06 mar

Att stanna upp och kalibrera sig själv.

När allt ruskas om och trillar åt alla håll och kanter, ordningen störs och kontrollen förloras, vad gör vi människor då? Tja, det beror helt och hållet på hur situationen ser ut, vilka som är inblandade och om resultatet är organisatoriskt, känslomässigt eller bara allmänt oredigt.

Jag har den senaste tiden följt flera oredor på lite närmare håll, både privat och yrkesmässigt. Något som alltid händer när saker och ting förändras mycket och snabbt är att människor verkar bli medvetna om den pågående förändringen på ett helt annat sätt än om allt bara lunkar på som vanligt i vardagen då förändringen sker långsammare. Anders Hansen påminde om hur vi människor lätt kan se hur vi har förändrats då vi ser tillbaka på vårt liv, säg 15 år, men om någon frågar om vi kommer att förändras de kommande femton åren så tror de flesta inte att det är så.

Ibland tänker jag att både dagböcker och många års bloggande påminner mig om att saker sällan har varit precis som jag minns dem. Minnen förändras lite varje gång vi tar fram dem. Ibland tar de en alltmer ohälsosam form ju längre tiden går, andra gånger bortförklarar och slipar vi till dåliga minnen och gör dem bättre än de faktiskt var då det begav sig. Sällan håller vi dem exakt överensstämmande med verkligheten. Den här påminnelsen har uppmuntrat mig att verkligen ta tillvara på all min vardaglighet och allt det vanliga, att det finns en vinst i att dokumentera de små oansenliga upplevelserna, de stuvade makaronerna med chilisås och rårivna morötter, te med havremjölk och nysådda, helt vanliga och ohippa fröer. Vinsten behöver inte ligga i någon annans intresse än mina egna och det gör mig lugn och får mig att bli ännu mer förnöjsam.

På bokrean köpte jag bara två böcker. Den ena är till mitt lilla barnbarn. Den andra är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Jag har av någon anledning alltid älskat Bodil Malmstens texter, även de konstigaste. Det finns något i dem som påminner om det vanliga, ”det stora i det lilla” (klyschigt som det må vara), komplexiteten i att vara människa och, ja, något drar i mig. Sorgedikten Det här är hjärtat ger mig allt det. Den påminner mig om det jag har idag. Jag vill inte slösa bort livet och jag vill inte ha känslan av att jag slösar bort livet om jag inte gör något storslaget, hippt eller annorlunda. Jag vill kunna känna att norrsken över hustaken är en fantastisk upplevelse, men vårvindar i tallen på gårdsplanen är väl så förunderliga. Jag vill tänka att om jag går upp för backen till kvarnen en dag och faller knall och fall död ner som min mormors mor gjorde då hon var 58 år så kan jag göra det utan ånger, ångest eller skam. De flesta dagar är jag där, andra inte. Så får det vara just nu. En sak kan jag dock konstatera. Jag håller ingen annan än mig själv ansvarig för mina ageranden och vet att jag har mycket mer att slipa på. Det gör mig förväntansfull inför det som ligger framför mig och jag hoppas verkligen att jag får vara med länge, länge, länge än.

19 feb

Om att kämpa när det känns jobbigt.

Det är mycket man kan lära sig av att studera en bebis. En bebis är helt skyddslös utan vuxenvärldens engagemang. Vårt lilla barnbarn har det fint förspänt. Hon har två föräldrar som älskar henne över allt, men även ett nätverk av släkt och vänner som finns med i periferin och är redo att täcka upp med allt från omsorg till praktiska behov. Lillan vet att hon hålls mätt, hel och ren under alla omständigheter. Hon kommunicerar på ett självklart sätt, ännu så länge utan ord, men med ljud och protester som oftast är lätta att tolka. Sedan finns det stunderna då hon jobbar på sin fysiska utveckling. Hon försöker vända sig då hon ligger på golvet. Hon står i knät på en vuxen med stöd under armarna och jobbar på benstyrka och stabilitet. Hon ligger på magen för att öva på nackstyrka och sprattlar och stödjer sig på ben och armar för allt vad hon har. Det märks att hon blir frustrerad ibland och vill att saker och ting ska gå fortare, men hon ger inte upp. Hon ber om hjälp, på sitt sätt, men hon ger inte upp. Jag känner att jag har så mycket att lära mig, jag behöver påminnas om hur det går till när man lär sig saker och ting från grunden, och jag behöver dagliga påminnelser om hur värdefullt det är att inte ge upp!

18 apr

Lust att lära och nytt pysseltips.

När extrasyrran och hennes son var på besök påmindes jag om hur roligt det är att lära sig saker och ting, att bli bättre och utvecklas, testa nytt och kanske hitta hem till något man saknat i hela sitt liv eller bara utföra sina rutiner i fel ordning. Hjärnan skakas om, fast på ett bra sätt. Tankar får ny växtkraft och de nyskapade vägarna kan föra en till ställen som man aldrig ens hade kunnat drömma om! Vi kan lära oss av varandra oavsett ålder och intressen. Vi behöver inte heller lära oss sådant som vi inte är intresserade av. Vilken befrielse!

Systersonen är inte bara klurig som få, utan gillar också att pyssla. Jag hade därför sparat ett projekt som jag spanat in sedan en tid till honom. Vi målade bröd! Jag insåg att det hade gått att spä ut färgen lite mer och använda mindre penslar, men annars var det precis lika roligt och effektfullt som jag hade tänkt mig. Hur gör man då? Det projekt jag inspirerades av var ett målat surdegsbröd, men det gick precis lika bra med en vanlig vetelimpa bakad på 50 g jäst och 5 dl mjölk. När brödet hade jäst färdigt efter utbaket pudrade jag bröden försiktigt med rismjöl. Detta för att motiven skulle framträda bättre efter gräddningen. Vi lade en klutt av de valda karamellfärgerna i gelform i varsina glas (rött, blått och grönt) och spädde ut lite med vatten. Efter det målade vi varsitt motiv. Jag fick hjärnsläpp, men lyckades måla några blommor. När motiven var färdiga snittades sedan båda bröden nära botten längs långsidan för att kontrollera expanderingen innan de sattes in i ugnen. Det hade ju inte varit så roligt om motivet spruckit. Som du ser på brödet närmast så gick det jättebra. Jag bakade till 94°C och med tanke på med vilken iver brödet åts så verkar projektet ha blivit lyckat. Nu är jag ivrig att förbereda ett motiv till nästa gång och kanske införskaffa lite fler gelfärger så jag kan göra ett blomsterhav eller något annat kul. Färgerna förändrar förresten inte smaken någonting, bara för upplysning. Har du lärt dig något nytt på sistone?

19 jan

Vill du utvecklas?

Vi har så mycket potential. Vi som har privilegiet att leva idag har möjlighet att hitta fler ingångar till denna potential, något som för många innebär stress medan andra blir peppade. Historiska ”influencers” var så få att de flesta av oss känner till deras namn. Aristoteles. Camus. Marx. Kant. Sokrates. Rousseau. Det räcker med bara ett namn, du vet ändå vem jag talar om. Idag finns det skådespelare, minnesmästare, kockar, tv-kändisar, bagare, florister, modelejon, barn och artister som ges samma status som de historiska filosoferna och politikerna hade. När de talar lyssnar folk. Jag (som ändå är känslomänniska) tycker att det är märkligt att så många viktiga beslut fattas på grundval att något ”känns fel”. Konsekvenstänkandet tillhör allt för sällan den viktiga del i en beslutsprocess som det borde ha. Jaja, det var inte vad jag ville fokusera på i detta inlägg.

Jag försöker lyssna på TED-tal då och då för att öppna mitt sinne och låta min hjärna jobba lite. Jag lyssnar på både sådant med för mig intressanta titlar och sådant som faktiskt känns lite tråkigt. Det sägs att det är bra för hjärnans bibehållande av flexibilitet att inte alltid tänka i samma banor. Det här talet var ett av de intressanta och ännu mer intressant var det då jag hade lyssnat klart. Jag skickade vidare det till våra ungdomar för att jag tyckte att det här platsade i sådant som får en att växa som vuxen. Hoppas att du också gillar föreläsningen och kanske till och med kan få nytta av den i framtiden! (Föreläsningen borde dock heta ”How three simple words can get you what you want”.)

26 jan

Förebilder.

Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.

Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)

Bild: Staffan Lindbom, BLT

Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.

Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?

01 jun

Att låta saker ta sin tid.

Det finns så mycket att fylla sina dagar med att många lever sina liv med maxat stresspåslag. FOMO, ”fear of missing out”, förstör livet både för barn, ungdomar och vuxna, och hur insiktsfulla vi än är kan det vara svårt att stoppa de rusande tankarna.

Idag är jag på väg till Göteborg med äldsta dotterns flyttlass. Maken briljerade med sina tetriskonster igår kväll, så jag behövde bara putta in ett bord och min packning efter det sedvanliga gullandet med blommor och grönsaker. (Hur ska det gå där hemma? Klarar sig mina bebisar utan mig i tre dagar?!) Jag kör i lugnt mak och just nu sitter jag och njuter av blåbär, choklad och en ljummen fläkt någonstans vid en sjö på Glimåkravägen. Inget jäktande, lugn och ro. Kanske kan kroppen läka bara av att jag talar om för den att vi är på samma lag? Det löser sig nog. Peace!

06 nov

Fånga ögonblick.

6_2

Där sitter min far i en av sina inte särskilt vackra fleecetröjor. Bakom den där orangea akrylen med söndrig dragkedja tickar dock ett hjärta av guld. Han kanske inte orkar som han alltid har gjort, men han tycker fortfarande att något av det bästa som finns är att sitta med barn eller barnbarn i knät och lära dem vad läsglädje är. Det finns ingen som läser sagor som min far! Det är nästan så att jag fortfarande blir rädd då han läser med Stora Stygga Vargens röst…

Jag gillar sjysta läsläxor som ”läs för en släkting” eller ”läs innan frukost”. Idag var det systersonen S som fick kryssa rutor i läsbingot efter att ha läst flera sagor med högtidlig röst. Fint!

Den digitala tidsåldern till trots vägrar jag duka under för tanken att böcker är utrotningshotade. Maken använder sin läsplatta flitigt och äldsta dottern läser mycket i sin telefon, men jag kan inte riktigt komma överens med skärmarna som läsbakgrund. Nej, det åker nog upp en massa böcker också i nästa hem. Jag har dessutom köpt flera julklappsböcker redan, så andra människor i min närhet slipper inte heller undan. Dessutom kan man alltid lita på de gamla romarna och grekerna. De har väl alltid vetat bäst?

”Ett hem utan böcker är en kropp utan själ.”
Marcus Tillius Cicero

Vilken är din senaste läsupplevelse, något som du skulle kunna tänka dig att rekommendera?

15 nov

Idag är den där annandagen.

”I morgon är en annan dag.” Det är ett citat som hjälpt mig släppa taget om dagar som kanske inte varit de bästa. I går var jag verkligen inte på mitt bästa humör. Jag var så ledsen över det som hade hänt i Paris. Jag kände mig frustrerad över det faktum att dessa terrorister faktiskt tänkte att de gjorde gott för världen. Jag var arg då jag tänkte att Sverige och svenskarna knappast sitter säkra. Tur att jag hade mitt tacksamhetsprojekt att fokusera på så jag kunde somna i lugn och ro.

Idag är verkligen en annan dag. I går lyssnade jag på direktsända nyhetsutsändningar i flera timmar för första gången på jättelänge då jag numera mest läser insändare och debattartiklar, sådant som Facebookbekanta lägger upp. Idag är det som att attackerna aldrig ägde rum, förutom att ”alla” skaffat en Facebookprofilbild som är röd-, vit- och blårandig. Jag tror att många tänker ”hemskt, det var det, nu går vi vidare”. Nästa vecka ett annat randigt filter att lägga på profilbilden för att visa hur stöttande man är… Det här är IS, för dig som orkar lägga ner en god stund på en inte helt lättläst engelsk text som verkar vara väldigt välunderbyggd. Frågan är hur många som förstår att det inte går att bekämpa IS genom att lägga ett randigt filter på sin Facebookprofilbild? Ibland undrar jag. Å andra sidan är det väl just förmågan att tränga undan verkligheten som gör att vi orkar med livet utan att deppa ihop över allt som är jobbigt. Inte ska jag då dra undan mattan på alla som behöver ha det så!

14_1

14_7

14_3

14_6

Själv kunde jag njuta av en fantastisk morgonpromenad i friskt senhöstväder med klar luft och blå himmel för att sedan vara med på Öppet Hus som yngsta dotterns stall bjöd på. S var så duktig och vann till och med en rosett då hon placerade sig trea i sin grupp! Vinnaren i gruppen var en väldigt duktig kille i 25-årsåldern som är allt-i-allo i stallet vilket gör rosetten ännu mer värdefull.

14_8

Efter lunch kom min väninna hit med sin dator, sin nya externa hårddisk och ett gäng fickminnen med fotografier på för att vi skulle ha ”fotoeftermiddag”. Tanken var att jag skulle hjälpa D samla ihop bilder från diverse ställen (fickminnen och delade fotoströmmar på telefonen t ex) och spara ner på den externa hårddisken. Själv skulle jag sortera ett gäng fotografier som trycktes efter att jag hade slutat (Usch, så sorgligt det låter…) scrappa mina bilder. Vissa av dem är 5-6 år gamla. Jag och maken kunde hjälpa D att få koll på det hon skulle men sedan satt hon och jag mest och diskuterade livet i högt och lågt tills det var dags för henne att åka iväg. Jag har nu sex slarviga högar på bordet och ingen riktig plan runt vad jag ska göra med fotona och jag har fått iväg noll beställningar på de fotoböcker jag hade planerat att beställa med en 50%-kod som går ut i morgon.

Som sagt. I morgon är en annan dag. Idag var en fin dag trots att gårdagen var så rutten. Livet går vidare. Idag tänker jag på alla som jag delar jobbiga och svåra stunder med, men också alla som jag delar fantastiska och ljusa minnen med. Vill jag byta mina erfarenheter mot någon annans? Nej. Önskar jag ha vissa saker ogjorda? Kanske, men det är ingen idé att ligga kvar i det förgångna och skapa något slags förskönad nostalgi över något som med all säkerhet inte var så bra som det verkar många år i backspegeln. I morgon är en annan dag. Dagen idag kommer vara del i det som lett upp till den dagen och den stunden. Jag är tacksam över att jag får vara jag och för de erfarenheter jag upplevt, genomlevt, överlevt och till och med återupplevt. Om du som läser varit en del av de erfarenheterna tackar jag dig och önskar dig en strålande morgondag. Allt har sin tid. Peace.

18 nov

Musik och sådär. Igen.

Har under en tid tänkt att det kanske skulle kunna att bli bättre på att spela mina instrument. Ja, alltså, piano spelar jag som en riktig kratta. Jag var bättre när jag var tretton år än idag, men jag har ju en del knep för att klara mig. Det verkar som att mina ögon och hjärnan samarbetar väl då de läser noter och sorterar bort allt som blir jobbigt. Så fort det blir det minsta klurigt spelar jag sålunda inte alla noter.

I går pratade jag med yngsta dotterns pianofröken och tillika vår körs pianist om hon tar nya elever och om hon tror att 44-åringar kan bli bättre på att spela. Hon sa ja till båda, så från och med januari ska jag ta pianolektioner igen. Jag kanske är galen, men varför inte göra något bara för mig som också andra i förlängningen kan få nytta av?

I kväll var jag och tjejerna på Lakeridge Junior High Schools musikal Aladdin. Familjens vän hade en roll i kören och hon var så duktig! Det roliga var att hon vid flera tillfällen satt i gången precis bredvid oss under vissa körpartier, så vi kunde till och med ta kort på henne.

17_3

För övrigt hörde jag idag en så vacker Billy Joel-sång som jag aldrig hört förut, Lullabye (Goodnight My Angel). Jag fick faktiskt en tår i ögat av texten. Kanske det var för att jag och ena dottern hade legat och pratat om livet och döden en lång stund i sängen innan hon somnade. Det händer inte så ofta när man har tonåringar, men jag borde bli bättre på det…

Goodnight, my angel
Time to close your eyes
And save these questions for another day
I think I know what you’ve been asking me
I think you know what I’ve been trying to say
I promised I would never leave you
And you should always know
Wherever you may go
No matter where you are
I never will be far away

Goodnight, my angel
Now it’s time to sleep
And still so many things I want to say
Remember all the songs you sang for me
When we went sailing on an emerald bay
And like a boat out on the ocean
I’m rocking you to sleep
The water’s dark
And deep inside this ancient heart
You’ll always be a part of me

Goodnight, my angel
Now it’s time to dream
And dream how wonderful your life will be
Someday your child may cry
And if you sing this lullabye
Then in your heart
There will always be a part of me

Someday we’ll all be gone
But lullabyes go on and on…
They never die
That’s how you
And I
Will be