Tag Archives: kväll

11 jul

Skottarna och kvällsrunda i mördarsniglarnas revir.

Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.

Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.

Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.

Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.

Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.

”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.

30 apr

Var det jag som inte gillade rosa?

Jag förstår inte vad det var som gjorde mig så avigt inställd mot färgen rosa då jag var yngre. Mitt tonåriga jag var något slags antiallt som var det minsta ”feminint”, dramatiskt, gulligt eller böljande. Jag ville inte ta plats, jag ville inte låta min inredning ta plats och allt skulle vara fyrkantigt, enkelt, trärent, vitt eller möjligtvis försiktigt art nouveau eller art déco. Numera älskar jag dock alla nyanser av denna färg och blir alltid lika uppfylld av en härlig solnedgång liknande den vi hade igår! Eftersom jag lovat mig själv att fota med har jag lagt fram kameran och tog med den (och telefonen) på en runda i trädgården.

I norrläge såg det ut såhär. Så matchande och färgglatt! Dramatiskt och volangigt. Kontrastrikt och coolt.

För att inte tala om utsikten från köket! Bästa himlen på länge. Kanske mer lila än rosa?

Det såg ut att brinna inifrån med en rosa strålkastare underifrån. Magiskt möte.

I det här lilla hålet gick det lugnare till, men det var ändå underskönt.

Och ännu lite längre söderut (några meter sisådär) hade det rosa tagit över mer…

… för att helt i söderläge ha övergått i en varmrosa, mjukkramig ton utan något blått alls. Dagens förundran, njuten både IRL och genom kameralinser.

Allt det vackra fick mig att tänka på Mando Diaos tolkning av Strövtåg i hembygden. Mycket passande soundtrack till detta skådespel.

28 apr

Kvällsljuset tackade för väl utfört arbete.

Det finns något charmigt med alla Sturkös årstider. Ljuset är alltid inblandat i charmen, oavsett om vi befinner oss i oktober, april eller juli. Jag vaknar vid den här tiden på året somliga dagar i ett solbadande sovrum och känner då aldrig för att ligga kvar och dra mig. Eventuellt öppnas fönstret för att släppa in frisk luft och fågelkvitter en stund, men annars skuttar jag oftast ut till badrummet. Vattenkokaren sätts igång, sedan är det dags för en trädgårdsrunda för att se vad som hunnit hända under natten (hahaha) och så sätter jag mig uppe i arbetsrummet vid öppet fönster. Ett underbart sätt att börja morgonen! Kvällsljuset är inte dumt det heller. Så här såg det ut igår kväll då jag tog min lilla ”gående tacksamhetsmeditation” (aka trädgårdsrunda) efter att jag och maken jobbat på ordentligt. Prinsessan Marie gör sig beredd på en spektakulär blomning i år, det är jag säker på. Även klematisen som syrran köpte på EKO-hallen förra året har tagit sig mycket bra, så jag hoppas på en ljuvlig kombination just här i rosportalen. Ah! Borta vid ladans vägg ser det skräpigt ut, men där ska tomaterna få en uppgradering i år. Det tror jag blir jättebra.

Lördagen ägnades åt trädgårdsdag både hemma och i kyrkan, så det blev mycket frisk luft. När vi kom hem på eftermiddagen tog jag det sista vid den här gamla häcken och hörde då grannen jobba vid sin bod. När jag vände mig dit för att heja kändes det som att någon hade rakat av sig ett jättestort skägg som aldrig visat personens ansiktsdrag. Jag såg direkt att något var väldigt annorlunda, men inte direkt vad som hänt. Det var grannens mamma som kommit förbi med motorsåg och rensat upp på ”hennes sida” bakom stenmuren där jag jobbade så hårt förra året! Där har vuxit en massa sly och småträd, men nu hade det blivit så här fint. Granntävlingar får mig att rysa, så känns det inte alls som vi har det här. Däremot tycker jag alltid det är trevligt att hålla det fint inte bara för sin egen skull, utan också för alla som ser ens trädgård från andra hållet.

Den gammelrosa färgen på den föränderliga julrosen fortsätter att göra mig glad. Nu är den inne på sluttampen. De första blommorna har bleknat nästan till vitt och efter det är blomningen över. Jag har sällan njutit så mycket av en julros som jag har den senaste månaden! Inte bara av den, utan också av min syrras inhyrda chokladbruna och dubbla variant. Det blir kanske fler julrosor här? Vi får se.

Finns det något vackrare och mer dynamiskt trädgårdsmönster än fritillarians? Här gick det så klart inte att klippa gräset igår.

Jag satte kungsängsliljalökar runt äppelträdet för några höstar sedan på vinst och förlust. Detta är en växt som kan sprida sig rejält om den trivs och det verkar faktiskt som att det kan bli så här. Tänk att ha ett eget litet ”hav” av dessa skönheter. Maken som är från ”E4 mellan Uppsala och Upplands Väsby” (han växte mestadels upp i Upplands Väsby och Knivsta) tycker att det är lite extra roligt då kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma.

Pelargontrappan gör sig redo för sina sommargäster, men än har vi vår här. De små lila penséerna har tagit god tid på sig, men nu blommar de som om det inte fanns en morgondag. Så fint det är med gult och lila ihop! Att jag tycker så måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…

Maken biade och tog hand om sina ljuvliga husdjur. I år har han och syrran tre samhällen att bygga vidare på och de hoppas kunna dela åtminstone två av dem. Den första honungen är faktiskt något av det godaste jag vet. (I en av kuporna hade det byggts lite galet, så maken plockade med sig kakan som byggt ihop två ramar som vi kunde suga i oss. Snacka om lördagsgodis av det bättre slaget.)

02 dec

Stad i vinterljus.

Rådhuset i Karlskrona har stått här sedan 1798 då det ersatte rådhuset som brann ner i den stora stadsbranden några år innan. Jag tycker det är så vackert och även om man inte riktigt kan se hur fint uret är här så är det ”kronan på verket”, särskilt kvällstid.

”Spanska trappan” kostade snuskigt mycket pengar att bygga och är emellanåt rent livsfarlig när man kommer från Stortorget, men visst är den tjusig! Här börjar butiksdöden märkas och jag hoppas att utvecklingen inte fortsätter som den gjort hittills.

Biblioteket är inte vackert på något sätt, men jag älskar verkligen det här stället. Bibliotekarierna är duktiga på att skylta inspirerande och när jag gick förbi igår fick jag mest lust att krypa upp i soffan med en god bok och käka praliner.

Förra årets isbana blev en succé och kommunen bjuder på plastis och gratis skridskor att låna samtidigt som det visst ska bli något slags kommers i de små stugorna. Laholm släcker ner, Karlskrona sticker antingen ner huvudet i sanden eller så förstår politikerna vikten av att ha härliga ting i sitt liv för att inte alldeles deppa ihop när så mycket ändå är jobbigt att hantera. Är du en sådan som släcker ner, eller en som satsar?

10 jul

När lugnet lägger sig.

Denna stund på dagen, en av mina favoriter. De flesta är fullt upptagna med avslut, avslappning eller uppstyrning och de yngsta får aldrig uppleva den eftersom de redan sover gott sedan länge. Jag älskar solnedgångar. I Bredavik har vi fri tillgång på första parkett, här i Uttorp får vi mest bara gissa. ”Ikväll är nog solnedgången säkert spektakulär.” Jag nöjer mig med det. Tacksamheten har gott om utrymme även om det bara blir gissningshimmel kvar till oss, skymningsljuset ger allt så vacker färg och tystnaden som långsamt tar plats tillsammans med nattdaggen får en att släppa taget om sådant som ändå inte hunnits med.

Igår var det min extrasyrras födelsedag. Jag hade som plan att ringa, men det blev bara ett meddelande i syskonchatten. Det var full rulle precis hela dagen, och när dagen börjar tacka för sig ringer jag inte upp någon. Maken, jag och sonen har haft det roligt och intensivt i två dagar. Två syskonbarn har varit på plats och vi har alla jobbat hårt. Jag hann skriva ner några roliga citat, men de flesta har jag redan glömt. Nioåringen gillade familjespelet som består av spännande frågor som är tankeväckande och får alla deltagare att lära känna varandra bättre. ”Vad skulle du göra om du hade fyra extra timmar varje dygn?” Fyraåringen var först ut att svara: ”Dammsuga!” Hahahaha, jag kan säga att det inte direkt ens fanns i horisonten för mig, men visst är det tur att vi alla är olika, och roligt också. När hela vardagsrummet hunnit bli en gigantisk koja och matberedaren höll på att jobba fram en bröddeg knackade det på dörren och vi fick oväntat besök. Faster och farbror hade tagit med sig min underbara kusindotter och hennes pojkvän. En lång, lång tids utlandsvistelse har gjort att vi bara haft kontakt via datorn och det var så härligt att få krama om och prata en stund. Detta och mycket annat hann jag tänka på när jag gick min lilla skymningsrunda här hemma, tog in dagen och gjorde mig reda för nattvilan. Jag är så glad att jag tog mig tid att titta upp och stanna en stund i den goda känsla som uppfyllde mitt sinne i den stunden.

18 aug

Sommarnattens blåljus.

Här på ön har jag sett ”blåljus” vid bara ett fåtal tillfällen. Vi har haft en del tragiska händelser då polis, brandmän och sjukvårdare varit tvungna att åka ut i full fart, men annars är det ju väldigt lugnt. Annat slags blåljus bjuder dock naturen på i rikligt mått, särskilt i augusti!

Igår behövde jag komma ut och rasta benen ordentligt framåt kvällningen och eftersom det var uppehåll i vädret passade jag på. Helt ljuvligt vackert, men kallt! Jag hade jeans, kortärmad tunika och min Haglöfsjacka (lager på lager, tunn regn- och vindtät) och frös faktiskt fast jag höll högt tempo. Efter den här sommarens temperaturer kändes det nästan surrealistiskt, som att jag hade hamnat någon helt annanstans än på Sturkö. Den här rundan har jag inte gått på hela sommaren, så jag hade trängt bort kossorna som går fritt. Du kan tro att jag fick hjärtat i halsgropen då jag var framme vid sista färisten och höll på att snubbla över en stor korumpa som låg mitt framför grinden… Hu, trots att jag inte lider av koskräck började hjärtat skena!

Med ljungen som blommar vill jag komma ut i soluppgången och fånga också det ljuset, men det får vänta lite då det kommer att vara molnigt i några dagar till. Dessutom kan inte en bild på riktigt fånga känslan. Jag fick plugga ur hörlurarna och ljudboken då jag kommit fram till havet för att kunna landa lite och faktiskt njuta av att strosa runt. Telefonen åkte ner i fickan och jag satte mig på en bergknalle och lyssnade på vinden och havet som rullade in.

Häromsistens hjälpte jag till att hitta min mammas sysslings farfar som bara hade varit ett ansikte på ett fotografi för sysslingen i hela livet, ”Johans far”. Jag tänker på denna stenhuggare, hur han tyngdes av beskedet att flickvännen hade blivit gravid och drog till Amerika för att söka lyckan där istället. Det slutade med att han blev stenhuggare på andra sidan Atlanten istället, gifte sig med en annan Sturködäka och fick några barn. Det är så lätt att tro att lyckan finns någon annanstans. Gräset är grönare på andra sidan och allt det där, du vet. Visst finns det mycket glädje att finna i utveckling och förändring, men sällan om man springer ifrån det man är missnöjd med. Det gäller att istället sträva efter ett mål. Samma riktning, olika motivation och olika drivkraft.

Jag tänker att jag har missat att doppa mig i havet de senaste två veckorna och att det igår kväll kändes helt utanför min bekvämlighetszon att göra det igen på denna sida nyår. Just därför borde jag ta mig till Bredavik någon dag och ge mig själv lite badterapi. Igår berättade min faster att hon lytt en annan kvinnas råd, nämligen att bada sig frisk om man känner att en infektion är på väg. Faster själv hade lyckats stävja sin retliga hals och uschliga känsla, så det finns åtminstone en som det har funkat på! Ja, och så på damen själv kan man ju tro då hon rekommenderat tekniken.

Jag vet att dagarna börjar bli kortare redan vid midsommar, men det är alltid vid den här tiden som jag märker förändringen. Kanske är det i kombination med alla de mänskliga tecknen då semestrarna är över och skolorna börjar, men det är något annat också. Jag står här och njuter av att slå in på vägen mot hösten, hur den nu än ser ut. Med all sannolikhet finns det fortfarande utrymme för några varma brittsommardagar och t-shirtväder och än dröjer det innan löven skiftar färg. Tanka D-vitamin, hör du! I september börjar det bli dags att fylla på i tablettform.

14 okt

Den känslan.

Himlakropparna tar över i en stillsam explosion, alldeles tyst och på samma sätt som kvällen innan och kvällen innan dess och… Jag går ut i det tjocka mörkret och ser några av grannarnas utebelysning och kyrkans lyktor, men annars är det mörkret som regerar. Inte det tunga svarta, utan det mjuka, trygga. Dagen började i en magisk älvdans bakom huset och slutar med  ekollon som rasslar ner och slår i taket på grannens lada medan ”sjönen” (öbornas namn på havet) nedanför kyrkogården sakta slår in mot strand. Inga bilar, inga hundrastare, inga kvällsjoggare. Bara jag och mörkret, jag och ön, jag och universum, jag i universum. Just nu känns livet så stort, så svårt och samtidigt så självklart.