10 okt

Bo på lantgård.

Igår var jag iväg och hjälpte en fin familj att flytta. Framåt eftermiddagen insåg jag att det slutkörda finns kvar i bakgrunden, så när de stora möblerna skulle flyttas åkte jag hem. Trots det vaknade jag lite småmosig. Tur att jag möttes av detta:

Rönnsumaken är lite jobbig med alla sina rotskott, men jag gillar den verkligen vid den här tiden på året. Det är lönnarna som står för de stora showerna, men tänk så vackert det blir när alla bidrar med sin specialitet. De gula björkarna tyckte jag förut var lite tråkiga om hösten, men de är ju också fantastiska!

Skotten i glaset i köket fick äntligen lite jord runt fötterna. Ett par elefantöron fick ny jord och en elefantbebis fick en egen kruka. Vi får väl se om de tar sig! Det är alltid lika spännande.

Eftersom vi har fått den skönaste höstdag som tänkas kan var jag ute och krattade runt lite. Den sista ”stora” kronärtskockan fick vår sjuka dotter trösta sig med. Annars äter hon lyxlunch på sin praktikplats varje dag, så hon är lite bortskämd. (Hon går Restaurang- och livsmedelsprogrammet på gymnasiet och praktiserar för tillfället.)

Vi har ett gäng fina Ingrid Marie som får vänta lite på att bli uppätna, men fallfrukt och allt för små äpplen har jag börjat göra must av idag. Kvinnan som var här och beskar äppelträdet tipsade om att frysa in musten i mjölktetror. Tyvärr hade jag bara fått ihop två tomma tetror idag och det lär bli minst fyra liter must om vi har tur (vilket jag hoppas).

Annars blir det kålpudding i slow cooker-version, något slags köttfärslimpa på kålbädd, till middag. Jag hoppas att recensionerna är rättvisande, för jag är verkligen sugen på just smaken av kålpudding. Mums! Hoppas bara vi har lingonsylt kvar i kylen någonstans…

02 okt

Gröna fingrar och bondedrömmar.

När vi hade haft torka i nästan fyra månader på raken bestämde jag mig för att lägga ner mitt känslomässiga engagemang i trädgårdslandet. Jag gav inte upp själva bonderiet, men jag åkte med familjen till Tyskland i två veckor och brydde mig inte om att be någon vattna eller kolla till något alls. Krukväxterna körde jag in på kollo till min systers fantastiskt fina stadshusinnergård, så dem var jag inte orolig över. Det var skönt att släppa taget lite. Jag fick tänka på Gandhis citat ”Vägen är målet.” Alltså, jag kunde släppa förväntningarna på dignande tomatplantor, mängder av stora, söta lökar och perfekta morötter. Jag kunde se hur bra jag hade mått av att tillbringa alla dessa timmar i trädgården. Det var verkligen terapi för mig!

Förra veckan bestämde jag mig för att skörda det som fanns kvar i jorden. Det blev lite lök, några rätt fina kålrötter (plantorna drabbades ju av kålfjärilslarver, men tydligen hjälpte behandlingen jag gav dem för att sedan låta dem sköta sig själva), många höstmorötter, några av potatisarna som låg kvar i potatislandet och trots att rådjuren käkade av mangolden för ett tag sedan tog den sig bra och vi har kunnat skörda flera omgångar. Skördedagen firades med en delikat vegetarisk måltid bestående av rotmos med brynt smör, ugnsstekta rödbetsklyftor med fetaost och balsamico samt gräddstuvad mangold. Just då kände jag mig faktiskt mycket nöjd och familjemedlemmarna verkade smaska i sig maten med lika stor glädje som jag!

Det har till och med växt upp några fler kronärtskockor efter augustiskörden! Idag skördade jag också några jordärtskocksknölar. Bara för att smaka lite, jag hoppas på en rejälare skörd nästa år.

Jorden är inte på långa vägar så näringsrik som den ska vara. Jag har fyllt på med nässlor, återbördat blast och rens i de land jag har skördat och rensat och redan innan jag sådde i våras hade jag vänt ner hönsgödsel och halm. Jag ger inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra om jag bara ger det tid! Under en fin Ölandsresa med syskonen i somras investerade jag i Trädgårdsboken om jord då vi var på Capellagården. Att läsa en bok hjälper ju inte den stackars jorden, men då jag bygger upp min kunskapsbas kan jag göra rätt(are) val medan jag fortsätter mina trädgårdsäventyr. Jag har kämpat på med en kompost till exempel, men jag kanske skulle ha vattnat den under sommaren? När jag sätter spaden i den känns det ändå väldigt näringsrikt och jorden som ligger i botten ser ut som rena dundermedicinen.

Blomsterlandet längs stenmuren längst ner i trädgården tog sig rejält så fort det började regna. Idag grävde jag upp dahliaknölarna. De har blivit dubbelt så många, minst! Dessvärre har det inte alls gått lika bra för gladioluslökarna… Jag har bara ett fåtal kvar. Far satte dem till min lillebrors bröllop för några år sedan och jag hade gärna fortsatt vårda dem! Får se om det blir ett bättre gladiolusår 2019!

Igår sprang jag inom Blomsterlandet då jag behövde några småkrukor till min elefantöras ”bebisar”. Ett par utsädesvitlökar slank med i korgen. Jag ser det nämligen inte som troligt att vi får en lika lökfientlig sommar nästa år som i år. Jag har hållit koll efter lerkrukor överallt (loppis, second hand osv) sedan i våras, men tror du inte att när jag precis hade köpt de här tre så hittade jag ett gäng övergivna krukor vid återvinningsstationen! Surt, men inget att hänga läpp över. Varje tillskott är välkommet.

Slutligen måste jag nämna mammas novemberkaktus och lillasyster palettblad. Båda har tydligen mått mycket bra av att stå ute på trappan under sommaren! Än så länge har kaktusen inte tappat några knoppar, bara fått fler och fler. Palettbladet har jag toppat två gånger. Alla sticklingar som kommer från moderplantan ser olika ut. Så spännande! Jag älskar både de lite buckliga bladen och färgen på bladen. Kanske sätter jag en ny stickling i en av de återvinningsstationsfyndade lerkrukorna?

28 mar

Livet, döden och allt däremellan.

Livet. Av mammas sju pelargoner överlevde fem. Jag beskar och planterade om dem samma dag och väntade ivrigt på att se om de skulle ta sig. Eftersom det här var första gången under mina fyrtiosju år som jag gjort detta såg jag efteråt att jag nog borde ha beskurit lite hårdare på vissa av dem, men det är okej. Man lär sig av sina misstag! Fyra pellisar har nu tagit sig och den femte ser kraftig och bra ut, men den har helt enkelt bestämt sig för att inte släppa ut några fler värkande knoppar. Min syster som har bättre koll än jag säger att det i höstas fanns både Mårbacka, rosenknoppspelargon och några andra ”allmänna” sorter. Nu får vi se vilka det är som har klarat sig. Jag satte några toppar som sticklingar, men ingen av dem klarade sig. Bu… Dr Westerlund toppade jag och har nu två sticklingar som verkar ha tagit sig. Bottendelen har jag förberett för att få till en uppstammad ”fisblomma” (rosengeranium, doftgeranium eller Doktor Westerlunds hälsoblomma), den ena sticklingen ska min faster få och den andra hoppas jag kunna använda som ”avelsblomma”. Se där sådan plant-tant jag har blivit! Jag har stora drömmar.

Döden. Häromdagen gick jag förbi mammas, mormors och morfars grav för att titta till den lite. Det var ruggigt och kyligt och nästan lite kusligt och dagen passade perfekt för en kyrkogårdsrunda. Jag fotade alla Bonniers gravar (släkten från mormors sida, valloner, inte bok-Bonniers) och sprang på den här graven. Vem var Swan Swanson? Vem kan veta något om hans livsöde? Han måste ju ha varit en Sven Svensson som kom tillbaka från Amerika som Swan Swanson. När jag söker i släktforskningsregister hittar jag att han var stenhuggare, att han och hans hustru Charlotta emigrerade tillsammans med sin dotter Anna Carolina till USA 1908, men att både Sven och Charlotta dog på Sturkö (1956 respektive 1963). Vad hände med Anna Carolina? Blev hon kvar i USA då hennes föräldrar flyttade tillbaka? Anna Carolina hade en tvilling, Ernst Wilhelm, som dog bara ett par veckor gammal. Blev det fler barn då familjen hade flyttat till Amerika, eller vad hände? Jag borde kanske koncentrera mig på mina släktingar, men Amerikaemigranten i mig kan inte låta bli att fascineras…

Allt däremellan. Jag drömmer nu om trädgården, att påta och odla och njuta i syrenbersån som väl kommer att finnas om några år. Idag kom en duktig trädgårdsarbetare hit. Vi gick igenom gården, hon benade ur vad som behövde göras och vi kunde konstatera att jag har anlag för detta jobb (mycket av det hon föreslog hade jag ritat ner på min ritning), hahaha. Någon magnolia blir det inte just nu, kanske aldrig, men mycket av det jag skulle vilja ha tror jag att vi kan få till. Det kommer att ta tid, kosta en del och framför allt gäller det att böja rygg och hoppas på att den och lederna håller. Att vara plant-tant är en sak, men att bli en sådan där trädgårdsgalning är en annan. Mina leder börjar redan protestera, men det får väl lösa sig. Nu ska Uttorp 1:150 återfå sin forna prakt!

14 mar

Framsteg!

Det här, min vän, är inget foto för Sköna Hem, men det fladdrar i ögonfransarna då jag ser det! Nu är duschrummet på övervåningen klart att använda. Det saknas lister, målning och lite annat smått och gott, men man kan åtminstone gå på toa, duscha och borsta tänderna därinne. Hurra! Dotterns rum har även det närmat sig ytskiktsstadiet. Hennes inbyggda säng kan förhoppningsvis kompensera för eländet att vara tonåring och känna sig obekväm med klasskamrater och i princip allt annat.

Påskkaktusen 2.0 gör mig så glad! Den här och tapeten. Glädje.

21 feb

Tack, grönt och roliga framsteg.

Kära Slavica! Din omtänksamhet värmer. Tack för den underbara disktrasan! Den kommer att påminna mig om hur viktigt det är att välja rätt, att vårda god vänskap och att aldrig ge upp.

Trasan passar den glada tulpanbuketten som lyser upp vardagsrummet precis utanför köket. Jag njuter av tulpansäsongen och hoppas verkligen att fars tulpanlökar orkar komma igen i år.

I köksfönstret står ett par Dr Westerlund (den ena försöker jag stamma upp, men jag misstänker att jag gjorde mig av med lite väl mycket då jag toppade den) och ett par sticklingar från Violets rosa kornettblomma som jag hoppas ska ta sig. Jag drömmer om gröna fingrar och är löjligt glad över att mammas påskkaktus som står uppe i arbetsrummet har massor av knoppar och att alla begoniaskott jag tog efter kollegornas avskedspresent har tagit sig. Visst är det något speciellt med gröna växter inomhus? Dessvärre ställer de till det om man vill vara flexibel och kunna fara och flyga som man vill, men det gör ju trädgårdsland, höns och grisar också. Jag kan inte låta bli att drömma om dem ändå.

Brorsan fortsätter att leverera. Nu är snart innertaket i allrummet uppe klart! Bjälkarna i taket är tyvärr inte särskilt fina och kommer att byggas in på något vis. Peppe brukar vara duktig på att lösa även de klurigaste problem, så jag är inte orolig…

07 Nov

Mellan det ena och det andra.

Hösten är min favorittid på året. Maken har aldrig förstått min förtjusning då han själv alltid längtar till solen och värmen, att ligga i skuggan under en palm medan en ljummen bris fladdrar omkring honom. Jag har inte något emot ett sådant scenario, inte alls, men det är något med de flammande färgerna och den perfekta temperaturen mellan ”för varmt” och ”för kallt” som faller mig i smaken. Jag har med andra ord haft några fina månader nu då hösten hållit i sig länge. Inatt slog dock frosten till på riktigt, så kanske ska jag acceptera det faktum att vintern gjort sitt intrång? Jag hittade några stackars blommor som verkade lite darriga efter nattens isande temperatur, men jag tog in dem och hoppas att de hinner stå ett par dagar innan de lämnar in handduken de också.

I arbetsrummet står mammas novemberkaktus som stått ute hela sommaren och just precis idag upptäckte jag att den har börjat slå ut. Jag tycker inte den har lika många knoppar som den har haft annars om åren? Tror jag skulle ha varit mer aktsam med avrinningen av regnvatten, men den har iallafall överlevt!

Bredvid kaktusen står begonian som jag fick i tack efter mitt vikariat på SärVux. Den har blommat helt fantastiskt fint hela sommaren och den fortsätter leverera trots att jag har tagit ett helt gäng sticklingar från den. Jag har resolut skurit av en hel ”gren” och låtit den rota sig antingen i ett glas vatten eller direkt i en kruka med såjord. Båda metoderna har varit framgångsrika och jag hoppas att denna planta ska spridas och få fortsätta blomma både hemma hos oss och hos andra.

Sonen hjälpte mig få ner de Ingrid Marie som var värda att spara eller göra något med. Det var inte direkt någon imponerande skörd vi hade att komma med, men en Konsumkasse full kan väl räcka ett litet tag? Äpplena är inte riktigt mogna än, så jag ska lägga upp dem på ladans vind i silkespapper så som Elsa och Anton, husets förrförra ägare, brukade göra. Gick det bra för dem ska det väl funka för oss också?

Det är något med röda äpplen, alltså…

Smällbären verkade fortfarande må bra trots frysgraderna. De har spridit sig på alla håll och kanter och nästa år får de kanske se sig undanskuffade av något annat. Nu låter jag dem iallafall skina i all sin prakt och det gör de med den äran.