Igår ringde en kär vän och berättade att det värsta hade hänt. Vi visste att det fanns en stor risk att en nära familjemedlem skulle hinna dö innan hon kunde få den hjälp hennes kropp så desperat behövde. Tiden var inte på hennes sida, en familj känner bottenlös sorg. Påminnelsen om hur lite vi vet om vad som ligger framför oss kommer alltid till ytan vid sådana här tillfällen. Vi har inga garantier, varken för hur livet ska bli eller hur länge vi får gå här på jorden.
Idag vill jag spela En skrift i snön för dig, S.
Det blåser på månen En blåklocka slår För allt det som är Som inget vill vara Jag vandrar i vinden Ett tidevarv går Sen är allt det som skrämt mig Inbillning bara
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Och evig ro En liten stund Och natten som väntar lär oss att drömma Den saga som skrev oss Den skrevs av en vän En skrift i snön Om hjärtas hem
Om jag vore vacker Och gjorde dig glad Om jag vore den som jag ville vara Då är jag en älskling På finpromenad Och ett skyfall av tårar där stjärnor fara Ett klockspel i mörkret Hör du det Jag följer dess ton överallt Till bråddjup ensamhet Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev Svarta bläck ögon blå och kriser och kransar
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev En skrift i snön Om hjärtats hem
Så var Du en länk till en tid som var. En epok, sedan länge förliden. Med hjärtat varmt och med tanken klar levde Du alltid helt i tiden. Och finge vi be om en gåva ännu. Det vore att åldras så vackert som Du och möta vårt öde lika värdigt när också våra liv levts färdigt.
Pär Lagerkvist
För några dagar sedan fick jag reda på att min gamla klassföreståndare Inga Bergström har gått bort. Hon hade hunnit uppleva nittiotvå år på jorden och hade huvudet på skaft så pass att hon under våren fortfarande undervisade en grupp i engelska. Hon var mycket engagerad i allt från sina elever till scouterna och Hembygdsföreningen i Rödeby. Här kan du lära känna Inga lite du också. Vilken fin levnadsberättelse prästen gav oss, inga begravningsfloskler, utan så där bra var Inga! Vackra psalmer som präglades av hennes tacksamma och inkännande personlighet, en ljus stund för att hedra ett långt och fint liv.
Det här är ”min” avslutningskyrka från högstadietiden. Den ligger precis bredvid Rödebyskolan och eleverna ses fortfarande gå i lämmeltåg till Rödeby Allivs för att köpa godis på rasterna. Allt är som det alltid har varit, och ändå är ingenting detsamma. Den här avslutningen sjöngs ”lär mig, du skog, att vissna glad” till samma melodi som ”i denna ljuva sommartid” och hoppen som sommarlovsglada barn skuttade ut från kyrkan med var utbytta mot tyngre steg.
Inga och jag träffades förra sommaren då en gemensam vän gifte sig. Det var så fint att prata med henne en stund. En tid innan hade jag ringt och skrivit till personer som har påverkat mig på ett extra positivt sätt genom livet. Inga var en av dessa, en sådan förebild som man önskar alla som man älskar. Hon hade skrivit ett brev tillbaka, men vid bröllopet uttryckte hon hur mycket hon verkligen hade uppskattat det. ”Jag har minsann plockat fram det flera gånger med varma känslor.” En god tanke i all sin ära, men somliga tankar gör större nytta om de delas med andra. Det tar jag med mig från denna dagen.
Igår fick jag rycka in i den position jag har i ett extraknäck. Det fanns inte utrymme för att låta saker och ting ha sin gång, beslut skulle fattas på tre olika håll på bara några timmar. När allt var klart och beslutet var fattat var personerna i den första gruppen lättade, men ledsna. På annat håll började maskineriet snurra för fullt då det behöver hittas frivilliga medmänniskor som omedelbart ställer upp med husrum och omtanke i ett par månader. Det är inte lätt i dagens samhälle, även om det som hänt i Ukraina de senaste månaderna uppenbarligen har väckt något lite extra omtänksamt i många svenskars hjärtan. Jag och maken var den tredje parten. Vi bestämde oss för att hoppa in som ”akutlösning” i några dagar, men kan under några veckor framåt inte vara heltidslösningen p.g.a. hur vårt planerade schema ser ut. Det kommer att lösa sig hur som helst, det gör det alltid. Mitt i allt kaos stod en förkrossad tonåring som inte fick möjlighet att välja, att fatta några beslut. Jag hoppas att hon kan få några dagars lugn här hemma, tid för reflektion och eftertanke, möjlighet att rita upp vägen framåt.
För några dagar sedan fick jag beskedet att en av mina gamla elever mist sin sambo. Tänk att bli änka bara några och trettio! Inte ensamstående mamma, utan ensam med sitt barn. Du Far, det där med ”livet är orättvist” känns ibland som en tröst, men ibland är det bara för mycket. En av mina allra närmaste vänner blev änka då hon var något äldre, så jag vet att det inte är någon dans på rosor att gå vidare. Ett fint nätverk hjälper dock och det vet jag finns i detta fallet. Det känns som en liten tröst åtminstone.
Idag känner jag mig lite tung till sinnet. Känner att jag behöver sol i sinnet, påfyllning av optimism och positivitet. Påminna mig själv om allt det goda. Sätta på vidvinkelobjektivet istället för att zooma in på det jobbiga som just nu är så närvarande. Det här var väl inget uppbyggligt inlägg precis, men livet är som det är. Just idag bjuds det helt enkelt på Buttericks äckliga luringskarameller. Ta hand om dig, och ta hand om dina nära och kära.
För många år sedan kom en vän till mina föräldrar till Bredavik på besök och Far förvarnade mig: ”Ta tillfället att prata med G! Han är en mycket spännande och intressant person.” Visst hade han rätt! G var både spännande och intressant. Han har levat ett liv i framkant. Redan som ung blev han vegetarian och friluftskämpe. Mycket intellektuell med böcker i snart sagt varje hörn av sitt hus, vägingenjör med blicken ut på den stora världen, byggnadsvårdare (på sextiotalet flyttade han ett gammalt timrat hus och alla tyckte han var galen eftersom flytten kostade lika mycket som en ny villa), valde cykel framför bil då det gick, köpte närodlat och ekologiskt – det var väl inte helt oväntat att han fick uppleva nittiofem födelsedagar tänker jag. Hans spännande hus som innehåller en välbevarad lanthandel med tidsenliga förpackningar och allt köptes för en tid sedan av hans ena dotter, så jag hoppas att det han brann för fortsätter vårdas.
En begravning blir alltid lite märklig. Egentligen borde ju folk få höra alla lovord medan de lever, men så blir det sällan. Att det bara är det positiva som skildras är väl inte så konstigt, nyanserade bilder hör inte hemma vid dessa tillfällen. Prästen uttryckte detta så fint, att alla vi som var där ju visste att det fanns mer till historien bakom alla lovord.
Jag älskade den underbara kistprydnaden från G:s barn med vårblomster. Det är den som syns lite i bakgrunden här. Han anordnade bl.a. blomstervandringar i hembygden där han delade med sig av sin stora artkunskap. Vid dessa tillfällen lästes det även dikter av olika slag. G har nämligen skrivit mycket, både forskningsrapporter, böcker och dikter.
Några av alla som mött G på hans vandring genom livet är musikern Jörgen Axelsson och hans mor Iris. De är båda kyrkomusiker och var med flera gånger då G hade musik och diktläsning vid backstugan i Totasjö. Deras vackra musikaliska bidrag till minnesstunden uppskattades mycket av oss som var där.
När jag såg vad som serverades fnissade jag lite. G älskade landgång, naturligtvis vegetarisk, och hade en egen hovleverantör i närheten. Hon brukade ställa upp med personlig catering då G skulle ställa till med kalas. Jag undrar just om det var hon som hade gjort dessa också. Så var det med detta. Ett långt liv här på jorden till ända och vi som är kvar får minnas det fina och glömma det andra.
Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.
Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.
Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.
Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.
När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.
Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.
Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!
Idag går vi redan in i vecka fem. Många år har gått sedan mitt liv kretsade runt veckonummer. I lärarvärlden är det helt naturligt, men uppenbarligen är det inte många andra som insett storheten i veckoenheten. ”Vecka åtta” triggar drömmar om snö och klarblå himmel just för att detta veckonummer är så intimt förknippat med sportlovet till exempel. ”Vecka fem” triggar ingenting, den bara är. Den ger insikt om att vi nu närmar oss februari, att vi är lite närmare våren, att de värsta veckorna på året ligger bakom oss. Den betyder också att vi har nått dagen för svärfars begravning. Helgen har inneburit ett intensivt färdigställande inför dagens datum. Storstädning av huset, bakning, matlagning, talskrivande, orgelövande, kyrkorumsmöblerande… Covid har uppenbarligen ställt till det bl a för sonen (så tråkigt att han inte kan vara med), men annars verkar det som att alla utom två av svärfars barn kommer att delta vid begravningen. Min man kommer att träffa ett av sina syskon för första gången. Det är spännande, samtidigt som anledningen är sorglig.
Nu hoppas vi att allt faller på plats och att vi kan fira Manfred på ett värdigt, vackert och roligt sätt. Jag är tacksam för alla timmar jag lade på att öva på musik i min barndom, det verkar som att det betalar sig denna dag trots att vi inte ens har kvar ett piano här hemma. Man vet aldrig när det kan komma till användning. Jag hade aldrig tänkt mig att vara organist på svärfars begravning, så jag hoppas han håller i mina händer och att han stillar mitt rusande hjärta. Det ska nog bli fint. Jag ser fram emot att få sjunga med våra döttrar och tänker att på en begravning har man liksom sista chansen att kunna hjälpa till. Senare i veckan ska jag göra honom ett eget ”kyrkfönster” till honom. Min tyska syster gjorde ett så vackert till maken och skickade som kondoleanskort. Hon har även skickat bilder från boken som hon lärt sig göra dessa skapelser från. ”To each their own” som amerikanerna säger. Alla gör som det passar dem bäst och mig passar det att sorgpyssla. Hoppas att du får en fin uppstart på veckan.
Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.
Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.
Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.
Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!
Att tänka över sitt liv och göra något åt surdegar och sånt som bara blivit tänker jag är hälsosamt. Kanske är det just detta som gör att jag intuitivt älskar den känsla av nystart som erbjuds efter semestern då skolornas hösttermin börjar? Nyår. Ett helt nytt kollegieblock, pilotavsnittet till en serie som ingen tipsat om men som ändå verkar fantastisk. Ett nytt plagg, en nygrävd rabatt, en bebis. Som du vet är jag även mycket nostalgiskt lagd och älskar second hand, så jag vet att det finns en balans att uppnå i de allra flesta fall. Det finns en anledning till att 16 Weeks of Hell inte håller på längre, eller att en evighetslång semester mest gör en rastlös.
För min egen del har årets första veckor handlat mycket om fortbildning och funderingar över hur jag ska kunna möta mina klienters behov. Min svärmor skickade en mycket intressant krönika av Lotta Lundberg; Jag ringer hellre Fröken Ur än en chatrobot. Lundberg skriver en klarsynt analys av hur hon uppfattar att psykiatrin ser på människors känslomässiga behov. Är det mänskliga psyket inte mer komplicerat än att vi kan ställa en robot som bollplank då någon mår dåligt? Man undrar ju. Psykiatrin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset håller nämligen på att utveckla en chatrobot som ska hjälpa människor med ångest, en röst att lyssna till när man har sorg eller kanske har relationsproblem. ”Vad tråkigt att du sörjer. Jag förstår att du har det tungt. Ska jag länka dig till 1177?” Är det dit vi har kommit?! Jag blir rädd. Lotta Lundberg blir förbannad. Kanske är det min okunskap om AI som gör att jag inte vet bättre, men min övertygelse är ju trots allt att AI aldrig någonsin kommer att nå skapelsen, själva kärnan, hur duktig den än blir på att efterapa originalet.
https://youtu.be/mkQj30vhjCU
Nä, jag är inte i skick att skriva långa analyser över att mänsklighetens eller min egen sista tid står för dörren, det är så många andra som sköter det från olika håll. Religiösa organisationer. Klimataktivister. AI-ivrare. Min granne. Min morfar i himlen. Jag har fortfarande förkylningssymtom, men det verkar som att jag överlevt åtminstone denna omgång av de senaste två årens största hot mot människans existens. Jag vill inte förminska Covid -19 på något vis, vi har allt för många som har offrats på detta altare, men jag undrar om inte människors dumhet är långt farligare än denna sjukdom. Och hur vaccinerar vi mot den? Lev väl, hör du. Säg något snällt till dig själv idag och säg sedan något snällt till någon annan. Då har du genast bidragit till att balansvågen väger över mot den ljusa sidan utan att det har kostat ett öre.
Jag går där du gick och blir välkomnad av solen i ekens krona. Nu är du en av alla de som funnit sin tillflykt här på Sturkö. Andra såg ön som sitt fängelse och kunde inte komma härifrån fort nog, för dig var det tvärtom. Du älskade att komma ut hit också då du hade flyttat in till stan. Jag känner suget av evigheten, hur tiden stannar och påminner om vad som egentligen betyder något. Jag är tacksam för de frågor jag ställde för mina barns skull. Delar av dig finns kvar i dem, livet blir så onödigt svårt om vi inte förstår var vi kommer ifrån. Jag hade hoppats på fler samtal utan beröringsskräck, men nu blev det inte så. Några av de viktigaste svaren fick jag och jag vårdar dem för både dina och mina efterkommande. Tack för alla goda middagar, Bayernresorna, skratt, stöd och uppmuntran. Jag är glad att vi visste var vi hade varandra. Din trötta kropp får vila här medan du fortsätter. Gå i frid.
Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.
När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.
Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.
