16 aug

En blick i backspegeln och framtidsvisioner.

Igår fyllde min fine lillebror år och jag gick för att se om han uppehöll sig på sitt bygge så jag kunde gratulera. Det gjorde han nu inte, men jag lämnade en present och tog mig sedan en runda för att se vad som hade hänt sedan sist. De flesta av oss har nog lättare se vad andra har åstadkommit än att se sina egna framsteg. Det ligger lite i sakens natur eftersom man matas med sina egna aktiviteter i små doser och ofta.

Vad hade då hänt sedan sist? Tja, flera av fönstren har kommit på plats. Det underbara ljuset är detsamma, men huset har fått ett helt annat uttryck utifrån. Detta upplevs bäst om man byter utsiktsplats och tar sig…

…hit istället. Vilka vackra fönster! De är fått gyllene snitt-proportioner och ger huset ett utseende som minner om svunna tider. Dörrarna är återvunna från ett bygge inne i Karlskrona, något som lurar betraktaren lite rent stilmässigt. Former inspirerade från Ronneby Brunnspark, förra sekelskiftet och åttiotalet, praktiskt enplan, uppvuxen trädgård och hemliga utrymmen. Det här huset är inte självklart på annat sätt än att det är väldigt lätt att tycka om! Jag älskar att komma hit och kan, trots att jag älskar vårt hem över allt på jorden, vara lite avis på dem som så småningom får flytta in.

Återvinningen fortsätter. Kakelugnen i vardagsrummet har jag redan visat, här står dörrar som ska få ta plats och ge huset karaktär. Varje gång jag ser den gröna dörren tänker jag att jag vill ha en ny färgskala i i vardagsrummet där soffan ska ha exakt den här färgen. Jag är uppvuxen med en grön hörnsoffa i vilken synnerligen viktiga samtal har gått av stapeln. Det var stor sorg den dagen den hamnade på tippen, men samtidigt var det en lättnad. Inte för de samtal som nu aldrig skulle gå av stapeln, utan för att sparsamhet in absurdum inte är något att upphöja. Soffan var vid det laget inte ens särskilt skön att sitta i. Samma gäller för övrigt vår soffa, så sedan flera år har jag hållit ögonen öppna efter en arvinge. Det är inte lätt kan jag avslöja! Djupa och låga soffor är snygga, men varken sköna eller ergonomiska. Soffor med hög rygg är ofta jättefula. Jag drömmer om min första soffa i grå skai. Ful redan i början på 90-talet då den inhandlades, men grymt praktisk och jätteskön att sitta i. Tänk den i en snygg version och i utbytbar textilklädsel. Drömma kan man ju.

31 aug

Uppdrag slutfört!

”All vår början bliver svår, bättre blir det år från år.” Så stod det i Prinsens ABC-bok från 1883, men dessa visa ord gäller fortfarande. Igår vid 14-tiden såg det ut så här precis innan jag slog igen dörren till dotterns nu före detta lägenhet. Det var ett fint nästförstaboende för någon i början på sitt vuxenliv och nu har en annan ung kvinna flyttat dit. En parbildning har brutits upp och singellivet krävde nytt (eller gammalt) boende. Måndag morgon fanns det en plan på vad som behövde åtgärdas. Flytt, städ, förvaring. Just då kändes det absolut genomförbart, men lite överväldigande. I stunden då allt var klart och bilden togs kände jag stor lättnad över att det hade gått så bra.

Hela lägenheten var genomsökt, rensad, putsad, skrubbad, avfrostad, dammad, dammsugen, dammtorkad och tömd, men i köket stod ett sista tack till innehavaren. Tidningar och magasin är några av de ting som rationaliserades bort i flytten, men den här trodde dottern skulle uppskattas. En återinflyttningsblomma har väl också sin plats, för att inte tala om en svala och ett tack. Jag har lämnat en liten hälsning till alla som har efterträtt mig i mina hem sedan den första lägenheten i Tumba och tycker att det är en fin tradition.

Hemma hos lillasyster sken solen in och de flyttvärkande musklerna fick möjlighet att mjukas upp i jacuzzin. Det var länge sedan jag saknade att ha ett badkar så mycket som just då. Fast vad knasigt egentligen, det är ju dumt att sakna ett badkar medan man är nedsänkt i varmt, härligt vatten. Å andra sidan är elen så dyr nu och kommer sannolikt att bli ännu dyrare i vinter. Med tanke på det kommer nog många familjer att prioritera bort vissa aktiviteter p.g.a. ökade kostnader och jag kommer att vara glad över att inte behöva känna att jag inte kan bada för att det blir för dyrt. (Jaja, märkligt resonemang kanske.) Jag ska sätta mig in i Eon-appen som ger möjlighet att följa elförbrukningen i realtid, men är ytterst tacksam för brorsans energieffektiva renovering. Noll respekt från våra ledare och bankerna för hur ekonomi funkar har lett till en inflation som gör ont, vi får ökade elkostnader p.g.a. en ”grön el”-satsning som sker samtidigt som samhällsutvecklingen kräver mer och mer elektricitet och så har vi räntorna som kryper uppåt, uppåt, uppåt. Det börjar redan göra ont för både privatpersoner och företag och jag hoppas att det inte blir så illa som många förutspår. Peace.

Ps: Jag vill påminna om dotterns och min utmaning Skapande september. Det hade varit roligt om fler hakade på, åtminstone någon dag då och då.

20 mar

Högen växer och är snart redo för något annat.

När jag ser högen här på bild ser den inte mycket ut för världen. Jag som vet vilka träd, buskar, pinnar och grenar som döljer sig i högen vet att det inte är vilken rishög som helst. Jag känner svedan av björnbärstaggarna då jag tvättar händerna, jag kommer ihåg glädjen jag kände då jag njöt av utomhusjulgranen i det mörkaste av mörker, jag påminns om det tragiska livsöde som tillhör husvagnarna som dolde den vackra stenmur som nu ”städats fram” och jag känner de hårda vindar som slog ner flera av buskarna och grenarna som ligger i röran.

Vi bär alla på våra egna rishögar. Vissa kallar dem ”ryggsäckar” eller ”extraplagg”. Dessa rishögar ökar i storlek med varje upplevelse vi går igenom. Somligt blir till skräp trots att det upplevs som något positivt då det händer och annat har varit ett taggigt snubbelsnår sedan första gången vi träffade på det på livets stig. Det är viktigt att passa på att elda med jämna mellanrum, gärna en vacker, vindstilla dag då grannarna (eller familjen) slipper lida av att svarta och irriterande moln blåser över till dem. Om rishögen blir för stor kan elden vara svårare att hantera. En blixt slår kanske ner i den eller så hittar en pyroman dit och sätter fart på elden innan vi hinner dit för att kontrollera dess framfart.

Jag ser fram emot dagen då den här brasan får bli ett med världsalltet igen. I påsktider känns det symboliskt att tänka på offer. Livet måste vi gå igenom själva, men rishögen kan vi faktiskt överlämna till Gud. Idag sitter de flesta högst på sin egen världspyramid. Det finns ingen som är större än ”jag”, ”jag” är kronan på verket och med ”mig” dör allt. Universum är en serie tillfälligheter som sträcker sig i oändligheters oändligheter. Jag har inte alla svar och vissa dagar kan jag också känna stor meningslöshet, men jag har landat i att det är okej att jag sätter min tillit till någon som är större än jag. Det är jag som sätter tändstickan till rishögen en vacker dag, men resten kommer att sköta sig självt efter rent fantastiska mönster.

14 feb

Vardagsglädje.

Rörmokaren är i USA, men om några veckor smäller det här! Eller, jag hoppas inte att det smäller, utan att det snyggt och smidigt installeras element och vatten till det övre lilla duschrummet. Med tonåringar i huset känns alltid en toa som ”för lite”. Jag är så nöjd med den matta Höganäsklinkern som är som sammet att gå på! Kakelplattorna på väggen är likadana som de vi har i det nedre duschrummet.

Bredavik i vinterskrud. Jag älskar det blå vinterljuset och hur isen får vattenytan att bli levande på ett annat sätt än under sommarhalvåret. Strukturen är underbar! Glad och tacksam, fylld av kärlek, dagen till ära.

28 nov

En novemberskatt.

Idag gjorde jag personbästa på löprundan och fick sedan den här presenten. Det kändes så fint att kunna vara en del av världsalltet för en liten stund. Inga bekymmer, inga ledsamheter, bara glädje och tacksamhet.

På eftermiddagen hade jag möjlighet att ta tag i adventspyntandet. Jullådorna bar jag in i ösregn från ladan igår, men jag hann knappt börja rota i lådorna förrän jag lade ner projektet. Jag blev helt enkelt överväldigad. Våra senaste hem har varit stora och modernare. Nu har vi mycket mindre och stilen är lite anpassad till att passa huset, så många av dekorationerna känns helt fel. Trots det letade jag idag fram ny energi. Nu står det sålunda adventsstakar i vardagsrummet, en stjärna lyser i köket, det är fixat och pyntat lite här och där. Regnet smattrar mot rutan och vinden viner runt knuten, men vårt hem är redo för första advent. Hur har du det?