Blandband och separationsångest.
Igår fortsatte städningen av ladan. Än så länge ser det inte ”fint” ut, men det känns ändå jätteskönt att ha kommit så här långt! Första steget var att få alla utrymmen klara för att användas till det de var tänkta för. Dit har vi kommit nu. I denna hästspilta hade vi alla flyttkartonger med prylar från fornstora dagar och sådant som förhoppningsvis kan göra någon annan glad. Kartongerna har packats vid olika tillfällen och faller inom någon av följande kategorier: Elsa och Anton (tidigare ägarna av vårt hem), Snättringe 2012, Orem 2016 eller Bredavik 2018. Sanningen är att vi hade kunnat lämna kartongerna och aldrig sakna något i dem, men när jag nu tar hand om allt drabbas jag naturligtvis av nostalgi om och om igen. (Här ska det för övrigt så småningom målas, men tills dess blir det förvaring av bigrejer och lite annat.)
Efter att ha flyttat grejer till lagerrummet och det nya snickeriet (den andra hästspiltan) var det dags att ta tag i en kartong i taget. Oj, så försiktiga vi är nu så det inte sparas för sparandets skull! Det är dock väldigt lätt att tänka ”den här hade varit bra där”, ”den här kan X få” eller ”den här kan jag göra något med”. Yngsta dottern och jag sorterade, diskade, slängde och tvättade. Just cd-skivor, dvd-filmer och älskade blandband och blandskivor ska inte säljas, utan ska få bo i ett sommarrum som inte finns än. Alla streamingtjänster till trots – jag älskar att komma till Mörtfors och sätta en speciell vinyl eller cd i spelaren, att lyssna på ett helt album. Den känslan vill jag kunna erbjuda här också.
Roligast var såklart blandningarna som gjorts av nära och kära genom åren. Nej, de kan jag faktiskt inte slänga. Utvalt med stor omsorg – hur ska våra barn och barnbarn någonsin kunna förstå detta fenomen? Jag suckade lite och stoppade tillbaka dessa i flyttlådan igen, men lovade att komma tillbaka och lyssna en annan dag.
Men nog förstår de fenomenet blandband? Det är väl samma idé som spellista på Spotify. Jag vägrar strömning av musik. Lyssnar på podcasts men musik får fortsätta att vara på skiva. (Vilket har baksidan att jag måste baxa CD-spelaren till verkstaden nu… ) Jag blir lite bedrövad när jag betänker att yngre generationer tappar begreppet om vad ett album är, en av artisten och producenten sammansatt helhet…
Jag har sällan lust att ha bakgrundsmusik numera. Det är märkligt. Vet inte om det är en djupgående förändring eller kanske ett av symptomen på att mitt huvud är överlastat. Jag sjunger lika gärna som förut och går gärna på konsert, dock.
Jag vill ändå hävda att det inte är samma sak att ha en spellista som att ha ett blandband. Det är kanske samma sak på papperet, precis som att en ljudbok räknas som bok fast man inte läser ett ord. Upplevelsen går inte fullt att jämföra, helt enkelt. Att sitta och lyssna på Kaj Kindvall och trycka på inspelningsknapparna och stoppa i rätt tid för att slippa så mycket prat som möjligt då man ville fånga sina favoriter… Ansträngningen var en annan, musiken upplevdes på ett annorlunda sätt även om somligt var lika som idag…
Det är fint att röja i sällskap! Min moster och jag röjde en garderob i mitt föräldrahem, vilket var särskilt fint för att där fanns hennes och mammas flickböcker, leksaker från när jag var liten och pussel som hon gjort till mig.
Min patentmetod för att inte spara för mycket är att släpa ut allting till trädgårdsbordet och sortera där. Det gör jag egentligen för att det är mycket trevligare att vara utomhus, men en bra bieffekt är att det begränsar hur mycket jag vill bära tillbaka igen. Det är mycket närmre till friggeboden där det som ska till loppis ställs!
Visst är sällskapet en stor bonus! Det blir så fina diskussioner och inte minst är det hjälpsamt då det ska beslutas om ens första auktionsfynd som nu är trasigt ska få åka till sällare jaktmarker. Ett sådant beslut kan jag inte fatta själv, i sällskap blir det mer uppenbart att den där figurinen har gjort sitt.