Utah

05 feb

Sånt som upptar mitt sinne en lördag som denna.

Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)

Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.

Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.

Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!

Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.

Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.

Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!

20 jan

Inne på dag tre…

… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.

Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!

07 feb

En sådan dag.

Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här

17 sep

Om sådant som inte blev.

Igår skickade en vän från Utah ett klipp från Salt Lake Citys nya flygplats. Det är inte utan att det stack till lite. I dagarna skulle maken och jag ha flugit till Seattle för att sedan bila ner längs Oregons kust och avsluta turen i Salt Lake City för att fira min 50-årsdag och sedan flyga därifrån. Så var planen i alla fall precis i början av året. Sedan kom coronaviruset. Och bränderna i Oregon.

För några dagar sedan skickade min syster bilden på Carina Bergs nya neonskylt. Jag brukar säga ”det är som det är och det blir som det blir” när saker och ting skiter sig, men det här är ju ännu mer träffsäkert! Det är det jag försöker ta till mig när jag nu sitter här och känner mig lite besviken. Jaja, men nu blev det så.

Ps: Jag fick ett mejl från VisitBritain med ”dröm och planera för när coronaviruset inte längre regerar”, typ. Den här länken till brittiska hotell fick mig att dregla lite. Dessutom fick jag tillbaka mitt irländska arv när Ancestry uppdaterade sina DNA-profiler. Jag VET att jag har ett särskilt band till Irland, men vem det kom ifrån och när har jag ingen aning om.

06 mar

Lamb of God.

Alltså, om jag bara hade kunnat vara i Orem i helgen då flera av mina vänner var med i årets Lamb of God-föreställning… Nu var jag inte det, så jag får lyssna på inspelningen istället. Om du är i närheten av Sandy, UT och vill få en fin inledning på påsken har de föreställningar både nu på fredag och lördag. Alla tre föreställningarna är slutsålda, men det brukar gå bra att få biljetter i stand by-kön. Goooogla!

18 nov

Livin’ the dream.

12 jun

Sista minuten.

Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson

13 maj

ME-dagen.

Idag har jag ”firat” ME-dagen. Jag har flera vänner med denna tärande sjukdom. Man får leva på hoppet och jag tror att man en dag kan hitta nyckeln till att lösa roten till det onda för att effektivt kunna behandla rätt, även om det idag finns många i sjukvården som rycker på axlarna och tycker att ME-patienter är rätt jobbiga.

Ett par av mina vänner har varit riktigt dåliga för att sedan bli bättre, men jag har två som bara blir sämre. En promenad är inte att tänka på för någon av dem, så idag får A och L hänga med på ”långa” rundan i grannskapet. Jag hade tagit fler bilder om inte telefonen hade fått slut på minne. Högt och lågt, skrämmande och vackert. Jag hoppas att ni njuter av utsikten, den perfekta värmen och den någorlunda friska luften!

24 apr

Senior Prom.

Måtte hon ha sin roligaste kväll någonsin! Klänningen är ju gjord för att få dansa.

21 apr

Årstidskrockar.

Idag klippte jag gräset, eller maskrosorna, och var tvungen att ta en dusch efteråt eftersom jag var helt genomsvettig. I går natt var det nästan frysgrader i rummet då vi ligger med öppet fönster. På fredag ska vi få 27° varmt och på lördag ska det bli åskoväder. På spisen står just nu stora, superfina kronärtskockor och kokar till middagen. Snön ligger fortfarande vit på Timpanogos. Äppelblom, hägg och syren blommar tillsammans i en himmelsk doftsymfoni. Vinterkängorna står sida vid sida med flipflops. Viss förvirring har uppstått, men jag hoppas att kryddkrukan med gräslöken som kommit upp sedan förra året och den nya basilikan och rosmarinen kommer att klara sig bra från sniglar, köld, torka, övervattning och andra dumheter. Vi vill ju trots allt bara äta lite gott.