05 jan

Scener ur ett liv.

Igår var dagen grå och ämlig, ungefär som jag. Det blev kallare och kallare ju längre dagen framsteg och jag är glad att jag åtminstone tog mig ut en runda trots att jag helst av allt bara hade kurat ihop mig hela dagen. Jobb skulle göras, mat skulle lagas, strumpor skulle stickas och garderoben skulle rensas ut. När jag kom in i badrummet och såg denna scen fick jag drömma lite om mina berg och hur glad jag var över att vi ändå fick lite snö denna vinter. Ämligheten mjukades upp lite i kanterna. Att inte riktigt vara nöjd avsett vad som händer, det verkar vara standardläget för en stor del av mänskligheten. Jag vill faktiskt inte vara del av denna. Jag vet att min syster som hade en yrkesposition med medarbetaransvar verkligen störde sig på detta fenomen. Syrran är problemlösare. Uttrycker någon ett problem ser hon till att fixa en grej, ett möte, en artikel eller vad det nu kan vara för att hjälpa till att lösa det. När hon agerade på detta sätt i sin position upptäckte hon att somliga helt enkelt har som status quo att gnälla. När hon fixade de uttryckta problemen var det fel på något annat vis, det fanns liksom inget sätt att vinna. Hennes upplevelser har påmint mig om vikten av att inte vara en sådan oskön person, varken inför mig själv eller andra. Där kommer tacksamheten in som en riddare i skinande rustning! Alltid lika hjälpsam.

Nästa vecka börjar min man sin årliga början på året-fasta. Jag kommer delvis att haka på, så det gäller att plocka in sådant som man är sugen på innan dess. Igår tänkte jag att hemlagad mac n cheese var precis en sådan rätt. Nu ser det verkligen inte läckert ut på något vis, men mmmmmmm. Perfektion! Vi har så mycket ost kvar efter julen, så jag tog en bit cheddarost och rev ner. Vitlökspulvret gör hela skillnaden tillsammans med valet av ost, precis som klicken med crème fraîche. Det funkar perfekt med glutenfri pasta och Maizenaredning, men är man laktosintolerant är kanske inte detta bästa rätten att glufsa i sig som tröstmat. En person av ordning hade säkert bara använt vanliga makaroner, men man tager vad man haver. Det är bara att göra en vanlig ostsås, tricket är att inte koka bechamelen tjock. Jag hoppas du kan läsa engelska, då är det bara att följa länken här ovan. Proportionerna är annars 2 msk smör, 2 msk mjöl enligt preferens, 1/2 tsk salt, 1/4 tsk vitlökspulver, 2,4 dl mjölk, 0,6 dl crème fraîche, knappt 5 dl riven ost. Mums, mums.

Kvällen ägnade jag åt soffläge med stickning. Resten av familjen fick hemstickade sockor i julklapp, men jag hann inte med maken. Det fixar jag nu i efterhand. Den här gången testar jag en modell där resåren går ner över hälen. Ser snyggt ut, får se om det blir skönt. Garnet är tunt och jämt, så stickningen ser levande ut. Att sitta och sticka sockor på stickor 3 är ett evighetsjobb i jämförelse med sockor i tjockare garn, men dessa är mycket bekvämare att ha på sig i skor. Ja, och det var den dagen.

05 feb

Sånt som upptar mitt sinne en lördag som denna.

Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)

Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.

Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.

Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!

Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.

Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.

Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!

20 jan

Inne på dag tre…

… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.

Foto: Willie Horton

Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!

04 okt

I tacksamhet.

Det är en ynnest att få börja dagen med den här utsikten. När jag flyttade från Orem tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna hitta ett hem med samma närhet till naturens växlingar. Bergen var ”mina” och jag älskade att varje morgon stiga upp och titta ut genom balkongfönstret för att möta den nya dagen. Oavsett årstid och väder kände jag mig hemma, något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om då vi flyttade dit. Jag saknar bergen, det ska jag inte sticka under stol med, men jag vill inte ha dem istället för det jag har här.

”Same, same, but different”. Samma färger, samma sol som ger värme till bilderna. Olika vatten, olika kulisser, samma känsla. Som sagt. Jag saknar, men inte med värk i bröstet. Jag hoppas att snart få komma tillbaka och hälsa på, men var sak har sin tid. Just nu njuter jag av den svenska hösten. Jag var rädd att vi inte skulle få några riktiga höstfärger efter den långa torkan som tog kål på viss vegetation och som fick löv att falla redan i juli. Jag behövde inte vara orolig. Det skiftar så vackert här runt omkring mig och det verkar som att naturen har bättre läkkött än man (=jag) kan tro.

Den översta bilden är tagen från det här fönstret. Mitt arbetsrum gör mig glad varje dag. Imorgon kommer äldsta dottern hem för en snabbvisit. Vi ska fira hennes 20-årsdag lite sådär lagom i efterskott och vi är så glada över att hon nu har en ”egen”, ordentlig sovplats. Gästsängen är mycket skön enligt lillasyster som sov där i flera nätter då den precis hade kommit på plats. Den duger även bra som läshörna, sova middag-soffa och lite allt möjligt. Tänk att detta lilla rum blivit ett fullt fungerande arbetsrum, musikrum och gästrum! Det är klart att det hade varit trevligt med tre olika rum vid vissa tillfällen, men jag är ändå otroligt nöjd med den här lösningen. Sådär, ja. Inget direkt vettigt att säga, mer än att det känns fint att vara tacksam. Så glad jag är över årets NU som fått mig att söka denna känsla mer ofta. Peace.

12 jun

Sista minuten.

Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson

02 maj

Opp å ut å gå, faderallerallalalla…

Jag är den veka länken i kedjan då det gäller att klara av hårda strapatser. Äldsta dottern försöker inte ens och följer inte med oss om vi inte hajkar amerikanska asfaltshajker, men jag har åtminstone viljan. Kondis och venös insufficiens sätter käppar i alla möjliga hjul. I går kom vi åtminstone en bra bit på vägen mot Squaw Peak och det blev en härlig eftermiddag med glada miner och kroppsliga utmaningar.

2_1

2_2

2_3

2_4

2_5

2_6

2_7