17 aug

Återblick med nostalgiska toner.

Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!

Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.

Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.