31 jan

Orden och jag, en kärleksbetraktelse.

Alla som möter mig inser ganska snart att jag är pratglad. Jag älskar att prata, precis som att jag älskar att skriva. Jag gillar ord, gillar hur de lever sitt eget liv i huvudet och hur det alltid finns fler att lära sig. Dessutom på många olika språk! Jag gillar hur ord kan trilla ut i ett dokument eller på ett papper och helt plötsligt inte bara vara ord, utan en dikt, en berättelse, en novell, ett blogginlägg, en roman… Jag gillar hur tankar uppstår så snabbt att man ibland inte hinner registrera dem innan de kommit ut ur munnen utan att ha gått via medvetenheten. Jag gillar att skriva för hand, långsamt och vackert, men uppskattar verkligen att jag lärt mig skriva på tangentbord i rasande fart. Jag gillar etymologi och jag gillar att förstå varför ett ord bör väljas framför ett annat i olika sammanhang. Jag gillar språkutveckling, men får ständigt kämpa med min inre språkpolis. Jag gillar att läsa andras ord, jag gillar att lyssna på andra, jag gillar att försöka förstå vad andra menar då de säger något. Jag älskar att vara samtalsterapeut, då mitt fulla fokus ägnas åt den andra personens ord och vad de egentligen betyder. Jag älskar möten med människor som vågar prata om meningsfulla ämnen och har samlat på mig ett pärlband av kära personer som ständigt utmanar de sammanhang som mina egna ord skapar i huvudet. Jag gillar gamla ord bättre än nya, men har fortfarande som mål att få in ”gråtknarka” i den svenska vokabulären. Jag fortsätter läsa, jag fortsätter skriva, jag fortsätter prata och jag fortsätter lyssna. Och tycker du att jag tar för mycket plats är det bara att säga som min kära släkting för några år sedan: ”Nu har du för f*n hållit låda hela kvällen!” Jag lovar att genast justera orden som går ut mot de som går in. Om du inte håller med om de ord som bildar mina åsikter är det dock inte en god nog anledning att hålla tyst. Däremot lovar jag att lyssna på dina argument för en eventuell revidering! I den processen kanske vi båda får lära oss ett och annat som kan komma till nytta längre fram.

En legendarisk musikvideo passar väl perfekt att avsluta med?
19 okt

Bakom kulisserna under en resebloggsresa.

Jag har haft den stora glädjen att få följa med på min systers jobbuppdrag förut. När hon frågade denna gång var upplägget om möjligt ännu bättre än förra då vi fick uppleva Borås och Sjuhäradsbygden tillsammans. Nu var det dags att utforska Uppsalas kulturutbud i höstskrud med ett program som tilltalade alla mina sinnen. När man ser så mycket fram emot något som jag gjorde är det lätt att bli besviken, men det hade jag inte alls behövt vara rädd för. (Syrran jobbar nu inte som paparazzi om någon skulle tro det.)

Efter att ha börjat starkt med en mycket smarrig lunch promenerade vi förbi domkyrkan på väg till slottet. En mässa var igång. Kyrkan fylldes med vacker skönsång, något som alltid väcker något i mig. Tänk att denna byggnad stått på samma plats sedan 1200-talet och att den fått vara med om många stora och viktiga händelser. Att svenska regenter kröntes här fram till 1719 hade jag ingen aning om. Tja, eller det var kanske snarare information som min hjärna rationaliserat bort under tidens gång. Jag är i alla fall glad över att vi hade den här stunden.

Att oktober är bröstcancermånad no. 1 är svårt att missa. Färgen rosa har verkligen kommit att förknippas med Rosa bandet och Cancerfonden. Rosa stickade konstinstallationer fanns att finna på flera av broarna över Fyrisån. Kanske inte särskilt vackert, men definitivt iögonfallande.

Uppsala har ansökt om att få bli kulturhuvudstad om några år, något som jag tänker är helt rimligt. Fantastiska konstverk finns på många ställen på allmänna platser, tillgängliga för alla. Catarina Kylbergs ”Våra drömmars stad” är ett av dessa. Konst kan vara vacker, konstig, ifrågasättande, fördömande, politisk, dokumenterande, detaljrik, abstrakt, ja, snart sagt allt i världen kan göras om till ett konstprojekt. Själv har jag lite mer konservativ smak har jag märkt. Detta blev en stor favorit där jag hade kunnat bli stående ännu längre.

Syrran hade prickat in ett par perfekta dagar. Visst fick vi lite regn, men det uppvägdes av det faktum att hela stan var inbäddad i färgskiftande, prassliga löv. Jag vet verkligen varför jag gillar hösten så mycket! De gånger det regnar ihållande två månader på raken är det lätt att hålla sig för skratt, men jag vill ändå påstå att det är viktigt att lugna ner systemet efter sommarens sol och intensiva socialiserande med lite mer lugn och ro.

Det var länge sedan jag var i Uppsala nu, ännu längre sedan jag var inne i detta antikvariat. Jag ville i vanlig ordning plocka med mig minst en hyllmeter böcker hem, men hiade mig och köpte ingenting. Det var ändå fint att bläddra lite i spännande och vackra skrifter.

Att välja en favorit från de här dagarna blir omöjligt, men jazzkonserten med Gerald Clayton Trio var något alldeles extra. Det är magiskt, nästan meditativt, att följa riktigt skickliga musiker då de leker fram toner tillsammans med sina instrument och andra musiker. Wow!

Nu är jag tillbaka i Nynäshamn igen och väntan på lilla barnbarnet fortsätter. Idag tar jag med hennes mamma, morbror och moster och käkar en bit mat tillsammans med dem. Hon verkar ha det väldigt bekvämt där i mammas mage, för hon har inte gjort någon direkt ansats att ta sig ut till all den varma kärlek och det kalla samhälle som väntar på henne. Imorgon börjar operation övertalning med igångsättning, så det är verkligen nära nu! Spännande på så många olika sätt.

07 sep

Bidrag till #skapandeseptember2023.

Min tyska bonussysterdotter är otroligt kreativ, precis som sin mamma. Jag blev så glad när hon ville vara med i utmaningen, särskilt med tanke på hur fina grejer hon gör! Här kommer hennes bidrag så här långt:

Alphabet

Double

Extra

Alltså, förra årets september såg helt annorlunda ut och jag hade mer tid och mer utrymme rent mentalt att ägna kreativitet i form av ett sådant här projekt plats i livet. I år har jag annat roligt som jag sysslar med bakom kulisserna. Så är det ju. Bloggen visar bara det jag väljer att visa upp. För många, många år sedan handlade det om scrapbooking, sedan lite kortmakeri och annat pyssel. När vi flyttade till USA var livet där så annorlunda och roligt att skriva om. Numera ägnas det mesta utrymmet här åt sådant som växer. Parallellt med detta har familj, vänner, musik, tro, natur, politik och lite annat smått och gott varit basen, precis som det är i mitt verkliga liv. Jag älskar att skriva i bloggen varje dag, älskar att gå tillbaka och påminna mig själv om vad som rörde sig i mitt huvud och mitt liv just då, men bloggen är inte saliggörande. Någonstans är det viktigt att påminna mig själv om det då och då.

Här hittar du utmaningarna i Skapande september 2023.

02 jun

En lista om sommaren 2023.

Jag lånade min resebloggarsyrras lista (Tack Annika!) och gjorde om den för att passa mig. Jag hisnar lite när jag läser ”om sommaren 2023”! Jag kommer ihåg den här tiden 1989. Jag hade fått jobb på en utredningsavdelning för dementa genom mammas kontakter och var så förväntansfull. (Gullberna var en gång Sveriges mest moderna mentalsjukhus, men vid den här tiden höll man på att nedmontera verksamheten.) Mammas bil skulle ta mig till och från nattjobbet och jag skulle få ta stort ansvar. Jag kände mig nästan lite gammal och skrattar nu när jag tänker på det. Kanske ska jag inte ta min känsla av att ha så stor del av livet bakom mig på allvar? Om jag känt mig gammal sedan 1989 är chansen stor att det är en del av min personlighet snarare än fakta som behöver tas på allvar. Nej, här finns hopp och lust, ”cape diem” och kontinuitet som ger trygghet och stabilitet. Jag tror att sommaren 2023 blir fin på alla sätt och vis.

#1. Vilken var den senaste uppdateringen i trädgården?

Efter att ha lagt oändligt många timmar på att tillverka ett tillfälligt växthus med extraordinär kvalitet har nu maken kommit på ett sätt som tillåter vattnet att rinna av taket om det regnar eller snöar medan det också står pall för den ständigt närvarande vinden. Snart klart, som vi brukar roa oss med att säga.

#2. Vilken musik lyssnar jag på just nu?

Gärna Spotifys förslag på ”Discover Weekly”-listan. Det blir ju lite märkligt när ”Spotify” skapar nya listor på förslag som dess egen AI redan skakat fram och därmed har min ursprungliga smak blivit lite bortblandad. Just nu innebär det att jag bjuds på bl a Lisa Miskovski, Turid, Felix Meyer, Hansson de Wolfe United, The Seekers, Yona, Alf Cranner och Dream Theater.

#3. Antal bloggutkast som ligger och väntar?

Jag hade nyss två, men jag slängde dem i soptunnan då de bara var kvar sedan servern strulade så mycket här inne för några månader sedan. Jag jobbar inte med att skriva blogg, detta är något slags dagbok mer än något annat. Man skriver ju inte förslag på sådant man ska skriva om i en dagbok, utan tar det som det kommer. Det du läser här i bloggen är alltså det som snurrade i huvudet den dag jag skrev det.

#4. Hur är det med blogg- och poddinspirationen?

Jag maler på som en A-traktor på E22:an. Inte går det fort och inte är det särskilt spännande, men jag kommer dit jag vill!

#5. Hur står det till med trädgårdslusten?

Jag är mitt uppe i den mest intensiva trädgårdsperioden med mycket praktiskt arbete. Vattning, rensning, grävande, klippande, täckande, drivande, avhärdande – listan på vad som behöver göras är oändligt lång och när den är avbetad finns det mängder av önskningar som kan skakas fram. Det hade varit väldigt trist att inte ha lust när så stor del av det som inte är jobbtid ägnas åt att i tanken eller rent praktiskt uppehålla mig i trädgården. Som min dotter sa: ”tur att du har dina små plantbebisar att ösa kärlek över”. Hehehe.

#6. Senaste trädgårdsplanen? 

Jag behöver göra plats för lite majs inne i trädgårdslandet. Vi får väl se om mer än fem plantor kommer upp, annars får det vara.

#7. Det här ser jag fram emot den här sommaren

Planttanters stora lön utdelas under sommaren, allt utom olika angrepp och sjukdomar på plantor är härligt och spännande. Jag ser fram emot den planerade solrosväggen efter förra årets solroskatastrof då bara ett fåtal plantor klarade sig. Det ska bli kul att se hur stor växtkraft rosportalens växter kan frammana. De behöver väl mer etablera sig, men har vi tur blir det även lite utdelning. Jag ser fram emot dahliarabatten och perennrabatten med alla ”grisen i säcken”-reafynd från i höstas kan nog bli fin trots att den är i steg två på en kanske tiogradig skala. Rabattrondellen tror jag också blir fin.

#8. Det här har jag tröttnat på

Sniglar, tvestjärtar, fjärilslarver, torka, jordloppor, gråsuggor, rådjur… Jag vet att jag borde dela med mig, men när det gäller trädgården vill jag själv välja vem jag vill dela med mig till!

#9. Den här serien tittar jag på just nu

Igår började jag titta på Morden i Barking. Jag gillar ”based on a true story”.

#10. Senaste inköpet

Frukt till körfikat som jag var ansvarig för igår, men det räknas kanske inte? Ska det vara trädgårdsrelaterat tror jag det var en flaska pelargonnäring på Blomsterlandet. Jag använde samma sort förra året med gott resultat.

#11. Min senaste skärmdump

Jag får tips då och då från olika trädgårdsintresserade människor. Ibland innebär det att jag behöver gå in på Instagram för att hämta viktig information som jag missar annars. Här blev det dahliatips från Hanna Wendelbo.

#12. Det här funderar jag på just nu

Vårt lilla barnbarn och min lilla systerdotter som båda är på väg! Jag tror att båda kommer att gilla att hänga i trädgården…

#13. Stolt över just nu

Jag älskar att se hur fint kryddhjulet har blivit! Till och med bättre än förväntat. Behöver köra trimmern runt kanten, men det ber jag maken göra.

#14. Det här tränar jag helst den här sommaren

Åh, det blir lyft med 40 literssäckar, grävande i jord, körande med skottkärror och annat kul.

#15. Hur mår jag just nu?

Jag mår bra, tackar som frågar!


Hur mår DU, och hur ser din sommar ut?

19 apr

Funderingar runt naturliga förutsättningar.

Solen skiner och svenskar vänder ansiktet mot solen. Jag har efter att ha drabbats av basaliom runt ögonen för några år sedan insett att jag för evigt får smörja in mig i solskyddsfaktor 50 och rent allmänt vara mer observant på hudförändringar. Mycket av skadan är väl redan gjord, men jag behöver ju inte förvärra något. Jag har valt att vara tacksam över att det finns solskydd, även om det finns vissa som hävdar att naturligt är det enda rätta.

Igår skrev Clara Lidberg ett intressant inlägg om naturlighet och det verkade slå an mångas strängar. Så många kommentarer! Eftersom vi pratade om just detta då barnen var hemma över påsk var jag uppdaterad på hur jag faktiskt har insett att ämnet inte är helt okomplicerat.

Här hittar du Claras inlägg.

Jag bidrog med denna kommentar:

År efter år av studier visar att människan i grunden agerar i flock. Forskning på vad som händer om en enskild person ställer sig och stirrar upp i himlen ger precis samma resultat som man kan tro – folk ställer sig och stirrar tillsammans, för vem vill missa det viktiga? Vi delar in oss i hierarkier av olika slag, vare sig vi vill det eller ej. Att ställa sig utanför “flocken” och agera egensinnigt kan ge stor framgång, men lika väl leda till uteslutning. Det är lätt att ha regelbundna drag och inte lida av några hudåkommor och hävda att naturligt är fantastiskt. I Storbritannien finns studier som till exempel visar på att människor med svår acne har nästan 50% större arbetslöshet än normalt. Jag har ett inneboende motstånd mot alla dessa skönhetsingrepp som håller på att äta upp både plånböcker och tid, men jag jobbar hårt på att inte tänka nedlåtande rent generellt om personer som börjar förlora all likhet med “sitt naturliga tillstånd”. Alla får göra sina val tänker jag.

Min psykologsvåger sa någon gång att fuldiskriminering är vanligast av allt, för att inte tala om längd och vikt. När man inte lever i en teoretisk uppsats som så vanligt är idag är det kanske lättare att acceptera varför man väljer att fortsätta raka armhålorna efter ett sådant här inlägg (som jag ändå charmas av), eller fortsätter vara hemligt avundsjuk på personer som fötts med förutsättningar som gör det lätt att vara naturligt vacker. Jag behöver inte raka benen då jag har typ tio hårstrån på varje, men jag visar inte gärna upp mina naturliga spiror ändå eftersom de ser ut som två stockar. Jag är nöjd med att jag numera unnar mig sommarbad bland andra människor istället för att gömma min kropp. Då har jag jobbat på det i många år. Allt jag har att säga är att människor dömer och inrättar sig i hierarkier, vare sig de erkänner det eller ej. Ju fortare man accepterar detta faktum, desto lättare blir det att anpassa sig efter sina förutsättningar vare sig det kräver jobb med självförtroendet (vilket jag rekommenderar) eller anpassningar till gällande utseendeideal (där man ändå sällan når en tillfredsställande slutpunkt).

Hur tänker du om saken?

17 okt

Välkommen hem!

Att vakna i sin egen säng är en fin känsla. Efter en vecka tillsammans med nära och kära runt huvudstaden känner jag mig upplivad, påfylld och mycket glad. En bekant jag träffade igår undrade varför vi inte flyttar tillbaka nu när vi har alla tre barnen i Stockholm. Jag sa att det inte går att hänga upp livet på sina barn, speciellt inte när de ännu är unga och utbildar sig. De kan hamna i Minnesota, Sundsvall eller Thailand och vi får i fortsättningen vara deras hemhem. Maken irriterade sig på att jag i många år efter att vi hade gift oss fortfarande sa att jag ”skulle åka hem” då vi egentligen skulle åka och hälsa på mina föräldrar. Så småningom kallade jag det hemhem, något som väl var mer överensstämmande med verkligheten.

När jag steg in i hallen slog hemtrevligheten emot mig. Vi har det fantastiskt då vi bor hemma hos min syster och svåger i Nynäshamn. Jag älskar att vi får vara så välkomna och en naturlig del av deras och syskonbarnens liv. (Det är för trångt att bo hos något av barnen i deras studentboenden.) Trots det är det något speciellt med att komma hem. Jag är så tacksam över att odören efter dött djur under köksgolvet någonstans är helt och hållet eliminerad. Nu kom vi hem till ett relativt välstädat hus med ordning och reda, rena sängkläder och discokula.

Discokulan hängdes upp då syskonbarnen var här på övernattning förra helgen och gör mig glad. Vi kan behöva lite mer glitter i vardagen, så den får hänga kvar ett tag till. Jag tog en vattningsrunda och hälsade på krukväxterna sådär vid midnatt då vi kom hem och nu på morgonen har jag tagit en tur i trädgården. Idag blir det till att plocka in de sista dahliorna innan knölarna åker upp för vinterförvaring. Jag ska få ner lite perenner som inhandlades på höstrea och så fröer som ska ges tid att ta sig inför nästa säsong. Blir det som planerat har vi också snart ett par nya fruktträd satta på baksidan. Vårt gamla Ingrid Marie har gett okej med frukt två gånger på sex år. Det är väl inte direkt ultimat, så vi får ta tag i föryngringen som vi talat om i flera år vid det här laget.

Jag har insett att våra värmeljus är slut, något som jag inte tror har hänt någon gång sedan jag bodde själv som nyutflyttad tonåring. Värmeljus är liksom en del av ett hems grundutrustning, precis som olivolja, lök, tvättmedel och såpa. Den här vintern som har förutsetts bli tuff gällande boendekostnader kan det vara bra att komplettera hemmet med både alternativa ljus- och värmekällor, inte sant? I det test som tv4 gjorde för någon vecka sedan blev ÖoB:s värmeljus i stearin överlägset bäst i test. Tack till syrran som tipsade! Min bloggvän Annukka har för övrigt testat lågprisvaruhus i närheten av Umeå. Spännande och värt att fundera över för egen del. Att sköta sina inköp på olika platser kostar både tid och ev. bensinpengar, så det gäller att fundera hur man bäst prioriterar. Jahaja, det var dagens funderingar så här på morgonen. Jag tänker att det inte bara jag som är hemma igen, utan också bloggen. Jag gillar verkligen inte att blogga i mobilen, så den senaste veckans klena uppdateringar har sin förklaring i detta. Nu är dock allt som vanligt igen! Peace.

16 maj

Här spretar det visst.

Härom dagen fick jag höra om någon i min ålder som slutat fira födelsedagar och som därför inte vill att hens födelsedag ska uppmärksammas. Jag respekterar att andra gör val som inte jag hade gjort, men tycker det är tråkigt att gå miste om sådant som ger guldkant till vardagen. Det finns nog av bilar och diskmaskiner som går sönder (japp, så är det här hemma just nu) för att vardagen ska fyllas av tråkiga vuxenproblem. Alltså, fira det som firas kan! Idag firar vi därför att det innan jag svarade på Ajlis kommentar låg exakt 8000 kommentarer i den här bloggen. Detta jämna och vackra tal måste ju uppmärksammas! Så Ajli, ”för det får du ett pris”, som barnen fick då de spelade ett av sina första datorspel i tidernas begynnelse. Inte vet jag vad priset blir, men jag kommer nog på något.

Trots att både Golfen och diskmaskinen har bestämt sig för att trilskas har vi haft en fin helg. Jag är inte helt i fas med trädgårdsplaneringen, men det är okej. Det är bara att leva enligt devisen en sak i taget och ta det därifrån. Mer kan man ju inte göra! Balansen mellan måsten, borden och önskningar är inte helt lätt att hantera, men prioriteringar måste göras. Jag har en utmattning som ligger och skvalpar i mitt kölvatten och vet hur lätt det är att krascha. Alldeles för många har samma bakgrund som jag, eller är i en utmattning just nu. Diskussioner handlar ofta om ett samhälle som är sjukt, men samtidigt ser jag att de flesta accepterar denna sjuka grundnivå, försvarar den till och med. Jag pratade med ett av våra barn om en typisk problembild. Barnet (eller snarare den unga vuxna) har haft en tuff period på jobbet. Fler uppgifter som skulle leda till löneökning har gett en situation där veckans arbetstid inte längre räcker till och känslan av att inte ha koll på situationen. Jag hävdar att det är dags för en diskussion med chefen som ska leda till att det bereds rätt förutsättningar för att arbetet ska kunna utföras. Det går inte bara att säga ”nu ska du kunna detta” och förvänta sig att allt bara flyter på. Så är det ju på grundnivå också och många skulle behöva göra stora förändringar för att få ett mer hanterbart liv.

I över en vecka har jag haft den här artikeln liggande på mitt skrivbord. Alexander Perski är stressforskaren som har tagit sina forskningsresultat på allvar och lever som han lär. Samtidigt som det är inspirerande blir jag (naturligtvis) irriterad över en kommentar som ”Det låter som en dröm… att fylla dagarna med sådant man tycker om. ’Ja, men det är inget att drömma om – det är bara att göra, säger han.'” Det är väl jättemånga som faktiskt inte kan göra något åt sin situation? Men! Även om sjukdomar, att måsta leva med konsekvenserna av andras dåliga val, var man föds och allt vad det är sätter käppar i hjulen för individers möjlighet att påverka sitt eget liv säger Perski något som är viktigt att komma ihåg: ”Normen i dagens samhälle säger att man ska vara så framgångsrik, ambitiös och så perfekt – det håller inte.”

Med det sagt får jag konstatera att dagens bloggstund började lättsamt och slutade i filosofiska irrgångar som kräver många timmars djupa tankar för att få alla väckta funderingar på plats. Det får vänta till en annan dag. Jag önskar dig en fin vecka. Och det är ju måndag, tänk vilken härlig dag!

22 feb

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

07 feb

Den bruna maten, lite bloggreflektioner och ljusa vardagsdrömmar.

Jag tycker om att börja dagen med en stunds bloggande. Kvällsrutinerna har jag berättat om förut. De är lite mer ”omhuldande” med lymfmassage, ibland tacksamhetsdagbok och någon mindfulnessövning. Morgonen går i bloggandets tecken. Bloggen är min dagbok, min drömbok, min tipsbok, min musikbok, min planeringsbok och min receptbok. Den är också mycket annat och jag upplever att skrivandet gör mig gott. Jag tycker om att titta in en stund hos de få bloggar jag följer mer regelbundet och skriver kanske en liten hälsning. Samtidigt går möjligtvis Spotifys ”Release Radar” som presenterar ny musik med artister jag följer och singlar som någon algoritm väljer åt mig, eller ”Discover Weekly” som skapats bara för mig. Kommer jag ihåg det ser jag till att markera låtar som jag gillar lite extra för att fylla på min ”gillade låtar”-lista. Jag kan också övningslyssna på körens övningsrepertoar då den passiva lyssningen inte är alls oviktig. Jag inbillar mig att dessa rutiner, både de som sker morgon och kväll, hjälper till att städa mitt sinne och sätta saker och ting på plats. De flesta inlägg jag skriver småstädar, medan somliga storstädar som en riktig storm:

Förra veckan tog jag tag i vårt förråd. Jag upplevde att det varit lite rörigt och att därmed somligt hamnat lite bakom och blivit för gammalt. Jag hade delvis rätt, men det var inte så farligt. Många bäst före-datum är bara riktlinjer och maten håller längre än vad som står på förpackningen. Nu har jag i alla fall samlat några förpackningar som behöver användas på diskbänken. Detta påminde också om all svamp och snålröran i frysen. Först ut blev denna ugnsomelett med gräddstuvad taggsvamp. Så gott, även om det ser allt annat än inspirerande ut. Just omelett med champinjonstuvning var min favorit på julbordet då jag var liten. Det gör vi inte ens alltid nu för tiden och det passar ju minst lika bra alla andra dagar också. Taggsvampen är riktigt köttig och har jättegod smak, jag tycker den är lika god som kantareller. Om några dagar ska jag laga själakakor (vegetariska kroppkakor) med Karl Johan-svamp. Det gäller ju att variera sig! Och snålröran ska få bli grunden i någon god soppa till pannkakor på torsdag.

Nere vid Bredaviks brygga har de lagt ut en flytbrygga med trettio båtplatser. Den ligger på vår väns mark och kommunen har kanske inte tänkt färdigt. I Sturköforumet verkar inte många se några problem med att det finns trettio båtplatser och en pendlarbåt, men nästan inga parkeringsplatser. Folk är tänkta att cykla. Jag håller med om att cykel är ett fantastiskt transportmedel och det går även buss hit, men jag tror ändå inte att de tänkt klart här. Vi får väl se. Från den här bryggan har man dock världens finaste solnedgång, så jag förväntar mig att trycket på denna guldplats blir något högre.

Hemma hos svärmor och svärfar har de nu Covid-19. Som sagt, ingen går fri från omikron vad det verkar. Hoppas vi alla nu får ett fantastiskt immunförsvar! Maken och jag åkte förbi med asiatisk morotssoppa och drömtårta, nyttigt för kropp respektive själ. Det är inte roligt att vara sjuk, nej usch! När våra nära och kära mår dåligt är det lätt att känna orospåslag. Jag drömmer om en frisk och ljus framtid utan en ständig oro i skuggorna. Vi får göra vad vi kan för att fylla livet med ljusa och fräscha upplevelser. Utan att låta allt för trist så ligger det ansvaret på oss själva. Det här livet ser så ut. Har vi av olika anledningar svårt att se ljuset så kan jag varmt rekommendera att ge lite guldkant till någon annan. Delad glädje är dubbel glädje, det är saligare att giva än att taga och allt det där. Med det önskar jag dig en fin vecka.