30 sep

In i helgen med små nedslag i vardagslivet.

De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!

I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.

I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.

Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.

Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.

Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.

Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.

18 aug

Acceptans ur ett nytt perspektiv.

Om jag ska kunna lära mina klienter omfamna begreppet acceptans måste jag kanske också förstå vad det innebär? Idag har en städfrisk besökare slängt mina insamlade frökapslar och maken har kapat mina vinrankor, luktärterna som skulle bli till egna fröer och klematisen som stod på samma länga. Brist i kommunikation och okunskap. Maken brukar säga ”Varför bli arg på en hund som kissar på ens nya, handsydda skor? Den fattar ju ändå ingenting, det är ingenting att bli upprörd över.” Varken besökaren eller maken fattade någonting gällande det som hände. Det finns andra fröer, andra plantor, nya tillfällen att försöka. Suck. Jaja, men nu blev det så.

17 aug

Lökiga tårar omvandlade till något gott.

Tack vare naturens under och många praktiska detaljer har årets skörd av framförallt tomater och lök blivit extra riklig. Det är inte billigt att odla själv, det ska ingen inbilla sig. Utsäde och näring kostar, men framförallt kostar det tid. Jag jobbar på att klara det där med ”det är okej att x och y inte är fixat och att z, å, ä och ö inte blev som jag tänkt”. Jag kan fortfarande inte låta bli att skämmas då det inte är städat och fint, men att jag bara kan vara medveten om det är ett stort steg framåt för mig. ”Jaja, men nu blev det så.” Tack för evigt, Carina Berg. Vem skulle väl tro att du skulle leverera mitt livs bästa snuttefilt?

Vad gör man då med sin skörd? Sara Bäckmos snålröra, så klart, men den väntar jag lite med. Nu njuter vi istället av att äta goda sallader och denna makalöst fantastiska soppa. Tack till dottern som öppnat mina ögon för att nytt sätt att utnyttja smakerna i rostade grönsaker. För övrigt känns det bra att äta riktig mat igen. Sommaren som ligger bakom oss har bjudit på en hel del annat. Nåja, nu ligger dåliga och högst medvetna val bakom oss och solen skiner i ett perfekt tempererat uterum.

10 aug

En vanlig oktoberdag i augusti.

Ja, alltså, jag vet inte hur du har det, men här är det kallt, blåsigt och molnigt. Så här brukar det kännas runt min födelsedag i oktober. Jag tog i alla fall sovmorgon, eller rättare sagt så vaknade jag precis lika tidigt som vanligt, men låg kvar i sängen i två timmar. Vardagslivet drar igång ordentligt på måndag. Numera är jag inte alls lika mycket i Bredavik som när jag uppehöll mig där hela somrarna med barnen, men det känns ändå som att det är när det blir tyst där som sommaren är slut. Vi fortsätter så klart att vara där i olika konstellationer även när skolorna drar igång, men ändå. Våra sommargrannar har åkt hem till Göteborg, vår lärargranne har börjat jobba. Alla sängarna är bäddade och solrosorna har slagit ut. Sommaren 2023 kan sammanfattas och det kommer att finnas många härliga minnen att se tillbaka på när ovädret Hans byts ut mot höstvindar och vinterhalka. Hösten 2023. Hälsans år kom av sig, men jag är villig att återuppta fokuset och upprätta nya rutiner. Lilla barnbarnets BF närmar sig och vi har mycket spännande att se fram emot! Jag känner mig sålunda väldigt trött och väldigt pepp. Det blir bra det här. Tjingeling!

03 aug

Sparbössan fylls på med sommaraktiviteter.

Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.

Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.

När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?

Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.

Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.

Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.

Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.

Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!

Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.

02 aug

Mosterskolan.

Monsterskolan har du kanske hört talas om, men visste du att vi har mosterskolan här i Uttorp? Systerdottern skrevs in för en dag så hon skulle slippa hänka till Ullared. Hon berikade nog sin omgivning mer än hon vann i kunskap, men roligt hade vi alla. Det första som skulle klaras av var sockerärtsskörd. Systerdottern var en hejare på det och hann samla in en stor bunke innan det var dags att fortsätta med annat. Hon fick hjälpa till med storhandling och fortsatte sedan äventyren på gården.

Äventyren bestod bl.a. av att ”läsa sommarlovsbok i solig veranda i sällskap av choklad”. Själv förberedde jag inför svärföräldrarnas fikabesök, men vi hann avhandla många viktiga ämnen under tiden då jag stökade omkring i köket precis bredvid.

Storkusinen var betydligt mer spännande än moster, särskilt då hon fixade en fantastisk flätfrisyr på lillan. Den unga damen undrade om jag kunde lära henne fläta, så då gjorde jag det. Vet du hur svårt det är att pedagogiskt förklara något som helt sitter i fingrarna? Jag fick ta ner hastigheten och betrakta mitt eget hantverk med extra noggrannhet och till slut satt både min förklaring och lillans förståelse. Efter det blev det många flätor på de långhåriga personerna i huset.

Till lunch fick vi njuta den bästa tomatsoppan jag ätit i mitt liv. Dottern tog hjälp av lilltjejen för att trolla fram magiska smaker och hon (den senare) förklarade att detta nog var det godaste hon ätit den dagen. Dessutom mycket godare än soppa man köper!

Nästa moster gjorde oss sällskap på eftermiddagen för att hjälpa den unga eleven att sy om ett par ärvda hängselbyxor. De blev helt perfekta! Jag kan varmt rekommendera att göra barn delaktiga i vardagliga göromål. Det blir ofta lite tokigt, oproportionerligt eller stökigt där i början, men ju tidigare de får vara med, desto mer övning kan de få innan det blir skarpt läge och desto tidigare kan de bemästra uppgiften. Hur ställer du dig till ”barnarbete”? Nu menar jag inte att skicka barn till fabriker, utan att förvänta sig att barnen hjälper till med göromålen hemma?

05 jul

Överblick.

Att ha en trädgård kräver sitt. Jag fattar varför det ofta är lite äldre människor som gräver ner sig i sina trädgårdar, eller människor som jag med ”flexibla scheman”. Igår var planen att jag skulle klippa mig igenom allt som är tänkt att klippas med gräsklippare. Brorsan brukar ta det mesta med åkgräsklipparen då han klipper hos vår gamla granne, men nu ville jag att det skulle bli fint på en gång. Det tog sina timmar. Jag är trött på att ha högar av olika slag på olika ställen på vår ganska stora tomt. Tallkottar. Byggmaterial. Planteringskärl. Jord. Kompostmaterial. Gamla trälådor. Byggplast som ska torka. Det är som att det blir en sanning, att man måste fortsätta lägga grejer där något någon gång har hamnat av någon anledning. Vi har en plan gällande att göra ”rum” i trädgården, men det kräver sitt. Nu när det har varit så blåsigt de senaste dagarna påminns jag återigen om att det hade varit trevligt med en berså någonstans.

Lars-Johan Svanström är trädgårdsmästaren i Träslövs trädgård i Varberg som nedlåtande talar om klorofyllöknar och ängsliga ”män” som gör fel, fel, fel då de tar hand om sina trädgårdar. Jag ser vinsten i att ha härligt böljande och underbara trädgårdar med olika rum och nivåer. Jag ser också kostnaden som krävs för att få till något sådant. Det är lätt att tala nedlåtande om hur andra sköter sitt liv när de enligt en själv gör det på ”fel” sätt. Jag är också skyldig till detta. Att sätta sig ner och räkna på allt som skulle krävas för att få till något som inte inbegriper gräsöknar hade varit intressant. Vi jobbar här hemma enligt devisen ”lite i taget”, både tidsmässigt och monetärt. Det gör att det tar sin lilla tid att genomdriva förändringar. Som med allt annat handlar det också om att prioritera på ett sätt som funkar för en själv, inte för andra. Att höra ”om detta hade varit mitt hade jag…”, vare sig det kommer ut från någons mun eller framgår tydligt på annat vis, har förut varit jobbigt för mig. Delvis fortfarande, men inte värre än att jag inser att det är helt okej för andra också att drömma och känna sig lite bättre än någon annan.

Mina egna trädgårdsdrömmar handlar om rabatter som böljar och gärna i många olika färger. Gärna bakom raka linjer. Efter ett ängsligt liv med mycket små utsvävningar gällande uttryck övar jag på att våga göra tvärtom, att jobba utefter förutsättningarna att jag mår bra av korsstygn, mönster, recept, ordning och reda, men att det är okej att avvika och ofta blir bra ändå. Jag inser att tiden är min vän och min fiende, att jag får ta hand om det jag kan och vara nöjd med att annat inte blir gjort. Att ta kort på växtlighet så här i hårt morgonljus gör den inte rättvisa. Det är lite tidigt på dahliasäsongen, men de är finare än någonsin utan att för den skull ännu göra sig särskilt bra på bild. Jag upplever, tar in, vågar klippa blommor och litar på att det kommer fler. Fortsätter plocka bort ogräsen även om det finns så många att det kanske egentligen inte är lönt (gräsklipp runt dahliorna, plus att jag försatte de lite hårdare drivna knölarna inomhus och lät dem komma igång var ett smart drag).

I zinkbyttan där det förra året växte blomster i sepiatoner växer det på för fullt, men även nedanför. Självsådda penséer är så vackra, jag nänns inte plocka bort dem. Minifloxen växte höga och ståtliga i sagda zinkbytta förra året och fröade av sig här i gruset. De är också för fina för att plocka bort. Här är det grusgång, inte rabatt, men jag väljer att strunta i det.

Ängen svajar och lever sitt eget liv. Den är torr och brun nu, i våras blommade det rikligt här. Hade det inte varit för alla fästingar hade jag gärna lagt mig där och lyssnat på det susande som uppstår då gräs vajar i vinden. Vilken fröjd det är att få vara nära naturen, på något sätt vara ett med den. Jag tänker på allt vackert och allt jobbigt, på hur livet händer runtomkring oss vare sig vi gör oss delaktiga eller inte. Som min svärmor sa häromdagen: ”Carpe diem, slitet uttryck, men sant.” Fånga dagen. Och fångar vi den inte är det väl okej det också, för imorgon kommer så småningom vare sig vi är medvetna om vad som händer fram tills dess eller ej. Hoppas att din dag blir fin.

29 jun

Livets vatten och blomsterhavet.

Alltså, igår fick vi en rejäl regnskur som inte var anmäld i väderappen! Jag brukar klaga på att det förväntade regnet ofta blir till en tumme, eller till och med ingenting. Den här gången blev det dock tvärtom. Vi var på kyrkogården och planterade lite nya blommor vid svärfars grav när det helt plötsligt kändes regnigt i luften. Innan vi ens var hemma föll tunga droppar, något som jag försökte göra till mindfulness eftersom vi verkligen behöver allt regn vi kan få! I två timmar regnade det sedan ordentligt, så till den milda grad att byttor och hinkar flödade över. Underbart! Jag passade på att ligga i verandan och lyssna på regnet på plåttaket, tvätta upp det sista efter kusinernas besök i Bredavik och…

… baka ett gäng bullar att lägga i frysen för kommande gäster. Jag tänker alltid att jag ska ”fylla frysen”, för det anstår väl inte en blivande mormor att inte kunna presentera en värdig fika på tre sekunder blankt?!

Maken satt på övervåningen och jobbade och tänkte inte på att sovrumsfönstret var öppet. Det gjorde uppenbarligen inte jag heller. Vi är så ovana vid att det regnar att det liksom inte riktigt går något alarm när livets vatten börjar falla. Det finns för tillfället inte heller något klädstreck uppe, så vi behöver inte tänka på tvätt på tork som måste in. Jag har tydliga minnen av somrar där det varit ett fasligt springande ut och in med blöt, halvblöt och återblöt tvätt. Varför inte bara hänga tvätten inomhus om regnet hänger i luften? Nej, i Sverige ska tvätt torkas utomhus. Det luktar definitivt godare, det är jag den första att erkänna, men man riskerar både fågelbajs, regn och solblekning. (Jag är egentligen på lag ”torka utomhus”, försöker bara argumentera för varför vi inte skulle behöva någon ny tvättlina.)

Efter regnet gick jag en runda och plockade in blomster. De ska egentligen plockas in en solig morgon, men det är viktigt att ibland gå sin egen väg och jag behövde nya buketter. Eller solitärer, som här. Jag fortsätter med mitt lilla blå glas-stilleben. Tillsammans med den otroligt vackra dahlian X (någonstans på vägen har den här blivit felmärkt, för uppenbarligen är den ingen Twyning’s After Eight som jag har märkt upp den som) blir det ännu bättre.

Buketten jag plockade ihop från alla rabatter och ängen gör mig glad! Nu visas det mer och mer färg, både för att vi kommit längre in på säsongen och för att vi fått en hel del regn. Tänk att jag i Segeltorp strävade efter en trädgård helt i vitt. Nej, nu känns det oändligt ängsligt. Snacka om att vara påverkad av tidens ideal. Vitt och fräscht skulle det uppenbarligen vara i trädgården också, oavsett om man var shabby chic eller svalt elegant.

Polka anemone hade jag i kruka förra året, men den mår mycket bättre nu när den får växa i rabatt med gräsklipp runt fötterna! Jag har sällan sett något vackrare. Dahlior ger ju fler blommor ju mer man plockar precis som luktärter, så nu när den här blomman stått i några dagar i rabatten och gjort mig glad får den kanske flytta in lite också. Fler och fler av de närmare 30 dahliorna visar nu färg och det gör mig så glad att jag tagit mig tid att plocka upp och ta hand om dessa skönheter inför varje vinter. Allt som är bökigt ska väl egentligen undvikas, men vill man vara fin får man lida pin. Eller jobba lite extra.

28 jun

Musik i sommarkväll med trädgårdsrunda.

Vad gör man en tisdag i slutet på juni? Somliga ligger på playan, andra besöker Vatikanen, sedan finns det de som jobbar med det de älskar. Den sista där var jag igår. Det var njutbart att insupa den friska luften som fortfarande fylldes på med ett litet duggregn då jag gick min morgonrunda. Viktigast var att kontrollera att ingenting hade slagits omkull av regnet, men de slagregnskurar som hade utlovats höll sig nog någon annanstans. Allt såg bra ut, grönt och glatt. Jag var tvungen att ta en dusch för att hantera min svintokalufs som hade tovat ihop sig då jag var ute i regnet och försökt få till så många regnbyttor som vanligt. Till lunch blev det räddning av kassler på bästa sättet av alla. Egen potatis, mangold, vitlök och silverlök gjorde det hela till en kulinarisk fest och jag kunde konstatera att det trots allt varit värt all extra tid jag fått lägga på vattning. På eftermiddagen hade vi besök som fick njuta av egna jordgubbar och glass. Även om skörden inte är den största i år är gubbarna väldigt goda. Nästa år blir det nya plantor!

Framåt kvällen plockade jag upp farbror och faster för vidare färd mot Hjortsberga kyrka där Johan och Johanna från min kör hade musik i sommarkväll tillsammans med kontrabasisten Håkan. Vilken njutbar musikafton det blev! Jazziga toner, både klassiker och lite mer moderna, fyllde den lilla kyrka där ett par av mina kusiner döpte sig på den tid det begav sig. Trist (för deras skull) att inte fler hade tagit sig ut ur solstolarna och hängmattorna, för det här blev en fantastisk stund.

När musiken klingat ut blev jag inbjuden på fika. Trädgårdsrunda är obligatorisk när jag kommer hit och ett helt gäng växter i vår trädgård kommer härifrån från början. Det är så roligt att se och höra om olika exotiska växter såväl som gamla klassiker. Här får jag inspiration och en hel del kunskap att ta med mig. Jag vill gärna veta vad alla mina växter heter, åtminstone på svenska, men har hittills misslyckas totalt. Tröst ligger ändå i det faktum att jag känner igen långt fler växter nu än för några år sedan. Lite i taget är rätt melodi då det gäller det mesta!

Så fint! Jag vill ha fler gamla rostiga grejer som saker och ting kan slingra sig upp i.

Jag fick med mig ettårig hibiskus som självsår sig och en akacia som verkar vara lite kinkig. Akacior hör hemma i helt andra klimat än vårt, men kanske kan jag få den här lilla frösådda plantan och sedan övervintra den i verandan? Tänk, vilka andra sorters intressen jag fått sedan jag började sticka händerna i jorden. Igår var jag glad över att vår kirskål håller sig i gräsmattan. När faster berättade om täckning med kartong och tidningar och att kirskålen ändå tar sig igenom och fortsätter växa (förvisso med mindre spridning) så blir jag ändå fascinerad över den livskraft som finns i så många växter. Nässla har jag åtminstone blivit lite mer välvilligt inställd till då den ger så fin näring och kirskålen är god att äta. Pilört är fin i buketter och… Tja, så kan man fortsätta. Eller så fortsätter man att slåss mot det som man inte vill ha och slåss för det som har svårt för att känna sig hemma i rabatterna. Just nu har jag mitt fokus på de sent utplanterade pumporna, squashen och frilandsgurkan. Det hade varit roligt att få till några sådana i år också. Jaha, så fick också dagens inlägg handla om den här musikälskande planttantens glädjor och utmaningar!

26 jun

… och sommaren andas med värme.

Ibland är världen lite extra speciell. Mitt i sommaren fick vi en julgran ovanför rondellen i Torskors som påminde om att det kanske ändå kommer lite regn någon dag. Under tiden får vi njuta av allt det ljusa, varma och vackra.

Samma kväll som julgransmolnet visade sig hade vi rosa himmel i Uttorp. Tallen som jag var så störd över då vi flyttade in i huset har blivit något av det bästa (fast jag har inte hunnit bli vän med mängderna av kottar som hela tiden trillar ner).

Nere vid växthuset blir det bättre och bättre. Nu sitter en stadig dörr på plats och jag hoppas att allt som fick flytta in lite väl sent tar sig och levererar så småningom. I limpan där bakom har jag återigen grävt ut hål, lagt i näringsrik och gödslad jord och satt ett gäng squash, pumpor och gurkor. Även det lite sent kanske, men jag tror att det blir toppen. Tänk att jag (vi) har ett växthus! Kanske borde jag flytta in fasters vindruva? Den tar sig inte riktigt där den sitter i trädgårdslandet.

Sent omsider hade jag tillräckligt med fläder för att göra en omgång saft. Tyvärr hade jag helt glömt att köpa citronsyra, så jag fick testa ett annat recept. Imorgon gör jag en sats till av receptet jag verkligen gillade förra året, om jag hittar det vill säga.

Luktärterna mår toppenbra vid östra sidan av trädgårdslandet. Jag satsade på flera sorter med lång stjälk, något som bidrar till bättre buketter! Det blev bara en planta kvar i något slags orange ton, men den har inte börjat blomma än. Ser fram emot att se också den visa färg.

Jo, men här är det ”arts and crafts” hela dagen. Penséer och själsvånda blommor från förra årets zinkbaljeplantering. De är lite klena, minst sagt. Det är inte helt lätt att växa i ren sand.

Krassetornet täcker nu nästan alla tecken på att det finns en djupborrad brunn här. Fint, tycker jag. Det kommer förhoppningsvis också att bli blommor här vad det lider.

Perennrabatten ser inte mycket ut för världen då jag fotar den, men jag älskar hur den ser ut i verkligheten! Så roligt med en böljande känsla, precis som jag tänkt mig. Rådjuren måste vara hungriga, för de har varit och knaprat på kärleksörten för tredje gången, trots TricoGarden. Jaja, alla måste få sitt. Jag är glad att de inte stympat solrosorna, för det har de gjort i ettårsrabatten. Jag får vara tacksam att de inte snodde alla.

Perennrabatten övergår i en lite mindre planerad del där Fars ringblommor självsår sig säsong efter säsong. Kanske får jag hitta en bättre plats för detta och göra också denna del perenn. Hur som helst är det fantastiskt att äntligen ha borstnejlikor, en av de få blommor jag kommer ihåg från mitt barndomshem. De levde en lite orensad tillvaro där de självsådde sig själva. Inte gillade jag dem särskilt då (och verkligen inte ringblommor), men nu betyder dessa kärlek och värme för mig. Tänk vad bra att man får ändra sig! Nu ska jag täcka tomaterna med något, för det sägs komma 30 mm regn imorgon. Jag tror det då jag ser det. Älskar tanken på att det (förhoppningsvis) äntligen kommer att regna ordentligt, men förstår att regnet med all sannolikhet kommer att lämna en del skador efter sig. Vi får väl se!