Vilket äventyr jag råkade ut för igår! Jag fick hela personalen på Circle K att engagera sig i det problem som uppstod då jag helt enkelt tappade en femhundring ner i en glipa mellan två diskar där det inte finns tillgång till utrymmet på något annat håll än uppifrån. Först tänkte jag att min fumlighet skulle bli väldigt kostsam, men en av tjejerna var osedvanligt driftig och hade varit med och fiskat upp ett körkort vid tidigare tillfälle. Därmed hade hon övat för denna uppgift och uppfann en lång, delvis klistrig kartongkrok av en Pågens Gifflar-display och packtejp efter att ha misslyckats med att fiska upp sedeln med en tumstock. Jag var både djupt imponerad och tacksam över denna ingenjörsmässiga lösning. Kroken finns för övrigt nu tillgänglig i kassan för andra som är lika drulliga som jag. Om du skulle vilja testa, alltså.
På eftermiddagen kom min kusindotter på fika. Vi käkade Ottoglass, gick med blommor till mammas grav och analyserade Taylor Swift-konserten från alla möjliga vinklar. Den var tydligen magisk, proffsig och liiiite för lång. Att få tre extranummer är generöst och Swiftan hade verkat vara på topp under hela konserten. Tänk, vilken artist! Nu gillar jag mest hennes tidiga musik, men hennes musikalitet och driftighet går att uppskatta oavsett hur tonerna trillar fram.
Svägerskan var här i vintras med sin praktikant för att beskära fruktträden. Päronträden är så fina och äppelträdet rensades på kräftsjuka grenar med intorkade små äppelkart i mängder. Kräfta är supervanligt på fruktträd nu för tiden. Tråkigt att det är så, särskilt med tanke på att vi har ett litet äppelspö som det hade varit roligt att ge de bästa förutsättningar. Vi får väl se om vi lyckas hantera det på något sätt.
Jaha. ”Sådant jag aldrig trodde att jag skulle skriva om” – dit tillhör definitivt att köra bil på långfredagen medan musfällan slår igen bakom mig. Jag kan trösta mig med att denna mus fick dö mätt och belåten på dahlia, valnötter och kärleksört. Sämre slut på livet kan en mus ha. Och med det önskar jag dig en glad påsk och påminner om det glada budskapet!
Jag har aldrig haft möss i någon bil, inte vad jag vet i alla fall. Detta är nu inte längre sant. Under natten till igår var minst en mus i farten bland de dahlior som låg kvar i lövkorgarna där. (De två äldre sorterna jag fått av faster och vänner som kan sättas direkt i jord och alltid ger riklig skörd.) När jag skulle skjutsa sonen till Kalmar såg jag att de översta knölarna i den ena lövkorgen blivit mumsade på, vilket de inte var kvällen innan. Jag ställde ut korgarna lite konfunderad och ställde in andra grejer, bl a valnötter till jul i juli, som skulle till Bredavik eftersom jag ändå skulle dit lite senare. Efter att ha kört omkring i flera timmar kom jag fram till Bredis och såg att möss hade ätit sig in i valnötspåsen… Då trillade polletten verkligen ner. De nysmaskade dahliorna och en dag med valnötter – det måste finnas en mus kvar i bilen! Efter att ha ställt alla bildörrar på vid gavel, undersökt lövkorgarna och alla dahlior där och kikat med ficklampa i alla vrår på bilen konstaterade jag att om musen/mössen fanns kvar så var gömstället väl dolt. Jag ställde ut en musfälla (första musfällan placerad i en Kia?) och hoppades att inte behöva känna en liten mus springa över fötterna då jag körde nästa gång. Ingen mus har fastnat, så jag hoppas på att den frigjorde sig då dörrarna stod öppna igår. Vilket äventyr!
Jag ska bli mormor. Jag ska bli mormor! Som jag längtar. Detta lilla pyre är redan så älskat. Lagom till min födelsedag i oktober är det tänkt att underverket ska ge sig ut i världen från sin trygga boning i mammas mage. Om jag inte redan älskade hösten hade detta varit en anledning så god som någon att få chansen att göra det. Jag har tittat på den söta lilla ultraljudsfilmen där bebisen suttar på tummen flera gånger om dagen den senaste veckan. Tänk vilket mirakel ett litet barn är! Och vad roligt att lillastesyrran får kusinbarn samtidigt som hon själv blir mamma. Våra barn trodde att hon var deras storkusin eftersom det bara är 3,5 år mellan henne och vår son. Nu sluts cirkeln på något vis.
Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.
När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.
Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.
På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.
Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.
Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!
Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.
Min äldsta lillasyster är gymnasielärare. Just nu är hon med på en studieresa till Sydafrika. Jag tycker att du ska kika in i hennes blogg och läsa om de upplevelser hon har haft så här långt. Ibland är det bra att komma ihåg vem man är och hur fantastiskt bra man har det jämfört med väldigt många andra.
Medan jag gör det kan du hjälpa mig fylla på min äventyrslista (bucket list). Vad får jag inte missa? Vad är det bästa du har gjort i ditt liv så här långt? Det skulle väl vara kul om jag kunde sammanfatta alla tips från Facebook och den här tråden? Om du vill vara anonym går det också att mejla mig på monica[@]bernpaintner.com. Tack på förhand!
… satt en liten fyraårig pojke på altanen här utanför och sa:
-Här ska vi bo!
Nu är det dags för nya äventyr, både för barnet (som har blivit tonåring) och hans familj. Sugen på ett hus som har varit världens bästa hem? Här har du all information som behövs…