20 okt

Icke förspilld kvinnokraft.

Jag började tidigt handarbeta. De första grejerna jag gjorde är inte bevarade, men jag har kvar en provlapp/duk med många olika slags sömmar i olika färger som jag gjorde i lekis och en handväska från ungefär samma tid. Hemma broderade jag mycket korsstygn och så småningom började jag både virka och sticka. Mycket! Jag älskade att följa med till Göran i Flymen och botanisera bland alla broderier, i Rödeby fanns det både garner och tyger och så hade vi såklart Hemslöjden. Mammas symaskin fick jobba hårt då jag gick på högstadiet och jag sydde så mycket att jag till slut fick en egen symaskin i 15-årspresent. Det var lapptäcksteknik och textila inredningsdetaljer, men framförallt sydde jag kläder. Jag fick en begagnad Husqvarna, något jag tjurade lite över då, men har tackat min lyckliga stjärna för många gånger. De digitaliserade 80-talsvarianterna har gett betydligt fulare stygn och mycket krångel med tekniken. På gymnasiet gällde vävning och sedan började det väl om (eller fortsatte parallellt). Jag vet inte om jag har läst eller handarbetat mest genom livet, men nuförtiden går dessa intressen att kombinera då jag fastnat för ljudböcker. Hur som helst förklarar mitt stora intresse för olika textila tekniker att jag gärna lägger tid på att plocka bland alla textilier då jag går på loppis. Jag kan för mitt liv inte låta bli att köpa grejer som jag tycker är vackra om de går för ett allt för billigt pris.

När jag hittade denna tavla för 105 kronor köpte jag med den hem. Det är ett Eva Rosenstrand-broderi från sjuttiotalet som jag alltid har älskat. Vill man köpa en materialsats är grundpriset 1500 kronor och jag kan bara gissa hur många timmar som lagts ner på själva stygnen. Tavlan har med all säkerhet blivit inramad hos ett ”proffs”, men min rammästarkompis Maja hade inte godkänt arbetet då det har använts kartong som inte är syrafri, gulnat lim som dessutom släppt och klamrar som inte är rostfria! Jag demonterade broderiet och tvättade det försiktigt för att få det riktigt rent. Jag har nu beställt syrafri monteringskartong och en smal guldram (att lämna in hade kostat närmare ett par tusen då det är ett tidskrävande hantverk) och har bestämt mig för att ge detta lilla mästerverk en chans att visa upp sig igen. Det syns på väven som var invikt mot baksidan att broderiet har blivit mycket solblekt och även påverkat av kartongen.

Åh, vad jag har älskat att sy korsstygn! Jag vet att jag har berättat det många gånger, men jag ser mig verkligen som en korsstygnsperson. Jag tycker det är otroligt vackert med fria broderier, men jag behöver ett tydligt mönster och en sådan här väv som är lätt att räkna. Jag riktigt känner broderinålen i min hand och känslan av att dela upp tråden då man bara broderar med två av de sex trådarna åt gången. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sy korsstygn igen, men det här har gett mig så mycket glädje genom livet.

Varje gång som jag köper med mig något hantverksmässigt ägnar jag en liten stund åt att skicka tacksamma tankar till den kvinna (som det väl oftast har varit) som har gjort det möjligt för mig att få njuta av något så vackert. Den här gången hade jag både en signatur, MK, och en märkt baksida som stämde överens med signaturen. Vem var Marit Kihlström som har lagt så många timmar av sitt liv på detta korsstygnsbroderi? Ja, nu är jag ju den jag är, så jag började genast slå på mina släktforskarsidor och hade snart landat i att det faktiskt inte fanns mer än ett alternativ. (Hade hon hetat Anna Persson hade jag inte ens försökt.)

Jaha. Här har du ditt liv, Marit Ziegler Berger Kihlström. Hur kom det sig att du skildes från din tyske läkarmake och gifte om dig bara tre månader senare? Växte ni ifrån varandra? Började du handarbeta redan innan du gifte dig med Karl Gustaf? Du var hemmadotter och Johannes var student då ni gifte er och ni fick en son tillsammans. Vad hände med honom vid skilsmässan? Växte han upp med en närvarande far? Det var inte särskilt vanligt med skilsmässor på femtiotalet… Jag vet bara att du var duktig på att brodera, dina infästningar på baksidan är mycket noggrant gjorda. Och nu har ditt broderi fått nytt liv hos någon som uppskattar det!

I broderiets anda kan det väl passa med en bild på ett av gårdagens trädgårdsprojekt. Jag plockade upp resten av amaryllislökarna som stått och hämtat kraft i trädgårdslandet. Fem av sex har överlevt och ska få varsin kruka idag. (De två som stod i verandan har jag ju redan kruksatt.) Jag gjorde också pumpapuré av en av de lite mindre ”Halloweenpumporna”. Dela med vass kniv underifrån och upp mot skaftet. Bryt isär och gröp ur kärnor och trådiga delar. 200° i 50-60 minuter upp och ner på en bakplåtspappersklädd plåt, lyft bort skalet då det svalnat lite och mixa ordentligt slätt (jag fick tillsätta lite extra vatten för att få det att funka i stora mixern, men med mixerstav hade det gått bra utan extra vatten). Nu har jag frusit in några påsar puré, men bjöd innan det maken på en smarrig pumpalatte. Så gott! Det går bra att dra ner på sockret eller byta ut mot något alternativ, receptet är amerikanskt och sålunda lite i sötaste laget.

06 maj

Textilier och återbruk.

Jag hade ju kvar kuddfodralet som skulle sys, ett projekt som legat alldeles för länge. Jag hittade en broderad bonad i lite risigt skick på en auktionssida till vrakpris och tyckte att den förtjänade ett bättre öde. Broderiet hade suttit uppspänt, men tagits ner i samband med försäljningen gissar jag. Uppviket hade nästan lossnat efter vad jag gissar tidens tand och det visade sig att en ansenlig mängd damm med all sannolikhet ackumulerats genom åren.

Just doft är svårt att förmedla genom en datorskärm, så jag blev lite besviken eftersom jag är petig med dofter. Hur som helst, sedan köpet har jag snötvättat detta broderi, jag har sprejat det med något naturligt saltsprej som skulle ta bort vilka otäcka dofter som helst, jag har vädrat och jag har fixat. Det luktar fortfarande lite dammigt, men nu får det vara så.

Då jag bildgooglade mitt broderi fick jag fram detta. Tydligen kallas motivet för ”valknut” och är ett skånskt motiv som härstammar från medeltiden. Inte konstigt att det doftar lite instängt! Imponerande ändå att någon använt sitt öga för skönhet för att få fram ett så intrikat mönster utan minsta hjälp av alla tekniska hjälpmedel vi har idag. Hahaha, nä, men mitt broderi har faktiskt årtalet 1933 inbroderat, så det har nästan hundra år på nacken.

Jag klippte bort väven runt själva motivet eftersom det ändå bara satt fast på ett fåtal ställen. Twistsömmen hade låst kanterna så bra på egen hand, men jag bestämde mig ändå för att sicksacka. Jag undrar hur lång tid detta konstverk tog att förfärdiga? Varje gång jag ser ett vackert handarbete vill jag rädda det, medan någon annan säkert tänker ”gammalt och otäckt”.

Linnetyg är lätt att färga in, men svårt att få i rätt nyans för en lekman. Jag bestämde mig därför för att använda ett lite kraftigare, ofärgat linnetyg till baksidan. (En av färgerna i broderiet tas dessutom upp perfekt i linnet.) Jag hade från början tänkt göra en omlottknäppning med två knytband, men när allt var färdigt tyckte jag inte banden behövdes. Kanterna på själva omlottdelarna pressades in med fem centimeters sömsmån och syddes fast med två parallella raksömmar. (Sömmarna syns om man tittar lite mer noggrant på den här bilden.)

Anledningen till att jag föll för detta broderi från början var både färgerna (som passar perfekt till tapeten uppe, även om formspråket är lite mer kantigt), det faktum att det hade så många år på nacken och så monogrambokstaven som ju säger ”den här är din, M”. Jag undrar om det månne var en Margareta, eller kanske Matilda, som broderade min nya kudde. Hur som helst är jag glad över vårt samarbete och hoppas att kudden kan komma till stor glädje här hemma.

04 jun

Vackraste Kånken jag sett.

Som av en händelse lade min gamla scrapvän upp sin pimpade Kånken just när jag hade suttit och suktat över allt vackert i min ”Pinterest i verkligheten-bok” Svenska broderier. Gissa om jag blev ännu mer sugen på att leta upp nål och tråd?! Apropå Pinterest finns det naturligtvis mängder av inspiration till motiv passande en Kånken just där. Lindas är dock finast.

11 maj

Nöjd.

Min farmor var en hejare på att handarbeta och baka schackrutor och det luktade alltid gott och spännande av kaffe, vedeldad spis och god mat då vi kom hem till henne i Klackamåla. Jag träffade henne ganska ofta, men det känns som att jag inte fick möjlighet att sitta ner och prata med henne ordentligt förrän jag kom upp i vuxen ålder. Kanske var det för att mina härliga kusiner var mycket roligare att hänga med, kanske var det för att hon hade fullt upp med annat, jag vet inte riktigt. Vänner berättar om mor- och farföräldrar som satt in tusentals kronor till deras fonder, men min farmor gav kanske en femma i handen om man hade fyllt år. Det var alltid lika uppskattat och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte att det var lite pengar.

När min mamma skulle berätta om farmor Nanna var det ordet ”förnöjsamhet” hon helst använde sig av. Trots det hårda liv som låg bakom farmor var hon alltid nöjd, glad och tacksam. Hon tyckte alltid att hennes barn och barnbarn var bäst i världen och hon var så stolt när det hade gått bra för dem. Hon hade passande nog det broderade ordspråket ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” uppsatt i hemmet.

Farmor Nanna Vega Florentia hade fem systrar och en bror, men brodern dog bara någon månad gammal. Storasyster Emerentia Sabina och farmor ringdes vid i princip varje dag har jag hört av far, men jag kanske måste dubbelkolla det med något av fars syskon. För ett tag sedan gick Sabinas dotter, fars kusin, bort. Hon hade inga efterkommande och hade bl.a. min mamma i testamentet. Detta innebar att jag och mina syskon fick ta över den andelen.

Jag uppskattar alltid handarbeten och valde att ta med mig broderiet på bilderna. Det är ju ett ordspråk som alltid funnits med mig och dessutom från farmors linje i familjeträdet. Broderiet var inramat, men tyvärr vattenskadat. Jag bestämde mig därför att ta det ur ramen, tvätta upp det och anpassa det till vårt hem. Det bidde kanske inte ”en tumme”, men det blev något annat än det jag tog med mig hem. Vattenskadan gick nämligen inte bort ens med alla husmorstips på internet, så jag klippte ut det som var oskadat. När det var gjort funderade jag på att färga broderiet för en monokrom och lite mer modern färgskala och kanske göra en kudde av det. Det landade istället i att jag fållade kanterna och har nu en miniversion som jag är väldigt förtjust i. Min syster påpekade att färgerna passar exakt till trycket av vårt hus som dottern gav oss i julklapp, så kanske hamnar detta mästerverk i hallen.

Slutligen vill jag bara visa baksidan. Min mamma lärde mig att det var lika viktigt hur det såg ut bak som fram och att slutfinishen är otroligt viktig. (Hur man pressar ett broderi är ett helt hantverk, och det sätt jag använder mig av vet jag att mammas väninna Vajlan hade lärt henne.) Det fascinerade mig lite att detta är kunskap som finns hos mig, att jag utan att tveka plockade fram en nål och stållinjal för att dra upp fållen och att det satt i fingrarna hur man klipper bort en del av hörnet och viker till ett snyggt hörn. Hur kan jag det, liksom? Broderat har jag inte gjort på eviga tider och att avsluta något på detta vis måste ligga många årtionden bort. Jag känner att jag har missat att lära våra barn så mycket. Yngsta dottern visste nämligen inte ens vad ”fålla” betyder. Hm… Jag får ta igen det någon annan dag och får i ”Hemmets lycka är förnöjsamhet”-anda vara nöjd med att hon kan virka.

16 apr

Hallandssöm.

Min fina vän har haft så många handarbeten i sina händer att de säkert inte går att räkna. Igår hade jag nöjet att få se några av dem, framför allt dukar virkade med det finaste garnet och den nättaste virknålen. I en annan låda låg broderade alster som knappt sett dagens ljus sedan de fållades och pressades. Där såg jag den här lilla duken i Hallandssöm, en av Sveriges vackraste landskapssömmar. Jag hann knappt uttrycka min beundran över detta mästerverk förrän det låg i mina händer och nu är alltså duken min. Här kan du läsa om Hallandssömmens spännande historia.