20 mar

Högen växer och är snart redo för något annat.

När jag ser högen här på bild ser den inte mycket ut för världen. Jag som vet vilka träd, buskar, pinnar och grenar som döljer sig i högen vet att det inte är vilken rishög som helst. Jag känner svedan av björnbärstaggarna då jag tvättar händerna, jag kommer ihåg glädjen jag kände då jag njöt av utomhusjulgranen i det mörkaste av mörker, jag påminns om det tragiska livsöde som tillhör husvagnarna som dolde den vackra stenmur som nu ”städats fram” och jag känner de hårda vindar som slog ner flera av buskarna och grenarna som ligger i röran.

Vi bär alla på våra egna rishögar. Vissa kallar dem ”ryggsäckar” eller ”extraplagg”. Dessa rishögar ökar i storlek med varje upplevelse vi går igenom. Somligt blir till skräp trots att det upplevs som något positivt då det händer och annat har varit ett taggigt snubbelsnår sedan första gången vi träffade på det på livets stig. Det är viktigt att passa på att elda med jämna mellanrum, gärna en vacker, vindstilla dag då grannarna (eller familjen) slipper lida av att svarta och irriterande moln blåser över till dem. Om rishögen blir för stor kan elden vara svårare att hantera. En blixt slår kanske ner i den eller så hittar en pyroman dit och sätter fart på elden innan vi hinner dit för att kontrollera dess framfart.

Jag ser fram emot dagen då den här brasan får bli ett med världsalltet igen. I påsktider känns det symboliskt att tänka på offer. Livet måste vi gå igenom själva, men rishögen kan vi faktiskt överlämna till Gud. Idag sitter de flesta högst på sin egen världspyramid. Det finns ingen som är större än ”jag”, ”jag” är kronan på verket och med ”mig” dör allt. Universum är en serie tillfälligheter som sträcker sig i oändligheters oändligheter. Jag har inte alla svar och vissa dagar kan jag också känna stor meningslöshet, men jag har landat i att det är okej att jag sätter min tillit till någon som är större än jag. Det är jag som sätter tändstickan till rishögen en vacker dag, men resten kommer att sköta sig självt efter rent fantastiska mönster.

14 feb

Vardagsglädje.

Rörmokaren är i USA, men om några veckor smäller det här! Eller, jag hoppas inte att det smäller, utan att det snyggt och smidigt installeras element och vatten till det övre lilla duschrummet. Med tonåringar i huset känns alltid en toa som ”för lite”. Jag är så nöjd med den matta Höganäsklinkern som är som sammet att gå på! Kakelplattorna på väggen är likadana som de vi har i det nedre duschrummet.

Bredavik i vinterskrud. Jag älskar det blå vinterljuset och hur isen får vattenytan att bli levande på ett annat sätt än under sommarhalvåret. Strukturen är underbar! Glad och tacksam, fylld av kärlek, dagen till ära.

28 nov

En novemberskatt.

Idag gjorde jag personbästa på löprundan och fick sedan den här presenten. Det kändes så fint att kunna vara en del av världsalltet för en liten stund. Inga bekymmer, inga ledsamheter, bara glädje och tacksamhet.

På eftermiddagen hade jag möjlighet att ta tag i adventspyntandet. Jullådorna bar jag in i ösregn från ladan igår, men jag hann knappt börja rota i lådorna förrän jag lade ner projektet. Jag blev helt enkelt överväldigad. Våra senaste hem har varit stora och modernare. Nu har vi mycket mindre och stilen är lite anpassad till att passa huset, så många av dekorationerna känns helt fel. Trots det letade jag idag fram ny energi. Nu står det sålunda adventsstakar i vardagsrummet, en stjärna lyser i köket, det är fixat och pyntat lite här och där. Regnet smattrar mot rutan och vinden viner runt knuten, men vårt hem är redo för första advent. Hur har du det?