USA

14 aug

Om det inte blir bättre än såhär då?

Som jag har berättat innan hade vi besök av ett par från USA som vi inte alls känner (kände). De har socialiserat sig genom världen under resor genom olika nätverk för att få möjlighet att uppleva länder, kulturer och natur genom lokalt boendes ögon och nu hade vi fått möjligheten att vara dessa ögon. Jag och kvinnan i paret fick en dag tillsammans där vi fick kontakt på ett ovanligt djupt plan för att aldrig ha träffats förut. Vi hade många gemensamma kontaktytor, är i ungefär samma ålder och har haft många liknande känslomässiga upplevelser. Ett ämne vi diskuterade fick mig dock att känna mig som ett stort frågetecken. Kanske mest för att det rörde ett område som jag trodde jag hade koll på där personen jag talade med lyfte fram argument som inte stämde överens med vad jag trodde jag visste. Det händer ofta att jag inte är överens med folk, det är ju jätteintressant att diskutera, vända och vrida på argument och känna hur diskussionen lyfter alla inblandade till mer kunskap och bättre insikter. I det här fallet kände jag verkligen att jag behövde gräva vidare rent teoretiskt. Jag älskar då jag utmanas på det viset! Det är sannerligen viktigt att hålla sig öppen för att våga förändra sina åsikter, eller åtminstone vidga sitt sinne.

I USA pratas det ofta om ”diversity”, mångfald. Det fokuseras på kön, hudfärg, etnicitet och språket används som medel att trolla bort ojämlikhet. Jag har aldrig träffat så många människor från olika länder och med olika nyans på huden som under året i Pallan. Att påstå att det var mångfaldigt vore dock enfaldigt. De allra flesta som var där hade mycket hög kognitiv förmåga, de var osedvanligt snabbtänkta. Mig veterligen är det inte något som förordas när man ropar på jämlikhet, att arbetsplatser ska visa ett medeltal gällande kognitiv förmåga. Däremot är det helt klart så att hudfärg och etnicitet har stått över kognitiv förmåga då de stora amerikanska universiteten bestämt vilka som ska antas. Detta har i sin tur börjat slå tillbaka på dem och det stäms åt alla håll och kanter. (Alltså, USA och deras stämningar. Det var galet förut, men det verkar ha slagit över helt och hållet.)

Jag älskade att bo i Palo Alto, jag älskade vädret, de lummiga och hemtrevliga bostadsområdena, Stanford campus och alla människor jag mötte. Detta var åren 1994-1995, närmare trettio år sedan, och väldigt mycket har hänt sedan dess. Mycket är detsamma, men annat har förändrats. Pressen har ökat. Att köpa hus kostar absurt mycket (vår väns ändå ganska medelmåttiga hus såldes för ett par år sedan för 27 miljoner). High school-ungdomarna röker hasch som fanns det ingen morgondag (föräldrarna har för mycket pengar och möjligtvis för lite tid att engagera sig i sina barn). Man skulle kunna tro att det i den akademiska miljö som Stanford står för, världsledande upphöjande jämlikhet på så många sätt, skulle medföra gemenskap och samarbete, men det verkar mest vara en ständig strid på kniven för att göra sin smarta röst hörd över alla andra smarta röster och mobbing och fusk är mer än lovligt ofta förekommande. Kvinnan jag diskuterade med har haft höga positioner, har jobbat hårt och varit driven av resultat och lovord från andra (precis som många andra). Förra året anmäldes hon av en yngre kollega som hade blivit kränkt av att den äldre kollegan ”kommit dragande med sin erfarenhet så den yngre personen känt sig förminskad”. Hur hamnade världen här? När slutade erfarenhet och visdom vara något önskvärt och viktigt? När blev det viktigare att döva sin ångest i haschångor än att lära sig mer om hur man ska kunna dela med sig av sina styrkor till sina medmänniskor? När blev Linda Skugge någon som säljer sin kropp? När kom dagen då jag skulle känna behovet av att slåss för mina döttrars rätt att få adekvat hjälp anpassad till deras kvinnokroppar? När blev det viktigare att underhålla någons ångest än att lära henom hantera livet genom att klara av svårigheter?

Det är väl inte konstigt om gamla kärringar blivit dumförklarade i alla tider. Ingen vill väl lyssna på någon som kommer dragande med föråldrade teorier och tipsar med grund i sina erfarenheter? Fast det är ju inte sant. I många kulturer är ålder fortfarande något som ses som en superkraft, erfarenhet är guld värd och patriarker och matriarker har viktiga positioner i samhället. Jag känner att jag måste försöka hålla mig fast bäst jag kan för att fortsätta vilja vara en del i samhället, fortsätta utvecklas och göra vad jag kan för att bidra med något som kan vara till gagn för mina barn, kommande barnbarn och kommande generationer.

Ps: Fundera på varför henom inte autokorrigeras medan matriark direkt ändras till patriark…

09 aug

Kalifornier i blåbärsskogen.

Vad gör man med två kalifornier som vill uppleva det svenska vardagslivet en dag i augusti? Vi föreslog en tur i svamp- och blåbärsskogen, något som mottogs med stor entusiasm. Jag fnissade lite när vantar och mössa åkte fram, men inser att besökarna är vana vid Palo Altos perfekta och avundsvärda väder.

Mr California gav sig ut på svampjakt och hittade den ena godbiten efter den andra. Tur att han inte fick fri lejd i köket efteråt, för annars hade det blivit rubriker i Aftonbladet. Antingen hade det handlat om ond, bråd död, eller om hallucinationer av något slag. Tyvärr stod varken Karl Johan, kantareller eller stolt fjällskivling att finna. Bättre lycka blev det för Mrs California. Hon fick återuppleva blåbärsminnen från ungdomsdagar i Frankrike även om vårt valda ställe kanske inte var det som gav bäst utdelning.

När tre personer fått ihop en rågad liter bär gav vi upp och begav oss hemåt. Alla var glada och rätt nöjda, trots att det inte blev lika stor utdelning som vi hade hoppats. Vi hade ju till och med fått se solen lysa in på oss genom träden! Tänk ändå hur mycket positiv energi ljuset bidrar med.

Framåt kvällen var det dags att samla ihop en massa pizzadegar, tomatsås, toppings och gäster för att utmana de kalla och hårda vindarna på det blåsigaste pizzabak som någonsin genomförts. Det gick bra till slut efter gemensamma ansträngningar och alla blev mätta. Alla mina syskon i stan utom ett och deras familjer var på plats. Min syster hade bakat en blåbärspaj som var bland det godaste jag ätit och samtalen i och utanför Bredaviks olika rum var spännande och härliga på alla sätt och vis. Tack till storfamiljen som hjälpte oss ta hand om gästerna på ett fantastiskt sätt! Vilken grej, va? Detta blev ännu en minnesvärd dag att lägga till handlingarna. Nästa vecka börjar vardagslivet igen. Jag vet knappt hur man gör längre, men gissar att det ger sig.

19 jun

Besök från USA.

Mammas lillebror gifte sig med en halvsvensk amerikanska. De bodde i Sverige i början på åttiotalet, men när de äldsta barnen var små flyttade de till USA och har sedan dess mest bott där. Mina fyra kusiner är för oss andra ”de amerikanska kusinerna”, men själva känner de sig otroligt svenska. Två bor numera i Stockholm och i förra veckan var det äntligen dags för den yngsta att få visa sina fyra barn den del av henne som känns så viktig för henne. Hennes man har varit här förut, men nu var det dags för hela familjen att få se slott, äta kroppkakor, plocka smågodis på Hemmakväll, skrota omkring i Bredavik, ha ett fasligt sjå att ta av och på sig skorna, bli nypt i kinderna av de svenska tanterna och förundras över hur smala alla är.

Min syster tyckte det skulle vara roligt att få bjuda familjen på vedugnsgräddad pizza. Den blev mycket uppskattad. Småkillarna ville helst grilla grässtrån och känna på yxan, precis som det ska vara. Deras mamma är mycket duktig på att laga god mat, så de visste att uppskatta de perfekta smakerna. Allra bäst var tydligen honungen som kunde ringlas över hela härligheten för den hågade.

Min kusin är söt, men salt water taffy är sötare! Alltså, det här godiset är typ det godaste jag vet. Jag älskar den fluffiga konsistensen. Eftersom denna läckerhet inte är så lätt att hitta här i Sverige hade familjen tagit hit flera kilo att dela ut till släkten! Wow, jag har redan smaskat i mig ett gäng, men jag är inte färdig.

Min svåger tog med kusinens man då ett grabbgäng skulle åka gokart. Svågern är en hejare på detta och jag var säker på att han skulle vinna. Denne fick dock problem av något slag och denna gång var det den amerikanske high way patrol officern som fick briljera och vann hela grejen.

Igår hade jag fixat träff med mammas kusin som var så, så glad över att hennes lillkusins dotter var på besök. Hon hade bullat upp med tre sorters kakor och fotoalbum. En annan kusin hade fått magsjuka och kunde inte komma, men en tredje tittade in och stannade en god stund. Denna man har jag aldrig lärt känna (min mormors brorson, alltså också mammas kusin), så jag tyckte det var jätteroligt att få höra mer om hans liv och hur han hör ihop med historien. I diskussionen kom det fram att jag har fått kontakt med en släkting på mammas morfars sida som familjen här på Sturkö förlorat kontakten med. Jag ser fram emot att få veta mer om vad som hände i den processen. För oss är det så lätt att sköta kontakten trots emigration. Det finns telefoner med gratis videosamtal, sociala medier av olika slag (de är inte bara dåliga) och möjlighet till en helt annan närhet trots att familjemedlemmar flyttar långt bort. Min kusin fick med sig förståelse för sitt humör, en vacker handbroderad midsommarduk och läckerheter till familjen, ja, och så receptet på den perfekta kakan. Här får du också detta:

Anitas lätta och goda kaka

2 ägg och 2,5 dl socker vispas ihop.
100 g smör smälts och rörs i.
2,5 dl vetemjöl rörs i (inget bakpulver).
Häll smeten i smord form.
Ett äpple, en persika eller någon annan saftig frukt skivas tunt och läggs i smeten i fint mönster.
Grädda i 175 grader i ca 30-35 minuter.

Ps: Jag inser att det är ett fasligt slängande av ordet ”kusin” i denna text och att det kanske inte är så lätt att få koll på vem som är vem. Det är inte det viktigaste tänker jag. Det finns mycket kärlek och en önskan att förstå arvet från Sturkösläkten. Passa på att fråga ut dina äldre släktingar så länge de har minnet i behåll och finns kvar! De sitter på otroligt mycket information som är självklar för dem, men som inte längre finns om de inte skrivit ner den eller delat med sig på något vis.

09 maj

Vad gör man när amerikaner kommer till Karlskrona?

Igår hade jag chansen att hänga med en fin, ung vän som bodde här i Karlskrona i samband med att Far gick bort. Hon var viktig framför allt för vår yngsta dotter då det begav sig. Nu var hon här för att visa Sverige för sin man. Detta är ett ytterst aktivt par. Båda jobbar med sådant som gör både kropp och själ gott, så det passade utmärkt för dem att ägna dagen åt att paddla kajak på Sturkö med svågern. De fick efter det leka ute i vacker natur och leka hemma hos min bror och svägerska. Där fick de också smarrig kålpudding (typiskt svenskt som båda älskade) och en chokladkaka som gjorde succé. När jag sedan skulle ta vid bestämde jag mig för att ge dem det bästa Karlskrona har att erbjuda klockan sju på kvällen: Hemmakväll och Brändaholm! Jag kände mig som min morbror Kalle då jag sa att de skulle plocka varsin godispåse full. ”Don’t be shy!” Jag tror vi alla var lite höga på sockerångorna då vi var färdiga.

S hade sprungit många rundor i Karlskrona, men hade helt missat Brändaholm. Därför var det lite extra mysigt att få gå runt på denna lilla söta holme och njuta av allt det gröna och vackra. Ohemult idylliskt, om jag får säga det själv. Det hela började med ett svartbygge 1920 då fem män rodde ut till Dragsö för att protestera mot att kommunen hade tagit beslut om att plantera träd på holmen. Till slut vann protestanterna och Brändaholm delades istället upp i kolonilotter som utarbetade karlskroniter skulle kunna få hämta kraft ifrån.

Domarringen stod färdig 1924 och består av stenar som kommer från de olika lotterna. Man får verkligen känslan av att altarbordet och stenarna stått betydligt längre än så!

Föreningen på holmen har tagit beslut om att lämna somliga gräsplättar oklippta för att befrämja pollinatörernas liv. Jag vet inte hur länge de haft detta mål, men det verkar redan ha gett effekt!

Den unge mannen var imponerad av att historian är närvarande på så många platser i Sverige. Karlskrona fick sina stadsprivilegier redan 1680 och har hamnat på Unescos världsarvslista. Det finns flera amerikanska städer som bosattes av européer i USA från 1500-talet och framåt, men jag håller med honom om att det inte känns på samma sätt. Somliga platser där är sparade som uppvisningsplatser och bebyggelse i städer har ofta rivits ner för nybyggen då något känts omodernt. De svenska städerna bjuder mer ofta på både gammalt och nytt. Å andra sidan har det i perioder varit mycket poppis att riva ner och bygga praktiska Sovjetbetongskapelser runt vårt avlånga land, så inte behöver jag stå här och slå mig för bröstet precis.

Men alltså, lite motljus och de där små röda stugorna. Vackert! Vad jag förstår ingår det att man verkligen ska sköta sin lott och följa vissa regler. Det kanske känns begränsande och lite stressigt, eller så känns det fint att kunna ge sina medmänniskor en så härlig upplevelse då vi får ta in allt som besökare i området.

När jag hade lämnat av de unga tu till nästa aktivitet åkte jag hem och passade på att lämna och hämta lite grejer i Bredavik. Denna vackra solnedgång som jag mött så många gånger. Lusten att hoppa i plurret infann sig inte, men däremot tog jag en stund vid ”gula stugan” (som numera är vit) för att fylla på mig själv med ännu mer skönhet innan jag tog mig hem efter en mysig dag.

03 nov

Det nya landet – drömmen om Amerika.

Bakom stationen i Växjö hittar man Kulturparken Småland. Denna består av Smålands museum, Sveriges glasmuseum, Kronobergs slottsruin, Utvandrarnas hus och Hjärtenholms lantbruksmuseum. Jag kan varmt rekommendera ett besök här! Min favorit är utställningen ”Det nya landet – drömmen om Amerika”. Det fanns en liknande, och likaledes bra, utställning fram tills Covid -19 slog till. Den här uppdaterade versionen är dock snäppet bättre! Jag tror jag hade kunnat tillbringa en hel dag där om det inte hade varit för att jag ville ta hänsyn till mitt sällskap. Vi fick till en hel del spännande diskussioner baserade på det som presenterades i ord och bild.

Jag märkte att trots att jag trodde att jag inte alls var sugen på att resa någonstans just nu så är det kanske bara känslor som finns där för att skydda mig själv. Japp. Men så är det och så får det vara.

29 okt

Här har du tjugosju miljoner.

”Mastersovrummet” på bilden här under var makens och mitt första gemensamma boende som gifta. Vi kom till Kalifornien utan att veta var vi skulle tillbringa resten av läsåret och hade turen att få hyra hos M som sedan dess blivit en kär vän. M var nyskild och hyrde ut rum i sitt hus i Palo Alto till Stanfordstudenter för att dryga ut sin fransklärarlön. Sedan vi bodde där i mitten av nittiotalet har M jobbat långt över svensk pensionsålder och varit på volontäruppdrag i Dominikanska republiken, i Ecuador och i Spanien. Hon växte själv upp på Stanfords campus i ett drömhus som bara kunde hyras/ägas av anställda på universitetet. Hennes rötter växer långt ner i Kaliforniens röda jord och hon hade aldrig flyttat på sig om inte fyra av hennes barn var samlade på annat ställe i USA och en dotter bor halvårsvis i England med sin brittiske make. Med de priser som råder på husmarknaden idag fanns det ingen chans för något av barnen att köpa ut sina syskon ens om de hade velat. Så här ser nämligen dryga tjugosju miljoner kronor ut. För mig som bott i huset ett år kan jag säga att jag älskade det och att det hade sin charm, men till det priset? Allt är i princip i original utom badrummen som blev uppätna inifrån av termiter för ett gäng år sedan och mattorna. När jag såg bilderna på Zillow rusade tusen minnen genom mitt huvud. Jag hoppas att de nya ägarna kan trivas så bra som vi och så många andra har fått göra där genom åren. (M fortsatte hyra ut ända tills huset såldes.) Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över huspriserna och om det ändå inte är en ny krasch på gång? Vad hade man fått för samma pris här i Sverige? Zlatans slott kanske?

För att väga upp alla pimpade foton kommer här en bild från vardagsrummet som det såg ut när det var M:s hem. Det där pianot har jag spelat på många gånger och fylls av varma minnen då jag tänker på utsikten och doften av eukalyptus då dörrarna stod öppna. Ah!

20 aug

Hej fredag!

Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.

Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.

26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

07 feb

En sådan dag.

Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här