december 2024

04 dec

Om att skämmas på sopsorteringscentralen.

”Jo, jag kan läsa.” ”Ja, men DEEEEET var ju bra.” Jag höll på att bryta ihop av nervöst skratt och ville samtidigt gråta medan rodnaden spred sig upp längs halsen, så gammal jag är. Vi hade packat vår älskade (flyttbil) Kia full av skräp från vinden hos svägerskan och svågern för att lämna på återvinningscentralen Mältan. Milda makaroner, jag som är så duktig på att sortera vanliga sopor blev utskälld efter noter då jag kastade ett gammalt vitt IKEA-hyllplan i ”brännbart”-containern. Sedan fick jag kommentarer om att vi väl inte brukade vara där och sortera, för då hade jag vetat att det fanns en container specifikt för målat trä. Det är minsann inte roligt för personalen att få en massa extrajobb pga folk som slänger grejer fel. Och det skulle vara mycket bättre om jag frågade än att gissa, eller förresten, du kan väl läsa? Därav den inledande kommentaren. (Jag hade helt enkelt tänkt ”ett IKEA-hyllplan utan metall är brännbart”. Det fanns liksom inget gissande inblandat.) Fy, jag har inte känt mig så förminskad eller dum på länge. Han fortsatte ju bara.

Jag tycker mer och mer illa om snorkiga kommentarer med bitsk underton (hej till mitt yngre jag) och jag tycker att det är särskilt opassande i en situation som den ovan. Denne mans uppdrag borde rimligtvis vara att vara behjälplig, inte att sätta dit folk och få dem att skämmas. Eller? Jag är övertygad om att mannen som jag mötte har autism. Vi har minst sagt en del autistiska drag omkring oss och jag vill tydliggöra att jag inte har någonting emot denna personlighet. Autism och tydlighet går hand i hand och att följa regler är något som personer med autistiska drag brukar hantera med bravur. (Därav specifikt bra på att jobba för statliga myndigheter och liknande, då finns inget utrymme för korruption.) Jag vet att många pga autismen har svårt med det sociala samspelet, men vet också att man kan lära sig grundregler så att man åtminstone inte upplevs som rent otrevlig. Jag borde skicka in ett klagomål om bemötandet. Inte för att klaga på denna specifika individ, utan för att lägga till ”trevligt bemötande av sopsorterare” som en lika viktig regel att följa som vilken container man slänger vad i.

03 dec

Julångesten.

Nu handlar det om det där manliga och kvinnliga igen. Om hur inkompetenta männen är på att vara kvinnor. (För vi är ju precis likadana, det finns inga skillnader mellan könen och vad är egentligen en kvinna anyway?) Vi bör vilja gilla olika, men min man får inte gilla olika om de traditioner som jag har bestämt att vi har i vår familj och hur de ska genomföras. Vi kan dock konstatera att han är inkompetent och inte har något driv och inte fattar något om nissedörrar, jultröjor, julstrumpor, glöggmingel, moster Agdas obligatoriska julklapp eller julbordet. Kvinnorna går under av alla krav inför julen! Alla måsten. MYSET. De hemska avslutningarna. Det är fruktansvärt tungt att bära hela ansvaret på sina axlar och det enda som kan lätta bördan är att dra männen i skiten och knarka lite fler Instagram-reels av Helena Lyth eller Underbara Clara som båda är professionella pysslare och livnär sig som experter bland annat på julmys utdraget från oktober till nästa höst. (Inget ont om er kära pysselgudinnor, ni fick bara åskådliggöra problematiken.) Känner du dig träffad av texten? Ta en diskussion, inte en anklagelseopera i fem akter, med familjen. Förklara lugnt och fint att du har målat in dig i ett hörn och önskar ett alternativt firande. Be om förslag till hur det skulle kunna se ut. Och sluta mata denna eld som förtär så många inifrån.

Ps: Detta är naturligtvis en ironisk text skriven av någon som tycker att det gnälls alldeles förfärligt gällande ovanstående ämne, ungefär som det låter på vilket personalrum i vilken gammal lågstadieskola som helst. Ett klagande som inte tas vidare, utan själva gnällandet är liksom hela aktiviteten. Mata inte elden, utan kväv den! Lös problemet! Och god jul.

02 dec

Julmusiktips.

Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.

En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!

01 dec

Thanksgiving 2024

För första gången på länge fick de trettio tacksamma dagarna sluta med en riktig baluns exakt den sista november! Thanksgivingfirandet blev toppen, maten var smarrig precis som vanligt och sällskapet trevligt. Det brukar alltid vara något som går lite åt skogen (som att kalkonen trillar i golvet, något glöms bort eller ishalka gör att några av gästerna inte kan komma), men det värsta som hände var att jag blev så mätt att jag inte orkade äta upp min efterrättspaj. Det går att leva med.

Efter adventskonsertsrepet hastade jag ner till Ölandsgatan och hann njuta av den fina innegården som alltid gör mig lika glad. Igår var den extra fint städad, räfsad och dekorerad. Så kul att se en av våra pumpisar ståta i all sin glans på trappan upp till studentlägenheterna på övervåningen! Undrar just om de två unga männen som bor där uppskattar min systers superkrafter gällande att göra omgivningen vacker?

Eftersom vi är Thanksgivingfirande svenskar har vi lagt oss till med lite egna traditioner, som att servera julmust till maten. (Det finns även annat för den som så är hågad.) Alla har fått sin egen roll. Just gällande denna måltid brukar jag handla, göra stuffing, gröna bönor, kalkon och kyckling, syrran och hennes man förbereder och gör sitt hem extra inbjudande, gör sås och frallor, maken gör potatismos och testar/skär kalkonen och äldsta dottern brukar fixa till sötpotatisen. I år var inte hon här, så vår son tog över det ansvaret med den äran. På bordet stod också min fasters lingonsylt och äppelgelé, så gott med detta sötsyrliga tillskott istället för de traditionella tranbären. Ja, och så får inte desserten glömmas bort! Syrran hade gjort en glutenfri nötpaj med ”pecanpajskola”, våra vänner hade gjort en Smash-cheesecake och en pecanpaj. Yummy, yummy. Ingen behövde gå hungrig hem, det är allt jag har att säga om denna middag.

Detta ansvar är inte oviktigt! Ej färdiggräddad kalkon är riktigt sunkigt och lika trist är det med en övergräddad torris. Jag fixar kryddningen och den rätta färgen, maken tar hand om resten.

Här är min mycket söta och kompetenta syrra. Älskar hennes familjs hem, det är både vackert och mysigt! Alla foton jag tog igår blev tyvärr lite suddiga pga kletig lins. Jag upptäckte det först när vi var på väg hem, men då var det så dags. Värre har hänt, tänker jag.

Har du sett så härligt? Tänk alla som går förbi porten varje dag, undrar om de kan tänka sig precis hur mysigt det är här? Jag älskar att sitta i den där jacuzzin och titta upp i stjärnhimlen! Det hoppas jag få göra någon gång snart igen. Tack för ännu en fin Thanksgiving, tack för livet, tack för familj och vänner. Tänk så bra vi har det, som svågern brukar säga.