27 dec

Sjukdom, elände och vägen framåt.

Jag har varit sjuk till och från sedan november och märkte knappt då jag gick från resthosta från första förkylningen till en annan slags hosta och genomförkylning. I princip alla jag känner har just nu sjukdom i familjen, eller hos personer de delar väg med i livet. Vi visste sedan innan att immunförsvar byggs upp i interaktion med en buffé av olika smittämnen och att det är därför exempelvis RS-viruset verkar extra aggressivt i år. Även vinterkräksjuka och andra smittor grasserar som om det inte fanns någon morgondag. Vi är helt enkelt inte skapta för att isolera oss från andra människor. Alla som kan sin historia vet vad som hände ursprungsbefolkningar på diverse ställen då ”den vite mannen” gjorde entré. De dog helt enkelt i vanliga barnvirussjukdomar då de inte hade något naturligt smittskydd mot dessa.

Jag har funderat mycket på hur vi på riktigt bygger upp en stark motståndskraft. Tvätta händerna efter toalettbesök och en dag på stan känns idag självklara. Samtidigt vet jag flera barn med OCD-föräldrar som varit sjukare än andra barn. Desinficerande ytor, ständiga spritningar, inte få krypa omkring på golvet eller leka med leksaker som inte nogsamt tvättats av innan – det låter ju som att dessa aktiviteter skulle förbättra oddsen för att hålla sig frisk, men det finns någon slags magisk brytpunkt någonstans.

Det finns många funderingar hos mig runt vad om hänt i samhället sedan början av 2020, men som fortgår på många olika sätt. Det gäller allt från vad outprovade vacciner gett för effekt respektive biverkningar till isoleringskonsekvenser som dåligt smittskydd och barnobesitas. Jag gissar att det blir som med det mesta. Det får rinna ut sanden som ”vi pratar inte om det”, eller så kommer annat som upplevs som viktigare i stunden. För så är det. Så fort något jobbigt löst sig eller förlorat sitt grepp om oss kommer vi att möta något annat som upplevs svårt att hantera. Och så fortgår livet. Detta är en anledning till att jag idag känner lite på att låta RESILIENS bli mitt årsord. Jag behöver inte ”klara av” någon svår barndom, men har lov att välja och vraka ord precis som jag vill. MOTSTÅNDSKRAFT hade också kunnat funka, men… Jag återkommer!

24 okt

Stilla ro och snytingar.

Ja, men då drar vi igång veckan med ett härligt höstregn och eld i vedspisen. Jag har mest ägnat det senaste dygnet åt att försöka bli frisk. I översättning betyder det att jag sovit, vilat, försökt hitta något sevärt förutom att ha kollat på senaste avsnittet av Tunna blå linjen, ätit rester och glass, svettats otäck sjuklukt, rensat bland mina foton och filmer på telefonen och snutit mig. Om exakt en månad är det Thanksgiving som vi ju firar i vår familj. I år blir det firande lördagen innan istället för efter (vår svenska lördags-Thanksgiving krockar alltid med generalrepetition inför Kammarkörens stora adventskonsert) eftersom vi åker på bröllop i Skottland!!! Äldste systersonen där gifter sig och det ska bli så härligt att få fira glädje. Med det vill jag önska dig en riktigt fin vecka.

07 feb

Den bruna maten, lite bloggreflektioner och ljusa vardagsdrömmar.

Jag tycker om att börja dagen med en stunds bloggande. Kvällsrutinerna har jag berättat om förut. De är lite mer ”omhuldande” med lymfmassage, ibland tacksamhetsdagbok och någon mindfulnessövning. Morgonen går i bloggandets tecken. Bloggen är min dagbok, min drömbok, min tipsbok, min musikbok, min planeringsbok och min receptbok. Den är också mycket annat och jag upplever att skrivandet gör mig gott. Jag tycker om att titta in en stund hos de få bloggar jag följer mer regelbundet och skriver kanske en liten hälsning. Samtidigt går möjligtvis Spotifys ”Release Radar” som presenterar ny musik med artister jag följer och singlar som någon algoritm väljer åt mig, eller ”Discover Weekly” som skapats bara för mig. Kommer jag ihåg det ser jag till att markera låtar som jag gillar lite extra för att fylla på min ”gillade låtar”-lista. Jag kan också övningslyssna på körens övningsrepertoar då den passiva lyssningen inte är alls oviktig. Jag inbillar mig att dessa rutiner, både de som sker morgon och kväll, hjälper till att städa mitt sinne och sätta saker och ting på plats. De flesta inlägg jag skriver småstädar, medan somliga storstädar som en riktig storm:

Förra veckan tog jag tag i vårt förråd. Jag upplevde att det varit lite rörigt och att därmed somligt hamnat lite bakom och blivit för gammalt. Jag hade delvis rätt, men det var inte så farligt. Många bäst före-datum är bara riktlinjer och maten håller längre än vad som står på förpackningen. Nu har jag i alla fall samlat några förpackningar som behöver användas på diskbänken. Detta påminde också om all svamp och snålröran i frysen. Först ut blev denna ugnsomelett med gräddstuvad taggsvamp. Så gott, även om det ser allt annat än inspirerande ut. Just omelett med champinjonstuvning var min favorit på julbordet då jag var liten. Det gör vi inte ens alltid nu för tiden och det passar ju minst lika bra alla andra dagar också. Taggsvampen är riktigt köttig och har jättegod smak, jag tycker den är lika god som kantareller. Om några dagar ska jag laga själakakor (vegetariska kroppkakor) med Karl Johan-svamp. Det gäller ju att variera sig! Och snålröran ska få bli grunden i någon god soppa till pannkakor på torsdag.

Nere vid Bredaviks brygga har de lagt ut en flytbrygga med trettio båtplatser. Den ligger på vår väns mark och kommunen har kanske inte tänkt färdigt. I Sturköforumet verkar inte många se några problem med att det finns trettio båtplatser och en pendlarbåt, men nästan inga parkeringsplatser. Folk är tänkta att cykla. Jag håller med om att cykel är ett fantastiskt transportmedel och det går även buss hit, men jag tror ändå inte att de tänkt klart här. Vi får väl se. Från den här bryggan har man dock världens finaste solnedgång, så jag förväntar mig att trycket på denna guldplats blir något högre.

Hemma hos svärmor och svärfar har de nu Covid-19. Som sagt, ingen går fri från omikron vad det verkar. Hoppas vi alla nu får ett fantastiskt immunförsvar! Maken och jag åkte förbi med asiatisk morotssoppa och drömtårta, nyttigt för kropp respektive själ. Det är inte roligt att vara sjuk, nej usch! När våra nära och kära mår dåligt är det lätt att känna orospåslag. Jag drömmer om en frisk och ljus framtid utan en ständig oro i skuggorna. Vi får göra vad vi kan för att fylla livet med ljusa och fräscha upplevelser. Utan att låta allt för trist så ligger det ansvaret på oss själva. Det här livet ser så ut. Har vi av olika anledningar svårt att se ljuset så kan jag varmt rekommendera att ge lite guldkant till någon annan. Delad glädje är dubbel glädje, det är saligare att giva än att taga och allt det där. Med det önskar jag dig en fin vecka.

27 jan

En dag i skuggornas land.

Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.

Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.

Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.

Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!

20 jan

Inne på dag tre…

… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.

Foto: Willie Horton

Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!

12 mar

Corona, corona…

Nu börjar coronaviruset påverka även en del av alla som skrattat åt ”hysterin” runt det som händer i världen just nu. Jag börjar oroa mig över dotterns bröllop som är tänkt att gå av stapeln den 11/4. Sätter man hela livet på paus i ett sådant här läge?

Naturen själv tar ingen hänsyn till människors oro. Regn faller, solen skiner, blommor växer och träden blir gröna igen. Jag njuter av lugnet som promenaderna i naturreservatet bjuder in till och hoppas att vi snart kan se tillbaka på den här tiden utan att känna ångest eller allt för stor sorg.

07 sep

Jag röstade i onsdags…

… och därför får jag nu leva med att min röst försvann. Haha, billigt skämt. Inte lika roligt är att det äntligen var dags att dra igång höstens körövningar igen igår och att jag efter uppsjungningen inte hade någon röst kvar. Vi måste intensivträna Mozarts Requiem då vi har konsert den 21 oktober, så jag stannade helt enkelt kvar och sjöng med ”i huvudet”. Akustiken i Fredrikskyrkan är helt makalös och det var väldigt speciellt att få lov att lyssna på hur vackert kören sjöng även om den senaste repetitionen var i juni. Jag kommer ihåg hur det brukade vara efter sommarloven då det var dags att snabbrepetera inför första fiollektionen. Tekniken hade mattats av, men efter varje uppehåll var klangen och vibratot bättre! Det är något särskilt med långa uppehåll ändå.

Vila har jag annars fått nog av. Utmattad kropp i all ära, utmattningen fyller uppenbarligen en funktion, men nu när jag äntligen kommit ur den där dimman hade jag uppskattat ett längre uppehåll som ”frisk”. Jag ska inte klaga, för det finns de som har det mycket värre än jag! Det var dottern som drog hem något skolstartsvirus helt enkelt och vi vet ju hur det är med sådana. Det är bara att böja sig och, tja, vila.

Jag hade sett fram emot flera trevliga sammankomster den här helgen, men jag tror inte någon annan uppskattar om jag kommer dragande med min feber, hosta och obefintliga röst. Jag hoppas att du sluppit sådana här otrevligheter och att du får en riktigt trevlig helg!

16 jan

En tur till Lund och tillbaka.

15_7

Brorsans små hönor har börjat värpa igen. Alltså, hur gott är det inte med purfärska ägg från hönor som fått strutta fritt och som ätit prima kycklinggodis?! Att börja jobbiga dagar med en sådan här frukost gör saker och ting lite roligare.

15_5

I morgon opereras vår fine far. Du får gärna hålla en tumme, skicka en bön eller bara tänka goda tankar åt hans håll en stund. Jag är så tacksam över specialister som jag vet kommer att göra allt i sin makt för att tumören ska sluta göra far illa! Jag har varit på detta gigantiska sjukhus ett par gånger förut. Första gången hälsade jag på min mamma som låg där nere med befarad stroke i mitten av 80-talet. Nästa gång var jag där med mamma igen. Den gången gällde det cancerdiagnosen hon fick för nästan exakt två år sedan. Traumatiska händelser sätter sig i  kroppen på flera vis, men idag kände jag mest frid och var glad över att det ens finns ett sådant här specialistställe där de tar sig an de svårare fallen som kanske hade haft svårt att få rätt behandling på Karlskrona lasarett.

15_6

Jag åkte ner till Lund med far tillsammans med två av mina syskon och när vi nu ändå var där nere så passade vi på att hälsa på lillebror som bor i en liten by alldeles i närheten av Malmö Stad-skylten. Han har flyttat till ett renoveringsprojekt som han och hans fru efter många timmar vid ritblock håller på att förvandla från kyffe till drömhus. Oj, så fint det kommer att bli! Att ha bott genom flera renoveringsprojekt har lärt mig att se förbi ofärdighet och det här huset blir helt enkelt toppenfint.

15_3

I morgon kommer vår tyska extrasyrra och stannar i några dagar. På fredag kommer vår syster från Skottland. Ibland är det verkligen extra fint att komma från en stor familj. Peace.

21 nov

Uppdatering om den ”puckade” läkaren.

I morse ringde jag vårdcentralen för att bestämma tid för besök hos en ny läkare. Ungefär så här gick konversationen. (J är så klart jag, S är sköterskan jag talade med.)

J ”Hej! Jag har varit på flera besök hos Dr. T. Efter det senaste besöket fick jag de här provresultaten och detta meddelande från doktorn……”

S ”Ja, men ditt blodvärde är okej nu.”

J ”Jag är inte sjuksköterska, men jag kan läsa provresultat om det följer med referensvärden. Jag ser att de flesta av mina värden kanske håller sig inom referensområdet, men att ha ett Ferritinvärde på 7 då referensområdet är 7-120 kan väl knappast räknas som okej? De andra värdena är ungefär lika dåliga och TIBC-värdet är för högt, alltså indikerar det att jag har blodbrist.”

S (läser antagligen igenom analysen lite bättre och hummar) ”Ja, nu ser jag att det kanske inte är så bra. Men du mår bra?”

J ”Nej, jag mår inte bra. Det är ju därför jag ringer igen. Jag mår inte bra och mina värden är inte bra. Jag vill ha ett utlåtande från en annan läkare.”

S ” Ja, jag förstår. Har du varit hos någon annan läkare än Dr. T?”

J ”Nej, jag har inte direkt haft några hälsoproblem förut.”

S ”Då har vi Dr. A, Dr. B, Dr. C och Dr. D. Vem vill du gå till?” (Eh, ska jag lyssna till hur namnen klingar och därav veta vem som är bäst? Ska jag välja mellan manliga och kvinnliga läkare, svenska och utländska namn?)

J ”Tja, jag är bara intresserad av att få komma till en läkare som faktiskt är intresserad av att hitta det som är fel och som kanske kan hjälpa mig bli frisk.”

S ”Ja, då ska du få gå till Dr. S. Men hon är väldigt populär, så det finns ingen tid hos henne förrän den 5 december. Men du mår inte så dåligt att du inte kan vänta?” (Vänta nu. Då jag har beställt tid till Dr. T har det alltid funnits tid ganska omgående. Betyder det att sköterskorna medvetet har skickat mig till en dålig läkare?)

J ”Ja, men det låter bra med en populär läkare. Alltid betyder det något. Jag kan vänta i två veckor.”

Vad säger ni? Ska man skratta eller gråta? Min man brukar säga: ”Lita aldrig på verksamhet som inte drivs av vinstintresse”. Jag brukar fnysa åt honom, men jag kanske ska sluta göra det. Tänk om det är så att de har en dålig läkare på vårdcentralen och att han får fortsätta jobba dag ut och dag in eftersom vårdcentralen är vårdcentralen och därmed får fortsätta tugga på trots att patienterna inte får hjälp? Tänk om de rentav har flera dåliga läkare? Ska jag lita på att det finns någon annan än jag själv som är intresserad av att jag mår bra? Ursäkta min något sura inledning på veckan, men jag kände att det här var precis rätt ställe att dela med mig av min frustration. (Kanske lider jag också av akut avundsjuka. Två av mina kusiner är på väg med sina respektive på en tvåveckors kryssning där det varken är kallt eller mörkt. Inte för att jag inte unnar dem det! De är väl värda resan. Jag önskar bara att jag kunde följa med. :))

29 sep

Tipstorsdag vecka 39.

Jag hade lovat att komma igång med mina tipstorsdagar igen, men inspirationen uteblir p g a hälsotillståndet som inte är på topp. Nej, att vara sjuk är bara ”sådär”. Fast jag flyger idag också! Jag lyssnar på Joe Cocker och sover om vartannat. Den vakna tiden har familjen tagit hand om mig. Maken ligger ett par dagar före mig i sjukdomsförloppet, så nu är det han som fixar te, honungsvatten och annat som man blir lite bättre av. Tja, det var väl allt jag hade att säga idag. (Och om ni undrar så var det Joe som utgjorde torsdagstipset. Grym musik. Han bevisar dessutom att musik och utseende inte nödvändigtvis har med varandra att göra.)