04 okt

I tacksamhet.

Det är en ynnest att få börja dagen med den här utsikten. När jag flyttade från Orem tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna hitta ett hem med samma närhet till naturens växlingar. Bergen var ”mina” och jag älskade att varje morgon stiga upp och titta ut genom balkongfönstret för att möta den nya dagen. Oavsett årstid och väder kände jag mig hemma, något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om då vi flyttade dit. Jag saknar bergen, det ska jag inte sticka under stol med, men jag vill inte ha dem istället för det jag har här.

”Same, same, but different”. Samma färger, samma sol som ger värme till bilderna. Olika vatten, olika kulisser, samma känsla. Som sagt. Jag saknar, men inte med värk i bröstet. Jag hoppas att snart få komma tillbaka och hälsa på, men var sak har sin tid. Just nu njuter jag av den svenska hösten. Jag var rädd att vi inte skulle få några riktiga höstfärger efter den långa torkan som tog kål på viss vegetation och som fick löv att falla redan i juli. Jag behövde inte vara orolig. Det skiftar så vackert här runt omkring mig och det verkar som att naturen har bättre läkkött än man (=jag) kan tro.

Den översta bilden är tagen från det här fönstret. Mitt arbetsrum gör mig glad varje dag. Imorgon kommer äldsta dottern hem för en snabbvisit. Vi ska fira hennes 20-årsdag lite sådär lagom i efterskott och vi är så glada över att hon nu har en ”egen”, ordentlig sovplats. Gästsängen är mycket skön enligt lillasyster som sov där i flera nätter då den precis hade kommit på plats. Den duger även bra som läshörna, sova middag-soffa och lite allt möjligt. Tänk att detta lilla rum blivit ett fullt fungerande arbetsrum, musikrum och gästrum! Det är klart att det hade varit trevligt med tre olika rum vid vissa tillfällen, men jag är ändå otroligt nöjd med den här lösningen. Sådär, ja. Inget direkt vettigt att säga, mer än att det känns fint att vara tacksam. Så glad jag är över årets NU som fått mig att söka denna känsla mer ofta. Peace.

12 jun

Sista minuten.

Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson

02 maj

Opp å ut å gå, faderallerallalalla…

Jag är den veka länken i kedjan då det gäller att klara av hårda strapatser. Äldsta dottern försöker inte ens och följer inte med oss om vi inte hajkar amerikanska asfaltshajker, men jag har åtminstone viljan. Kondis och venös insufficiens sätter käppar i alla möjliga hjul. I går kom vi åtminstone en bra bit på vägen mot Squaw Peak och det blev en härlig eftermiddag med glada miner och kroppsliga utmaningar.

2_1

2_2

2_3

2_4

2_5

2_6

2_7