27 jun

Vi ses!

Söndagen den 26 juni, en dag som har varit ett hot i horisonten, kom till slut. Igår var det dags för vår lilla M att åka hem till Tyskland igen. När hennes föräldrar kom hit för att skriva ut henne ur Explorius flyttade hon också hem till en kompis. Nu har hon haft två fina veckor med sina kompisar och pojkvännen. ”Min kropp står här helt tom, min själ har flyttat ut”, sa hon lite dramatiskt igår. Hon ville helt enkelt inte åka! Perrongen sjöd av liv, tårar och flams om vartannat, lite dans och många, många kramar, medan vi väntade på det försenade tåget.

Den stackars pojkvännen var förtvivlad när tågdörrarna hade gått igen. Tjejkompisarna hade sprungit med tåget längs hela perrongen och vinkat som galningar, han stod kvar och hulkade. Jag fick krama om honom och skjutsa honom till Lokomotion där han skulle gymma bort sin frustration. Han har redan en biljett beställd till Tyskland, så det blir bara två veckor utan varandra innan de träffas igen, ”men ändå”. Det är klart att jag förstår!

När dörrarna gick igen var det någon annan som också var förtvivlad, men det är ju så här livet är. Imorgon kommer M att vara tillbaka i sin tyska skola och med all sannolikhet kommer livet i Sverige ganska snart kännas som en dröm. Jag är glad att hon har haft så många fantastiska upplevelser och att hon kan ta med sig dessa på sin väg till vuxen. I detta nu har M två timmar kvar innan hon är hemma i Hannover. Resan har gått bra, men hon har knappt sovit någonting. Däremot har hon fått uppleva en fantastisk soluppgång, något som en sjusovare sällan annars gör. ”Jag tror jag gillar soluppgångar ännu mer än solnedgångar.” Ja, det gör ju jag också. Livet, kära du!

14 jun

Nya tider.

Sista frukosten med gänget fick bli en brunch, alltså något mellan frukost och lunch. M brukar sällan äta frukost, men det här konceptet gillar hon! Det är något särskilt med att sitta i lugn och ro medan man äter av buffén av smått och gott. Vi gick igenom lite roliga minnen och förhoppningar inför framtiden och vi har bestämt att vi absolut inte har sett varandra för sista gången. Jag känner ingen tvekan om att den här tjejen kommer tillbaka. Hon har redan sina ögon på Lunds universitet, men först ska hon bli klar med sin Abitur.

Det tog en stund innan vi var klara med att få ner all M:s packning. Här var inte allt ens med! Det saknas både resväska, IKEA-kasse, bas och förstärkare. Ja, och godisförrådet så klart. När hennes pappa kom in i hallen utbrast han: ”Men Gott! Alles M:s?!” Redan när jag hämtade M hos hennes förra värdfamilj började jag fundera över hur det skulle gå att få in allt det här i en ”vanlig” bil. Vår KIA är ju en exceptionellt bra packbil som det går att fälla de bakersta sätena på och därmed fixa ett jättestort bagage. Hur som helst. Jag behövde inte oroa mig.

Det visade sig nämligen att pappa O är tetrisingenjör, precis som maken. Min packspecialist behövde inte bli frustrerad, utan kunde nöjt konstatera att han hade mött sin jämlike. Dessa två fixare fick till ett 3D-pussel som till och med hade kunnat ge plats till minst en påse till. M skulle lämnas hos en kompis i stan tillsammans med en av resväskorna och bas + förstärkare skulle lämnas hos värdbrorsan, så det blev bara lite trångt i en halvtimme. Nu fortsätter M:s Sverigeäventyr med vänner i två veckor till medan mamma, pappa och bror väntar hemma i Hannover. Jag grät bara två gånger, så jag är nöjd. Vi har verkligen haft några roliga månader tillsammans! Kaos kan leda till utveckling och möjligheter, något som är viktigt att påminna sig om då allt känns jobbigt.

Nu har vi ett tyst hus med en nedmonterad diskmaskin (brorsans fix hjälpte bara temporärt, maken har hittat en packning som måste bytas ut för att läckaget ska upphöra) och ett tomt tonårsrum som åter kan bli syrum. När M flyttade in var hela rummet proppfullt av olika grejer, allt från pelargoner som precis hade väckts till liv och försådder till en jättekartong med lillastesyrrans bröllopspresenter och en massa annat smått och gott. Nu kan jag rensa upp lite bakom kläderna i min garderob. Vi har definitivt sparat onödiga grejer som inte behöver vara där. Extra sängkläder, tyger, textilier, sytillbehör och vinterkläder får vara kvar – resten ska upp på vinden i ladan. Jag undrar fortfarande hur det ständigt finns grejer att rensa ut. Balansen mellan spara och rensa är hårfin, men jag önskar alltid lite mer luft och utrymme!

Kvällarna är nu långa och ljusa. Ikväll kommer vi att få uppleva supermåne, månen befinner sig alltså närmast jorden i sin bana samtidigt som den är helt upplyst av solen (fullmåne). Månen upplevs som mycket större än vanligt, särskilt då den går upp. Igår såg det ut såhär från vårt sovrumsfönster. Trösterikt! Telefonkamerans dåliga upplösning ger ju inte upplevelsen rättvisa, men det var verkligen vackert. Ikväll blir det ännu bättre! Hoppas att du tar dig tid att säga hej till supermånen.

Det här blir Mammas födelsedagspresent, en av hennes favoritpsalmer. Åren går, det fina består. Hurra!!! Hon hade gillat kyrkklockorna som ringde klockan åtta för att signalera skolavslutning. Jag ska gå ner till graven en runda och sätta lite fina ängsblommor, något som hon också tyckte så mycket om. Min fine svåger fyller också år. Fin dag alltså!

12 jun

Återförenade!

I fredags fick vår utbytesstudent träffa sin familj för första gången sedan i augusti! Så många olika känslor dansade omkring här hemma på torsdagkvällen. Glädje över ett fantastiskt utbytesår, längtan efter familjen, sorg över att behöva åka härifrån, oro över hur det skulle kännas att träffa familjen igen… Familjen blev så fint mottagen på skolan av M:s mentor. De fick sitta på läktaren och titta på elevernas studentavslutning och stipendieutdelning, de fick en rundtur och så fick de vara med på M:s klassavslutning. Där blev det många tårar, fina gåvor och lovord från höger och vänster. Jag har sett utbytesstudenter som inte fullt ut utnyttjat sin tid på plats, men det har i sanning vår tjej gjort! Hon har så många nya erfarenheter att ta med sig, en massa vänner och dessutom ett helt nytt språk. Full pott skulle jag säga!

Igår kom så hela familjen hem till oss för middag och uppvisning av Sturkö. Alla i familjen kan engelska, men är inte helt bekväma med språket. Därför pratade vi tyska precis hela tiden och så småningom var det som att mina gamla tyskkunskaper kom ut i ljuset! Jag kände mig mer och mer bekväm och tog tacksamt emot konstiga ord som min hjärna serverade mig med. (Jag fick ju öva redan i pingsthelgen då min extrasyrra och hennes barn var här. Det verkar som att de dagarna hade snurrat igång systemet.) Tänk ändå hur märkligt det är med hjärnans kapacitet och plasticitet, att jag kan komma ihåg saker som inte kommit fram i ljuset mer än då och då de senaste åren. Jag fick lust på mera!

Vi promenerade ut till Östersjön och gästerna oh:ade och ah:ade över skönheten som kvällen bjöd på. Pappa i familjen sa ”den här dagen kommer jag alltid att komma ihåg, det är så vackert så det nästan är svårt att ta in”. Lillebror tränar handboll fem dagar i veckan och planerar för ett liv som handbollsproffs, så han sågs kasta grejer långt ut i vattnet. Med tanke på att han planerar att köpa huset som min bror håller på att bygga med sin stora handbollslön är det bäst att han fortsätter kasta! P, du har lite tid på dig att göra huset klart, för E är bara tolv år än så länge. Extradottern bor kvar här tills imorgon bitti då hennes familj hämtar hennes grejer och kör henne hem till en kompis då hon blir kvar i Sverige i ett par veckor till. Jag tror mig veta att det blir stort gråtkalas på stationen då det är dags för hemfärd. Det är kostnaden man får betala för ett riktigt bra år som utbytesstudent.

06 jul

München.

Tidigt i morse vaknade vi av ett hejdundrande åskväder vilket följdes av ett uppfriskande ösregn. Åh, så skönt det var! Jag måste ha ärvt min familjs Norrlandsgener, för jag tål verkligen hettan dåligt. Särskilt då den följs åt av hög luftfuktighet! Ge mig 25°C och en stilla bris så mår jag som bäst

Idag passade vi på att ”göra stan” eftersom vi blev lovade lite molnigare väder och inte fullt lika höga temperaturer. Efter en fantastiskt god frukost med nybakat bröd som naturligtvis hade inhandlats för kontanter (tyskarna verkar ha en ovilja till Visa och MasterCard och kör på sin höjd med EC-korten som inte många andra har) tog vi spårvagnen in till Hauptbahnhof. När det sedan var dags att åka hem igen tillsammans med alla som skulle hem från jobbet hade vi hunnit med klockspelet vid Marienplatz, Alter Peter (både själva kyrkan och den vackra utsikten och den svalkande vinden från tornet som ligger cirkus tjugotvåtusen trappsteg ovan mark, ja, eller något liknande), härliga dofter och fina varor på Viktualienmarkt, alla fantastiska blyglasfönster i Frauenkirche och ett tänt ljus för alla som gått före, en avsvalkande dricka vid Chineschiser Turm i Englischer Garten, ett besök på Widenmayerstraße där maken bodde som barn, en härlig konsert av en man som spelade på kristallglas och ljuva toner från en klassisk spansk gitarr i templet i Hofgarten. Förutom det hade vi gått hur många steg som helst och vi kan i kväll rikta en tacksam tanke åt att vi har både ben och fötter som sitter där de ska och som kan göra det de ska.

Det är många år sedan vi sist besökte München och jag får nog säga att allt kändes rätt nytt. Är det värt att åka hit på semester? Absolut! Både spårvagnar, tunnelbana och bussar funkar utmärkt om man inte orkar gå lika mycket som vi gick idag och det går inte att inte jämföra med USA där vi bor nu. Hela München vibrerar av historia som går många hundra år tillbaka i tiden och även om moderna tyska fönster är en av de fulaste detaljerna i modern arkitektur så finns det mängder av vackra hus, trevliga parker och mysiga kvarterskrogar att titta på och besöka.

FullSizeRender-2

FullSizeRender-3

FullSizeRender-4

FullSizeRender

18 okt

Tyskland och eftertänksamhet.

Så här i hösttider kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på den härliga minisemester jag och min lillasyster gjorde för några år sedan då vi hälsade på vår extrasyster och hennes familj i Berlin. Det var så trevligt! Vi hade också chansen att se Weber-Beckmanns sista konsert. Dessvärre gick Christiane Weber bort i cancer inte långt efter denna.

Ich bin fast gar nicht mehr da,
Ist nichts mehr davon übrig wie ich früher einmal war.
Ich möcht’ nicht verschwinden einfach so,
Möcht’ mich gern wiederfinden.
Ich weiß nur noch nicht wo ich suchen soll.
Wohin, wohin ich wohl verschwunden bin?
Wohin? Wohin?
Der Weg ist weit.
Weist du was? Ich geh’ halt Schritt für Schritt für Schritt
Raus aus der Traurigkeit.

Christiane Weber, „Wohin Wohin“ (2010)

Och A och J – ni fick aldrig bilderna, eller hur? Jag har hittat dem och boken jag gjorde ligger i iPhoto. Jag har bara inte framkallat den till någon av oss!

18_1

25 jan

Sådär ja!

I morgon bitti överger jag familjen i en vecka för att jobba i Frankfurt. Vi får väl se om jag får låna Ls dator då och då för att uppdatera er om det är något särskilt som händer. Hur som helst ser jag fram emot mässan. Inte så mycket folk jag känner precis, men kul att öva den otroligt ringrostiga tyskan och äta lite god, tüsk mat om kvällarna. Dessutom får jag och L tid för trevliga samtal. Kul!