14 maj

Drömmen om en kombinerad sittmöbel/förvaring i verandan.

Jag vet inte om du lagt märke till hur jag skriver mina rubriker. Jag gör det knappt själv, det är bara något jag börjar eller slutar mina blogginlägg med innan jag skickar ut dem i sajberrymden. Dagens rubrik var dock lätt att formulera. Vår glasveranda är så otroligt fin, men den är också praktisk. Dessvärre, eller jag vet inte precis om det är särskilt dåligt egentligen, är det i princip alltid praktisk som vinner. Det här är ingången hela sommarhalvåret, rummet mellan inne och ute. Är vädret bra står ytterdörren uppställd, när jag springer ut och in med vattenkannor, ankmat och annat är det här både förvaring och avställningsställe. På vintern är det här ett fantastiskt extrakylskåp och lagerutrymme, så som du märker blir det inte ofta utrymme för vår stackars glasveranda att visa sig från sin vackraste sida! Just nu står till exempel tjugofem pelargonier och väntar på att det ska bli dags att leva livet på och runt den gröna pelargontrappan:

Det är ju alls inte fult, vem kan klaga över ett grönt hav? Däremot känns det ju lite onödigt att det inte finns utrymme ens för den minsta lilla barnrumpa att sätta sig på bänken och njuta av det vackra ljuset och växthuskänslan. Vänder man sig om kommer man att se bokashihinkarna, en låda med sittdynor, planttantsgrejer, Pims mat, lådan med fröer och allt annat som jag använder i trädgårdslandet, men som inte kan stå ute… Det är en ständig kamp! Städar vi undan tar det ungefär en timme innan något hittar tillbaka igen. Det känns lite som en omöjlig kamp, men jag vägrar ge upp. Det finns nämligen inte bara en dröm om bättre (dold) förvaring i detta vackra utrymme, utan även en bod i trädgårdslandet för mycket av det som idag står inne i verandan. Det handlar om praktiska lösningar. Ungefär som att om man ska ha någon nytta av att organisera och sortera måste den som ska leva i utrymmet vara ansvarig, det måste finnas möjlighet att faktiskt rent praktiskt använda sig av olika förvaringslösningar och system.

Jag väckte tanken om en förvaringsbänk med lock à la kökssoffa för länge sedan. Ingenjören har klurat och nu är det dags att gå från tanke till handling. Kugghjulen har jobbat klart och ritningen har hamnat på papper. Vi har tillsammans kollat på inspirationsbilder för att hitta något som är en ekonomiskt försvarbar, vacker och praktiskt genomförbar idé. Jag tror att det här blir jättebra!

En ingenjör måste ju få lite positiv förstärkning, så som en pryl som gör jobbet lättare och roligare. Till det här projektet är det en ställning för borrmaskinen som funkar som just detta. Ibland måste man borra en en särskild vinkel (oftast vinkelrätt) och då är detta en fantastisk uppfinning. Hurra för det! Och så håller vi tummarna för att det här projektet blir precis sådär bra som jag hoppas.

08 maj

Vårstädning i Bredavik och lite annat smått och gott.

Jag gör antagandet att de flesta som har fritidsboende någon gång har brottats med gnagare. Även om de flesta inte brassar på i elementen under vinterhalvåret håller man tillräckligt varmt för att rören inte ska frysa, och detta är lockande för de stackars små djuren. Detta gäller också i Bredavik, så när vårsolen börjar regera försöker vi alltid samordna en städdag för att ”köra igång” säsongen.

Igår var det de tre äldsta från storfamiljen och delar av våra familjer som sopade ut musbajs, skurade köket uppifrån och ner, slängde ut kylen i köket (en ny är på ingång då denna varit dålig i många år), lagade möbler, fönster putsades, textilier plockades ner/hem för att tvättas, golv skurades, gräs klipptes och studsmatta monterades. Ja, och så åt vi isig glass och smarriga festkakor från förra säsongen.

Den här stolen och dess kamrat har orsakat irritation i flera år. Båda saknar en av sittplankorna och då de var fastborrade från undersidan har många fastnat med diverse klädesplagg och kroppsdelar i exponerade skruvspetsar. Igår drog Ingenjören till alla skruvar och monterade fast nya brädbitar, så nu kommer stolarna att hålla ett tag till. (Vi fyller på med andras avlagda utemöbler med jämna mellanrum, så vi har en ”eklektisk” blandning soffor, stolar och bord.)

Lillebror fortsätter klippa gräset i Fars anda. Gullvivorna förskönar gräsmattan. Igår grävde jag faktiskt upp en liten planta och satte ner den här hemma, för vi har inga gullisar. Vi får se om den tar sig.

Den här synen triggar sommarkänslor! Jag vet inte riktigt hur många studsmattor vi gått igenom vid det här laget. Vet bara att många barn har hoppat många hopp på de här tomten genom åren. Våra barn har i alla fall tillbringat en stor del av sina somrar i anordningar liknande denna. Jag ska ta med mig grejer för att laga nät och fästa en del grejer nästa gång jag kommer ihåg. Just denna modell var lite dyrare, men har hållit ovanligt bra. Ett gästande barn klarade den inte att hålla stången, han var väldigt våldsam. Men, men, bara jag kan laga nätet med björntråd och fästa ett par lösa delar så ska det nog bli bra!

Eftermiddagen tillbringade jag i trädgårdslandet. Maken körde jordfräsen i ”ettårsrabatten” och slog gräset i trädgårdslandet. Jag rensade ogräs i de sista lådorna och fixade inför fröerna som ska i. Jag har fått gå igenom gamla anteckningar mycket noga för att ge så bra förutsättningar som möjligt till plantorna. Växelbruk är nödvändigt om man inte vill få in skräp som är jobbigt att bli av med. Jag vet många som inte är så noggranna med detta, men när vi nu har goda förutsättningar att få till ett fungerande system vill jag anstränga mig lite. Sparrisplantorna från Bredavik satte jag i den enda lediga lådan förra året. (Den andra från tulpanerna sett.) Sparris mår inte bra av att flyttas runt, så även om det var ett dumt ställe (björkdungen i grannens hage drar vatten och skuggar lite för mycket) har jag bestämt mig för att låta dem stå kvar. Sparrisar ska inte skördas de första åren för att de ska kunna etableras ordentligt, så det känns lite surt att se dessa godingar stå i lådan utan att kunna skörda. Ett år till bara, sedan så! Kryddhjulet har fyllts på med fasters gåvor. I krukor på annat håll driver jag upp andra örter som ska i lite senare i sommar. Gräslöken som står där ska också bytas ut mot fräscha plantor som står i verandan tills de vuxit till sig lite.

Jag måste ju passa på och visa hur långt brorsan kommit med sitt hus! Det är så spännande att följa bygget… Gaveltakstolen restes med en hjälp av en sinnrik anordning, grannen Bosse och Ingenjören. Japp, det gick helt enligt planerna, och brorsan är nog lite stolt över att inga kranar eller andra maskiner var inblandade.

Det sista jag gjorde innan jag gick in var att plocka in en ny tulpantrio och lite annat skröfs. Ljuvligt vackert i allt det skira, så härligt att mötas av detta på morgonkvisten.

Sedan måste jag ju fnissa åt detta. Varje kväll tvättar jag av ansiktet. Igår tog jag snabbvägen, nämligen Biodermas micellärvatten på en bomullsrondell. Jag fick snabbt överge den idén och dra till med en rejäl tvätt, för så här såg det ut efter en avsvepning. Att storstäda och gräva i torr jord kostar på! Ibland känns det extra lyxigt att ha tillgångar till moderniteter som duschar och vattenklosetter… Den mänskliga kroppen har förmåga att hålla sig okej ren med bara små hjälper, men tanken på att lägga skit i lager på lager är faktiskt inte särskilt tilltalande för mig. Med det hälsar jag over and out.

29 mar

Några nedslag i min måndag.

Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.

När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.

Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.

På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.

Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.

Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!

Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.

19 maj

Den som spar, den har.

Jag är en erfaren förhalare och skjuter gärna upp projekt av olika anledningar. Jag har inte kommit tillräckligt långt i min egenterapi för att riktigt hitta grunden till detta, men faktum kvarstår. Projekt som jag ska genomföra lever ofta sitt eget liv i mitt huvud under en längre tid innan jag till slut gör slag i saken.

Förra året byggde maken en fantastisk blomtrappa till mina pelargoner. Tanken kom på en gång att jag ville att den skulle målas kromoxidgrön för att matcha dörrarna på vårt hus, och för att också få ett högre dekorationsvärde. Igår blev det nu äntligen av efter en hel vinters torkning under tak! Fem i tolv (eller snarare vid 18.30) gav jag mig ut i ladan och gnuggade in denna underbara linoljefärg i ett första lager. Idag såg jag att det behövs lite komplettering, men annars blev det precis så fint som jag hade tänkt mig! Lite torktid och komplettering, sedan är denna blomtrappa redo att flyga. Ja, eller åtminstone att sättas upp igen.

22 dec

Bokslut.

Nu är det dags att slutföra bygget jag inledde den första januari för närmare ett år sedan. Jag har spikat och sågat och tätat och murat och det jag har framför mig nu är en Monica som inte är i närheten av något fuskbygge. Aktiviteten låg nere under flera månader pga hälsoproblem, men det gick bra att fortsätta bygga när hjärnan och kroppen hade hunnit ifatt.

Det gäller att bygga en stark och hållbar stomme som orkar stå pall när allt runt omkring en eroderar. Grundarbetet är A och O. Allt det ytliga känns kanske bra för stunden, men det är så många människor som inte klarar trycket när livets baksidor slår till. För det behövs ett gediget grundarbete, ett skelett som inte lider av benskörhet, en stomme av ett hårt och hållbart material som står fast förankrad i en stabil grund.

Jag har upplevt så mycket fint det här året, sådant som jag är tacksam och glad över. Jag har också varit och grävt i tjära, något som inte var fullt lika roligt. Nu står jag i alla fall här och ser med tillförsikt fram emot det nya decenniet.

2020 kommer jag att möta med disciplin, vilket alltså blir mitt nya årsord. En av mina systrar tyckte att det lät lite hårt, men detta ord landade i samma stund som det kom till mitt medvetande. Jag ser fram emot att se vart det för mig.

Fifty and fit verkar vara poppis, men ingenting för mig. Jag har goda träningsrutiner och kommer att fortsätta med dem. Det märks allt oftare att kroppen inte riktigt är vad den varit. Jag har bl a ischiasvärk som kommer och går, något som jag kan hantera genom övningar som min svåger fysioterapeuten gett mig. Att resa mig efter att ha suttit stilla under lång tid är också spännande – det stånkas och stönas en del, det kan inte förnekas. Kanske är det dags att börja äta nyponextrakt? En bekant till mig som är sjuksköterska sa en gång att kroppen utvecklas tills man når 25 års ålder, sedan går det bara utför. Allt funkar rätt bra tills man är 40, men då börjar man känna av förfallet. Efter 65 är det kört. Då blir allt bara sämre. Tja, den här typen av fakta kan man göra vad man vill med. Jag skulle kunna sätta mig i ett hörn och tjura, men det är inte direkt min stil. Nä, jag lyssnar istället på den undersökning som hävdar att en kvinnas bästa ålder är 54, något som gör att jag har många år på mig att se fram emot att få vara på toppen av utsiktstornet! (Männen når tydligen sin peak vid 27, stackarna.)

Jag funderar fortfarande på hur jag ska ta mig an min disciplin, men nog låter det som att det är ett ord som bör behandlas med största respekt? Jag tror att det lutar åt en välorganiserad lista som kan hjälpa mig ha full koll på livet. Jag har också en del redskap som ligger och väntar i en hög, men jag kommer tillbaka till dem.

Nu ska jag gå och lägga mig. Arbetsrummet är nästan färdigstädat. Imorgon kväll kommer ”de stora barnen” hem från Stockholm och vi ser så mycket fram emot att få ha dem här i några dagar/veckor. Hurra!

Hoppas att du får en fin julvecka.

31 aug

Drömmar.

I många år har jag närt en dröm att bli samtalsterapeut. Jag har velat fram och tillbaka av olika orsaker. Det har känts för sent att byta bana, vi har flyttat, utbildningarna som har erbjudits har funnits på fel ställen, varit för långa eller varit för dyra. Häromdagen föll helt plötsligt allt bara på plats och jag hoppade på en utbildning till Certifierad Samtalsterapeut. Därmed kommer jag under ett år framåt att gräva ner mig i det som intresserar mig mest av allt, nämligen mänskliga relationer.

”Det är aldrig för sent.” Hur många gånger har jag inte hört mig själv säga det till andra? Och vad säger jag till mig själv? ”Det är ändå ingen mening.” ”Det spelar ingen roll.” ”Det är för sent.” Den här gången kan jag föregå med gott exempel och visa vägen åt alla andra som är beredda att ge upp innan de ens har försökt. Jag har inte nått mitt mål än, men för mig är det inte det som är det svåra. Det är att komma till skott och komma igång, och det har jag ju gjort nu!

Jag tror de flesta har en skämsfilm som de inte gärna erkänner att de gillar. För mig är det ”Dum & dummare”, Jim Carrey-filmen som bjuder på så mycket dålig humor att det nästan gör ont. En av scenerna är dock en av mina favoritpepp då saker och ting känns jobbiga. Varsågod, kanske det är du som behöver den idag:

04 aug

Om att må bra.

”Tänk dig att det fanns en gratismedicin som skulle få dig att må riktigt bra. Skulle du ta den då?” Frågan ställdes av min syster häromdagen och jag hajade till innan jag svarade att det naturligtvis var en kuggfråga. Menade hon inte att vi redan har en sådan dundermedicin? Den består av god sömn, näringsriktig mat, motion och allt det andra, inte sant?

Det är märkligt med den där gratismedicinen. Den kanske inte är lika mycket medicin som förebyggande dunderkur, men faktum kvarstår. I princip alla vuxna västerlänningar känner till den, men få väljer att leva enligt hälsokonsternas alla regler. Jag vet till exempel inte hur många som frågat mig vad jag gjorde för att bli av med min migrän. När jag berättat det har informationen trillat till marken som vore den tunga regndroppar. Jag vet faktiskt inte en enda som testat min kur. Den är helt gratis, men kräver initialt hårt arbete och hjälper inte alla. De flesta vill nog att jag ska säga ”köp det här pillret så löser det alla dina problem”. Jag vet att jag hade tur som hittade vad som felade mig och är så tacksam för att jag gav metoden en chans. Jag har många vänner som lider av medicinska åkommor som ingen riktigt vet hur man ska bota, åtminstone inte än så länge.

Tillbaka till frågan som min syster ställde. Jag funderade en stund och insåg att jag verkligen är trött på att må dåligt. Av olika anledningar har jag gjort det lite för ofta de senaste åren för att det ska vara roligt. Sorg är vad det är och går inte att medicinera bort, den måste få ta sin tid, men långa perioder både förra året och detta har påverkats mycket negativt pga fysiska tillkortakommanden. Det har gjort mig, tja, ARG. Den senaste veckan har jag dock mått så bra att jag testkört gymmet här på ön och tänka sig… Jag har orkat! Inte som Paolo Roberto, men som jag själv på ganska bra dagar. Nu har jag möjlighet att både ta itu med flåset och mina svaga muskler. Kanske är det dags att plocka upp mitt årsord för att BYGGA muskler?

28 jun

Tankar vid hållplatsen.

Min dotter såg en bildserie jag tog nyligen och sa ”Åh, vad fina! Det var länge sedan du tog några bra foton.” Jag tycker själv att det både var länge sedan jag tog foton med känsla eller skrev bra texter. Min skaparglöd har falnat, eller också har all min kraft gått till att läka mig själv i min nyvunna skepnad som planttant. Jag sörjer mitt gamla jag. Mina slogans, mina bloggfunderingar, timmarna med kameran och i Photoshop, alla handskrivna texter, min scrapbooking… Inget av det finns kvar i mitt liv. Bloggtexterna är för det mesta korta och har trista telefonfotografier. Trots det är jag tacksam över att jag inte har gett upp och att jag fortfarande har en blogg.

Som man sår får man skörda.

Min ”dagbok” här på nätet ger mig stor glädje de få gånger jag ser tillbaka på mitt liv och kikar in på det utifrån, som en gäst. Allt är så anonymiserat att jag inte alltid kan uttyda vilken händelse jag berörts av eller precis vad en text handlar om. Jag är ändå glad över att det är så. Det står inget i min blogg som inte är sant utifrån mitt perspektiv och jag tycker att det är ett roligt sätt att uttrycka mig på. De inlägg jag har lagt ner mer tid och energi på är onekligen de som håller bäst i längden och även de som fortsätter leverera. Det är som med vilket trädgårdsland som helst. Gör ett bra grundarbete, gödsla, rensa ogräs och se till att njuta av frukterna under lång tid framöver.

Mitt årsord BYGGA har tagit paus. Jag har slarvat bort de senaste månaderna, men man kan inte alltid ligga på topp. Jag har ett gott liv och är så tacksam över allt fint det är fyllt av. Tacksamhetsövningarna har gjort mig snällare mot mig själv. Alla vet dock att det inte bara är bra att vara snäll. Titta på barn till föräldrar som aldrig säger nej och låter barnen styra och ställa. De blir inte särskilt lätta att tycka om för människor runt omkring. Det är dags för mig att bygga muskler, både fysiska och mentala. Men först ska jag ha semester som alla andra svenskar. Peace.

17 apr

Mitt sommarparadis.

Det är såhär jag bygger upp mig själv… Det här var betalningen för hårt arbete för att göra sommarhuset redo för sommaren tillsammans med syrran. Jag är så tacksam till mina föräldrar som lämnade detta paradis till oss barn.

11 apr

Fasta, vecka 5.

Jag glömde helt att lägga upp denna veckas fasteuppmaningar då vi åkte iväg på överraskningsresa!

VECKA 5
Snart klara!

Söndag. Förbered dig i tanken inför kommande veckas tema.

Måndag. Människans natur – vara lite bättre än man är för att passa in, prata om andra fast man aldrig kan veta.

Tisdag. Våga bottna i dig själv.

Onsdag. Den som söker får svar. Ofta från oväntat håll.

Torsdag. Med en öppen och icke-dömande attityd ser man bättre.

Fredag. Positivt bemötande smittar av sig.

Lördag. Döm aldrig andra.

Ps: Har du haft nytta av de här tankarna? Jag har inte ägnat så mycket tid åt det här ”experimentet” som jag hade velat, men jag är så glad att jag i alla fall kom igång! Vi behöver detta. En stunds eftertanke, bön, meditation – vi lever i en tid där allt går så fort och helst ska vi fokusera på flera saker samtidigt. Detta ger oss en underliggande stress som har påverkat oss på ett sätt som jag tror bara är av ondo. Jag är inte den enda som har svårt att koncentrera mig då jag ska läsa en gammal hederlig bok… Det går för långsamt, jag blir rastlös, orkar inte försjunka i böckernas förunderliga värld på samma sätt som jag gjort tidigare i mitt liv. Jag försöker vara optimistisk och hoppas fortfarande att dessa tuffa invänjningsår till skärmsamhället kommer att leda till något som är bättre för oss alla.