om att jag vill bli terapeut. Jag älskar att prata med människor och har p g a olika omständigheter erfarenhet från många av livets stora, omvälvande skeenden. När jag blev upplockad från skolans värld för att i förlängningen jobba med min hobby scrapbooking förändrades mitt liv. Jag började jobba med något jag aldrig ens hade kunnat tänka mig och det ledde så småningom att jag fick möjlighet att utmanas och utvecklas i min kreativitet. Tack till er som utmanade mig i Metalimos och You Dos tjänst, särskilt Fiffi och Lena… Även om jag inte längre är ”i branschen” blev dessa år mycket betydelsefulla för det som ligger framför mig.

För att få kalla sig psykolog, psykoterapeut eller psykiater måste man ha genomgått vissa utbildningar. När du söker dig till landstinget med problem som panikångest, depression eller liknande ska du kunna räkna med att alla professionella har mycket på fötterna rent teoretiskt, men även praktiskt. Jag har inga ambitioner att vara den personen. Jag vill vara ett samtalsstöd, den som finns till för dig som inte har någon att prata med eller som tycker att du har fastnat i ett ekorrhjul utan att hitta vägen ut. Rent praktiskt är det kanske ”coach” som passar bäst på det som är mitt mål, men jag gillar samtalsstöd. Som en sådan behöver jag lära mig att lyssna och vara vägvisare mer än att undervisa och leda, mitt vanliga modus operandi. Det finns så många som är ensamma eller som känner sig ensamma, som inte har någon att prata med om livets svårare och tyngre beståndsdelar. Jag hoppas att jag i framtiden, och då jag har lite mer teori under fötterna, kommer att kunna vara till hjälp för några av dessa vilsna själar.

Det går inte att leva ”fullt ut” hela tiden, varje dag. Det är inte rimligt! Att se till att det finns en plan för framåtskridande samtidigt som man arbetar med sin förnöjsamhet känns däremot både viktigt och bra. Jag är så tacksam över att jag är på gång! Det är mycket att göra och min teflonhjärna kanske aldrig riktigt hämtar sig efter mina hälsoproblem, men målet finns där i fjärran och siktet är inställt med skärpa. Hur är det med dig? Unnar du dig det bästa, finns det någon plan om du befinner dig i en oönskad situation eller är du rätt nöjd med att inte ha några särskilda ambitioner? Det vore roligt att höra dina tankar.

02 okt

Gröna fingrar och bondedrömmar.

När vi hade haft torka i nästan fyra månader på raken bestämde jag mig för att lägga ner mitt känslomässiga engagemang i trädgårdslandet. Jag gav inte upp själva bonderiet, men jag åkte med familjen till Tyskland i två veckor och brydde mig inte om att be någon vattna eller kolla till något alls. Krukväxterna körde jag in på kollo till min systers fantastiskt fina stadshusinnergård, så dem var jag inte orolig över. Det var skönt att släppa taget lite. Jag fick tänka på Gandhis citat ”Vägen är målet.” Alltså, jag kunde släppa förväntningarna på dignande tomatplantor, mängder av stora, söta lökar och perfekta morötter. Jag kunde se hur bra jag hade mått av att tillbringa alla dessa timmar i trädgården. Det var verkligen terapi för mig!

Förra veckan bestämde jag mig för att skörda det som fanns kvar i jorden. Det blev lite lök, några rätt fina kålrötter (plantorna drabbades ju av kålfjärilslarver, men tydligen hjälpte behandlingen jag gav dem för att sedan låta dem sköta sig själva), många höstmorötter, några av potatisarna som låg kvar i potatislandet och trots att rådjuren käkade av mangolden för ett tag sedan tog den sig bra och vi har kunnat skörda flera omgångar. Skördedagen firades med en delikat vegetarisk måltid bestående av rotmos med brynt smör, ugnsstekta rödbetsklyftor med fetaost och balsamico samt gräddstuvad mangold. Just då kände jag mig faktiskt mycket nöjd och familjemedlemmarna verkade smaska i sig maten med lika stor glädje som jag!

Det har till och med växt upp några fler kronärtskockor efter augustiskörden! Idag skördade jag också några jordärtskocksknölar. Bara för att smaka lite, jag hoppas på en rejälare skörd nästa år.

Jorden är inte på långa vägar så näringsrik som den ska vara. Jag har fyllt på med nässlor, återbördat blast och rens i de land jag har skördat och rensat och redan innan jag sådde i våras hade jag vänt ner hönsgödsel och halm. Jag ger inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra om jag bara ger det tid! Under en fin Ölandsresa med syskonen i somras investerade jag i Trädgårdsboken om jord då vi var på Capellagården. Att läsa en bok hjälper ju inte den stackars jorden, men då jag bygger upp min kunskapsbas kan jag göra rätt(are) val medan jag fortsätter mina trädgårdsäventyr. Jag har kämpat på med en kompost till exempel, men jag kanske skulle ha vattnat den under sommaren? När jag sätter spaden i den känns det ändå väldigt näringsrikt och jorden som ligger i botten ser ut som rena dundermedicinen.

Blomsterlandet längs stenmuren längst ner i trädgården tog sig rejält så fort det började regna. Idag grävde jag upp dahliaknölarna. De har blivit dubbelt så många, minst! Dessvärre har det inte alls gått lika bra för gladioluslökarna… Jag har bara ett fåtal kvar. Far satte dem till min lillebrors bröllop för några år sedan och jag hade gärna fortsatt vårda dem! Får se om det blir ett bättre gladiolusår 2019!

Igår sprang jag inom Blomsterlandet då jag behövde några småkrukor till min elefantöras ”bebisar”. Ett par utsädesvitlökar slank med i korgen. Jag ser det nämligen inte som troligt att vi får en lika lökfientlig sommar nästa år som i år. Jag har hållit koll efter lerkrukor överallt (loppis, second hand osv) sedan i våras, men tror du inte att när jag precis hade köpt de här tre så hittade jag ett gäng övergivna krukor vid återvinningsstationen! Surt, men inget att hänga läpp över. Varje tillskott är välkommet.

Slutligen måste jag nämna mammas novemberkaktus och lillasyster palettblad. Båda har tydligen mått mycket bra av att stå ute på trappan under sommaren! Än så länge har kaktusen inte tappat några knoppar, bara fått fler och fler. Palettbladet har jag toppat två gånger. Alla sticklingar som kommer från moderplantan ser olika ut. Så spännande! Jag älskar både de lite buckliga bladen och färgen på bladen. Kanske sätter jag en ny stickling i en av de återvinningsstationsfyndade lerkrukorna?

27 aug

Tid för nystart.

Hösten är min favorittid på året. Jag känner många som har ångest inför att gå tillbaka till jobbet, gå tillbaka till skolan, börja nytt eller fortsätta samma gamla vanliga tunga, så jag är tacksam över hoppet jag känner. Den här sommaren har känts evighetslång, men nu är den verkligen över. Hög luft, skiftningar i färger, färre turister, nya tidtabeller, nya öppettider och inte minst chans till något nytt, något annat, något mer innerligt…

Att vara människa är komplext. Vi har så mycket gemensamt och ändå känner man sig sällan riktigt nära någon annan. De basala behoven är desamma och på olika sätt och med olika framgång lägger vi förmodligen vårt största fokus på att tillfredsställa dessa. För oss som slipper svälta, har någonstans att bo och allt det andra nödvändiga finns det möjlighet att dessutom fylla våra liv med något mer, något större, något mer spännande. I dagens Sverige verkar väldigt många vara stressade över just denna bit. Det finns för lite tid, pengar och möjlighet till allt man skulle vilja göra! Sociala medier visar andras bara delvis sanna verklighet. Trots det jämför vi våra dokumentärer, de där som ligger helt öppna och ofullständiga för våra egna ögon, med dessa sagor. Jag har själv varit på botten och vänt. ”What doesn’t kill you makes you stronger” har visat sig stämma rätt bra. (Kanske inte fysiskt, men mentalt.) Jag har genomskådat bluffen. Ingenting är perfekt. Detta liv bjuder mest på enhörningar, men det betyder inte att vi inte kan ha det bra!

Jag har haft lång tid på mig att planera för just idag, måndagen den 27 augusti 2018. När det nu visar sig att jag inte alls har full koll eller vet precis vart jag är på väg är jag kanske lite besviken, men inte förvånad. Vill man ha specifika resultat är det i princip nödvändigt att göra något slags plan, sätta mål och delmål, ifrågasätta sig själv och sin omgivning, bekräfta vilka som kommer att ingå i ens stödgrupp och bestämma hur lång tid man har på sig för att nå fram. Jag tar stödgruppen för given, men annars har jag inte uppfyllt något av dessa krav. Jag har surfat runt efter utbildningar, kollat på fasta lärartjänster, uppdaterat min LinkedIn-profil till bonde, fortsatt rensa, pratat med familj, vänner och högre makter, funderat fram och tillbaka. Innan veckan är slut ska jag använda mitt ”tomma utrymme” (se bilden längst upp) till att få tummen ur. Fokus! Motivation! Ögonen riktade framåt, uppåt och inåt! Ja, det sista blir kanske det svåraste, men jag vet att det går.

Lycka till, du! Hoppas att din höst blir fin, att det finns sådant som lyfter dig, ger dig livslust och hopp. Livet är för kort för att slösas bort.

Huvudsaken är att man är gripen av livet,
gripen av de möjligheter man har och kan förverkliga…

Att arbeta
och gå upp i nuet
och allt som är gott och härligt.

Att man gör saker
som är präglade av ens vilja, tanke och känsla…

Carl Malmsten

15 apr

Drömmar.

Jag kommer nästan aldrig ihåg vad jag drömmer, men ibland vaknar jag med väldigt närvarande känslor som jag antar har att göra med vad mitt känsloliv har roat sig med medan jag trodde att jag sov. De enda gånger jag vaknar av själva drömmarna handlar det om otäckheter och mardrömmar, men jag är glad över att det inte händer så ofta.

I morse vaknade jag av att jag hade ord hos mig, kanske något som kan liknas vid en dikt, så jag skrev faktiskt ner det jag kom ihåg. Väldigt sorgligt… Jag undrar vad som var upprinnelsen? Eller är det fortsättningen som är det viktiga? För övrigt har jag blivit besatt av vitt Rapidographbläck och mina kalligrafispetsar. Min favorit pajade jag i går genom oaktsamhet, men den här funkar också okej.

15_1

06 mar

Kalifornien.

Som nygifta bodde vi i Palo Alto, Kalifornien. Tony Bennett var inte den enda som lämnade sitt hjärta i San Francisco… Vilket underbart ställe! Stanford Campus är ett av de vackraste ställen jag varit på. Jag älskar doften, museet, stilen och bokhandeln. Hade det inte varit så erbarmligt dyrt att bo hade jag gott kunnat tänka mig att sätta mina bopålar där! Uppe i norra Kalifornien finns ett annat av mina guldställen, nämligen Yosemite National Park. Gillar man fart och fläkt, solstränder och silikoninlägg är det södra Kalifornien man ska besöka. Där ligger Disneyland, Hollywood och andra ställen som visar att USA är stället för ”the more, the better”.

6_1

E nedanför Hollywoodskylten, oktober 2012.

Nu har min gamla vän från Philadelphiatiden bjudit in det ”gäng” jag och maken hängde med där till sitt semesterställe i Balboa om två veckor. Inte grabbarna, bara brudarna. Det är inte klart att jag kan åka än, så du får gärna hålla en tumme eller två för att det går att ordna. Trots att det är den övre halvan av Kalifornien jag brinner mest för skulle jag inte alls ha något emot att få ta en sväng till sol, värme och sandstrand.

California Dreaming med The Mamas and The Papas

Vad drömmer du om just nu?

29 okt

Om att drömma och att göra.

Idag fick vi en inbjudan till The Christmas Crèche Exhibit i Palo Alto. Utställningen av julkrubbor håller på den 7-11 december. Vi får bo hemma hos vår extramamma M om vi kommer… Jag älskar Palo Alto, jag älskar Kalifornien, jag älskar M och jag älskar den där utställningen (som tydligen har blivit ännu bättre sedan vi såg den senast för nitton år sedan). Det finns egentligen ingen orsak att vi inte skulle åka, förutom … Maken ser inga problem, jag börjar räkna upp anledningarna till att vi inte ska kunna åka innan jag ens funderar på om det kanske faktiskt skulle kunna vara möjligt.

Om du i morgon fick göra precis vad du ville och slapp tänka på praktiska grejer som ekonomi, semester och barnvakt, vad skulle du göra då?

Om jag fick göra precis vad jag ville i morgon skulle jag kanske göra något av följande:

sitta och sträckläsa eller lyssna på böckerna i min hög
åka runt och dela ut kramar till några som jag tror behöver sådana just nu
ta in på spa med maken
bjuda barnen på sushi till frukost, lunch och middag
ringa en byggfirma som skulle få fixa väggarna, golvet, köket, toaletterna och innertaken
åka till Sverige och fixa släktträff
köpa en gård
simma längd efter längd efter längd i en lagom varm bassäng eller i ett hav utan hajar
åka till Australien och hälsa på hjärtana där
skriva en bok
gå på konsert

Det är bra att skriva av sig så här ibland. Det gör det lättare att ta beslut om vad som är viktigt och vad som är värt att kämpa för. Det blir ännu bättre om man också skriver en lista med saker som man kan göra med de begränsningar man faktiskt har. Den listan kommer antagligen att bli lättare att bocka av vad det lider.

Peace.

28_9

Det finns en annan sida
Det finns nånting jag aldrig ser
Men jag vill inte veta vad
För därifrån syns längtan mer
Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen
Så kanske jag kan känna meningen med tystnaden 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mer än mina tankar 

Har fått lovord och mordhot,
Piska och morot,
Ångest och oro,
Som om jag vore av stål och glas
Borde gå men stanna kvar
Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt
Försent för att ångra men tid nog att tänka om
Och leva med det 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar 

Jag saknar de som inte finns
Och sprider ut mig själv i vinden
Bara du kan bära det
Som gör så ont i mina ögon
Vi har nåt stort på gång
Så länge ingen bryr sig om
Vilka höjder vi kan nå
På vilken sida som vi står 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar

23 jul

Allmän väg?

Idag fick jag lust att blogga för första gången på länge. Jag har inte känt för det på ett par veckor trots att det har hänt en massa spännande i mitt liv under tiden. Ett tag tänkte jag att det kanske är dags att lägga ner bloggandet, men jag vet att jag kommer att sakna det för mycket lagom till att vardagslunken sätter in igen. Jag har tänkt på allt jag skriver, vad jag delar med mig och hur jag bjuder på det. Kanske är det dags att byta format? Ska jag fokusera på något av allt det jag brukar skriva om? Ska jag lyda rådet på den gamla vägskylten som säger att ”Här slutar allmän väg”? Uppriktigt sagt vet jag inte. Jag vet inte ens varför jag berättar det här för dig.

20130723-222841.jpg