16 maj

Här spretar det visst.

Härom dagen fick jag höra om någon i min ålder som slutat fira födelsedagar och som därför inte vill att hens födelsedag ska uppmärksammas. Jag respekterar att andra gör val som inte jag hade gjort, men tycker det är tråkigt att gå miste om sådant som ger guldkant till vardagen. Det finns nog av bilar och diskmaskiner som går sönder (japp, så är det här hemma just nu) för att vardagen ska fyllas av tråkiga vuxenproblem. Alltså, fira det som firas kan! Idag firar vi därför att det innan jag svarade på Ajlis kommentar låg exakt 8000 kommentarer i den här bloggen. Detta jämna och vackra tal måste ju uppmärksammas! Så Ajli, ”för det får du ett pris”, som barnen fick då de spelade ett av sina första datorspel i tidernas begynnelse. Inte vet jag vad priset blir, men jag kommer nog på något.

Trots att både Golfen och diskmaskinen har bestämt sig för att trilskas har vi haft en fin helg. Jag är inte helt i fas med trädgårdsplaneringen, men det är okej. Det är bara att leva enligt devisen en sak i taget och ta det därifrån. Mer kan man ju inte göra! Balansen mellan måsten, borden och önskningar är inte helt lätt att hantera, men prioriteringar måste göras. Jag har en utmattning som ligger och skvalpar i mitt kölvatten och vet hur lätt det är att krascha. Alldeles för många har samma bakgrund som jag, eller är i en utmattning just nu. Diskussioner handlar ofta om ett samhälle som är sjukt, men samtidigt ser jag att de flesta accepterar denna sjuka grundnivå, försvarar den till och med. Jag pratade med ett av våra barn om en typisk problembild. Barnet (eller snarare den unga vuxna) har haft en tuff period på jobbet. Fler uppgifter som skulle leda till löneökning har gett en situation där veckans arbetstid inte längre räcker till och känslan av att inte ha koll på situationen. Jag hävdar att det är dags för en diskussion med chefen som ska leda till att det bereds rätt förutsättningar för att arbetet ska kunna utföras. Det går inte bara att säga ”nu ska du kunna detta” och förvänta sig att allt bara flyter på. Så är det ju på grundnivå också och många skulle behöva göra stora förändringar för att få ett mer hanterbart liv.

I över en vecka har jag haft den här artikeln liggande på mitt skrivbord. Alexander Perski är stressforskaren som har tagit sina forskningsresultat på allvar och lever som han lär. Samtidigt som det är inspirerande blir jag (naturligtvis) irriterad över en kommentar som ”Det låter som en dröm… att fylla dagarna med sådant man tycker om. ’Ja, men det är inget att drömma om – det är bara att göra, säger han.'” Det är väl jättemånga som faktiskt inte kan göra något åt sin situation? Men! Även om sjukdomar, att måsta leva med konsekvenserna av andras dåliga val, var man föds och allt vad det är sätter käppar i hjulen för individers möjlighet att påverka sitt eget liv säger Perski något som är viktigt att komma ihåg: ”Normen i dagens samhälle säger att man ska vara så framgångsrik, ambitiös och så perfekt – det håller inte.”

Med det sagt får jag konstatera att dagens bloggstund började lättsamt och slutade i filosofiska irrgångar som kräver många timmars djupa tankar för att få alla väckta funderingar på plats. Det får vänta till en annan dag. Jag önskar dig en fin vecka. Och det är ju måndag, tänk vilken härlig dag!

22 feb

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

07 feb

Den bruna maten, lite bloggreflektioner och ljusa vardagsdrömmar.

Jag tycker om att börja dagen med en stunds bloggande. Kvällsrutinerna har jag berättat om förut. De är lite mer ”omhuldande” med lymfmassage, ibland tacksamhetsdagbok och någon mindfulnessövning. Morgonen går i bloggandets tecken. Bloggen är min dagbok, min drömbok, min tipsbok, min musikbok, min planeringsbok och min receptbok. Den är också mycket annat och jag upplever att skrivandet gör mig gott. Jag tycker om att titta in en stund hos de få bloggar jag följer mer regelbundet och skriver kanske en liten hälsning. Samtidigt går möjligtvis Spotifys ”Release Radar” som presenterar ny musik med artister jag följer och singlar som någon algoritm väljer åt mig, eller ”Discover Weekly” som skapats bara för mig. Kommer jag ihåg det ser jag till att markera låtar som jag gillar lite extra för att fylla på min ”gillade låtar”-lista. Jag kan också övningslyssna på körens övningsrepertoar då den passiva lyssningen inte är alls oviktig. Jag inbillar mig att dessa rutiner, både de som sker morgon och kväll, hjälper till att städa mitt sinne och sätta saker och ting på plats. De flesta inlägg jag skriver småstädar, medan somliga storstädar som en riktig storm:

Förra veckan tog jag tag i vårt förråd. Jag upplevde att det varit lite rörigt och att därmed somligt hamnat lite bakom och blivit för gammalt. Jag hade delvis rätt, men det var inte så farligt. Många bäst före-datum är bara riktlinjer och maten håller längre än vad som står på förpackningen. Nu har jag i alla fall samlat några förpackningar som behöver användas på diskbänken. Detta påminde också om all svamp och snålröran i frysen. Först ut blev denna ugnsomelett med gräddstuvad taggsvamp. Så gott, även om det ser allt annat än inspirerande ut. Just omelett med champinjonstuvning var min favorit på julbordet då jag var liten. Det gör vi inte ens alltid nu för tiden och det passar ju minst lika bra alla andra dagar också. Taggsvampen är riktigt köttig och har jättegod smak, jag tycker den är lika god som kantareller. Om några dagar ska jag laga själakakor (vegetariska kroppkakor) med Karl Johan-svamp. Det gäller ju att variera sig! Och snålröran ska få bli grunden i någon god soppa till pannkakor på torsdag.

Nere vid Bredaviks brygga har de lagt ut en flytbrygga med trettio båtplatser. Den ligger på vår väns mark och kommunen har kanske inte tänkt färdigt. I Sturköforumet verkar inte många se några problem med att det finns trettio båtplatser och en pendlarbåt, men nästan inga parkeringsplatser. Folk är tänkta att cykla. Jag håller med om att cykel är ett fantastiskt transportmedel och det går även buss hit, men jag tror ändå inte att de tänkt klart här. Vi får väl se. Från den här bryggan har man dock världens finaste solnedgång, så jag förväntar mig att trycket på denna guldplats blir något högre.

Hemma hos svärmor och svärfar har de nu Covid-19. Som sagt, ingen går fri från omikron vad det verkar. Hoppas vi alla nu får ett fantastiskt immunförsvar! Maken och jag åkte förbi med asiatisk morotssoppa och drömtårta, nyttigt för kropp respektive själ. Det är inte roligt att vara sjuk, nej usch! När våra nära och kära mår dåligt är det lätt att känna orospåslag. Jag drömmer om en frisk och ljus framtid utan en ständig oro i skuggorna. Vi får göra vad vi kan för att fylla livet med ljusa och fräscha upplevelser. Utan att låta allt för trist så ligger det ansvaret på oss själva. Det här livet ser så ut. Har vi av olika anledningar svårt att se ljuset så kan jag varmt rekommendera att ge lite guldkant till någon annan. Delad glädje är dubbel glädje, det är saligare att giva än att taga och allt det där. Med det önskar jag dig en fin vecka.

25 mar

Livet ur min synvinkel, femton år som bloggaren ”Monnah”.


Idag är en spännande dag för mig. Som gammal dagboksskrivare med ett relativt nyvunnet intresse för scrapbooking var det kanske inte så konstigt att jag hoppade på ”bloggandet” då detta fenomen började bli mer populärt här i Sverige. Det första blogginlägget skrev jag 25/3 2006 i en blogg som bara fick två inlägg. Jag skapade omgående en annan blogg som fick namnet ”Livet ur min synvinkel” och som låg på Blogsome. Dessvärre försvann den ut i cyberrymden då Blogsome lades ner.

Blogg nummer tre heter ”Livet ur min synvinkel, igen” och var aktiv tills 2011. Efter ständigt återkommande problem fick jag hjälp av maken att dra igång Monnah.se. Sedan den 31/7 2011 hittar du mig sålunda på den här adressen.

Detta inlägg blir det tvåtusenniohundrade i raden på monnah.se och blir det som jag önskar kommer det att bli många fler. Inläggen har alltid varit av varierande karaktär och jag har aldrig kunnat specialisera mig. Jag bloggar helt enkelt om allt mellan himmel och jord, både bildligt och bokstavligt talat. Du kan hitta världsliga tips om en effektiv handkräm för att nästa dag få läsa om djupt existentiella frågor. Det är ju sådan jag är.

66 309 användare har tillsammans varit inne på monnah.se 205 710 gånger. Vissa bloggar får hundratusentals besök per dag, så det är lätt att förstå att bloggen både är liten och oansenlig. De som läser här är familj och vänner, en del gamla scrappare och några bloggvänner som plockats upp efter vägen. Många kommer också på enstaka besök efter att ha fått träff på en sökning.

Hur ser då statistiken ut? Det är sånt jag tycker är roligt att rota i! 183 056 av besöken kom direkt till startsidan, vilket betyder att de sannolikt kom för att läsa i just min blogg.

Mitt mest populära inlägg är följande (mums, det blir kanske rostbiff till påsk):

Tätt följt av detta (en av mina favoritdikter, tydligen omtyckt av andra också):

Taggen ”må bra” har varit väldigt poppis.

Min lista med ”psykologiska fakta” har fått mängder med besök:

Efter att ha analyserat alla mina mest besökta inlägg undrar jag fortfarande hur det kommer sig att ett inlägg om ”här slutar allmän väg”  hamnat bland de tio mest besökta:

Jag hade nog tänkt att inlägg om hemskola skulle dra mer och slår man ihop dem så tillhör de också toppen. Dessa inlägg har också fått väldigt många kommentarer:

Ett ämne som väckte intresset hos många var ”Vad betyder ditt namn för dig?”

Kortskissens femårsjubileum var poppis då det begav sig:

Dagen till ära hade det varit jätteroligt om du ville skriva ett ”hej” om du brukar läsa min blogg. Flera av er brukar kommentera i bloggen eller på annat sätt, men de flesta av er har jag inte koll på. Om du vill får du även gärna tipsa om något du skulle vilja att jag skrev om. Kul att du är med mig på den här resan! Slår vi följe ett tag till?

27 jan

Fira januariljus och bloggarjubileum.

Nu har det verkligen vänt! Ljuset är på ingång igen… Igår var maken och jag ute på en promenad och kunde konstatera att det värsta mörkret börjar ge med sig.

Det har regnat en hel del nu i januari, men det är inget jag sörjer. Vi har haft väldigt torrt i flera år, så den här påfyllningen var välbehövlig. Nu har vi bara ”under normalt” i våra stora vattenmagasin istället för krisläge. Regnar det ännu lite mer, eller snöar, så reder det sig.

Däcken påminner om båtar, sol och lata dagar i semesterparadiset som vår ö är för så många. Jag önskar verkligen att saker och ting reder sig med det här coronavirusets framfart. Idag dog Lars Norén i sviterna efter Covid-19. Riskålder och allt det där, men det påminner ju om att viruset finns kvar och härjar. De flesta av oss lever numera anpassade liv. Jag tror vi knappt märker själva riktigt hur mycket som egentligen har förändrats. Människan är en anpassningsbar art!

Eftersom allt går i ett och liksom rinner ut och in utan att vi riktigt vet vilken dag det är har jag bestämt mig för att det är dags att fira. Förra året firade vi 2×50, ett bröllop och en student, så det skulle bli hemskt tomt om vi inte fick till något alls att lyfta lite extra. Min syster har lite bloggkris och skyller det på att hon hållit på i tio år. Med anledning av det började jag fundera över mitt eget bloggande. Jag har letat allt jag kunnat för att hitta mitt första blogginlägg och nu har jag lyckats! Den 25 mars 2006 lade jag upp ett av de hela två inläggen som blev publicerade i den bloggen. Med anledning av detta tänker jag fira femton år som bloggare på årsdagen. Jag ser ingen anledning till kris i detta läge och kommer att fortsätta (och emellanåt säkert ifrågasätta huruvida jag ska fortsätta eller ej).

Det växer ingen mossa på rullande stenar sägs det. Kanske är det dags att jag uppdaterar något här i bloggen, ser till att ha bättre anpassade kategorier som jag faktiskt använder (vissa av dem får jobba väldigt sällan). Alla mår bra av lite förändring ibland! Lev väl, min vän. Må du hitta det som för dig framåt.

11 nov

Vad roligt att se dig igen!

Jaha. Mr Topeng hade tydligen med hjälp av Montuquenzha hackat både den här bloggen och min hemsida. Kul för dem tänker jag. Jag tänker också att det väl var synnerligen onödigt och rätt trist för mig. Tack till dig som hört av dig och undrat vad som hänt. Vi (alltså ingenjören) har testat lite olika rensningar. Man skulle kunna dra paralleller till laxermedel, lavemang och annat spännande, men det gör jag naturligtvis inte. Mest handlar det nämligen om märkliga kodsekvenser som ”någon”, aka Mr Topeng, hade klämt in någonstans i WordPresskoden. Usch, sådant här tycker jag verkligen illa om. Tur att det finns andra som åtminstone vet vad det rör sig om.

04 okt

Jahaja.

Jag berättade att det varit mycket strul med bloggen den senaste tiden. Jag har fått märkliga meddelanden och blivit ”attackerad” med påstötningar från USA. (”Någon” har försökt göra intrång i bloggen.) Igår upptäckte vi att någon hade tagit sig in i makens server som bloggen ligger på. Teknikens under är bra så länge det inte rör sig om sådant här. Jag gillar inte att någon är och rotar i mitt, vare sig det rör sig om mina lådor eller min blogg… Nu behöver jag lägga tillbaka bilderna från den senaste veckan eftersom servern behövde rensas lite. Jag återkommer!

12 jan

Hemma.

Varje år är det likadant. Jag älskar att plocka fram jullådorna, men lika skönt är det att få ner allt i samma lådor i januari igen. Det finns bara ett problem. Jag tycker det blir så fasligt tomt och trist utan juleljusen! Igår blev det en kompromiss. Ljusstakarna och några av stjärnorna togs ner, men stjärnan i allrummet uppe och stjärnorna i köket får hänga med ett tag till.

För några veckor sedan inredde äldsta dottern tomtelandet i en fönstersmyg. Där har det säkert roat en och annan. Jag vet varifrån nästan alla kommer, men några av dem har jag starkare minnen förknippade med. Tomten med äppelfatet fick jag till exempel av min barndomsvän i ett julklappsbyte under Strömsbergstiden, så den har några år på nacken. De vackra handmålade figurerna gav mamma oss i julklapp under några år på 90-talet. Den söta snögubben har min syster pysslat ihop. De fyra barnen med tomteluvor köpte jag själv då jag hade flyttat hemifrån eftersom vi hade likadana hemma. Den lyxiga garntomten fick jag av min faster och så finns det såklart en och annan tomte från barnens julverkstäder i skolan. Mys. Nu har de flyttat ner i lådan igen och har semester till november.

Nä, usch. Tomt. I fönstret står ekollonvasen och väntar på att något av ekollonen jag groddar ska bli redo. Jag är i alla fall fortfarande mycket nöjd med klövertapeten. Nu har den suttit uppe i tre år och jag har inte tröttnat det minsta. Jag läste om vad som kan förväntas av det nya 20-talet i inredningssvängen. Det pratades om att fondväggar är helt ute, att det grå är på utgång och att mönstrade tapeter kanske inte… Ja, du förstår. Idag är inredning något annat än det var förr. Det har blivit ett sätt att uttrycka sin (likasamma, precis som åsiktskorridoren, vi funkar så) individualism, ett sätt att tala om vilket lag man är på. Har man inte ett singelhushåll ska hemmet återspegla personerna som bor där, inte den enda som är inredningsintresserad. Det tror jag är lätt att glömma och kanske även svårt att acceptera för den som har starka åsikter.

Jag kommer ihåg mina vänners diskussion om det tunga, brittiska biblioteksmöblemanget. Den som hade fört det in i boet älskade det, den som inte älskade det ville att det skulle ut. Lösningen blev att det fick bo på ett undanskymt ställe ”så länge”. Eftersom jag själv brytt mig mycket och maken mycket mindre så har vårt hem präglats mycket av min smak. När vi flyttade in här bestämde jag att det fick bli slut på min diktatur. Nu kan jag säga att det mest blivit så att jag kommit med förslag eftersom jag fortfarande är mest intresserad, men pga det nya skiftet har vi hittat några riktigt bra lösningar som maken initierat.

Några bloggar som med all sannolikhet aldrig kommer att sporta några tomteland har du här nedanför. Du kommer däremot att kunna se vackra bilder om du besöker dem. De är inte alltid särskilt hållbara i ett normalt liv, något som är otroligt viktigt för oss dödliga att komma ihåg. Ett hem att trivas i behöver vara estetiskt tilltalande för många av oss, men ännu viktigare är det väl ändå att hemmet går att leva i? Från undanplockade tomtar till djupa inredningstankar, nä, det spretar lite väl mycket. Ha en fin dag!

Trendenser
Husligheter
Krickelin
Mokkasin
Addsimplicity
Daniella Witte
Strenghielm
Johanna Bradford
34 kvadrat