24 feb

Vad gör dig lycklig?

”Vad gör dig lycklig? Tänk dig tillbaka till barn- och ungdomsåren. Du kommer med all sannolikhet att finna glädje i samma saker som gjorde dig glad då.” Spännande utmaning, så den började jag fundera lite på.

Vad gjorde mig lycklig som barn? Att gå i höga kramsnöklackar med träskor var precis lika roligt 2018 som 1978. Jag fnissade till och med högt… Tur att jag inte vrickade foten bara, så svaga fotleder som jag har!

Jag hade velat skära tallrikar i skaren, men då det inte fanns någon gick jag omkring lite i trädgården och njöt av hur vacker den är också i vinterskrud! Jag funderade på hur det gick att vara utan funktionskläder och specialfodrade vinterkängor sådär som vi var på sjuttiotalets kalla vintrar. Inte konstigt att jag inte gillade uteleken under vintern. HU, alltså! Och då var våra föräldrar ändå väldigt noggranna med att vi skulle ha kläder som höll oss varma och torra. Funktion framför utseende alla dagar.

Att baka och laga mat var mest mammas gebiet under min uppväxt, men det har länge varit något som fått mig att stressa av och njuta. Vi fick ofta provsmaka allt smarrigt. Kanske är det just de stunderna som skapat de nostalgiska känslor jag numera känner i de här sammanhangen?

Att åka skridskor på den lilla gölen i skogen bakom huset var något som jag faktiskt tyckte var roligt. Skulle jag kanske gilla att åka långfärdsskridskor? Jag tror inte riktigt isen håller här i Karlskronatrakten (Karl XI grundade ändå denna örlogsstad av en anledning, nämligen att isen sällan lägger sig här), men jag tror att jag ska testa någon gång i framtiden.

Undrar hur många buketter vi syskon plockade till våra grannar tant Elsa och tant Frida? Jag inbillar mig att det inte bara var lockelsen att kanske få en kaka eller en peng som fick oss att plocka in naturens under till dessa gamla tanter. Jag njuter verkligen av att skapa egna buketter, så när min lillasyster tog med sig denna ljuvliga skapelse som present började hjärtat klappa lite snabbare. Nu längtar jag tills de fantastiska magnoliorna slår ut. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”…

Så! Vad gör dig glad? Vad får dig att känna dig tillfreds och nöjd med livet?

Edit: I Klackamåla fanns det skare, så här får du en fin vintertallrik full med smarriga isdelikatesser (det blev visst bara ett tefat):

20 sep

Minnenas galleri 2016.

Min väninna sammanställde sina föräldrars alla diabilder till ett bildspel inför deras femtioåriga bröllopsdag. Hon ägnade hundratals timmar åt att sammanställa mängder av bilder till ett 43 minuter långt bildspel. Trots att hon är en ”riktig” fotograf kunde hon konstatera att då man tittar på foton i minnenas galleri bryr man sig väldigt lite om kvalitet på fotografier och väldigt mycket om vilka som syns på fotona. Nu när jag försökt välja bara ett foto per månad förstår jag precis vad hon menar med det! Minnen sitter ibland i vackra omgivningar, men mer ofta i vilka som syns i rutan och vilken känsla man får.

01 aug

Tiden går…

Att se vår dotter i en likadan arbetsrock som jag hade som hemsamarit och vårdbiträde (fast vit) då jag var snäppet äldre än yngsta dottern gör mig förundrad. Vart tog tiden vägen? Hur blev vår lilla tös nästan vuxen? Jag saknar ibland småbarnsåren av hela mitt hjärta, men nog är det skönt att se att livet går vidare. Allt är som det ska, även om det skaver lite ibland.

06 feb

Goda tankar.

Idag är det måndag, mångas värsta dag. Å andra sidan kanske de som ogillar måndagar så mycket våndas ännu mer på söndagarna då de vet att måndagen är i antågande? Egentligen gillar jag måndagar. Efter en tuff helg känner jag dock att jag behöver en dos sådant som jag verkligen tycker om, så här kommer ett gäng gamla favoriter. Det är högt och lågt, bloggar blandat med film och musik, och så några foton från de senaste åren.

Love Actually
Musikglädje genom Wintergatan

Victoria Skoglund, Zetas trädgård

Livets gång
Jonna Jinton
Come, give me love

The Postman’s Knock
Build me up, break me down

image

12_8

31_14

21_12

17_1

11_5

18_7

12_4

22_6

20_2

19_14

3_1

07 Dec

Fina du…

Jag tänker på dig ibland. Mer och mer sällan, men det blir visst så helt naturligt. Det är fyra år sedan R ringde och berättade varför du inte hade svarat på mina samtal och sms inför julfirandet i Utah. Du var en överlevare som hade slagits till marken så många gånger och tagit dig upp varje gång, men den här gången insåg jag att oddsen inte riktigt var till din fördel. Du tog med dig din kämpaglöd och din envishet in i döden och den inspirerar mig fortfarande. Tack för att du var ett så fint exempel!

Härom veckan var jag inne på Kappahl för att försöka hitta en röd detalj till klädseln inför adventskonserten med kören. Jag har aldrig gillat deras kläder, varken till mig eller barnen. Då jag snurrade runt där bland ställen kom jag ihåg att du alltid var så himla snyggt klädd och ofta då jag frågade var du hade köpt ett plagg kom det från just Kappahl. Du fick Kappahl att se ut som Chanel, gick i skyhöga klackar utan att stylta det allra minsta och hade det vackraste hår jag någonsin sett.

Jag har inte packat upp våra grejer än. Georg Jensen-ljusstaken får bli adventsljusstake nästa år igen, men det står både en amaryllis och en julstjärna i det kaotiska köket. Brorsan sa idag att vi bara är ca en vecka från att kunna använda alla ”finesser” på riktigt. Det hade varit så kul att visa Huset för dig och jag vet att du hade kunnat tipsa om både det ena och det andra som jag inte skulle komma på själv. Jag har kvar den fantastiska hissgardinen du sydde till S rum, den där med retrotyget som du blev så missnöjd med då du fick skarva det randiga tyget. Själv tyckte jag det blev supersnyggt och jag var väldigt tacksam över att ha en inredningssömmerska/Hemtexchef som kompis, men skämdes också över att jag inte fick betala. Gardinen passar inte nu, men jag ska fortsätta vårda den ömt. En vacker dag kanske någon i familjen får glädje av den!

Trots att vi var salt och peppar, blondin och brunett, smal och mullig, glam-mamma och mulle, Chanel och PO.P, Howardsoffa och kökssoffa, flygel och fiol, ja, du vet, så känner jag att du förstod mig på riktigt och jag visste alltid var jag hade dig. Jag är otroligt tacksam över att vara omgiven av fantastiska människor, men du saknas mig.

Idag hjälpte jag mamma skicka ett digitalt vykort, fast på riktigt. Man går in på postens hemsida (de heter Postnord nu förresten och håller byta ut alla gula postbilar mot blå), laddar upp ett fotografi, skriver in en hälsning och mottagarens adress, skriver in sina kortuppgifter och klickar på en knapp. Nästa dag ligger ett riktigt vykort i mottagarens brevlåda. Jättepraktiskt! Jag tänkte att det hade varit rätt kul att skicka ett sådant kort till dig, men det blev den här texten istället. Den skickar jag upp i världsalltet med en stor, varm kram och all min kärlek. Jag kommer alltid att vara tacksam för din vänskap.

10_4

28 Nov

Tillbakablick.

Jag sitter och tittar ut över vattnet mot Karlskrona till. Strandlinjen har dragit sig uppåt och havet har tagit större plats. Det är en vacker dag med solsken och det där magiska ljuset som november ibland, men rätt sällan, bjuder på. Det är så mycket som är annorlunda i mitt liv i år mot andra år. Det är inte dåligt, bara annorlunda. Bara ett barn hemma, ingen make här, ingen kamera, inget piano, inget eget hem, bor hos mina sjuka föräldrar på sommarön… Märkligt, men bara en paus i historien.

Så många omkring mig mår dåligt just nu. Det är tufft. Kanske är det medelåldern som fått mig att öppna ögonen, men jag tror mest det bara är livet. Jag är tacksam över att ha fått lära mig att livet inte är rättvist i den betydelsen att vi alla drabbas av både det ena och det andra som mer känns som straff än som belöning fast vi gjort ”rätt”. Jag vet också att vi växer och utvecklas i olika takt och att vi ibland behöver skakas om för att vakna då vi håller på att somna och köra av vägen.

Jag är ”trots allt” tacksam över så mycket och bestämde mig för att se tillbaka på denna dag i livet under de senaste åren. Håll tillgodo.

27_3

27_6

28_4

28_2

”Jag och dottern diggar country tillsammans i bilen. Z 104. Maken säger att det är nu, i detta nu, som hans och mitt liv verkligen vävs samman. Hans vurm för drömlivet med cowboysare, fria vidder och pickadoller och min kärlek till countrymusiken. Min kärlek till hårdrocken har jag liksom fått lura på honom. Resten av musiken var inte så svår, han var ändå DJ med en ansenlig samling plattor. Ja, samlingen bestod av synthmusik. Det var ju den lilla detaljen. Alla vet att det på åttiotalet bara fanns två sorters människor. Antingen var man hårdrockare eller så var man synthare. Jag var visst varken eller. Jag lyssnade ju på Dolly Parton! Hahaha. Alla pojkar, män och karlar inblandade i mitt liv efter 1985 var däremot hårdrockare och jag var nog lättpåverkad. Dessutom hatade mamma hårdrock. Hade det kanske med saken att göra? Nåja. En liten julvisa måste jag ju bjuda på. Den har varken något med hårdrock eller country att göra, men ungarna sjunger finfint tycker jag.”

10 sep

Borta bra, men Sturkö bäst.

De flesta jag känner blir lätt hemmablinda. Det kan vara behjälpligt då man med hjälp av hemmablindheten kan blunda för lister som saknas, fula mattor, risigt hår eller vad det nu är. Då det gäller att ta vara på skönheten som finns runt omkring oss alla är det dock rätt skönt för själen att då och då påminna sig själv om vad man har.

Vi bodde i några år i Visättra/Flemingsberg, en av Stockholms inte alltför roliga förorter. Trots att det fanns lite väl många grannar som jag inte alltid kände mig bekväm runt omkring fanns det också så mycket som jag uppskattade. I skogarna bakom alla hus fanns till exempel fullt med svamp och bär för alla som tog sig tid att leta. Jag älskade också att kunna hänga med två av mina systrar och deras män då de bodde i två lägenheter alldeles i närheten. Var Visättravägen ett drömboende? Nej. Trivdes jag? Ja.

I kväll följde jag med mamma ut till kyrkogården för att sätta ljung på min gamlamorfars och mormor och morfars gravar. Det var så vackert där ute: stilla, lite tungt att andas och alldeles magiskt. Som sagt. Ibland är det bra att påminna sig själv om allt det goda som finns runt omkring en. Peace.

9_2

9_3

9_4

9_5

23 feb

Tänka sig.

Idag fick vi reda på att en av småkillarna jag satt barnvakt åt i Palo Alto då vi bodde i USA första omgången, Sterling Hancock, ska spela fotboll i Stockaryd i Småland från mars till oktober i år! Jag hade inte ens vetat var Stockaryd låg om inte en av mina goda vänner från lärarhögskolan bodde där då vi läste till lärare. Förra året spelade Sterling i Sävsjö FF, så jag antar att han gillar Småland så mycket att han tyckte det var värt att flytta tillbaka en omgång till. Tänk ändå så liten världen är…

Jag gillar att fotografera. Sterlings föräldrar gav mig min första manuella Nikon. Jag tackar dem både för att de gav mig möjlighet att utveckla mitt intresse för fotografi och för att de var (och är) sådana där människor som gör att man orkar hålla hoppet för mänskligheten uppe trots allt elände som händer varje dag och stund.

Dagens present blir en av låtarna jag lyssnade mest till under året i Kalifornien. Varsågod. Counting Crows Mr Jones.