19 jun

Nu är sommaren här!

Enligt teori är juni, juli och augusti sommarmånaderna. Kyrkklockorna har ringt för skolavslutning, sommargästerna har kommit till ön, trädgården har börjat växla upp och gräsmattan har i vanlig ordning börjat få bruna fläckar. Visst är det sommar! (Några riktiga sommartemperaturer har vi däremot inte fått uppleva, de håller sig till Medelhavet.) Något av det mest somriga som finns är flädersaft. Jag bad sonen ta hjälp av sin längd för att komma åt blomklasarna som jag inte nådde, så nu står årets första laddning i kylskåpet. Nej, socker är inte bra för kroppen, men det är traditionen som omger själva saften. Att göra flädersaft är helt enkelt en egen sommarritual.

I takt med att sommaren framskrider ändrar blombuketterna karaktär. Här står både årets första dahlia och årets första luktärt i sällskap med blomster som varit igång lite längre. Ett par ordentliga sommarnattregn har tacksamt tagits emot av allt som växer här (och sniglarna). Jag känner mig så tacksam över det som blir bra här i trädgården och ser fram emot…

… att få lägga Elsas fina duk som jag hittade i ladugårdsrensningen på bordet i lilla sittgruppen vid verandan. Blomsterprakt som levereras i alla väder oavsett hur många sniglar, tvestjärtar, rådjur eller perioder med torka som kommer på besök.

15 aug

Planttantsaugusti.

Triggervarning för alla som ogillar mina planttantsinlägg. Nu handlar det om sånt som växer här hemma! Karen Richardsons tredelade vas har jobbat hårt denna sommar. Här har dahlior i olika färg- och formkombinationer gjort mig synnerligen glad! Jag har aldrig haft ett bättre dahliaår. Stormen Hans tog nästan knäcken på Orange Delight, men de flesta av de drygt 20 plantorna har producerat mängder, blomma efter blomma. Gräsklipp i massor och att förodla dem i påse var en finfin kombination. Jag satte inte heller några i kruka, de trivs långt bättre på friland. Kanske bygger jag dahliastöd nästa år, men annars gick det här också tillräckligt bra.

Tomaterna sedan! Trots att skörden knappt är igång tror jag vi hittills fått mer tomater än sammanlagt de tidigare åren. Den provisoriska växthusanordningen visade sig vara mycket bra. Syrran och maken tycker båda att det ska byggas ett lite mer permanent växthus där vid laduväggen, och kanske blir det så.

Att sätta solrosor bakom tomaterna var fint, men inte särskilt praktiskt. De fick inte vatten där under taksprånget, så det blev ytterligare något som krävde vattning under den långa, torra våren. Kanske blir det mer av ett solrosfält nästa år, längst ner i trädgården. Jag tror det.

I växthuset och bakom det växer snacksgurkorna så det knakar. De gillar bättre växthus än friland och blir finare under tak, men de behöver stora murarhinkar för att få tillräckligt med näring och vatten. Chilin är lika fin som vanligt, synd att man inte kan äta så mycket av den. Det blev av olika anledningar bara två byttor paprika, men båda har levererat helt galet! Nästa år ska de bindas upp för att inte grenar tyngda av frukter ska brytas av. En squash sattes i bytta i växthuset, men det är de som växer utomhus, bakom, som ger mest och störst frukter. Pumporna sattes ut lite för sent, vi får se om de orkar växa sig stora.

Båda rosorna har tagit sig jättebra liksom klematisen på andra sidan. Nästa år blir det inte luktärter i blåa nyanser här. Däremot gillade jag att luktärterna tog lite plats innan Mamma Mia har hunnit växa sig lite högre! Kanske blir det luktisar i vitt och rosa nästa år?

Den swishiga linjen mellan äng och gräsmatta är inte proportionerlig. Vi behöver något som ramar in trädgården, men kan inte riktigt enas om vad eller vilken känsla som ska uppnås. Det ger sig väl! Fruktspöna verkar ha tagit sig, vi får väl se hur de klarar vintern. Jag fortsätter drömma om en mur med en hemlig trädgård och har blivit lovad en, men vi får väl se var den ska stå. Det är spännande att drömma! Att berget ligger så nära gräsmattan ställer till det och det blir svårt att få till de där lavendelhäckarna jag vill ha. Däremot verkar de nya lavendelsticklingarna klara sig bättre och jag håller tummarna för att de överlever till nästa vår!

19 jul

Ögonblick från fina dagar.

Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.

Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.

I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.

Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.

En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!

Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).

Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.

Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…

… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.

De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.

I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.

Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.

Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.

Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.

Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.

03 jul

Juliblomster.

När man investerar i något önskas det ofta något i andra änden. Jag fortsätter ta beslutet att det är värt att lägga ner mycket tid och omsorg på vår trädgård. Dagar då buketter likt denna står i varje hörn, jordgubbar skördas och en nykokt potatis med smör och flingsalt inmundigas känns beslutet självklart. När en hel dahliaplanta i princip blivit uppäten av tvestjärtar, kärleksörten blivit stympad av rådjuren för tredje gången och bladlössen hänger tungt i topparna på någon av alla växter i trädgårdslandet känns det mindre roligt. Att ge upp känns dock varken lockande eller aktuellt.

Igår var vi på födelsedagsuppvaktande och i vanlig ordning plockade jag med mig en bukett och lämnade över den i en vas från second hand-förrådet av vackra vaser i lagom storlek. Buketter kan få så många olika slags uttryck beroende på hur långa stjälkar man plockar, vilka färger man väljer och hur man väljer att presentera det färdiga resultatet. De här färgbomberna älskar jag, men ett pastelligt luktärtsmoln är också ljuvligt, liksom enstaka solitärer av solrosor eller dahlior av mer maffig karaktär.

Numera har vi ju även rosor i trädgården. Jag har varit lite försiktig med att stympa Mamma Mia eftersom hon fortfarande håller på att etablera sig, men ser att rosenportalen kommer att bli magisk framöver. Att välja denna klätterros då New Dawn var slutsåld på den öländska handelsträdgården visade sig vara ett klokt drag.

I stora krukan framme vid verandan står tre små reakrukrosor planterade. De har vuxit till sig och slår snart ut. Vad jag ska göra med dessa skönheter till hösten har jag ingen aning om. Kanske går det att övervintra dem i krukan?

Prinsessan Marie har många hundratals, kanske till och med tusentals, knoppar! Hon har verkligen etablerat sig väl på andra sidan av rosenportalen och kommer också hon att ge oss stor glädje. I bakgrunden växer nu en klematis som också den verkar ha tagit sig bra. Jag tror att det här kommer att bli ett riktigt power couple hos oss!

Sedan är det fågelbadets slingerkrasse. Slingrandet ser vi inte mycket av än, men vänta bara! Jag tror fortfarande att min vision kan gå i uppfyllelse. Syrran föreslog humle eller någon annan perenn, men ettåringar är bra då man vill testa något nytt. Blir det inte bra är det bara att testa något annat.

Något av det sista jag lärde mig spela innan jag som 13-åring slutade ta pianolektioner var Peterson-Bergers Sommarsång. Här spelar Ulrika Rosén den med precis den känsla jag har inför planttantsäventyren. Plantorna ger mig så mycket glädje.

26 jun

… och sommaren andas med värme.

Ibland är världen lite extra speciell. Mitt i sommaren fick vi en julgran ovanför rondellen i Torskors som påminde om att det kanske ändå kommer lite regn någon dag. Under tiden får vi njuta av allt det ljusa, varma och vackra.

Samma kväll som julgransmolnet visade sig hade vi rosa himmel i Uttorp. Tallen som jag var så störd över då vi flyttade in i huset har blivit något av det bästa (fast jag har inte hunnit bli vän med mängderna av kottar som hela tiden trillar ner).

Nere vid växthuset blir det bättre och bättre. Nu sitter en stadig dörr på plats och jag hoppas att allt som fick flytta in lite väl sent tar sig och levererar så småningom. I limpan där bakom har jag återigen grävt ut hål, lagt i näringsrik och gödslad jord och satt ett gäng squash, pumpor och gurkor. Även det lite sent kanske, men jag tror att det blir toppen. Tänk att jag (vi) har ett växthus! Kanske borde jag flytta in fasters vindruva? Den tar sig inte riktigt där den sitter i trädgårdslandet.

Sent omsider hade jag tillräckligt med fläder för att göra en omgång saft. Tyvärr hade jag helt glömt att köpa citronsyra, så jag fick testa ett annat recept. Imorgon gör jag en sats till av receptet jag verkligen gillade förra året, om jag hittar det vill säga.

Luktärterna mår toppenbra vid östra sidan av trädgårdslandet. Jag satsade på flera sorter med lång stjälk, något som bidrar till bättre buketter! Det blev bara en planta kvar i något slags orange ton, men den har inte börjat blomma än. Ser fram emot att se också den visa färg.

Jo, men här är det ”arts and crafts” hela dagen. Penséer och själsvånda blommor från förra årets zinkbaljeplantering. De är lite klena, minst sagt. Det är inte helt lätt att växa i ren sand.

Krassetornet täcker nu nästan alla tecken på att det finns en djupborrad brunn här. Fint, tycker jag. Det kommer förhoppningsvis också att bli blommor här vad det lider.

Perennrabatten ser inte mycket ut för världen då jag fotar den, men jag älskar hur den ser ut i verkligheten! Så roligt med en böljande känsla, precis som jag tänkt mig. Rådjuren måste vara hungriga, för de har varit och knaprat på kärleksörten för tredje gången, trots TricoGarden. Jaja, alla måste få sitt. Jag är glad att de inte stympat solrosorna, för det har de gjort i ettårsrabatten. Jag får vara tacksam att de inte snodde alla.

Perennrabatten övergår i en lite mindre planerad del där Fars ringblommor självsår sig säsong efter säsong. Kanske får jag hitta en bättre plats för detta och göra också denna del perenn. Hur som helst är det fantastiskt att äntligen ha borstnejlikor, en av de få blommor jag kommer ihåg från mitt barndomshem. De levde en lite orensad tillvaro där de självsådde sig själva. Inte gillade jag dem särskilt då (och verkligen inte ringblommor), men nu betyder dessa kärlek och värme för mig. Tänk vad bra att man får ändra sig! Nu ska jag täcka tomaterna med något, för det sägs komma 30 mm regn imorgon. Jag tror det då jag ser det. Älskar tanken på att det (förhoppningsvis) äntligen kommer att regna ordentligt, men förstår att regnet med all sannolikhet kommer att lämna en del skador efter sig. Vi får väl se!

20 jun

Glass, luktärter och terapi.

Det är ju ändå rätt underbart med glass och jordgubbar. Vårt jordgubbsland levererar inte riktigt än, så just igår fick vi ta hjälp av Åby bär. De lyckades väl med att förmedla känslan av sommar. Fina vänner kom på besök, satte bollen i rullning och diskuterade viktiga, viktiga ämnen. De fick med sig hem en blandad påse av basilika, pelargon och chokladmynta och jag kände mig för en stund extra glad över att jag har orkat vattna allt så det har vuxit och tagit sig ordentligt. Vi skrattade flera gånger högt av olika orsaker, men fnissigast blev jag av den unge herrens frågan om hur det känns att vara kändis. Eftersom jag inte är kändis blev jag lite förvirrad och frågade hur han tänkte. ”Jo, du är ju med i den där kända kören!” Ja, men då så. Bäst att jag snäpper upp mig lite med detta stora ansvar, hehe.

Efter finbesöket fortsatte jobbdagen. Denna gång var omständigheterna inte riktigt lika de jag brukar jobba utefter, men det gick ändå att lösa. Just igår kändes det verkligen som att mamma var med mig. Jag fick snilleblixt efter snilleblixt (alltså, det kändes så) för att kunna hjälpa mina klienter att närma sig roten till problemet. Jag tog tacksamt emot och skickade en extra liten tanke till henne.

Dagen kan sammanfattas i årets första riktiga bukett luktärter. Jag må misstänka borrelia då jag varit osedvanligt trött i snart en vecka, men annars är det toppen. Idag har jag semester och ser mycket fram emot dagens aktiviteter. Vi har det största antalet människor på många år på besök i Bredavik att vänta på midsommarafton. Jag är spänd av förväntan och har en plan att göra lite både imorgon och på torsdag så förberedelserna också känns roliga. Hur gör du för att inte fulstressa när det är mycket roligt på gång?

17 jun

En runda i trädgården.

Jag har inte gått på semester än, men det känns så ändå. Jag älskar verkligen mitt jobb och är så tacksam över att jag kan få vara delaktig i spännande processer och att hjälpa till att skapa något slags ordning i trassliga tankar och upplevelser. I terapin får jag vara uppmärksam på var det behöver läggas arbete och samma sak gäller i trädgården. Jag går flera rundor där varje dag för att njuta, men också för att föregå naturen som liksom gör vad den gör. Vi fick yttepytte med regn och genast var mördarsniglarna framme. Jag vet att de funnits där innan också, men det har varit väldigt lugnt i år. Nu regnar det förhoppningsvis idag också, något som är hett efterlängtat efter denna torra vår. Det är bara att ladda och vara glad över vattnet som kommer och oroa sig mindre över eventuella problem.

Morgonens första trädgårdspromenad surrade. Så mycket humlor vi plötsligt har! Jag njuter, men undrar varför bina inte är här. Sovmorgon? Står man vid ettårsrabatten är ljudet av flygfän verkligen intensivt. Häcken har börjat blomma och detta innebär stor glädje här hemma.

Klematisen i äppelträdet verkar ha tagit sig bra efter en försiktig start. Jag var rädd att den skulle dö, men har varit noggrann med att vattna ordentligt och täcka de känsliga rötterna med gräsklipp. Antalet blommor är minst dubbelt så stort jämfört med förra året då denna skönhet var ny. Nu vet jag att jag skulle ha skurit ner den direkt vid plantering, men nu blev det inte så. Vi får se om det gör skillnad för EKO-hallens klemmisar som verkar gilla sina placeringar alla fyra.

Här kommer en liten bild på den enormt torra gräsmattan och krassetornet. Det har börjat hända lite grejer, även om det inte direkt slingras något än. Prästkragarna som växer i innercirkeln har motvilligt accepterat att de fått flytta hit och har faktiskt börjat ta lite mer plats. Krassebladen gillas av något som knaprar i sig dem, men som aldrig finns i närheten när jag kommer. Jaja, nu är det så.

Halte Hugin är fortsatt väldigt sällskaplig och kommer ofta när vi pysslar i trädgården. Hon är så mysigt sällskap och jag som aldrig direkt gillat kråkfåglar inser som så många gånger förut att det är viktigt att vara öppen för att saker och ting kanske inte är precis som man tror att de är. Ladusvalorna är underbara och det har varit så roligt att följa blåmesarna som flugit in och ut ur fågelboet i tallen, men det är Halte Hugin som gett absolut störst glädje i fågelväg den här våren.

Vattnandet är konstgjord andning, men nog växer det lite i lådorna i trädgårdslandet. Täck med gräsklipp har varit extra behjälpligt i år, både för att hjälpa till att hålla fukten i marken, men också för att ge näring. Lök brukar växa bra här, men nog tycker jag att den är oväntat fin efter de förutsättningar som givits. Spenat har inte alls gått och persiljan är ett skämt. Sockerärter som är så lätt i vanliga fall fick jag sätta om igår. Hoppas på denna andra omgång, för den första är inte mycket att hojta över. De få som kommit upp är kanske en decimeter höga. Vanligtvis skulle vi ha bundit upp dem vid det här laget. Dillen är däremot fin och än så länge hänger potatisen med. Vi får väl se om det vuxit något under jord lite längre fram.

Den nya klätterrosen Mamma Mia verkar gilla sin placering vid rosportalen. Hon visar inte sina klättrande egenskaper än, men blommorna är fantastiska och visar god potential. Prinsessan Marie har mängder av små knoppar, men det lär dröja innan vi får njuta av dem.

Godast i trädgården är alltid jordgubbarna. De är lite sena, men håller sig sniglarna borta så kan vi nog få några liter.

Sen är det luktärterna. Första för året har slagit ut och jag är så glad över att det finns huuur mycket knoppar som helst! Det blir nog luktärtsbuketter i år också. Just denna luktar nästan ingenting. Det gör däremot den vackra och väldoftande kirskålen. God i mat, vacker som snittblomma och trots det människors trädgårdsfasa. Inte vill man ha den i sina rabatter, men växer den på annat håll i trädgården tycker jag inte man behöver vara så trilsk. Åkerfräken är till exempel en långt värre anfallare. Å andra sidan kan man göra fenomenal gödning av den. Om man orkar och hinner, vill säga. Med det vill jag önska dig en fin helg.

07 maj

Nu grönskar det med pompa och ståt medan månen vandrar sin tysta ban.

Vi inleder dagens blogginlägg med en perfekt fanfar från läktaren! Varje dag är värd en fanfar tycker jag, trots att jag kanske inte alltid känner mig helt pepp från början. Jag är verkligen tacksam över känslan av att ta vara på livet är så närvarande i mitt liv fortfarande, trots allt är det sex år sedan vi befann oss i en tid där för tidig död, saknad, svår sjukdom och förväntanssorg existerade samtidigt som vi fick uppleva så underbart fina saker. Det var denna tid som efter att allt elände på något vis hade processats som jag fångades upp av förnöjsamheten.

Du kanske inte blir förvånad om jag talar om att lördagen tillbringades i trädgårdslandet och i trädgården för att vattna och rensa, inomhus med fröer som skulle förodlas och i rabatten som ska bjuda på rik blomsterprakt till ett fortsatt bukettplockande framåt sommaren.

I år har jag flyttat luktärterna från det som blivit ”Lilla Rotterdam” till nordöstra staketet. Nytt för året är att alla luktärterna står i par efter tips från Sarah Raven. Jag har även försökt mig på något slags färgskala, men vi får väl se hur väl det slår ut. Jag har grävt ut ordentligt, men varken satt något stopp för gräset framifrån eller bakifrån. Om försöket faller väl ut gräver jag om och gör samma sak nästa år. Jag använder ren köpegödsel till mina luktärter. Har förstått att dessa torvsäckar är den nya skammen, men jag har trots det använt fyra sådana i den här lilla rabatten. Gjorde likadant förra året och det gick bra. Mest näringskrävande i vår trädgård är just luktärter och kålväxterna. Guldvattnet räcker inte till och trots att vi har nässlor att göra gödselvatten på och gräs att fermentera blir jag galen om trädgården ska bli något som ska skambelägga istället för att ge glädje. Jorden i lådorna blir långsamt bättre och bättre. Vi bor i ett torrt hål där det sällan regnar, så det enda är att jag behöver vattna så mycket. Täckodling med gräs hjälper både med näring och hjälp från avdunstning, men är även ett riktigt snigelparadis.

När fingrarna höll på att gå av köldslag efter att ha marinerats i blöta arbetshandskar fick jag gå in för att värma upp mig. Det råkade sammanfalla med själva kröningen av kung Charles och drottning Camilla. Allt var väldigt stort, tjusigt och pampigt, men kungaparet såg mest väldigt gamla ut. En av mina syrror undrade varför ingen hade hjälpt kungen att trimma sina ögonbryn, en annan tyckte att det var mycket oansvarigt att lägga så mycket pengar på något så onödigt när hela landet håller på att duka under av sin dåliga ekonomi. Högt och lågt, alltså… Själv var jag ytterst imponerad av den underbara musik som framfördes medan de över 2000 gästerna fyllde Westminster Abbey. Dessutom tror jag människor behöver lite glamour i livet då och då, oavsett om man får se det på teve eller får uppleva det IRL. Här kan du läsa mer om kröningen på engelska.

Lilla Rotterdam har levererat från dag ett och lökarna verkar gilla allt gödsel jag gav dem vid planteringen. Nästa år är min plan att se vilka som återkommer utan att fylla på med nytt, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen och överraskningen.

En gebortbukett fick följa med hem till våra fina vänner där det bjöds på traditionell (vid det här laget) middag och spelkväll. Detta är ett återkommande inslag som är ytterst trevligt! Fram för mer spel. Min hjärna måste ha mått bra av all frisk luft under dagen, för jag hittade SET med en rasande takt. Jag kände mig lika alert som sonen som alltid brukar vinna detta spel, men blev så förvirrad av upplevelsen att jag bestämde mig för att dela korten utan att vara med nästa omgång.

Värmen efter den mysiga (och goda) kvällen följde med in i den sena kvällen då vi skulle åka hem. Vi hade samåkt från en långtidsparkering med syrran och svågern och när vi kom dit sa svågern ”hoppsan, er baklucka står öppen”. Det är sådana här gånger man återfår tron på mänskligheten. Jag höll på att arrangera om lite grejer då vår skjuts anlände och måste helt ha tappat det. Jag gick alltså därifrån utan att slå igen bakluckan. Bilen stod där i fem timmar och inte ens en pryl var borta. Intressant är att ingen heller hade slagit igen bakluckan då det rimligtvis borde röra sig en hel del folk i närheten. Phu!

En gigantisk, röd månuppgång följde oss ut mot ön. Vi stannade en stund vid naturreservatet på vägen för att ta in den vackra mångatan och (nästan)-fullmånen. Det går naturligtvis inte att fånga med en mobilbild, men det var något lite utöver det vanliga. Jag tänker att upplevelsen blev ännu starkare av att jag fortfarande hade lite hög puls efter att ha fattat att bilen varken blivit stulen eller illa behandlad. Ja, se, detta blev en dag som jag sent ska glömma. Tack!

03 apr

Rapport från planttanten.

Hej Vår! Vad fint att du strävar på trots att Vinter gärna vill vara kvar. Jag förstår dig, Vinter. Det måste vara fint att få all uppmärksamhet med spektakulära stjärnhimlar i en svarta, kalla natten, vinterlandskap med böljande snö och gnistrande reflektioner i det frusna vattnet och så alla juleljus. Men söta du, nu är det dags att du tar ett steg åt sidan. Jag dissar dig inte, du är varmt välkommen tillbaka när Vår, Sommar och Höst har fått glänsa lite. Men vet du, de senaste veckorna har inte riktigt dina ansträngningar räckt till annat än att vi dragit koftorna tätare omkring oss, stirrat argt på regnblandad snö och konstaterat att det nu är dags för sparrisen att ta över efter grönkålen. Du kan tryggt gå och lägga dig. Jag tror säkert att Höst bjuder in dig framåt november någon gång. Sov så gott!

Luktärterna står fortfarande på verandan, men idag får de flytta ut trots några minusgrader de närmaste nätterna. Det sägs att de blir starka och motståndskraftiga av denna lite svåra behandling och så har det ju varit tidigare år. Våga, vinn!

I år testar jag att sätta dahliorna i 5 l-plastpåsar. Vi har mycket sniglar och de gillar dessvärre dahliorna. Det enda år jag gav dahliorna lite tidigare start blev det väldigt bra, så jag provar i år igen. I plastpåsar tar de inte så mycket plats och den tanken gillar jag.

Flera av pelargonerna har kommit igång och har börjat skicka friska, starka och nya gröna blad. Mammas två pelargoner och en av Lindas mår dessvärre inte riktigt lika bra. Jag provar att sätta upp dem på skrivbordet i söderfönster för att se om de då får den skjuts som behövs. Jag vet att Mammas Mårbacka var sega i starten förra året också, men vill verkligen ge de bästa förutsättningar för att fortsätta kunna driva vidare de enda två jag har kvar.

Igår lade maken grunden till det som ska bli ett enklare växthus med ramverk och byggplast. Det är inte så enkelt som det kanske ser ut. Bygget ska stå på mark som inte är helt slät, och vi bor på en ö där ofta berget ligger nära ytan. Det gäller liksom att man träffar rätt för alla betongplintarnas placering och sedan att vinklar är räta och höjdskillnaden mellan den norra och södra väggen är noll. Nu ska det vara så och jag ser fram emot fortsättningen!

Jag borde så klart ha hjälpt till med bygget, men igår hade vi en lång intensivrepetition inför Poulenc-konserten. Eftersom jag hade så mycket att tänka på blev det inte tid att ta kort. Däremot spelade jag in ett kort klipp till körens sociala kanaler, så här får du en skärmdump med de flesta av de duktiga basarna. Till den här konserten har vi verkligen utmanats och, känner jag, fått ta flera kliv ur vår bekvämlighetszon. Jag brukar för det mesta öva mellan repetitionerna, men för Poulenc krävs att man har full koll på tonernas placering. Då är det skönt med stämfiler så man kan nöta på egen hand… Det ska bli så roligt att få göra detta tillsammans med musiker och solist!

Väl hemma blev det påminnelse om att behandla alla med respekt i sällskap med en av de godaste ostbrickor jag tagit mig an på länge. Eller, jag har väl inte direkt ätit ostbricka alls på väldigt lång tid. Hur som helst var det fantastiskt och jag måste bara tipsa om den godaste osten av alla, nämligen den här:

Jag brukar ha en annan favorit, men nu har den här blivit omsprungen. Så fluffig och enormt läcker, speciellt med päron. Varsågod för tipset! Här på slutet blev det visst annat än planttantsinformation, men så får det vara. Den franska rabarbermarmeladen är den sista som är kvar från förra årets omgång, perfekt med tanke på vad som ligger kvar i frysen. Fortfarande lika gott, speciellt till en bit Gruyèreost. Att använda minsta lilla sparade gröda i frysen är förresten ett kärt besvär för en planttant, så då slutar vi där jag började. Odla mer och våga stoppa händerna i jorden! Det ger livet en annan dimension, och många gånger både mat att äta och vacker ögonfröjd.