Vad kan jag säga? Varje år gör jag samma misstag. Jag är alltid liiite för optimistisk gällande nattemperaturerna och offrar pga denna optimism någon eller några växter. I måndags bar jag ner de förodlade dahliorna till växthuset. Jag visste att de behövde lite extra skydd, så jag lade samtidigt över en fiberduk, men tydligen räckte inte den i den bistra aprilnatten. Dahliaknölarna överlever lite frost, men det gröna är mer kinkigt. Dessvärre glömde jag att dra fiberduken tillbaka över de små zinniorna. De gillar absolut inte heller frost, utan sackar ihop i en liten slemmig hög om det blir för kallt. Nu kan jag konstatera att de flesta dahliorna faktiskt klarade sig helt och att inga behöver börja om helt från början. Det löser sig! Det löser sig alltid.
Tulpanerna bangar inte lite kyla. Nu har de allra första börjat visa färg och jag är precis lika glad som alltid! Detta är mitt prövoår. Står jag ut med att kvaliteten inte blir maxad då jag låtit lökarna sköta sig själva och inte satte nya lökar i höstas? Borde jag skaffa de gammeldags sorterna, stora och enkla i gult och rött? Njae, min gissning är att jag fyller på med nytt i höst ändå, jag gillar tulpaner lite för mycket för att nöja mig med något halvdant. Vi får se, kanske slår blomningen i Lilla Rotterdam mig med häpnad! Det ser trots allt bättre ut än jag hade förväntat mig.
Inne i Karlskrona fick jag nästan känslan av försommar igår. Jag gillar verkligen de blomsterarrangemang som vi bjuds på i stora byttor, stadens trädgårdsmästare är riktigt duktiga! En grön och blommande stad är viktig för att invånarna ska må bra, det visar forskning klart och tydligt. Min gamla ”sambos” mamma brukade säga att det var viktigt att prioritera blomster ibland för hela familjen, även om det innebar att det blev soppa till middag två dagar på raken. Kanske privilegierat att säga, men jag är benägen att hålla med. Vi människor behöver olika slags bränsle och ”smörjning” för att må riktigt bra. Just när jag stod här vid blommorna i det vackra kvällsljuset lade jag undan telefonen efter att jag hade fotat dem för att ta in dem med alla sinnen. Sedan tjurade jag lite på mig själv för att jag inte njöt först och fotade sen, men landade i att alla måste lära sig i sin takt.
Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.
Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.
Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.
Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.
Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.
I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.
De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…
… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.
