När jag flyttade hemifrån fick jag ta med mig något hemifrån som jag tyckte extra mycket om. Jag valde den här tavlan som min mamma hade sytt. Den har följt med runt om i Sverige och i världen. Nu för tiden utgör den min utsikt från min arbetsplats och den gör mig faktiskt glad varje dag. Broderade tavlor är inte det mest hippa i inredningssammanhang, men jag bryr mig inte om det. Min svärfarfar bedömde mosters hus i Stockholmsförorten som ”scheissvornehm” (skitflott) då vi hade vår bröllopsmiddag där. Många ”äkta mattor”, stora broderade tavlor och oljemålningar av min morfar, för mig hemtrevligt och kärleksfullt. Det är kanske inte riktigt så det ser ut hemma hos oss, men man kan uppskatta något utan att vilja ha det.

Jag gillar hur man i min tavla ser hela året på en gång. En påminnelse om att allt har sin tid och sin betydelse. Årstider finns inte på alla platser i världen, men hos oss är de en viktig del av livet. För mig är våren drömmar, hopp, planering. Våren ger mig en chans att börja om, men inte från noll. Varje lärdom kan man bära med sig för att göra nödvändiga förändringar. Så tänker jag med odlingen, yrkeslivet och inte minst det här med att vara människa. De senaste åren har jag lärt mig så mycket som jag inte ens hade kunnat drömma om. Somligt har gjort riktigt ont. Vintern har varit lång, karg och kall. Sedan har våren kommit och livet har börjat spira igen. De där mörka perioderna har inte varit oviktiga i mitt liv. Jag har inte gillat någon av dem särskilt mycket, men de har format mig till någon som jag är mycket mer tillfreds med än den tjugofemåriga besserwissern jag en gång var. Och med det ska jag ut och så lite spenat.