När min relativt nyfunna bloggvän Anna bjöd in till bloggträff via videolänk hakade jag genast på. Bloggar i all ära – jag älskar både att blogga själv och att läsa andras bloggar. Det går dock inte att blunda för det faktum att det tillför en extra dimension att träffa en person och att ha en konversation som utspelar sig i realtid. Eftersom jag har jobbsamtal via datorn vet jag att skärmen inte tar bort så mycket av närheten som man hade kunnat tro. Därför kändes det självklart för mig att ta chansen när den erbjöds. Fem svenska kvinnor i sin bästa ålder som alla har bloggat under många år strålade så igår kväll samman från olika delar av världen. Anna hade förberett träffen perfekt. Vi fick presentera oss för varandra ur några olika perspektiv och fick till en hjärtlig diskussion. Så trevligt, och bara en nackdel: tiden gick alldeles för fort. Tack Anna! 🙏🏼
Idag var det så dags för en helt annan träff. Hela dagen har jag fått hänga med den här sköningen. Hon städar, dansar och observerar sig genom livet samtidigt som hon tjattrar i ett med ett något begränsat ordförråd. Hur kan man ens vara så söt?! Våra dagliga FaceTime-träffar lönar sig. Lillan går till både mormor och morfar utan att tveka när vi väl möts. Det känns fint att det är så trots att vi bor så långt från varandra. Livet ändå, så fint det kan vara!
Just idag har det inte blivit någon tid över till bloggen. Jag vill påminna om projektet ”Trettio tacksamma dagar” som jag kör under november månad varje år på Facebook. Det gör att bloggen under denna tid blir lite styvmoderligt behandlad. Här hittar du mina små ”tacksamhetsmeditationer” som inte är helt olika vissa av inläggen på denna blogg. Tack för att du har fördragsamhet med att jag lägger en del tid på detta mitt käraste lilla hjärtebarn.
Är bloggen död? Min syster som delvis livnär sig på sitt bloggande hade diskuterat detta med en likasinnad härom sistens. Den likasinnade verkade stå för övertygelsen att bloggen är död. Det handlade om AI, tidens gång och utveckling har jag för mig. Hade jag trott på andras övertygelser om den där döden genom åren hade jag inte suttit och skrivit här. Vad är ens definitionen på bloggdöd förresten? Är det när ingen läser någon annans blogg längre? Är det när ingen längre skriver några blogginlägg? Jag har inte alls lika många läsare som då jag (och en massa andra) höll på med scrapbooking, men ett litet gäng släktingar, irl-vänner, bloggvänner och några som ej har givit sig till känna läser fortfarande troget. Åt andra hållet gäller att jag inte alls läser lika många bloggar som förut, men jag har ett gäng som jag läser flera gånger i veckan. Jag försöker också kommentera då och då då jag tycker att det är trevligt att få något slags respons på det jag skriver. Jag gillar helt enkelt bloggen som forum, både som konsument och producent/kreatör. (Storvulet ska det vara…)
De snabba sociala medierna faller mig inte i smaken. Trenderna som är lika billiga som Sheins och Temus produkter och många gånger lika illaluktande… Hetsen, jakten på att stå ut och göra något som ingen av jordens flera miljarder innevånare gjort förut. Instagram hoppades för min del mer eller mindre av 2019. För fem år sedan tröttnade jag nämligen på att känna behov av att dra upp telefonen varje gång jag inte hade något att göra. Jag gillade inte heller att känna suget av avundsjuka som verkar vara allmänt förekommande då flickor och kvinnor engagerar sig i liknande forum. Nu råkar jag vara ansvarig för vår körs sociala mediekanaler, men det är inga problem alls. Där lägger jag upp något någon gång per vecka under säsongen då vi övar aktivt och sedan är det inte mer med det. Körkontona är mer eller mindre till för information. Det finns ingen känsla av att jämförelse, helt enkelt.
Det har skrivits om BLOGGDÖDEN minst sedan 2009. Då hade jag bloggat sedan 2006 och var inte alls sugen på att sluta. Det som från början var en kanal att dela scrapbooking-alster blev så småningom en plats för mig att slänga ut tankar om högt och lågt, en plats att vara kreativ, en plats att skriva dagbok och en plats där jag känner mig mig hemma oavsett var jag befinner mig. Så vad händer med den här bloggen? Ingenting särskilt just idag iallafall. Jag fortsätter som vanligt. Kanske är just min blogg väldigt mycket mindre relevant eller spännande än då jag var väldigt engagerad scrappare, eller då vi bodde i USA och hemskolade våra barn. En planttant som rynkar pannan över nutidens idiotier, vattnar i Sturkötorkan och skördar blommor och grönsaker väcker inte lika stort intresse för andra bloggläsare. Det är helt okej. Jag fortsätter ändå och är glad för alla andra som också motbevisar påståendet att bloggen är död. Tack och hej!
… skulle jag kanske dricka olika kaffedrinkar i pappmuggar med lock. Nu dricker jag inte kaffe, men det verkar vara en grej. Kaffet går visst att byta ut mot matcha. Eller te. Ja, nog bloggar jag om te, jag gillar mitt rooibos och har visat mina vackra muggar från Elisabeth Ottebring (jag är inne på min tredje sedan jag fick den första för snart 15 år sedan) här i bloggen flera gånger. De två första slogs sönder, den jag har nu har fått en spricka i glasyren efter vårdslöst hanterande kring diskmaskinen. Sprickan sprider sig långsamt och snart får jag kanske investera i kopp nummer fyra. Detta motiv är jag väldigt sugen på! Men nu kom jag ifrån uppgiften jag gav mig själv!
… skulle jag vara smal och stark och snygg och evigt ung. Jag skulle sköta både hälsa och utseende på arbetstid. Jag skulle ha psykisk ohälsa av något slag och gärna skriva om det i tid och otid, men utan att det skulle hindra mig att uppdatera mina sociala medier dagligen. Jag skulle vara talesperson för något gott ändamål, som Suicide Zero eller Klimatklubben. Jag skulle haka på ”goda drev mot ondska” snabbare än vinden och jag skulle skicka elaka kommentatorers mejladresser till något obskyrt chatrum på dark web efter att jag hade slängt deras kommentarer i soptunnan.
… skulle jag omge mig av en massa dyra grejer som jag skulle ha tjänat ihop genom att göra andra människor avundsjuka. Jag skulle få sälja min själ och låtsas som att jag hade en massa olika hudvårdsrutiner med produkter som jag faktiskt aldrig använde och jag skulle sällan officiellt få uttrycka vad jag faktiskt tyckte om saker och ting på riktigt.
… skulle jag leta bekräftelse hos personer som trodde att de kände mig medan jag allt mer sällan skulle kunna veta vilka som ville vara med mig för min egen skull. Jag skulle ha svårt att dra gränsen mellan vad som är min egen vilja och vad som är bra för business. Min familj och mina vänner skulle vara props i mitt flöde av content och jag skulle ha svårt att befinna mig i nuet eftersom jag hela tiden måste scanna efter nytt och spännande för mina följare.
…skulle jag bo i ett hem som inte nödvändigtvis skulle vara praktiskt, men avundsvärt. Jag skulle ha stuckatur och kakelugn, men absolut inget IKEA-kök. Jag skulle möblera om stup i kvarten och byta matta orimligt ofta. Mina krukväxter skulle aldrig drabbas av sorgmyggor och jag skulle få blombud med orimligt dyra buketter som ingen vanlig människa har råd med. Min trädgård skulle vara perfekt anlagd för hundratusentals kronor, något ogräs skulle inte växa där. Jag skulle ha ett eget orangeri, eller så skulle bostadsrättsföreningen jag tillhörde ha den ljuvligaste uteplatsen där eviga sommarkvällar utspelade sig utan att det någonsin blev bråk om platsen med grannarna.
… skulle det finnas en härlig pengasäck att ösa ur med företrädelsevis gamla, rättvisemärkta och ekologiska pengar. Jag skulle inte behöva oroa mig över morgondagen, utan äta lunch och fika ute många gånger i veckan och träffa vännerna på lokal. Under tian-recept skulle inte behövas i mitt kök, nej, jag skulle handla i fina ostbutiker, på franska torg och till och med slippa betala för de hemleveranser som hamnar snyggt i mitt lyxiga kylskåp.
Nu har jag fnissat hejdlöst medan jag skrivit denna lista. Jag har känt mig lite elak och ironisk, men tänker också att det finns något djupt mänskligt i de ofta ganska ytliga världar som olika influencer-influencers skapar. Det är som att vi får läsa en roman där vi för en stund får leva någon annans liv. Vi bjuds in och får vara med och även om det är en tillrättalagd och redigerad berättelse som framträder så får vi något vi drömmer om, något som gör att vi mentalt kan boxa till någon, något att sträva efter eller hänga upp vår egen tragiska verklighet på.
Nu ska jag se om jag orkar ta itu med min egen verklighet som mest är eftersjuk, men ändå hoppfull. Jag vaknade utan bihålehuvudvärk för första gången på lääänge. Vilken seg influensa det här var! Enda vägen härifrån går uppåt och framåt. Tack och lov för det.
Min bloggsyrra utmanade mig att ta itu med en lista som hon hade knåpat ihop. Jag tyckte att det var jätteroligt att läsa hennes funderingar, men fick hjärnsläpp när jag skulle försöka få till något själv. Det hade definitivt varit lättare om jag inte läst hennes svar först, så jag bestämde mig för att först låta det gå en dag för att rensa huvudet och låta hjärnkvarnarna mala lite på egen hand. (Flera av fotona har jag tagit från bloggarkivet, en del är uppladdade med dålig upplösning.)
#1. Tre saker jag vill börja med
Ett
Det första jag kommer att tänka på är träning för mitt knä som spökat under en längre tid. Det började i samband med borrelian i höstas. Jag hade i flera månader ont i mitt högerknä, främst på baksidan (där det sedan visade sig att jag hade fått mitt bett.) Det värsta gick över i samband med att jag till slut fick penicillin, men det som är kvar är mer irriterande än jag har velat erkänna för mig själv. Nu har jag kommit igång ordentligt med trädgårdsarbetet och jag känner att det där knäet sätter krokben på sig självt. Uppifrån och ner, nerifrån och upp – vilket det är spelar ingen roll, vid positionsförändring känner jag mig otroligt klumpig. Smidig är jag i alla fall inte.
Två
Så mycket som jag har fotat genom livet känns det konstigt att skriva att jag skulle vilja börja fotografera. Det får ändå komma med här. Även om jag aldrig har varit fotograf, eller ens skulle kunna låtsas att jag var en, så har jag en historia som en fotograferande person. Smarta telefonkameror visade sig vara något som smög sig in i mitt liv och trängde ut min Canon helt och hållet. Jag är glad att jag aldrig gjorde mig av med den. Trots att den hade behövt uppgraderas vill jag ge den en chans, låta den komma ut ur garderoben och ge den en naturlig plats i vardagen.
Tre
Jag vill lära mig italienska. Japp. Jag har böckerna som behövs, de har jag haft i min ägo sedan 2001. Gissar dock att den italienska grammatiken inte hunnit ändras lika mycket som böckerna i samhällskunskap sedan dess, så de är nog fortfarande aktuella. Dessutom finns många bra alternativ online nuförtiden.
#2. Tre saker jag vill fortsätta med
Ett
Nu när min inre planttant äntligen har lockats fram är det ingen tvekan. Jag älskar verkligen trädgården och att locka fröer från sin vila till att blomma ut i stor prakt. Löftet när jag började intressera mig mer för trädgårdsarbete var att bara hålla på så länge jag inte blev stressad eller kände att det jag gjorde inte räckte till. Jag har både upplevt det ena och det andra, men bara under korta stunder och av specifika orsaker som varit möjliga att åtgärda. Nej, det finns ingen anledning att lägga ner verksamheten. Snarare känner jag då för att trappa upp, fortsätta utvecklas och lära mig mer om allt spännande som man har nytta av som planttant.
Två
Jag vill fortsätta vara en engagerad familjemedlem. Jag vill väva trådar som håller ihop viktiga relationer, jag vill röja vägar som leder in till hjärtan, jag vill veta varifrån jag kommer och veta mer om hur allt blev som det blev. Det leder in till nästa önskan…
Tre
… nämligen att fortsätta jobba som samtalsterapeut. Jag älskar det och känner en stark önskan att fortsätta utvecklas i själva ”hantverket”.
#3. Tre saker jag vill sluta med
Ett
Det där med grejer som står oanvända dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år? Vi har kanske har en stor lada, men jag vill bli mer selektiv. Det hjälper inte att jag har ordning och reda inne i huset, att jag med regelbundenhet rensar ut och att en del grejer faktiskt kommer till användning. Jag vill sluta vara en samlare!
Två
Jag vill sluta lägga min tid på ljudböcker utan djup och poddar som är för insnöade på ytlighet och fånerier, eller tjatiga dito. O-tips är o-sköna, så jag säger inte vilka poddar eller författare jag tröttnat på. (Det hade kanske hjälpt i sammanhanget, men så får det bli.) Har du något riktigt bra att fylla på med för att ha i hörlurarna när jag är ute i trädgården skulle jag bli mycket tacksam!
Tre
Det där med att skjuta upp grejer. Av någon anledning fortsätter detta vara något som följer mig genom livet. Jag gillar det verkligen inte! Att välja att låta bli att göra grejer är en sak, att ha en inre ninja som dödar varje tecken på driv är något helt annat. Det brukar vara mer effektivt att omfamna styrkor än att slåss mot svagheter, men i det här fallet hittar jag inte den styrka som i så fall skulle balansera ninjans framfart. Jag ser verkligen mamma som mitt föredöme här. Hon må ha varit rädd för mycket i sitt liv, men hon såg alltid till att saker hände!
Så här såg två av barnen ut när jag började blogga för nästan exakt 18 år sedan, 2006. Den första bloggen fick bara två inlägg, sedan bytte jag bloggportal. Blogsome finns inte längre, och därmed försvann min andra blogg. Det är som att någon bara hade slängt nästan två års dagböcker utan att ha frågat mig först… Inte hade jag suttit där och läst särskilt ofta, men ändå. Under namnet Livet ur min synvinkel, igen skrev jag i tre år och här inne har jag uppehållit mig sedan 2011. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan blogg. Det blir något speciellt som händer då det finns en mottagare till en text, vilket det inte gör på samma sätt i en dagbok till exempel. Nu ska jag ut i trädgården och ge mig själv lite träningsvärk. Vi har underbart väder, jorden är lucker efter allt regn och jag har tänkt ta hand om perennrabatten först och främst. Det sägs att fästingarna redan har vaknat. Jag hoppades att den ändå rätt långvariga kylan hade gett dem en omgång, men det var ett fruktlöst hopp. Jag önskar dig en fin helg med precis det du behöver, med eller utan fästingars närvaro.
Alla som möter mig inser ganska snart att jag är pratglad. Jag älskar att prata, precis som att jag älskar att skriva. Jag gillar ord, gillar hur de lever sitt eget liv i huvudet och hur det alltid finns fler att lära sig. Dessutom på många olika språk! Jag gillar hur ord kan trilla ut i ett dokument eller på ett papper och helt plötsligt inte bara vara ord, utan en dikt, en berättelse, en novell, ett blogginlägg, en roman… Jag gillar hur tankar uppstår så snabbt att man ibland inte hinner registrera dem innan de kommit ut ur munnen utan att ha gått via medvetenheten. Jag gillar att skriva för hand, långsamt och vackert, men uppskattar verkligen att jag lärt mig skriva på tangentbord i rasande fart. Jag gillar etymologi och jag gillar att förstå varför ett ord bör väljas framför ett annat i olika sammanhang. Jag gillar språkutveckling, men får ständigt kämpa med min inre språkpolis. Jag gillar att läsa andras ord, jag gillar att lyssna på andra, jag gillar att försöka förstå vad andra menar då de säger något. Jag älskar att vara samtalsterapeut, då mitt fulla fokus ägnas åt den andra personens ord och vad de egentligen betyder. Jag älskar möten med människor som vågar prata om meningsfulla ämnen och har samlat på mig ett pärlband av kära personer som ständigt utmanar de sammanhang som mina egna ord skapar i huvudet. Jag gillar gamla ord bättre än nya, men har fortfarande som mål att få in ”gråtknarka” i den svenska vokabulären. Jag fortsätter läsa, jag fortsätter skriva, jag fortsätter prata och jag fortsätter lyssna. Och tycker du att jag tar för mycket plats är det bara att säga som min kära släkting för några år sedan: ”Nu har du för f*n hållit låda hela kvällen!” Jag lovar att genast justera orden som går ut mot de som går in. Om du inte håller med om de ord som bildar mina åsikter är det dock inte en god nog anledning att hålla tyst. Däremot lovar jag att lyssna på dina argument för en eventuell revidering! I den processen kanske vi båda får lära oss ett och annat som kan komma till nytta längre fram.
En legendarisk musikvideo passar väl perfekt att avsluta med?
Jag har haft den stora glädjen att få följa med på min systers jobbuppdrag förut. När hon frågade denna gång var upplägget om möjligt ännu bättre än förra då vi fick uppleva Borås och Sjuhäradsbygden tillsammans. Nu var det dags att utforska Uppsalas kulturutbud i höstskrud med ett program som tilltalade alla mina sinnen. När man ser så mycket fram emot något som jag gjorde är det lätt att bli besviken, men det hade jag inte alls behövt vara rädd för. (Syrran jobbar nu inte som paparazzi om någon skulle tro det.)
Efter att ha börjat starkt med en mycket smarrig lunch promenerade vi förbi domkyrkan på väg till slottet. En mässa var igång. Kyrkan fylldes med vacker skönsång, något som alltid väcker något i mig. Tänk att denna byggnad stått på samma plats sedan 1200-talet och att den fått vara med om många stora och viktiga händelser. Att svenska regenter kröntes här fram till 1719 hade jag ingen aning om. Tja, eller det var kanske snarare information som min hjärna rationaliserat bort under tidens gång. Jag är i alla fall glad över att vi hade den här stunden.
Att oktober är bröstcancermånad no. 1 är svårt att missa. Färgen rosa har verkligen kommit att förknippas med Rosa bandet och Cancerfonden. Rosa stickade konstinstallationer fanns att finna på flera av broarna över Fyrisån. Kanske inte särskilt vackert, men definitivt iögonfallande.
Uppsala har ansökt om att få bli kulturhuvudstad om några år, något som jag tänker är helt rimligt. Fantastiska konstverk finns på många ställen på allmänna platser, tillgängliga för alla. Catarina Kylbergs ”Våra drömmars stad” är ett av dessa. Konst kan vara vacker, konstig, ifrågasättande, fördömande, politisk, dokumenterande, detaljrik, abstrakt, ja, snart sagt allt i världen kan göras om till ett konstprojekt. Själv har jag lite mer konservativ smak har jag märkt. Detta blev en stor favorit där jag hade kunnat bli stående ännu längre.
Syrran hade prickat in ett par perfekta dagar. Visst fick vi lite regn, men det uppvägdes av det faktum att hela stan var inbäddad i färgskiftande, prassliga löv. Jag vet verkligen varför jag gillar hösten så mycket! De gånger det regnar ihållande två månader på raken är det lätt att hålla sig för skratt, men jag vill ändå påstå att det är viktigt att lugna ner systemet efter sommarens sol och intensiva socialiserande med lite mer lugn och ro.
Det var länge sedan jag var i Uppsala nu, ännu längre sedan jag var inne i detta antikvariat. Jag ville i vanlig ordning plocka med mig minst en hyllmeter böcker hem, men hiade mig och köpte ingenting. Det var ändå fint att bläddra lite i spännande och vackra skrifter.
Att välja en favorit från de här dagarna blir omöjligt, men jazzkonserten med Gerald Clayton Trio var något alldeles extra. Det är magiskt, nästan meditativt, att följa riktigt skickliga musiker då de leker fram toner tillsammans med sina instrument och andra musiker. Wow!
Nu är jag tillbaka i Nynäshamn igen och väntan på lilla barnbarnet fortsätter. Idag tar jag med hennes mamma, morbror och moster och käkar en bit mat tillsammans med dem. Hon verkar ha det väldigt bekvämt där i mammas mage, för hon har inte gjort någon direkt ansats att ta sig ut till all den varma kärlek och det kalla samhälle som väntar på henne. Imorgon börjar operation övertalning med igångsättning, så det är verkligen nära nu! Spännande på så många olika sätt.
Min tyska bonussysterdotter är otroligt kreativ, precis som sin mamma. Jag blev så glad när hon ville vara med i utmaningen, särskilt med tanke på hur fina grejer hon gör! Här kommer hennes bidrag så här långt:
Alphabet
Double
Extra
Alltså, förra årets september såg helt annorlunda ut och jag hade mer tid och mer utrymme rent mentalt att ägna kreativitet i form av ett sådant här projekt plats i livet. I år har jag annat roligt som jag sysslar med bakom kulisserna. Så är det ju. Bloggen visar bara det jag väljer att visa upp. För många, många år sedan handlade det om scrapbooking, sedan lite kortmakeri och annat pyssel. När vi flyttade till USA var livet där så annorlunda och roligt att skriva om. Numera ägnas det mesta utrymmet här åt sådant som växer. Parallellt med detta har familj, vänner, musik, tro, natur, politik och lite annat smått och gott varit basen, precis som det är i mitt verkliga liv. Jag älskar att skriva i bloggen varje dag, älskar att gå tillbaka och påminna mig själv om vad som rörde sig i mitt huvud och mitt liv just då, men bloggen är inte saliggörande. Någonstans är det viktigt att påminna mig själv om det då och då.
Jag lånade min resebloggarsyrras lista (Tack Annika!) och gjorde om den för att passa mig. Jag hisnar lite när jag läser ”om sommaren 2023”! Jag kommer ihåg den här tiden 1989. Jag hade fått jobb på en utredningsavdelning för dementa genom mammas kontakter och var så förväntansfull. (Gullberna var en gång Sveriges mest moderna mentalsjukhus, men vid den här tiden höll man på att nedmontera verksamheten.) Mammas bil skulle ta mig till och från nattjobbet och jag skulle få ta stort ansvar. Jag kände mig nästan lite gammal och skrattar nu när jag tänker på det. Kanske ska jag inte ta min känsla av att ha så stor del av livet bakom mig på allvar? Om jag känt mig gammal sedan 1989 är chansen stor att det är en del av min personlighet snarare än fakta som behöver tas på allvar. Nej, här finns hopp och lust, ”cape diem” och kontinuitet som ger trygghet och stabilitet. Jag tror att sommaren 2023 blir fin på alla sätt och vis.
#1. Vilken var den senaste uppdateringen i trädgården?
Efter att ha lagt oändligt många timmar på att tillverka ett tillfälligt växthus med extraordinär kvalitet har nu maken kommit på ett sätt som tillåter vattnet att rinna av taket om det regnar eller snöar medan det också står pall för den ständigt närvarande vinden. Snart klart, som vi brukar roa oss med att säga.
#2. Vilken musik lyssnar jag på just nu?
Gärna Spotifys förslag på ”Discover Weekly”-listan. Det blir ju lite märkligt när ”Spotify” skapar nya listor på förslag som dess egen AI redan skakat fram och därmed har min ursprungliga smak blivit lite bortblandad. Just nu innebär det att jag bjuds på bl a Lisa Miskovski, Turid, Felix Meyer, Hansson de Wolfe United, The Seekers, Yona, Alf Cranner och Dream Theater.
#3. Antal bloggutkast som ligger och väntar?
Jag hade nyss två, men jag slängde dem i soptunnan då de bara var kvar sedan servern strulade så mycket här inne för några månader sedan. Jag jobbar inte med att skriva blogg, detta är något slags dagbok mer än något annat. Man skriver ju inte förslag på sådant man ska skriva om i en dagbok, utan tar det som det kommer. Det du läser här i bloggen är alltså det som snurrade i huvudet den dag jag skrev det.
#4. Hur är det med blogg- och poddinspirationen?
Jag maler på som en A-traktor på E22:an. Inte går det fort och inte är det särskilt spännande, men jag kommer dit jag vill!
#5. Hur står det till med trädgårdslusten?
Jag är mitt uppe i den mest intensiva trädgårdsperioden med mycket praktiskt arbete. Vattning, rensning, grävande, klippande, täckande, drivande, avhärdande – listan på vad som behöver göras är oändligt lång och när den är avbetad finns det mängder av önskningar som kan skakas fram. Det hade varit väldigt trist att inte ha lust när så stor del av det som inte är jobbtid ägnas åt att i tanken eller rent praktiskt uppehålla mig i trädgården. Som min dotter sa: ”tur att du har dina små plantbebisar att ösa kärlek över”. Hehehe.
#6. Senaste trädgårdsplanen?
Jag behöver göra plats för lite majs inne i trädgårdslandet. Vi får väl se om mer än fem plantor kommer upp, annars får det vara.
#7. Det här ser jag fram emot den här sommaren
Planttanters stora lön utdelas under sommaren, allt utom olika angrepp och sjukdomar på plantor är härligt och spännande. Jag ser fram emot den planerade solrosväggen efter förra årets solroskatastrof då bara ett fåtal plantor klarade sig. Det ska bli kul att se hur stor växtkraft rosportalens växter kan frammana. De behöver väl mer etablera sig, men har vi tur blir det även lite utdelning. Jag ser fram emot dahliarabatten och perennrabatten med alla ”grisen i säcken”-reafynd från i höstas kan nog bli fin trots att den är i steg två på en kanske tiogradig skala. Rabattrondellen tror jag också blir fin.
#8. Det här har jag tröttnat på
Sniglar, tvestjärtar, fjärilslarver, torka, jordloppor, gråsuggor, rådjur… Jag vet att jag borde dela med mig, men när det gäller trädgården vill jag själv välja vem jag vill dela med mig till!
#9. Den här serien tittar jag på just nu
Igår började jag titta på Morden i Barking. Jag gillar ”based on a true story”.
#10. Senaste inköpet
Frukt till körfikat som jag var ansvarig för igår, men det räknas kanske inte? Ska det vara trädgårdsrelaterat tror jag det var en flaska pelargonnäring på Blomsterlandet. Jag använde samma sort förra året med gott resultat.
#11. Min senaste skärmdump
Jag får tips då och då från olika trädgårdsintresserade människor. Ibland innebär det att jag behöver gå in på Instagram för att hämta viktig information som jag missar annars. Här blev det dahliatips från Hanna Wendelbo.
#12. Det här funderar jag på just nu
Vårt lilla barnbarn och min lilla systerdotter som båda är på väg! Jag tror att båda kommer att gilla att hänga i trädgården…
#13. Stolt över just nu
Jag älskar att se hur fint kryddhjulet har blivit! Till och med bättre än förväntat. Behöver köra trimmern runt kanten, men det ber jag maken göra.
#14. Det här tränar jag helst den här sommaren
Åh, det blir lyft med 40 literssäckar, grävande i jord, körande med skottkärror och annat kul.
