03 nov

Det nya landet – drömmen om Amerika.

Bakom stationen i Växjö hittar man Kulturparken Småland. Denna består av Smålands museum, Sveriges glasmuseum, Kronobergs slottsruin, Utvandrarnas hus och Hjärtenholms lantbruksmuseum. Jag kan varmt rekommendera ett besök här! Min favorit är utställningen ”Det nya landet – drömmen om Amerika”. Det fanns en liknande, och likaledes bra, utställning fram tills Covid -19 slog till. Den här uppdaterade versionen är dock snäppet bättre! Jag tror jag hade kunnat tillbringa en hel dag där om det inte hade varit för att jag ville ta hänsyn till mitt sällskap. Vi fick till en hel del spännande diskussioner baserade på det som presenterades i ord och bild.

Jag märkte att trots att jag trodde att jag inte alls var sugen på att resa någonstans just nu så är det kanske bara känslor som finns där för att skydda mig själv. Japp. Men så är det och så får det vara.

29 okt

Här har du tjugosju miljoner.

”Mastersovrummet” på bilden här under var makens och mitt första gemensamma boende som gifta. Vi kom till Kalifornien utan att veta var vi skulle tillbringa resten av läsåret och hade turen att få hyra hos M som sedan dess blivit en kär vän. M var nyskild och hyrde ut rum i sitt hus i Palo Alto till Stanfordstudenter för att dryga ut sin fransklärarlön. Sedan vi bodde där i mitten av nittiotalet har M jobbat långt över svensk pensionsålder och varit på volontäruppdrag i Dominikanska republiken, i Ecuador och i Spanien. Hon växte själv upp på Stanfords campus i ett drömhus som bara kunde hyras/ägas av anställda på universitetet. Hennes rötter växer långt ner i Kaliforniens röda jord och hon hade aldrig flyttat på sig om inte fyra av hennes barn var samlade på annat ställe i USA och en dotter bor halvårsvis i England med sin brittiske make. Med de priser som råder på husmarknaden idag fanns det ingen chans för något av barnen att köpa ut sina syskon ens om de hade velat. Så här ser nämligen dryga tjugosju miljoner kronor ut. För mig som bott i huset ett år kan jag säga att jag älskade det och att det hade sin charm, men till det priset? Allt är i princip i original utom badrummen som blev uppätna inifrån av termiter för ett gäng år sedan och mattorna. När jag såg bilderna på Zillow rusade tusen minnen genom mitt huvud. Jag hoppas att de nya ägarna kan trivas så bra som vi och så många andra har fått göra där genom åren. (M fortsatte hyra ut ända tills huset såldes.) Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över huspriserna och om det ändå inte är en ny krasch på gång? Vad hade man fått för samma pris här i Sverige? Zlatans slott kanske?

För att väga upp alla pimpade foton kommer här en bild från vardagsrummet som det såg ut när det var M:s hem. Det där pianot har jag spelat på många gånger och fylls av varma minnen då jag tänker på utsikten och doften av eukalyptus då dörrarna stod öppna. Ah!

20 aug

Hej fredag!

Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.

Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.

26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

07 feb

En sådan dag.

Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här

11 apr

Lullull.

Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.

Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.

24 jan

Saknar att vara kreativ.

Av säkert naturliga orsaker har jag under en lång tid varken varit särskilt kreativ eller pysselsugen. Jag började sticka ett par sockor i julklapp till ena dottern för länge sedan och i går tog jag äntligen tag i dem igen eftersom syrran hade städat mammas stickkorg och hittat några projekt som behövde slutföras. Jag hade hunnit till hälkappan, men där tog det stopp. Nu är jag i alla fall ännu en bit på väg och kanske blir den första sockan klar den här veckan. Det beror väl på hur det går nu när far kommer hem från Lund efter operation och komplikationer.

Jag är tacksam över att kunna vara hos mina föräldrar under denna utmanande tid. Livet blir som ett litet rum, en egen bubbla, där allt som händer i periferin känns oviktigt och förminskat. Allt jag vill är att mina föräldrar ska slippa ha så ont och både mentalt och fysiskt slippa känna hur livet rinner ur dem, men det verkar tyvärr som att den önskningen inte riktigt fått uppfyllningsprioritet.

Medan Trump blivit president, SNL under många skratt från ”de goda” driver med Trumpens stackars tioåring (som väl faktiskt inte kan hjälpa att hans pappa är den han är) på ett högst osmakligt sätt, Ingen tar ansvar för galenskaperna som pågår dagligen här i Sverige medan Någon Annan tycker det är okej att filma och direktsända en våldtäkt, en hyresvärd i min pittoreska grannstad Ronneby bjuder sina kvinnliga hyresgäster på gratis Bodyguard (en spray som ”förblindar och färgar angriparen”) då det upplevs så otryggt att röra sig i stan, tja, så länge det är såhär min värld och din värld ser ut så får vi hoppas att alla tar sitt praktiska ansvar att rent fysiskt bidra till något gott där de befinner sig. Mitt fokus ligger i hemmet just nu. Till dig som har mer ork och lust än jag önskar jag lycka till med att bidra till att det goda i samhället vinner. Det lär krävas en del. Gräv där du står.

09 nov

Om valfrihet och ansvarighet.

För fyra år sedan hade vi just flyttat till Orem då det var dags för val. Jag kommer ihåg hur diskussionerna gick och hur den svenska medierapporteringen i vissa fall verkade komma från ett annat land än just USA. Obama var Gud och Mitt Romney var den religiösa fanatikern som representerade ”vit kränkt man”, hur kunde han ens vara i närheten av att vinna valet?! Hur som helst vann Obama med nöd och näppe och svenska journalister kunde andas ut. Som vi alla vet är Nobels fredspristagare en fantastisk politiker och ekonom. Möjligtvis hade han varit bättre om han var Michelle Obama. Allt som inte funkar är familjen Bushs fel. Eller förresten, det är nog alla de andra pickadollälskande vita männen som är ansvariga. (Ironisk? Jag?)

I morse vaknade jag till nyheten att Trump leder presidentvalet och att chansen/risken att Hillary Clinton vinner inte är särskilt stor. Med tanke på hur nyhetsrapporteringen har gått till här i Sverige den här gången måste det tyda på valfusk eller något annat galet, eller hur? Jag har kikat in på de svenska tidningarnas förstasidor och har sett rubriker som till 85% handlat om att Clinton är det självklara valet och till 15% har handlat om att Trump är galen. Det skulle innebära att över hälften av USAs röstande befolkning är idioter eller att många av Hillarys supporters lät bli att gå till valurnorna. Ja, det kanske finns någon annan förklaring, men det är inte troligt.

Jag gillar inte Trump. Jag gillar inte Clinton. Jag gillar inte Obama heller. Framför allt gillar jag inte det svenska ”etablissemangets” benägenhet att bestämma vad människor borde tycka och tänka. Jag tycker mig se en tendens till hur parallella historier utspelar sig mitt framför ögonen på mig och alla andra. I den ena världen utspelar sig ett Hollywooddrama med påhittat manus där journalisters önskan om hur världen borde se ut är bakgrundsstoryn. I den andra världen utspelar sig verkligheten.

Allt jag kan säga nu är ”God bless America”. Peace.