ogräs

05 jul

Överblick.

Att ha en trädgård kräver sitt. Jag fattar varför det ofta är lite äldre människor som gräver ner sig i sina trädgårdar, eller människor som jag med ”flexibla scheman”. Igår var planen att jag skulle klippa mig igenom allt som är tänkt att klippas med gräsklippare. Brorsan brukar ta det mesta med åkgräsklipparen då han klipper hos vår gamla granne, men nu ville jag att det skulle bli fint på en gång. Det tog sina timmar. Jag är trött på att ha högar av olika slag på olika ställen på vår ganska stora tomt. Tallkottar. Byggmaterial. Planteringskärl. Jord. Kompostmaterial. Gamla trälådor. Byggplast som ska torka. Det är som att det blir en sanning, att man måste fortsätta lägga grejer där något någon gång har hamnat av någon anledning. Vi har en plan gällande att göra ”rum” i trädgården, men det kräver sitt. Nu när det har varit så blåsigt de senaste dagarna påminns jag återigen om att det hade varit trevligt med en berså någonstans.

Lars-Johan Svanström är trädgårdsmästaren i Träslövs trädgård i Varberg som nedlåtande talar om klorofyllöknar och ängsliga ”män” som gör fel, fel, fel då de tar hand om sina trädgårdar. Jag ser vinsten i att ha härligt böljande och underbara trädgårdar med olika rum och nivåer. Jag ser också kostnaden som krävs för att få till något sådant. Det är lätt att tala nedlåtande om hur andra sköter sitt liv när de enligt en själv gör det på ”fel” sätt. Jag är också skyldig till detta. Att sätta sig ner och räkna på allt som skulle krävas för att få till något som inte inbegriper gräsöknar hade varit intressant. Vi jobbar här hemma enligt devisen ”lite i taget”, både tidsmässigt och monetärt. Det gör att det tar sin lilla tid att genomdriva förändringar. Som med allt annat handlar det också om att prioritera på ett sätt som funkar för en själv, inte för andra. Att höra ”om detta hade varit mitt hade jag…”, vare sig det kommer ut från någons mun eller framgår tydligt på annat vis, har förut varit jobbigt för mig. Delvis fortfarande, men inte värre än att jag inser att det är helt okej för andra också att drömma och känna sig lite bättre än någon annan.

Mina egna trädgårdsdrömmar handlar om rabatter som böljar och gärna i många olika färger. Gärna bakom raka linjer. Efter ett ängsligt liv med mycket små utsvävningar gällande uttryck övar jag på att våga göra tvärtom, att jobba utefter förutsättningarna att jag mår bra av korsstygn, mönster, recept, ordning och reda, men att det är okej att avvika och ofta blir bra ändå. Jag inser att tiden är min vän och min fiende, att jag får ta hand om det jag kan och vara nöjd med att annat inte blir gjort. Att ta kort på växtlighet så här i hårt morgonljus gör den inte rättvisa. Det är lite tidigt på dahliasäsongen, men de är finare än någonsin utan att för den skull ännu göra sig särskilt bra på bild. Jag upplever, tar in, vågar klippa blommor och litar på att det kommer fler. Fortsätter plocka bort ogräsen även om det finns så många att det kanske egentligen inte är lönt (gräsklipp runt dahliorna, plus att jag försatte de lite hårdare drivna knölarna inomhus och lät dem komma igång var ett smart drag).

I zinkbyttan där det förra året växte blomster i sepiatoner växer det på för fullt, men även nedanför. Självsådda penséer är så vackra, jag nänns inte plocka bort dem. Minifloxen växte höga och ståtliga i sagda zinkbytta förra året och fröade av sig här i gruset. De är också för fina för att plocka bort. Här är det grusgång, inte rabatt, men jag väljer att strunta i det.

Ängen svajar och lever sitt eget liv. Den är torr och brun nu, i våras blommade det rikligt här. Hade det inte varit för alla fästingar hade jag gärna lagt mig där och lyssnat på det susande som uppstår då gräs vajar i vinden. Vilken fröjd det är att få vara nära naturen, på något sätt vara ett med den. Jag tänker på allt vackert och allt jobbigt, på hur livet händer runtomkring oss vare sig vi gör oss delaktiga eller inte. Som min svärmor sa häromdagen: ”Carpe diem, slitet uttryck, men sant.” Fånga dagen. Och fångar vi den inte är det väl okej det också, för imorgon kommer så småningom vare sig vi är medvetna om vad som händer fram tills dess eller ej. Hoppas att din dag blir fin.

16 jun

Alla mina ogräs.

”Va, sorterar du dina ogräs?!” Min faster verkade tro att jag hade blivit helt galen, och hade jag verkligen sorterat ogräs hade det funnits skäl att tro det. Så var det dock inte. Däremot har jag under den här veckan vid olika tillfällen, då det verkligen inte är min favoritsysselsättning, arbetat mig igenom ett ogräs i taget. Det låter lite märkligt, men häng med i mitt resonemang. Tittar man på en hel röra är det lätt att bli överväldigad. Fokuserar man istället på en sak i taget går det undan och blir lättare att hitta rätt.

I början av veckan kunde jag konstatera att ettårsrabatten innehöll ett stort antal självsådda ogräs, en del självsådda ettåringar från förra årets rabatt, några direktsådda ettåringar som i den kannvattnade torkan klumpat ihop sig i några hobbar och ett gäng ditplanterade skönheter som tidigare i vår hade dragits upp i ”växthuset”, aka Gustavs skrubb. Min vision hade varit något slags böljande rabatt inspirerad av en brittisk cottage garden, men jag kunde konstatera att verkligheten hade lett till något helt annat. Någonstans var jag ändå mest glad över att ihärdigt att vattnat på så att det inte var helt uttorkat och dött i rabatten.

I början av säsongen när det börjar gro är allt grönt härligt. Dessutom har åtminstone jag svårt att särskilja det jag vill ska växa och det som kanske inte är fullt lika önskvärt. Rensar man för tidigt riskerar man dessutom att skada sådant som växer runt omkring. Unga rötter är mycket känsliga och det är bättre att vänta tills man har koll på vad som är vad och allt är lite bättre etablerat.

Jag bestämde mig för att börja med svinmållan till höger i bild. Den är lätt att känna igen i sitt ännu inte så utvecklade tillstånd i en lite grågrön nyans och lätt att dra upp med ett stadigt grepp nära jorden. Det fanns hur mycket svinmålla som helst i rabatten och det tog sin tid att dra upp alla småplantor jag hittade. Det var dock lätt och jag lyssnade på en ljudbok under tiden, så det var ganska trevligt. Eftersom det fanns så mycket av varan satte jag mig på ”planttantspallen” jag fått av syrran. Mycket behjälplig. När all svinmålla var omhändertagen kände jag mig nöjd med dagsverket och väntade till nästa dag med att ta hand om växten till vänster i bild, nämligen hampdån. Hampdån är otroligt vackert och jag gillar faktiskt att sätta den i buketter. Däremot fröar den av sig väldeliga och fröerna kan ligga i jorden i 1-5 år innan de bestämmer sig för att göra entré. Jag vill inte ha en rabatt med hampdån, så då är det bara att rensa, rensa, rensa. Detta gjorde jag häromdagen, men jag kan säga att efter nattens lilla yttepytteregn finns det mer att hämta i det som jag kallar ettårsrabatten.

Här har vi en annan vildblombukettsfavorit med vackra små blå blommor. Den är dock strävhårig och rälig och inte så skön att hålla i handen. Jag bestämde mig därmed för att även fårtungan skulle rensas ut. Det var lätt som en plätt. De små plantorna känns lätt igen och går även lätt att dra upp från lite nyvattad jord. Det såg ut att finnas enormt många, men det var nog bara för att de bredde ut sig så mycket.

Sedan var det den där åkertisteln. Den här är en otäck figur som är flerårig och har en stadig rot som låter sig komma igen år efter år. Dessutom sprider sig åkertisteln lätt genom fröer, så är det någon växt som ska rensas bort är det denna. Dessutom är den mycket oskön att hålla i. Lyckligtvis hade jag inte så många individer i rabatten, men de jag plockade bort har gissningsvis inte utrotats helt.

Pilörten är jättefin och hållbar i buketter, men jag bestämde att jag inte vill ha den i min finrabatt. (Jag skrattar då jag skriver detta, det mesta som är kvar efter min ogräsrensning är andra ogräs.) Även pilört är lätt att känna igen på sina fläckiga blad och även om det fanns många så gick det smärtfritt att dra upp dem. Pilörtens fröer kan ligga i jorden i många årtionden, men jag bangar inte utan försöker få bort detta vackra ogräs just här.

Detta är nu den långa rabatten vid den sydvästra stenmuren i trädgården. Vi fick uppenbarligen lite regn inatt och det behövs inte mycket för att trädgården ska ropa av glädje och snabbt svara på hjälperna! Längst upp kan den observante se att det växer kraftfulla dahlior, lilla pyttisen Top Rose står i mitten av allt det här kraftfulla och har försiktigt börjat blomma idag. Nu dröjer det inte länge förrän resten hakar på. Dahlior växer hela vägen ner där jag täckt med gräsklipp. Den gröna massan nedanför detta är alltså ”ettårsrabatten”, några meter rabatt som nu alltså har liiiite större chans att bjuda på den typ av blomster som jag önskar. Det finns dock mycket kvar att rensa bort och kanske, kanske känner jag att jag har tid och lust att ta bort ännu fler ogräs. Jag vet ju vilken skillnad det gör för plantorna som blir kvar. Jag vet dock inte om det blir idag. Jag tåler inte värme bra och med dagens luftfuktighet och värmen som utlovats önskar jag nog mest ligga och flämta i skuggan. Först ska jag dock jobba och just nu undrar jag hur jag ska få det så svalt som möjligt här i arbetsrummet innan klockan tio. Kärt besvär tänker jag och får glädjas åt att maken njuter av vädret.

Som avslutning vill jag ge en liten present, en frågesport om Finlands 50 vanligaste vilda blommor. Vår flora är väl överensstämmande med Finlands, så jag tror att du känner igen de flesta blommorna. Själv fick jag 45 av 50. Ett par var slarvfel, men några hade jag inte koll på.

26 apr

Smarrigt, närodlat och nästan gratis.

På lunchbordet idag stod en kastrull nässelsoppa och hårdkokta ägg köpta hos Mimi vid kvarnen här på Sturkö. Jag räknade ut att fyra portioner gick på i runda slängar 30 kronor.

Nässlor är inget att hänga läpp över. Som späda plantor passar de i matlagningen och när de blir grövre skördar man dem till nässelvatten, fantastiskt gödsel till trädgårdslandet.

Det var det här receptet jag utgick ifrån. Jag hade ingen sherry i, däremot både creme fraiche, paprikapulver och finhackad lök. Ta på dig trädgårdshandskar, ta med dig saxen ut i ogräshavet och skörda både kirskål och nässlor! Förväll lite och stoppa i frysen för primörsmaker senare under året.

24 apr

Hur jag blev jag.

Efter att bland annat ha hittat min farfars farfars (eller annan nära släktings) utomäktenskapliga dotter genom DNA-test (och därmed en avlägsen släktlinje), följt båda mina föräldrar till sista vilan, läst Karin Bojs bok ”Min europeiska familj”, fascinerats av en gravsten här på kyrkogården och upptäckt att mannen som var begravd där var min gammelmorfars bror samt besökt Kata gård i Varnhem inom loppet av ett år känner jag att min dragning till rötterna är starkare än någonsin. Jag har insett att jag är en salig kombination av alla som gått före mig och har också delat vidare delar av detta till mina barn, nu i en kombination med något helt nytt. Mina barn är än så länge sista länken i ett sammanhang som sträcker sig så långt tillbaka att det är lite svårt att processa. Något jag är säker på är att allt blir så mycket lättare när jag försöker jobba med istället för mot mig själv.

Morot eller piska? Tja, jag väljer för det mesta morot, för sådan är jag. Det har nu visat sig funka till och med i trädgårdsarbetet! Vi har mängder av kirskål i ena hörnet av vår gräsmatta. Kirskål har odlats i Sverige åtminstone sedan förromersk järnålder, så det är ju lätt att gissa att det är en kraftfull växt vi har att göra med här. I Segeltorpsträdgården slogs jag i tolv år mot detta ogräs. Först nu har jag förstått att det är en tillgång, en delikatess! Till och med trädgårdsexperten som var här på besök sa ”äh, kirskål, bara att köra över med gräsklipparen”. Idag fick sålunda de ovanligt matintresserade förfädersgenerna jobba hårt samtidigt som familjen fick en ruskigt god paj att smaska på. Se där. Jag är jag. När jag gör sådant jag tycker om och arbetar med istället för mot mig själv mår jag bra och i förlängningen är det positivt både för mig själv, familjen och samhället runt omkring! Jag undrar om förfäderna också gjorde kirskålspaj och var höll de isåfall till? Jag gissar att de inte använde färdig smördegspaj, men alla har väl hört berättelsen om hur man kokar soppa på en spik? Det låter lite kaxigt att säga att man har gjort en gourmetpaj med kirskål då sanningen är att kirskålen bara var en liten del av allt det där smaskiga. Vill du också testa så använd dig av det här receptet. (Jag använde en stor pajform, gjorde lite mer äggstanning och gräddade kortare tid på knappt 200° då vår ugn är så effektiv.)