25 mar

Livet ur min synvinkel, femton år som bloggaren ”Monnah”.


Idag är en spännande dag för mig. Som gammal dagboksskrivare med ett relativt nyvunnet intresse för scrapbooking var det kanske inte så konstigt att jag hoppade på ”bloggandet” då detta fenomen började bli mer populärt här i Sverige. Det första blogginlägget skrev jag 25/3 2006 i en blogg som bara fick två inlägg. Jag skapade omgående en annan blogg som fick namnet ”Livet ur min synvinkel” och som låg på Blogsome. Dessvärre försvann den ut i cyberrymden då Blogsome lades ner.

Blogg nummer tre heter ”Livet ur min synvinkel, igen” och var aktiv tills 2011. Efter ständigt återkommande problem fick jag hjälp av maken att dra igång Monnah.se. Sedan den 31/7 2011 hittar du mig sålunda på den här adressen.

Detta inlägg blir det tvåtusenniohundrade i raden på monnah.se och blir det som jag önskar kommer det att bli många fler. Inläggen har alltid varit av varierande karaktär och jag har aldrig kunnat specialisera mig. Jag bloggar helt enkelt om allt mellan himmel och jord, både bildligt och bokstavligt talat. Du kan hitta världsliga tips om en effektiv handkräm för att nästa dag få läsa om djupt existentiella frågor. Det är ju sådan jag är.

66 309 användare har tillsammans varit inne på monnah.se 205 710 gånger. Vissa bloggar får hundratusentals besök per dag, så det är lätt att förstå att bloggen både är liten och oansenlig. De som läser här är familj och vänner, en del gamla scrappare och några bloggvänner som plockats upp efter vägen. Många kommer också på enstaka besök efter att ha fått träff på en sökning.

Hur ser då statistiken ut? Det är sånt jag tycker är roligt att rota i! 183 056 av besöken kom direkt till startsidan, vilket betyder att de sannolikt kom för att läsa i just min blogg.

Mitt mest populära inlägg är följande (mums, det blir kanske rostbiff till påsk):

Tätt följt av detta (en av mina favoritdikter, tydligen omtyckt av andra också):

Taggen ”må bra” har varit väldigt poppis.

Min lista med ”psykologiska fakta” har fått mängder med besök:

Efter att ha analyserat alla mina mest besökta inlägg undrar jag fortfarande hur det kommer sig att ett inlägg om ”här slutar allmän väg”  hamnat bland de tio mest besökta:

Jag hade nog tänkt att inlägg om hemskola skulle dra mer och slår man ihop dem så tillhör de också toppen. Dessa inlägg har också fått väldigt många kommentarer:

Ett ämne som väckte intresset hos många var ”Vad betyder ditt namn för dig?”

Kortskissens femårsjubileum var poppis då det begav sig:

Dagen till ära hade det varit jätteroligt om du ville skriva ett ”hej” om du brukar läsa min blogg. Flera av er brukar kommentera i bloggen eller på annat sätt, men de flesta av er har jag inte koll på. Om du vill får du även gärna tipsa om något du skulle vilja att jag skrev om. Kul att du är med mig på den här resan! Slår vi följe ett tag till?

27 jan

Fira januariljus och bloggarjubileum.

Nu har det verkligen vänt! Ljuset är på ingång igen… Igår var maken och jag ute på en promenad och kunde konstatera att det värsta mörkret börjar ge med sig.

Det har regnat en hel del nu i januari, men det är inget jag sörjer. Vi har haft väldigt torrt i flera år, så den här påfyllningen var välbehövlig. Nu har vi bara ”under normalt” i våra stora vattenmagasin istället för krisläge. Regnar det ännu lite mer, eller snöar, så reder det sig.

Däcken påminner om båtar, sol och lata dagar i semesterparadiset som vår ö är för så många. Jag önskar verkligen att saker och ting reder sig med det här coronavirusets framfart. Idag dog Lars Norén i sviterna efter Covid-19. Riskålder och allt det där, men det påminner ju om att viruset finns kvar och härjar. De flesta av oss lever numera anpassade liv. Jag tror vi knappt märker själva riktigt hur mycket som egentligen har förändrats. Människan är en anpassningsbar art!

Eftersom allt går i ett och liksom rinner ut och in utan att vi riktigt vet vilken dag det är har jag bestämt mig för att det är dags att fira. Förra året firade vi 2×50, ett bröllop och en student, så det skulle bli hemskt tomt om vi inte fick till något alls att lyfta lite extra. Min syster har lite bloggkris och skyller det på att hon hållit på i tio år. Med anledning av det började jag fundera över mitt eget bloggande. Jag har letat allt jag kunnat för att hitta mitt första blogginlägg och nu har jag lyckats! Den 25 mars 2006 lade jag upp ett av de hela två inläggen som blev publicerade i den bloggen. Med anledning av detta tänker jag fira femton år som bloggare på årsdagen. Jag ser ingen anledning till kris i detta läge och kommer att fortsätta (och emellanåt säkert ifrågasätta huruvida jag ska fortsätta eller ej).

Det växer ingen mossa på rullande stenar sägs det. Kanske är det dags att jag uppdaterar något här i bloggen, ser till att ha bättre anpassade kategorier som jag faktiskt använder (vissa av dem får jobba väldigt sällan). Alla mår bra av lite förändring ibland! Lev väl, min vän. Må du hitta det som för dig framåt.

11 nov

Vad roligt att se dig igen!

Jaha. Mr Topeng hade tydligen med hjälp av Montuquenzha hackat både den här bloggen och min hemsida. Kul för dem tänker jag. Jag tänker också att det väl var synnerligen onödigt och rätt trist för mig. Tack till dig som hört av dig och undrat vad som hänt. Vi (alltså ingenjören) har testat lite olika rensningar. Man skulle kunna dra paralleller till laxermedel, lavemang och annat spännande, men det gör jag naturligtvis inte. Mest handlar det nämligen om märkliga kodsekvenser som ”någon”, aka Mr Topeng, hade klämt in någonstans i WordPresskoden. Usch, sådant här tycker jag verkligen illa om. Tur att det finns andra som åtminstone vet vad det rör sig om.

04 okt

Jahaja.

Jag berättade att det varit mycket strul med bloggen den senaste tiden. Jag har fått märkliga meddelanden och blivit ”attackerad” med påstötningar från USA. (”Någon” har försökt göra intrång i bloggen.) Igår upptäckte vi att någon hade tagit sig in i makens server som bloggen ligger på. Teknikens under är bra så länge det inte rör sig om sådant här. Jag gillar inte att någon är och rotar i mitt, vare sig det rör sig om mina lådor eller min blogg… Nu behöver jag lägga tillbaka bilderna från den senaste veckan eftersom servern behövde rensas lite. Jag återkommer!

12 jan

Hemma.

Varje år är det likadant. Jag älskar att plocka fram jullådorna, men lika skönt är det att få ner allt i samma lådor i januari igen. Det finns bara ett problem. Jag tycker det blir så fasligt tomt och trist utan juleljusen! Igår blev det en kompromiss. Ljusstakarna och några av stjärnorna togs ner, men stjärnan i allrummet uppe och stjärnorna i köket får hänga med ett tag till.

För några veckor sedan inredde äldsta dottern tomtelandet i en fönstersmyg. Där har det säkert roat en och annan. Jag vet varifrån nästan alla kommer, men några av dem har jag starkare minnen förknippade med. Tomten med äppelfatet fick jag till exempel av min barndomsvän i ett julklappsbyte under Strömsbergstiden, så den har några år på nacken. De vackra handmålade figurerna gav mamma oss i julklapp under några år på 90-talet. Den söta snögubben har min syster pysslat ihop. De fyra barnen med tomteluvor köpte jag själv då jag hade flyttat hemifrån eftersom vi hade likadana hemma. Den lyxiga garntomten fick jag av min faster och så finns det såklart en och annan tomte från barnens julverkstäder i skolan. Mys. Nu har de flyttat ner i lådan igen och har semester till november.

Nä, usch. Tomt. I fönstret står ekollonvasen och väntar på att något av ekollonen jag groddar ska bli redo. Jag är i alla fall fortfarande mycket nöjd med klövertapeten. Nu har den suttit uppe i tre år och jag har inte tröttnat det minsta. Jag läste om vad som kan förväntas av det nya 20-talet i inredningssvängen. Det pratades om att fondväggar är helt ute, att det grå är på utgång och att mönstrade tapeter kanske inte… Ja, du förstår. Idag är inredning något annat än det var förr. Det har blivit ett sätt att uttrycka sin (likasamma, precis som åsiktskorridoren, vi funkar så) individualism, ett sätt att tala om vilket lag man är på. Har man inte ett singelhushåll ska hemmet återspegla personerna som bor där, inte den enda som är inredningsintresserad. Det tror jag är lätt att glömma och kanske även svårt att acceptera för den som har starka åsikter.

Jag kommer ihåg mina vänners diskussion om det tunga, brittiska biblioteksmöblemanget. Den som hade fört det in i boet älskade det, den som inte älskade det ville att det skulle ut. Lösningen blev att det fick bo på ett undanskymt ställe ”så länge”. Eftersom jag själv brytt mig mycket och maken mycket mindre så har vårt hem präglats mycket av min smak. När vi flyttade in här bestämde jag att det fick bli slut på min diktatur. Nu kan jag säga att det mest blivit så att jag kommit med förslag eftersom jag fortfarande är mest intresserad, men pga det nya skiftet har vi hittat några riktigt bra lösningar som maken initierat.

Några bloggar som med all sannolikhet aldrig kommer att sporta några tomteland har du här nedanför. Du kommer däremot att kunna se vackra bilder om du besöker dem. De är inte alltid särskilt hållbara i ett normalt liv, något som är otroligt viktigt för oss dödliga att komma ihåg. Ett hem att trivas i behöver vara estetiskt tilltalande för många av oss, men ännu viktigare är det väl ändå att hemmet går att leva i? Från undanplockade tomtar till djupa inredningstankar, nä, det spretar lite väl mycket. Ha en fin dag!

Trendenser
Husligheter
Krickelin
Mokkasin
Addsimplicity
Daniella Witte
Strenghielm
Johanna Bradford
34 kvadrat

25 okt

Hemma.

Sedan många år tillbaka, ungefär sedan bloggtidernas begynnelse, följer jag inredningsbloggen Trendenser. Frida Ramstedt som står bakom den var igår i Karlskrona och föreläste. Jag har läst hennes bok Handbok i inredning och styling med stor behållning och kan varmt rekommendera den till alla! Att jag gick igår hade mindre med önskan att bli inspirerad att göra och mer med att jag tyckte att det skulle vara roligt att åtminstone heja på någon vars tankar jag tagit del av under så många år. Hur som helst var tankarna mycket inspirerande! Ibland behöver man bara en spark i baken för att komma igång med något som man har tänkt på länge.

När jag gick fram till Frida för att få boken signerad och hälsa nämnde jag att jag tycker det är konstigt att jag inte lyckats hitta en enda praktisk, snygg och skön hörnsoffa. Soffor har i regel alldeles för låg sitthöjd och de i modernare snitt är dessutom oftast alldeles för djupa medan de som är mer klassiska inte är särskilt sköna. Min drömsoffa är estetiskt tilltalande samtidigt som den bjuder på tvättbar klädsel, har stor komfort, är någorlunda nätt för att passa i vårt lilla vardagsrum och kan hålla i många, många år. Min syster visade mig Norrgavels nya modulsoffa. Jag har förvisso inte provsuttit den, men jag ser att den inte uppfyller mina krav även om den är snygg och säkert mycket hållbar. Deras Modulsoffa 85 har jag provsuttit, men enligt mig är den varken är tillräckligt skön eller snygg (gillar inte armstödens utseende) för att kosta en hel förmögenhet. Jag inser att inflationen har gett oss priser som sticker i ögonen och att priset är motiverat. Man får vad man betalar för! Jag menar dock att jag vill att alla mina önskningar ska uppfyllas om jag ska lägga ut så mycket pengar för en möbel.

På föreläsningen igår frågade Frida hur många i publiken som var helt nöjda med sina hem. Tre personer av 100+ räckte upp handen (en var en äldre dam och de två andra var män). Jag är helt nöjd rent känslomässigt, men jag saknar några garderobsdörrar, lister och annat som ska komma på plats för att huset åtminstone ska vara färdigrenoverat. När det gäller inredningen så tillhör det charmen för någon som är inredningsintresserad att åtminstone förändra små saker. Min mamma låg och planerade stora ommöbleringar i huvudet om nätterna och vi barn fick hjälpa henne att flytta möblerna. Ibland blev det bra, ibland mindre bra. Jag lärde mig mycket om hur viktigt det är att ett hem inte bara är fint, utan också praktiskt, av mammas möbleringsäventyr.

Ju mindre rum man har, desto svårare är det att vara flexibel med inredningen. Hos oss finns det i princip inget utrymme för att flytta möbler just pga huset är så litet, men det är helt okej för mig. Jag älskar vårt hem! Jag älskar känslan då jag stiger in genom ytterdörren, jag älskar lugnet här, hur det luktar och det jag är omgiven av.

Vardagsrummet är svårt att fota. Det är den här soffan, Karlstad från IKEA, som vi gärna skulle byta ut. Den är mycket solblekt och ryggkuddarna är i dåligt skick. Trots det får den vara kvar så länge vi inte har ett bättre alternativ.
Badrumsgolvet är så härligt! Jag tröttnar aldrig. Dessutom är det roligt att i princip alla våra gäster kommenterar det, från minisar till jättegamla. Blyglasfönstret som fungerar som insynsskydd fick vi i avskedspresent av våra grannar i Orem. Det föreställer utsikten från vår balkong!

Igår berättade jag för maken att jag under föreläsningen för första gången på länge hade saknat vårt hus i Segeltorp. Inte själva ”hemmet”, utan utrymmet för många gäster och den praktiska husplanen. Här hemma kan vi ta emot 25 gäster, men då måste alla placera ut sig över flera rum och båda våningarna. Känslan blir inte densamma. Jag inser att det är okej att inte ha många gäster hemma under den kallare årstiden och att vi har stora möjligheter att samla många gäster under sommarhalvåret, så detta är ingen existentiell sorg, utan ett i-landsproblem.

Älskade allt med vårt parallellkök efter renoveringen utom träbänken. Bort! Rostfria ytor är min absoluta favorit…
Tyvärr har jag förlorat de andra mäklarbilderna, men såhär såg det ut i vårt stora och praktiska vardagsrum.
Här är hörnet till höger om altandörren på fotot här ovanför. Billy bokhyllor i mitt favoritträslag björk räckte över halva väggen och svalde många av våra böcker. De flesta av dem ligger nu i kartonger på vinden i ladan. Jag älskar att läsa böcker och jag älskar den ombonade känsla de ger ett hem.
Segeltorpshuset i sina 70-talssvarta detaljer som vi tänkte måla under alla de tolv år vi bodde där. Det blev aldrig av, men de nya ägarna målade om på en gång.
Här är matbordet som svalde mååånga gäster. Det var ett gammalt arbetsbord från svärfars gamla arbetsplats som jag målade härligt rött! I övre högra hörnet syns köket.
En av få sparade inspirationsbilder innan Pinterest fanns. Jag känner: ”fint, men funkar ju inte med mina älskade syskonbarn”.

Efter föreläsningen bestämde jag mig för att verkligen ta tag i de sista ljuskällorna som saknas. Vi behöver läslampa (spot) till hörnsoffan, fönsterlampor i köket också då det inte är advent/jul och flera läslampor till övervåningen. Det ska bli roligt att fixa! Har du några roliga inredningsplaner på gång?

28 jun

Tankar vid hållplatsen.

Min dotter såg en bildserie jag tog nyligen och sa ”Åh, vad fina! Det var länge sedan du tog några bra foton.” Jag tycker själv att det både var länge sedan jag tog foton med känsla eller skrev bra texter. Min skaparglöd har falnat, eller också har all min kraft gått till att läka mig själv i min nyvunna skepnad som planttant. Jag sörjer mitt gamla jag. Mina slogans, mina bloggfunderingar, timmarna med kameran och i Photoshop, alla handskrivna texter, min scrapbooking… Inget av det finns kvar i mitt liv. Bloggtexterna är för det mesta korta och har trista telefonfotografier. Trots det är jag tacksam över att jag inte har gett upp och att jag fortfarande har en blogg.

Som man sår får man skörda.

Min ”dagbok” här på nätet ger mig stor glädje de få gånger jag ser tillbaka på mitt liv och kikar in på det utifrån, som en gäst. Allt är så anonymiserat att jag inte alltid kan uttyda vilken händelse jag berörts av eller precis vad en text handlar om. Jag är ändå glad över att det är så. Det står inget i min blogg som inte är sant utifrån mitt perspektiv och jag tycker att det är ett roligt sätt att uttrycka mig på. De inlägg jag har lagt ner mer tid och energi på är onekligen de som håller bäst i längden och även de som fortsätter leverera. Det är som med vilket trädgårdsland som helst. Gör ett bra grundarbete, gödsla, rensa ogräs och se till att njuta av frukterna under lång tid framöver.

Mitt årsord BYGGA har tagit paus. Jag har slarvat bort de senaste månaderna, men man kan inte alltid ligga på topp. Jag har ett gott liv och är så tacksam över allt fint det är fyllt av. Tacksamhetsövningarna har gjort mig snällare mot mig själv. Alla vet dock att det inte bara är bra att vara snäll. Titta på barn till föräldrar som aldrig säger nej och låter barnen styra och ställa. De blir inte särskilt lätta att tycka om för människor runt omkring. Det är dags för mig att bygga muskler, både fysiska och mentala. Men först ska jag ha semester som alla andra svenskar. Peace.