Wasatch Front

20 jan

Inne på dag tre…

… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.

Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!

13 maj

ME-dagen.

Idag har jag ”firat” ME-dagen. Jag har flera vänner med denna tärande sjukdom. Man får leva på hoppet och jag tror att man en dag kan hitta nyckeln till att lösa roten till det onda för att effektivt kunna behandla rätt, även om det idag finns många i sjukvården som rycker på axlarna och tycker att ME-patienter är rätt jobbiga.

Ett par av mina vänner har varit riktigt dåliga för att sedan bli bättre, men jag har två som bara blir sämre. En promenad är inte att tänka på för någon av dem, så idag får A och L hänga med på ”långa” rundan i grannskapet. Jag hade tagit fler bilder om inte telefonen hade fått slut på minne. Högt och lågt, skrämmande och vackert. Jag hoppas att ni njuter av utsikten, den perfekta värmen och den någorlunda friska luften!

03 maj

Tidig morgon från min balkong.

Jag. Kommer. Att. Sakna. Den. Här. Utsikten.

02 maj

Opp å ut å gå, faderallerallalalla…

Jag är den veka länken i kedjan då det gäller att klara av hårda strapatser. Äldsta dottern försöker inte ens och följer inte med oss om vi inte hajkar amerikanska asfaltshajker, men jag har åtminstone viljan. Kondis och venös insufficiens sätter käppar i alla möjliga hjul. I går kom vi åtminstone en bra bit på vägen mot Squaw Peak och det blev en härlig eftermiddag med glada miner och kroppsliga utmaningar.

27 mar

Påskafton 2016.

Jag tror hela familjen skulle strejka om vi slutade ha äggjakt på påskaftons morgon… Varje år ser jag med stolthet på mitt uppdrag att gömma äggen så bra att det faktiskt är svårt för mottagarna att hitta dem. Jag försöker att följa hederskodex: inom trädgårdens ramar och synligt för blotta ögat. Många gånger är jag frestad att göra det lite svårare, men jag tror att jag hitintills har motstått denna frestelse. Jag glömde tyvärr att ta tid på årets jakt, men det var äldsta dottern som hittade sina ägg först.

Jag tog in ett par aprikosgrenar i full blom tillsammans med tre påskliljor som slagits till marken. Buketten luktar verkligen förföriskt gott! Jag är så tacksam över trädgårdens skatter även om det är alldeles för mycket att ta hand om för en familj utan särskilt stort trädgårdsintresse…

Ljuset i köket var extra vackert mellan varven idag! Vardagsglädje är inte fy skam.

K, E och jag gick en promenad för att rasta innesittarbenen. Jag är så tacksam över bergen som gör mig lycklig varje dag. Det är en ynnest att få uppleva dem på nära håll.

I morgon är det dags för min systers 40-årsdag (hon är i London och blir bortskämd av sina bästa vänner och det verkar i sanning som att de har en riktig toppenhelg), påskkonsert med kören och middag med våra vänsläktingar. Jag hoppas på en fin påskdag, både för dig och för mig. Peace.

21 feb

Realism ur ett lite filosofiskt perspektiv.

Realism är överlag benämning på något som utgår från verkligheten. (Citat från allas vårt kära Wikipedia.)

I vanliga fall väljer jag oftast att visa den lite vackrare sidan av min verklighet då jag fotograferar. När jag var ute och gick med maken och yngsta dottern i ”vårvärmen” kommenterade dottern något om att det är så vackert här överallt, ”men vad synd att vägen går precis här bredvid”. Jag tänkte en stund på det hon sade och bestämde mig sedan för att fånga också motiv som jag i vanliga fall inte hade valt att föreviga.

Verklighet no. 1

Verklighet no. 2

Båda bildserierna visar verkligheten. Ingen av dem ljuger. Är det inte såhär det är med våra liv också? Tänk dig att du tillbringar en viss tid med en annan person. När tiden har gått får ni båda uppgiften att redogöra för vad som har hänt, vad ni har gjort, vad som varit bra och vad som varit dåligt. I de allra flesta fall kommer de här redogörelserna att stämma överens ganska bra, men ibland kommer de att skilja sig åt lika mycket som de här två bildserierna. Allt handlar om vilket håll vi tittar åt, vad vi fokuserar på, vår förmåga att koncentrera oss på detaljer och huruvida vi kan stänga ute vissa störningsmoment eller ej.

Är du optimist eller pessimist? Är du duktig på att se det fina i din verklighet, i ditt grannskap, på din arbetsplats, i din relation, hos dina barn? Fokuserar du kanske istället på bullret från motorvägen, taggtråden och rådjursbajset? Hur tänker du om det här?

22 jan

Soluppgång.

Morgonens soluppgång var spektakulär! Jag hörde en föreläsning om skönhet och om hur vi människor är så förutsägbara att de flesta faktiskt mest uppskattar vacker natur. Den väcker något inom oss. (Naturen, alltså.)

04 dec

3 december.

Gråmulen dag, men jag fick in en långpromenad med promenadvännen precis som planerat. Jag vet inte direkt om våra D-vitaminförråd blev påfyllda, men det var både trevligt och svettigt.

Den hemskolade dottern jobbade på bra. Hennes stora projekt just nu är att översätta ett tyskt adventsmysterium som kommer i 24 delar. Det är så spännande att få följa språkutveckling och höra hur någon kan lära sig förstå och göra sig förstådd på ett annat språk. En stor nackdel med hemskolningen i vårt fall är att S inte fått engelskan ”gratis” genom att gå i skolan och därigenom mycket snabbare plocka upp uttal och ordförråd, men i just hennes fall ser jag att fördelarna väger upp många gånger. Jag tänker på de barn och ungdomar som faktiskt inte passar in i ”en skola för alla” och är tacksam att vår dotter fick den här chansen. Hur ser framtiden ut när man är en pusselbit som inte passar in i pusslet? Den dagen, den sorgen. Tur att ”den ljusnande framtid är vår”!

I storheten ser jag det lilla som ännu finns kvar
Jag växer upp ur den som jag var
Ömtålig, enkel, förnuftig och svag
Ett oss, ett vi, ett ni, ett jag
Vilken är min plats och vem ska jag vara
Jag lyssnar noggrant till den som kan svara

Peace.

17 nov

Hu!

Värmepumpen bestämde sig för att inte riktigt funka som den ska samtidigt som utomhustemperaturerna lade sig runt nollan. Jag är tacksam över att jag inte befinner mig i landsflykt nu…

Vilken dag det har varit! Det känns som att den har varit hur lång som helst. Det kanske blir så automatiskt när man redan har ett fullt schema och får trycka in ungefär ett fullt schema till… Hur som helst var det härligt att få vara ute i snön en stund även om det för omväxlings skulle blåste riktigt ruskiga vindar runt knutarna. Yngsta dottern gav sig på traditionen att bygga en snöskulptur av något slag av den första kramsnön och kom rätt långt. När man behöver göra allt utan hjälp av några trista föräldrar eller storasyskon kanske det inte är så konstigt att det färdiga konstverket får heta ”Snart Klart”?

Sjukdomar, skolmöten och festligheter har satt käppar i hjulet på mina yogastunder under nästan hela hösten. Förra året hade vi pass på andra dagar som passade mig bättre, men nu är det bara att bita ihop och göra det bästa av det jag har. Det var så underbart att äntligen få till ett pass tidigare i kväll! Jag kommer nog knappt att kunna gå i morgon, men det får det vara värt. Övningarna där vi öppnade höfterna var extra jobbiga, något som tyder på att man bär på stora spänningar i kroppen. Det känns sådan skillnad när man lär känna sin kropp och dess kapacitet. Om jag nu bara kunde ta hand om mig så pass att jag fick till mina egna morgonyogapass igen, hm. En vacker dag!

Makens julklapp växer fram rätt fort mot vad jag tänkte. En ”vanlig” halsduk är ett fasligt stickande fram och tillbaka och kan bli lite trist. Jag har dock ett roligt mönster, så nu när jag är färdig med en tredjedel ska nog resten gå av bara farten. Vi har förresten gjort småstjärnor av clementinskal i år också. Stansa ut ur färskt skal med små kakmått (två av de här stjärnorna per skal) och stick hål för fiskelina eller tråd att hänga dekorationerna i. Vi började torka dem mellan vaxat papper under boktyngder, men det blev inte alls lika bra som förra gången då vi använde något annat slags papper. Jag vet inte riktigt varför en del av stjärnorna fick bruna kanter, men det har kanske med oljehalten i skalet att göra? Håller du på med något kreativt projekt? Det är nämligen finfin terapi mot novembertristess. Peace!

12 nov

Lite fler berg. Ja, eller samma gamla underbara berg.

Olaf mår bra nu när vädret blivit lite kallare. Vi försöker fira Thanksgiving innan det blir jul, så den o-skurna pumpan får hålla honom sällskap. De andra pumporna fick slå följe till soptunnan. Det hade varit roligt att göra bakterieodling på dem. Fullt med härligt färgglada fläckar (som äldsta dottern rynkade på näsan åt, förstår inte alls hennes ointresse i det vetenskapliga)!

Snart är det för sent att plocka nyponen igen. I morgon har jag därför bestämt mig för att plocka ett gäng! M, om du läser det här kanske du kan packa med dig en påse mandelbiskvier då ni kommer?

Våra berg! De är så vackra, särskilt då solnedgången reflekteras i snön på det här viset.

Tyvärr går det inte riktigt att återge hur det verkligen såg ut, men du får kanske en känsla? Det roliga molnet som hängde precis över trädtopparna gjorde det ännu lite vackrare.

Squaw Peak och utsikten vi har precis från vår balkong… I går låg molnen så lågt att man inte såg något av det här.