Forskning visar om och om igen att kvaliteten på ens relationer betyder oerhört mycket för välbefinnandet. Det är alltså viktigt att göra plats för tid och energi för att både skapa och upprätthålla goda relationer. Hur gör man detta? Ja, inte är det helt lätt eftersom livet innehåller så många andra borden och måsten. Relationer handlar inte bara om vänner, utan även om lilla och stora familjen, arbetskamrater, grannar och människor som vi möter i andra sammanhang. Var drar vi gränsen mellan bekant och vän? Och hur gör vi med relationer som är obalanserade? Vilket ansvar bör vi lägga på oss själva och när, om någon gång, är det på sin plats att avsluta en relation? Dessa frågor får jag ta mig an någon annan dag.
I lördags träffade jag tre grundskolevänner som är mycket viktiga för mig. Under alla år då jag inte bodde i Karlskrona såg vi till att träffas i denna konstellation varje sommar då jag var hemma på besök. Sedan jag flyttade tillbaka 2016 har vi dock inte fått till så många träffar – jag bor väl för nära, haha! Först var det en massa med mina sjuka föräldrar, men vi fick till en träff innan pandemin slog till. Efter covidåren har det dock inte blivit av. När vi nu äntligen kom till skott blev det precis lika avspänt som det brukar bli när vi träffas. När man känt någon sedan fem års ålder finns en stabil grund att vila på. Att vi utvecklats åt olika håll under vuxenåren är helt okej. Vi har följt varandra hit, har mött varandras väl och ve och vill fortsatt varandra gott. Jag ser oss fortsätta träffas hemma hos varandra medan åren vidareutvecklar våra anletsdrag och nya erfarenheter får stötas och blötas med fler insikter och förhoppningsvis gör oss ännu mer ödmjuka. Vi sprejar vår vänskap med lite mental 5-56, fortsätter visa att vi finns där för varandra och tar med oss den vackra regnbågspinne som vi fick njuta av tillsammans denna regniga lördag. Tack för det, livet.
Ja, men hej! Idag är det Kristi himmelsfärd och göken hojtar från öster-tröster-läge. Ingen gökotta blev det för invånarna i detta hus. Det hade vi inte heller planerat, men jag tänkte igår på att det var mysigt med barndomens sådana, picknick och lite allsång med ostämd gitarr. Fast samtidigt blir jag förvirrad, för alla barndomsminnen med allsång från barndomens Spjutsbygd bygger på Triontomtens dragspel. Inte gitarr… Var det kyrkomusikern Rosita som spelade? Nej, jag vet inte. Jag störs av att inte kunna rota fram namn på människor som en gång var så självklart närvarande om än perifera i just mitt liv. Är glad över att komma ihåg vad mina lärare och klasskamrater hette, musikskolans lärare och de närmaste orkesterkompisarna, nog måste det tyda på att placket inte tagit över i hjärnan ändå? Det har gått 35-40 år sedan dessa begivenheter, långt viktigare information har helt enkelt prioriterats framför vem det var som stod för musiken de gånger vi gick på gökotta.
Det är inte konstigt att jag sitter här och yrar om flydda tider just idag. Det är dags för en årsdag som åtminstone jag gärna hade levt utan. Det är elva år sedan min väninna gick bort. Så mycket har hänt sedan dess och livet gick vidare, trots att det då kändes som att vardagen aldrig någonsin skulle infinna sig igen. Det där med sorgecirklar och att jag var i USA och hon i Sverige gjorde att tiden mellan julfirarplanerna som fick ställas in då sjukdomen satt käppar i hjulen och hennes död känns väldigt luddig. Idag har någon annan hennes telefonnummer, för hennes yngsta dotter är hon en vacker kvinna vars foton hänger på väggen och vi vänner och familjemedlemmar har olika filmer i minnesbanken som lite i taget bleknar, blir raspiga och kanske tar ny form. Jag är tacksam för allt hon bidrog med i mitt liv, inte minst att hon ivrigt skakade mig ur min fyrkantiga låda. Hennes bakgrund var fundamentalt olik min egen och mycket av det hon lärde mig om livet har jag fortfarande stor nytta av. Idag hade jag velat visa henne det som ska bli vår syrenhäck, jag hade velat höra hennes hjärtliga skratt som tog så mycket plats, jag hade velat ha hennes tips om gardinuppsättningar och jag hade velat sitta och prata om ditten och datten, om våra barn och om irriterande klimakteriebesvär. Tack livet för att jag fick ha V i mitt liv!
”Nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner!” Har du hört den kommentaren förut? Rent intuitivt har jag alltid reagerat starkt negativt på den, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som stört. Medan vi åkte hem från Nynäshamn roade jag mig med ett gäng poddar, bl.a. Kropp och själs avsnitt ”Så skaffar du nya vänner”. Jag fascineras av relationer och mänskliga interaktioner. Vem räknas som bekant, är det skillnad på polare och vänner, vilka krav kan ställas i en vänskap och varför känner sig så många ensamma även om det finns tusentals, tiotusentals, hundratusentals och miljoner i ens relativa närhet? Avsnittet var spännande och givande. Ingenting direkt nytt, men ibland är det bara bra att samla ihop allt man kan om något.
Jag reagerade bland annat just på hur man talar om vänskap. Vilka krav kan man ställa på en vän och vilka skyldigheter har man åt andra hållet? Många vänskapsrelationer byggs upp under barndom och ungdomsår. De flesta av oss har vänner som hängt med nästan lika länge som vi har levt, men så finns det också andra från olika arbetsplatser, personer vi lärt känna genom församlingar, organisationer, sportklubbar, kulturutövande, föräldragrupper, onlinesammanhang…
För ett tag sedan frågade min dotter hur jag såg på vänskap och om jag värderade vännerna i något slags skala, så jag gjorde något slags väninventering. Det var jättespännande! Jag råkar tillhöra den sort som älskar att hänga med både den lilla familjen och storfamiljen. De är verkligen mina nära vänner, inte bara ett nödvändigt ont p.g.a. blodsbanden. Sedan finns de ett fåtal som är familj utan släktskap. Vännerna från olika tider i livet som man kan plocka upp tråden med när som helst. Ett stort gäng bekanta som jag gärna hade lärt känna bättre om tiden hade funnits. Jag gillar helt enkelt människor och känner att jag genom andra utvecklar mig själv och förståelsen för detta märkliga jordeliv.
Hur är det då med vänskap i allmänhet? En bekant sa en gång till mig ”Du verkar ha så många vänner, jag har nästan inga. Jag skyller det bara på mig själv. Jag har flyttat ganska mycket och så fort jag flyttat slutar jag ha kontakt med de som varit viktiga på det gamla stället. Det finns ingen mer energi, jag har fullt upp med familj och jobb.” Somliga kräver för mycket av sina vänner, ofta på ett sätt som jag tycker är mycket oattraktivt. Vännerna ställs som ansvariga för individens lycka, om de uppträder ”fel” gör det individen olycklig och besviken. Jag anser inte att det är andras ansvar att göra mig lycklig, lyckan behöver jag lära mig hitta i och genom mig själv. Detta är ”nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner”-typen, de som lämnar trasiga vänrelationer bakom sig då det inte finns några perfekta människor och därmed inte heller några perfekta vänner. Somliga gillar att tillhöra en gemenskap, att hänga tillsammans i grupper. Det gör att man blir mindre sårbar. Visst är det tråkigt om någon inte längre kan eller vill tillhöra gemenskapen, men det finns andra där som fortsätter täcka upp. Det finns personer som inte har många vänner, men de som finns är mycket nära. Det finns en hel del som ser ut att ha hur många vänner som helst, men som känner sig tomma och totalt ensamma inuti. De kanske har en historia av att ha blivit utnyttjade, eller har trasiga anknytningar från barndomen. Ofta supertrevliga och väldigt anpassningsbara, men upplevs kanske som svåra att komma inpå livet.
Svenskar visar sig om och om igen vara ytterst svåra att komma inpå livet. Det upplever både ”utsocknes” som flyttar hit och svenskarna själva. Forskning placerar oss som ”trevliga och artiga, men näst intill omöjliga att skapa nära vänskapsband med”. Jag som har bott i USA i några omgångar upplever att amerikaner ofta får en att känna sig mycket välkommen och tjenis, men det är ofta på ett ytligt plan. Men! De är mycket bättre på att umgås i grupp där nykomlingar snabbt får en plats, man umgås i knytissammanhang vilket gör att det inte kostar på om det kommer 25 eller 40 personer. Däremot tar det även där lång tid att skapa nära vänskapsband, något som är viktigt att påminna sig om. Det är mänskligt och ska kanske vara så. Det är nämligen inte helt hälsosamt att vända sitt hjärta ut och in och bjuda in okända människor utan förbehåll.
I min familj finns uttrycket ”inte en käft hör av sig”. Frågan var i detta specifika fall om personen ifråga någon gång hört av sig till käftarna eller om käftarna möjligtvis bara var vanliga ungdomar som hade fullt upp med att oroa sig över finnar, perspiration, andedräkt eller annat livsviktigt, men det förtäljer inte historien. Maken undrade då jag satt och kände mig oändligt ensam i Philadelphia 1998 om jag förväntade mig att någon skulle knacka på dörren och fråga om jag ville bli deras nya bästis. Den där kommentaren förändrade för evigt min syn på ansvar i mellanmänskliga relationer och resten av tiden i Philly blev rent vänskapsmässigt fantastiskt fin. Jag tog ansvar, engagerade mig i en lekklubb, steppade upp och tog ansvar… Det gjorde all skillnad och jag hade inte längre någon anledning att känna mig ensammast i världen.
I Sverige kan det ta eviga tider av nick på huvudet och knappt att man hälsar, men när man väl är vän så är man ofta vän ”på riktigt”. Vi har trevliga grannar där vi nu har bott på heltid sedan februari 2017, men inte är de våra vänner. Jag skulle utan att tveka kunna gå in i tre av de närmare husen och fråga om ett ägg eller akut hjälp, men mer är det inte. I Orem var det annorlunda. Jag umgicks med många av grannarna på daglig basis, delade så mycket fint med dem, firade födelsedagar och andra höjdpunkter och har fortfarande nära kontakt med flera av dem. Flyttade vi härifrån skulle jag nog inte ens skriva julkort till någon av de kvarvarande grannarna. Men som sagt, det är kanske inte helt lätt att tala om varför det är på det viset. Jag har inte precis vänt mig ut och in för att förändra det. ”Goda grannar” räcker för mig, det behövs inte fler goda vänner i det här stadiet av livet.
När man kommer upp i ålder börjar vänskapsrelationer trilla bort lite mer ofta p.g.a. sjukdom och död. Detta gör ofta att den existentiella ensamheten börjar ta mer plats i ens medvetande. Är det då omöjligt att träffa nya vänner som 70-åring? Absolut inte. Frågan är vilket ansvar man vill ta själv och om man orkar investera den energi som det krävs om man ska lära känna nya personer. Har du några tankar om vänskap eller om detta ens är något som är intressant att fundera runt?
Vilken betydelse har vänner i vårt liv? Är själv bäste dräng och går allt mycket lättare om man själv får hålla i taktpinnen? Det där med vänner är en del av livet som vi alla ”måste” förhålla oss till. Somliga tillhör en tight vängrupp som följs åt genom hela livet, andra har några få nära vänner, det finns en del som har en jättestor bekantskapskrets men som inte tycker sig ha en enda nära vän, det finns personer som bara har en vän osv.
Vissa saker i livet omges av något som jag mest skulle vilja kalla för ryktesspridning. Alltså, man förhåller sig till dessa ämnen utifrån antaganden som man tror att alla lever efter. Vänskap tillhör definitivt ett av dessa. Det finns så många känslor inblandade. Många känner sig exkluderade och ensamma även då de tillhör en grupp. Många kändisar har uttryckt att de närmat sig något som närmast kan kallas existentiell ensamhet även då de omgivits av mängder av människor som utgett sig för att vara deras vänner. Många känner sig utanför den speciella sfär som personer i par tillhör. Ibland har man så speciella intressen att man har svårt att hitta någon som förstår en.
Enligt 1177. se finns det tre olika typer av ensamhet:
Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.
I helgen har vi haft körhelg och sjungit tillsammans med en kör som är baserad i Karlshamn. I samband med resan till Asarum fanns det utrymme för fina diskussioner med några av körkompisarna som åkte med mig. Jag slogs igen av insikten av hur viktigt det är att vi känner att vi tillhör. En kör är lite speciell. Vi träffas en gång i veckan och har under sommaren ett långt uppehåll. Under repetitionstimmarna pratar vi om högt och lågt och det finns en tyst överenskommelse om att vi där och då är trygga och har en tillhörighet och ett samband. Utanför repetitionerna har vi dock sällan något att göra med varandra.
Under bilresan pratade vi om svårigheten att komma in i ett sammanhang eller i ett grannskap, vi pratade om hur vi alla har olika personligheter och behov och hur detta på olika sätt har påverkat oss under pandemin. Jag undrar verkligen vad de långtgående konsekvenserna av coronavirusets samhällspåverkan blir. Min känsla är att vi på samhällsnivå kommer att få betala dyrt… Jag tänker att vi kan anta saker om våra medmänniskor hur mycket som helst, det är inte förrän vi pratar med varandra som vi kan få reda på hur tankarna går.
Jag är en person som hämtar energi i personliga relationer och har därför prioriterat dessa på olika vis. För mig är det viktigt att hålla kontakten med fina människor, även om det av rent praktiska (och känslomässiga) skäl är omöjligt att ha intensiv kontakt med alla hela tiden. Familjechattarna uppdateras dock dagligen.
Människor behöver bli sedda, jag känner inte till någon som inte tycker om att bli uppskattad. Något som jag tagit ett medvetet beslut om är att om jag tänker något fint om någon person så försöker jag få iväg ett kort meddelande till denna. Det där med att sprida lovord vid en begravning må vara fint, men det är väl när vi lever som vi bäst har nytta av att veta att någon uppskattar oss? Och du, om du känner dig ensam rekommenderar jag att du engagerar dig i en klubb, en kör, en studiegrupp eller liknande. Och gör som jag! Fråga chans på en ny vän då du träffar någon som verkar vara intressant… Hitta coola personer som uppnått något som du inspireras av (något slags mentor) och fråga om du får ta en fika eller lunch med denna för att ”pick their brain”, alltså för att höra hur hen har resonerat och agerat. Sätt dig och prata med någon som du inte förstår dig på eller någon som du önskar att du kände bättre. Intervjua andra. Våga ställa andra typer av frågor än ”hur mår du”. Kom ihåg personliga öden och visa att du ser dina medmänniskor genom att fråga hur deras sjuka barn mår den här veckan eller om hunden har slutat tugga på deras skor. Vänskap är inte någon enkelriktad väg. Alla kommer inte att vilja dansa med dig även om du bjuder upp, men sannolikheten att du hittar gemenskap är större om du inte väntar på att någon ska komma och knacka på din dörr. Dessutom går det att hitta vänner genom hela livet! Som lite äldre, öppna ditt sinne för den yngre generationen, de är varken blasé eller aningslösa. (Möjligtvis ser de på livet på ett helt annat sätt än du, men det är en annan fråga.) Man kan inte bli vän med alla man möter, men visst finns det en vän för alla. Eller vad tror du?
Vår fina festlada är numera ett gigantiskt svalbo, snickarverkstad och hemmagym. Det funkar bra. Vi samexisterar och får alla möjlighet att utnyttja utrymmet till fullo. Egentligen är det rätt fint att vädret är så fint att vi kan njuta i Bredavik och inte behöver tränga in oss under tak. Och Albertas lucka blir rätt fin. Jag gillar tanken på att en så värdslig sak som en kökslucka som funnits i släkten i många år har fått flytta hem till oss. Sån är jag.
Efter de senaste dagarna känner jag mig påfylld med något slags vitamin. Gamla vänner, nya vänner, släktingvänner, vänsläktingar – jag är så tacksam för möjligheten jag har att ha fina människor i mitt liv. De senaste dagarna har jag påmints om hur vi ibland får sortera om för att få livet att fungera. Rensa bort energitjuvar, sortera om i prioriteringslistan, vända ut och in på lådan med vardagspusslet för att hitta den saknade hörnbiten. (Ibland ligger den på något mörkt och gudsförgätet ställe, som i dammsugarpåsen.) Tack till dig som ger mig hopp.
Ett av de finaste citaten från låtar jag gillar kommer från Leonard Cohens Anthem:
Det finns en spricka, en spricka i allt Det är så ljuset kommer in
När vi slutar upprätthålla en perfekt fasad ger vi oss själva möjlighet att fyllas av ljus. Det är i samtal med andra, när vi delar stort och smått, framsteg och bakslag, som vi kan växa och förstå livet bättre. Vi står inte ensamma och mörkret har inte vunnit.
Det sägs att varje gång man plockar fram ett minne gäller det senaste gången man tänkte på det. Jag inser att det var länge sedan jag tänkte på dig. På ditt skratt och den Upprörda Rösten. På dina outfits som alltid var klockrena oavsett om kläderna kom från Kappahl eller Ralph Lauren. På otaliga ommöbleringar, tapetseringar, burkar med målarfärg. På historierna om möten med fantastisk sjukvårdspersonal och influencern på jobbet, hon med hunden i väskan som vägrade anpassa sig till hygienkraven. På alla diskussioner om god mat och tips på recept, tänk vilken duktig kock du blev från att knappt veta hur man blandade en ”riktigt god sallad”. På gemensamma funderingar över livet med solsken i blick och hur vi gemensamt tog oss an det som snuddade vid det mörkaste mörkret. På diskussioner om anknytning, ursprung och lojalitet. Tänk, så tacksam jag fortfarande är. ”Vi vet det båda: vår vänskap varar än.”
Tills vi möts igen…
Vad är en vänskap? Kan den förklaras, blicken som säger: vänner är vi. Sällan vi talar, om vad vi känner, vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli!
Kanske med åren, ses vi rätt sällan, möts inte ofta, skiljas igen. Men när vi träffas, du är densamma. Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än!
Fröjd det mig ger att du finns i världen, att vi kan mötas och skiljas så, helt utan fraser, självklart och enkelt. Tänk, att en sådan gåva, man kan av livet få?
Igår talade jag med en vän i telefon. Hon är så klok. Passar in samtal på väg till jobbet, transportsträcka med ”Hej, jag tänker på dig, hur är läget?” och så lite pepp på det. Utmanande frågor, funderingar runt högt och lågt, påminnelse om något viktigt (igår var det att ett kallt kvällsdopp utan att doppa huvudet gör under för sömnkvaliteten) och så ”Nu ska jag jobba, hej!”. Trevligt, omtänksamt, givande och genomförbart. Mer behövs inte.
Vänskap är ett ämne som berör alla människor. Det har visat sig att människor som har dåliga eller obefintliga vänskapsrelationer mår sämre än andra. Nu kan det naturligtvis bero på annat än specifikt hur dessa relationer ser ut, men jag har aldrig hört någon påstå att vänner är oviktiga.
Det är spännande att ha kommit in i ”den tredje åldern”. Det finns mer tid till egna vänskapsrelationer igen efter många år som har varit fokuserade på ”barnen”. Det är knappast så att jag hänger med polare dag ut och dag in, men det finns ett annat utrymme både tids- och känslomässigt. Det är spännande att se hur personer har gått in och ut i mitt liv och att fundera på vad de har tillfört och hur det kommer sig att vissa fortfarande finns kvar.
Då jag var sjuk för några år sedan rensade jag bort allt och alla som det inte fanns utrymme för längre. När jag kom ut på andra sidan var jag någon annan. Eller nej, det var jag ju inte, men absolut förändrad. Och jag misstycker inte. Jag gillar mig själv för kanske första gången sedan jag var barn. Jag blir nästan förvånad när jag skriver det här! Ingen hybris. Det finns fortfarande mycket jag inte har fördragsamhet med, men överlag är jag numera vän med mig själv. Det känns otroligt bra och jag kan varmt rekommendera att reda upp ego-trasslet, eller åtminstone kasta det i soptunnan.
Förra helgen firade jag och min ”äldstalängsta” vän våra femtioårsdagar genom att åka till Kosta Boda Art Hotel. Vi åt gott, bastade, badade, pratade mycket och tittade på de fina utställningar runt hela hotellet. Där hann vi dryfta både det ena och det andra. En nostalgitur i lugn och ro, trygghet i att känna varandra så väl att det inte finns utrymme för något annat än gemenskap och närhet, möjlighet att byta idéer och funderingar. Förra året gjorde jag en liknande resa med en annan fin vän från tonåren som jag gärna skulle ha lite närmare. Jag är dock tacksam över att vi bara kan plocka upp tråden när vi väl träffas och fortsätta där och att hon finns kvar i mitt liv!
Vänskap kommer sällan gratis. Att sitta och vänta på att folk ska knacka på dörren och fråga om du vill vara deras bästis kan leda till stor bitterhet. Det krävs att du investerar tid, omsorg och intresse. Känner du dig ensam rekommenderar jag att du först blir vän med dig själv och funderar över vad du uppskattar i en god vänskapsrelation. Vänner kan man hitta i alla olika åldrar och situationer och när man lär sig att se människan innanför skalet öppnas många möjligheter. Och kom ihåg att ensamhet inte syns på en människa, men att det är något som väldigt många lider av. De känner sig otillräckliga. Inte valda. Inte älskade. Ensamma i en grupp. Ensamma i en tvåsamhet. Låt oss tänka lite extra på varandra och på andra idag. Och kom ihåg att du är värdefull!
Promenaden ut till havet igår bjöd på samtal med en vän, solsken och isande vårvintervindar. Jag tänkte på hur tacksam jag är över att inte vara allergisk då jag såg björkens utstyrsel och önskar dig som är det en säsong som inte drar ut på eländet allt för länge!
Forestil dig hvilken fantastisk weekend jeg har haft!
Här sitter jag med min vän Sanne som jag har känt sedan vi gick i femte klass, och så hennes man! Jag och maken fick en inbjudan hem till detta härliga par för ett tag sedan och igår var det dags att åka till Hillerød. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag har gjort de senaste dagarna. Vi blev otroligt bortskämda med gott att äta och dricka, vackra vyer och många intressanta samtalsämnen. Vi har pratat om högt och lågt, skrattat åt svenskars respektive danskars egenheter, uppdaterat oss om diverse familjemedlemmar och tja, besvärande tystnad var helt enkelt inget problem.
Jag är så tacksam för de fina vänner som jag har samlat på mig genom livet. Det är naturligtvis inte möjligt att upprätthålla alla relationer. Jag har dock en ovärderlig vänskapsskatt på mitt livskonto. Mina absolut närmaste vänner har jag i familjen och jag är oändligt tacksam över att det är så. Det är inte alls något att ta för givet. Jag känner många som väljer bort familjen till fördel för vänner och som vi alla vet kan familjerelationer bjuda på svåra skavsår som kanske inte är helt lätta att läka. Acceptans och förståelse är att rekommendera, och inte alls bara i familjesammanhang.
Hvad er Sandhed andet end en Leven for en Idee – Vad är sanning annat än ett liv för en idé? Sören Kierkegaard är den danske filosofen vars tankar var med och grundade existentialismen. Det här är dock inte mitt favoritcitat. Jag älskar detta som jag en dag hoppas kunna praktisera som samtalsterapeut:
”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.”
I förra veckan hade jag den stora förmånen att sitta ner och prata i många timmar med en av mammas gamla väninnor, mamma till en av min brors grundskolekamrater. G och mamma har känt varandra sedan slutet av sjuttiotalet och eftersom de från och till umgicks ganska ofta har jag träffat henne då och då. Trots det känner jag henne inte. Ett barn ärver inte automatiskt sina föräldrars relationer! Detta gjorde vårt möte lite extra speciellt. Det visade sig att mamma och hennes väninna har delat många djupa samtal rörande framförallt det gemensamma intresset för andliga frågor och människors samspel. Jag fick lära känna min mamma ännu lite bättre under de här timmarna och jag påmindes ännu en gång om hur viktigt det är att vara lyhörd och ödmjuk i sina relationer.
När jag var hos G blev jag påmind om en annan av mammas väninnor som jag inte träffat på säkert 25 år, en kvinna som var ofrivilligt barnlös. Jag har många gånger bläddrat i den bok hon 1994 skrev om det lilla liv som trots svårigheter blev till, men som inte hann växa klart. G hade en extra kopia som jag fick. Vilken fin gåva! Jag är tacksam för påminnelsen om hur fantastiskt läkande det kan vara att låta sorgen få utlopp genom det skrivna ordet…
Jag älskar dig för att du kom och jag önskar dig kvar. Det var inte menat så. Du har bevisat. Det omöjliga är möjligt. Trots allt finns det hopp.
Jag är så ledsen. Du är mitt lillaste barn som jag sörjer som jag saknar. Du har varit här hos mig i mig. Jag behöver dig mer än du behöver mig. Du vände tillbaka.
