Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…

… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.

… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.

… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!

… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.

… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.

… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.

… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.

… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!

… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.

… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.