22 maj

Sätt ditt hus i ordning.

Igår morse fick jag återigen ett dödsbud. Denna gången var det en av mina kära körvänner som oväntat hade gått bort. Hon var bara ett par år äldre än jag, hennes barn är i mina barns ålder och hon var den som verkligen fick mig att känna mig välkommen i kören då jag började. Nog var 2017 utmanande på alla sätt och vis då både mamma och far gick bort, men den här vårvintern har varit konstig på ett annat vis. Det har känts som om jag nästan har trubbats av efter alla dödsfall, men igår märkte jag att så inte var fallet. Jag blev ordentligt skakad och blev återigen påmind om hur viktigt det är att vi har vårt liv i ordning. Men vad menar jag med ordning?

Ditt förhållande med dig själv – Själv är jag 48 år gammal. Eller ung. Mormor och farmor levde båda länge och det fanns specifika orsaker till att morfar och farfar gick bort tidigare. Mina föräldrar gick båda bort onödigt tidigt i cancer. Vad som helst kan hända när som helst. Jag vill ändå tänka att jag kanske har fyrtio år kvar här på jorden och hur det nu än blir så är det mig jag kommer att möta varje dag i resten av mitt liv. Den närmaste relationen en människa har är den med sig själv.
Vita Arkivet – Här skriver du ner alla detaljer som de som blir kvar behöver veta då du inte längre finns här.
Testamente – Är du singel, sambo eller gift? Ett testamente är inte alltid nödvändigt i Sverige, men det kan för många i ”komplicerade” relationer underlätta efter någons bortgång. Finns det till exempel särkullbarn att tänka på? ”Dina, mina och våra barn” är långt vanligare idag än då mina föräldrar var i min ålder.
Relationer – För ett tag sedan dog min goda väns svärmor. Jag frågade: ”Hur är det med X (sambon)?” ”Det är helt okej efter omständigheterna”, sa hon. ”De har haft en så fin relation och det fanns ingenting att reda ut.” Har du relationer som behöver omvärderas, lagas eller tas om hand på annat vis?
Ordning och reda – Varför blev boken ”Döstädning: ingen sorglig historia” så populär? Jag gissar att det är många som liksom jag sitter på alldeles för mycket prylar. Jag gör det trots att jag/vi storstädat ett flertal gånger i samband med flyttar fram och tillbaka över Atlanten. Vi skulle ha loppis förra året, och även året innan dess, men det blev aldrig av pga död och sorg. I år kommer det att hända. Jag har förberedd mig mentalt hela vintern och har redan börjat sortera upp allt som ska säljas till hågade spekulanter under sommaren.
Ekonomi – Har du låtit din ekonomi styra dig, eller har du styrt din ekonomi? Vet du hur man gör en budget och kan du hålla dig till en? Har du koll på vilka värdepapper och liknande du äger och har du dem om möjligt samlade? Behöver du få bättre koll på försäkringar, garantier, ägarhandlingar och dylikt? Har du flera lån kan det vara läge att samla dem och få bättre ränta.

Det finns säkert fler punkter att ta upp än de jag skrivit om här. Samtidigt som det är viktigt att ha sitt liv i ordning är det här och nu som livet pågår, mitt framför ögonen på oss. Glöm inte det!

03 apr

Ja, må du leva många lyckliga år.

”’Till och med du Lina är ett riktigt underverk’, försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne. Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter. ’Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla di där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!’” Astrid Lindgren

Människokroppen är galet komplicerad. Jag har läst så mycket om olika teorier gällande dieter, vetenskapliga upptäckter och kroppens egenheter att jag inte längre vet vad som är upp eller ner. Vi går här på jorden och gör det vi gör beroende på vem vi är och var vi lever. För vissa finns det varken tid eller utrymme att fundera så mycket mer på något annat än hur man ska överleva dagen, medan andra inte kan sluta grunna på alla tankar som susar fram där i hjärnan. Själv tänker jag mycket på hur jag kan ta hand om mig så att inte mina dagar slutar tidigare än nödvändigt. Jag hade svår skrämselhicka förra året och jag önskar inte hamna i samma situation igen.

Häromdagen såg jag dokumentären Heal på Netflix. Det var många olika slags människor som fick komma till tals, men jag fastnade mest för forskaren som har studerat dödssjuka människor som har kommit tillbaka till livet, som har överlevt mot alla odds. Följande nio punkter hade de gemensamt, så hon rekommenderade detta för att åtminstone ha en chans om man skulle hamna i samma situation:

  • ändra din diet radikalt
  • ta kontroll över din hälsa
  • följ din intuition
  • använd örter och tillskott
  • släpp loss undertryckta känslor
  • öka positiva känslor
  • omfamna socialt stöd
  • fördjupa din andlighet
  • ha en stark orsak till att leva
28 mar

Vårvinter med många avsked.

Igår var det dags för ännu en minnesstund, denna gången för min väninnas mamma. Det blev en fin eftermiddag i hennes ära! Barnen, livslånga vänner, f d pojkvännen och exmaken, församlingsmedlemmar, barnens vänner… En inkännande livsteckning, vacker musik, god mat, skratt och gråt. Begravningar är så märkliga. Jag vet inga andra tillfällen där livets hela komplexitet blir så påtaglig.

I fick en stroke för elva år sedan och var sedan sängliggande fram till sin bortgång. Innan stroken var hon alltid så tjusig. När jag hälsade på henne första gången efter att ha flyttat hem från USA funderade jag på hur jag skulle kunna bidra med något slags guldkant för henne och tänkte då att lite nagellack kanske skulle vara något. Det visade sig att det var precis rätt! Hon älskade nog handmassagen som ingick mer än själva nagellacket. Efter det brukade jag försöka hinna med en stunds ”handvård” när jag hälsade på.

Människan behöver närhet. Om all interaktion sker i samband med överlevnadens nödvändigheter, som att få hjälp att sköta hygienen och undvika liggsår, kan annan mänsklig beröring hjälpa till att bekämpa hopplöshetskänslor och få en att kanske kunna drömma sig bort en stund. Det får bli dagens tips till dig som undrar hur du ska kunna hjälpa någon i en liknande situation.

Nu hoppas jag att det inte blir några fler begravningar på mycket lång tid. Årets vårvinter har varit galen. Sist ut är min vinst-SAAB (jag vet, det är nästan osmakligt att jämföra en bil med människor) som fick sin dödsdom av Mekkas duktiga mekaniker häromdagen. Den är en dödsfälla! Motorn läcker olja ner på katalysatorn som blir 600° och det kan börja brinna när som helst. Det går att fixa, men kostar mycket. Eftersom vi länge har funderat på en mer bränslesnål bil har vi bestämt oss för att nu göra slag i saken. Vi förbereder oss därmed för skrotning och ett varmt farväl. Livet går vidare, vare sig vi vill eller inte.

24 mar

Fira livet.

Igår fyllde maken år. Inte jämt, men nuförtiden firar vi livet när vi kan. Visst är det värt att uppmärksamma att vi fortfarande finns här och nu? Efter att ha sett Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är känns det ännu mera så! När jag läser blogginlägget från då jag fick reda på att Josefin hade gått bort blir jag ledsen över att jag inte visste vad hon hade gått igenom. Stackars människa! När vi vänder upp och ner på saker och ting hittar vi sådant som förut varit gömt och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag är tacksam för att jag fick se porträttet av Josefin även om hennes historia är så tragisk.

Nu när vi inte har småbarn längre är städning något som handlar om att damma, dammsuga, rengöra toaletter och torka golv då och då. Det eviga plockandet är ett minne blott. Jag bekymrar mig inte så mycket när folk ska komma över och hälsa på, de får helt enkelt ta det som det är. Jag gillar dock att göra det lite extra fint och festligt. Hur fint och festligt det blev efter gårdagens röjande har jag inga bilder på, så du får hålla till godo med hur det såg ut när jag hade öppnat tvärdrag för den härliga vårluften och köksstolarna hade fått komma upp i ”skolsalsposition”.

Jag gillar verkligen att fotografera, men jag har blivit dålig på att plocka fram kameran eller telefonen. Kanske är det extra bra att vara i nuet istället för att alltid se på livet genom ett kameraobjektiv, men jag saknar fotandet och jag saknar framför allt de där fotografierna som hjälper mig att återuppleva livets höjdpunkter. Här fick jag i alla fall till ett foto på mitt nya favoritbröd som jag, efter att det bakats och skivats upp, serverade vid sidan av mandeltårta med smörkräm, vaniljbullar och lite annat smått och gott vid dagens kalas.

En ljuvlig soluppgång inledde dagen på bästa sätt. Tänk hur dessa färger kan fylla hela medvetandet med tacksamhet och förundran! Vad är det egentligen som gör en så uppspelt när utsikten ser ut såhär?

Lilla brorsdottern är inte längre så fasligt liten. Hon har hunnit bli ett och ett halvt år gammal och är en rätt bestämd dam med mycket humor och ett härligt skratt! Jag kommer ihåg hur liten hon var då hon alldeles liten och ny låg på sin mycket sjuka farmors bröst. Mamma hade längtat så efter att få träffa henne och njöt i fulla drag. Det var så fint att se!

Tillbaka till firandet. Makens lillasyster och hennes familj hade med sig en enhörningspinata som maken fick slå på tills den avyttrade en mängd godis till de riktiga barnens (och ungdomarnas) stora förtjusning. Vilken urladdning!

När diskmaskinen var laddad och gästerna hade gått hem hamnade enhörningen i återvinningen. Firandet är avklarat, det nya levnadsåret har påbörjats och vardagen står för dörren. Jag känner tacksamhet för det jag har och vill gärna dela hela den ursprungliga sinnesrobönen med dig, dessa ord som ofta ger mig frid trots att jag tack och lov aldrig behövt använda den i kliniska sammanhang. Fira livet! Och vila i frid, Josefin och alla ni andra som gått i förtid.

”Gud, ge mig sinnesro att 
acceptera det jag inte kan 
förändra, mod att förändra det 
jag kan, och förstånd att inse 
skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro 
bli så total att den släcker 
min indignation över det 
som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför 
mina kinder och vreden
slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om 
möjligheten att nå en 
förändring bara för att det som 
är fel är lag och normalt, att 
det som är vrångt och orätt har 
historia. Och låt mig aldrig tvivla på 
förståndet bara för att jag är 
i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.”

18 mar

Måndagstankar.

En planttants stora glädje och stolthet.

Dagens uppmaning lyder: Uppvaknande. Möjlighet att bryta en dålig vana. Lära sig tänka positivt, tolka positivt. Jag vaknade förvisso, men jag har varken brutit några dåliga vanor eller tänkt speciellt positivt. Hela förmiddagen studerade jag motiverande samtal. Det gick trögt, för mina tankar vandrade åt alla håll och kanter. Jag hade helt klart svårt att motivera mig själv, hahaha. Jag hade lovat mig själv att köra ett yogapass som början på dagen, men det glömde jag helt bort trots att yogamattan stod rätt framför ögonen.

Dödsvintern fortsätter. I lördags gick en vän till familjen bort och för en stund sedan fick jag ännu ett dödsbud. Det är som jag har sagt förut: döden är en naturlig del av livet. Trots det är det en av delarna som är svårare att ta till sig. Jag är tacksam för min övertygelse att livet fortsätter i en annan form när vi har lagt kroppen till vila. Jag har sällan känt mig så tacksam som nu. Min kusin frågade för några veckor mig om inte klimatångesten förstör också mitt liv. Nä, svarade jag. Jag känner ingen klimatångest. Jag känner hopp.Om vi gör vårt bästa här och nu, gräver där vi står, räcker ut en hand till grannen, vännen, familjemedlemmen, samhället där vi bor, då kan vi alla bidra med de droppar som gemensamt urholkar ångeststenen. Livet är fruktansvärt tufft för de allra flesta på vår jord, men vi som har allt världsligt och mer därtill verkar inte må bättre än alla dessa fattiga själar.

När jag ser livet spira i mina nysatta pelargonskott fylls jag av livsglädje! Varken allt eller hälften är kört. Vi har så mycket att leva för, så mycket att glädjas åt! Se där, där kom ändå lite positiva tankar. Med en promenad i solen och med vårvindarna i ryggen kommer jag snart tillbaka lite starkare än igår. Jag hoppas att du får samma möjlighet.

27 feb

Fånga dagen.

Alltså, vårljuset! Den är obarmhärtigt, skarpt, kallt och alldeles underbart! Jag följde solen upp på väg in till jobbet och kunde inte låta bli att gå ner till kajkanten för att ta ett par foton med telefonen. Precis när jag vänt för att gå iväg kom en annan kvinna i min ålder med uppdragen telefon. Vi fnissade lite mot varandra. Jag gissar att hon också tänkte på det faktum att kameran aldrig kan fånga den riktiga skönheten i solens upp- och nergångar, men att vi ändå inte kunde låta bli. Vi har blivit barn, eller tanter, av vår tid.

Jag är nu lika gammal som mamma var när jag blev mamma för första gången. Hon hade själv en liten 3,5-åring att ta hand om, men jag kommer ändå ihåg att jag tyckte att hon var så gammal. Tänk att jag skulle kunna vara både småbarnsmamma och mormor nu! Det känns märkligt på alla sätt och vis. Jag tror att man klarar det man ska och när något händer måste man ta sig igenom till andra sidan, vare sig man vill det eller inte. Det var det jag tänkte på när jag stod och följde solen upp ur havet. I snart trehundra år har människor kunnat njuta av siluetten av kruthuset på Mjölnarholmen. Hur många har haft tankar liknande mina?

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når.” ur Hamlet av William Shakespeare

23 feb

I den stora sorgens famn.

Det är något otroligt hjärtskärande att se en stor, tatuerad karl i hängande jeans och bomberjacka gå fram till en kista och gråta som ett litet barn. Igår var det dags att säga tack och hej, vi ses, till vår fina vän Nisse. Augerums kyrka var full av många av de människor som han har berört på olika sätt. Jag är glad att hans begravningsgudstjänst på olika sätt reflekterade hans vackra personlighet. För snäll, för godtrogen, för hjälpsam, för generös – så skulle man kunna beskriva Nisse. Men, prästen uttryckte sig verkligen fint: så Kristuslikt det är att vara full av andra chanser, alltid beredd att förlåta och börja på ny kula i en relation.

Jag är glad att jag lyckades hämta kraft från högre höjder. Det var skönt att få sitta vid flygeln med ryggen mot församlingen. Jag, och rösten, höll nästan hela vägen fram till slutet och efter några skakiga fraser där gråten nästan tog över gick det att avsluta lugnt och fint. ”Flickorna”, Nisses vuxna döttrar, stod vid kistan och sjöng det de orkade. Orden var från dem, sången var deras, men jag fick förmedla det de ville säga i sin stora sorg. ”Frippe” visade sig vara en mycket hjälpsam man som var glad över att hans sång kunde trösta någon och skulle sjungas på begravningen. Jag var glad över att bara behöva transponera sången istället för att både skriva av text och lura ut ackord.

13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

08 feb

Hopp.

Igår fick vi besked om att en gammal vän från Segeltorpstiden somnat in och idag kom nästa dödsbud. Döden skrämmer mig inte. Jag vet att den är en naturlig del av livet och jag vet att glädjen återvänder också efter den djupaste sorg. Trots det känns sex dödsbud på bara några veckor jobbigt. Jag vet att barnafödsel enligt statistik inte alls påverkas av fullmåne, väder eller annat. Bebisarna kommer när de ska, helt enkelt. Däremot dör fler under de kalla vintermånaderna, något som vi ju verkligen fått känna av nu. Just därför känns morgonljuset jag fångade tidigare idag så hoppfullt. Våren är på väg. Och om jag bara hinner spruta TricoGarden på tulpanerna i tid kan jag snart plocka egenodlade tulpaner! Det känns också hoppfullt. Trevlig helg!

26 jan

Vi möts igen.

På bara några dagar har tre personer som på ett eller annat vis varit viktiga för mig gått bort. Så tacksam jag är över allt gott de lämnar efter sig…

Kära Majsan! Jag önskar att vi hade kommit och sjungit och spelat för dig i höstas då mina syskon och jag pratade om det. Nu sitter jag istället och lyssnar på det sista pianostycke du drillade mig i innan jag började i högstadiet. Tro det eller ej, men första sidan sitter fortfarande. Jag hoppas att du njuter av att få spela på en vacker flygel, eller kanske harpa, där du är nu. Rak i ryggen och med fantastisk fingersättning, sådär som bara du kan. En vacker dag kanske det står en Steinway i Bredavik. I så fall lovar jag att göra vad jag kan för att spela Peterson-Berger så det hörs tvärs över viken och ända upp till himlen!

Och Nisse, fine, kärleksfulle Nisse! Du fattas oss! Tack för all god mat, allt bilmekande och alla roliga och ibland mycket djupa diskussioner om livets fram- och baksidor. Tack för att du låtit ditt goda hjärta spilla över till dina nära och kära, men också till andra som kanske inte alltid varit värda din omsorg. Så tacksam jag är över att du kunde bo i Slottet under din sista tid. Där har du byggt in din själ och ditt hjärta till dina flickor och jag är så glad att det var där du fick somna in. Vi ses.